Part 9

Mr Longworth är en begåfvad musiker och det longworthska hemmet är medelpunkten för det musikaliska elementet inom hufvudstadens societélif. Han hör till eleganterna i representanthuset, hvars koryféer i allmänhet icke kunna beskyllas för att i någon högre grad skatta åt det yttre. Huruvida Mr Longworth kommer att eftersträfva återval i höst torde vara osäkert, men som han icke är utan ärelystnad, har han nog ännu ej sagt sitt sista ord, allrahelst han sannolikt i en icke allt för aflägsen framtid kan pretendera ett mandat till senaten från sin hemort Ohio, där han är en framstående advokat.

Washington så att säga hvimlar af generaler och amiraler. Der finnes minst 100 stycken sådana, af hvilka en del med sina familjer deltaga i sällskapslifvet, äfven i »the inner set», men egentligen har det militära elementet bildat en klick för sig. En bland de mest betydande och på samma gång i alla kretsar gärna sedda militärerna i hufvudstaden är den från senaste kriget med Spanien så bekante amiralen Dewey, hvars familj intager en bemärkt ställning i »society». Att amiralen till sin ganska exentriska unga fru skänkte det honom genom nationalsubskription öfverlämnade huset i Washington väckte på sin tid både förvåning och förtrytelse, men denna omständighet synes alls icke inverkat på de tongifvande washingtonkretsarnas sympatier för honom, ty dessa äger han i alldeles ovanlig grad.

General Draper, som varit ambassadör i Rom, och Mrs Draper tillhöra likaledes de familjer, som gifva éklat åt »the inner set», till hvars mera bemärkta medlemmar de räknas, allrahelst deras stora förmögenhet sätter dem i stånd att se mycket folk.

Egentligen borde man bland den mångfald intressanta och på de olika områden framstående personer, som röra sig i Washingtons fashionabla kretsar omnämna ännu en hel del andra jämte dem, som nu passerat revy, men då här ingalunda varit meningen att uppställa en medtäflare till det under semi officiell redaktion utgifna »social register» må här sättas punkt i tanke att nykomlingen, som ögnar igenom de nu anförda namnen i någon mån känner sig hemmastadd vid sina första visiter i Washingtons salonger.

NIONDE BREFVET.

Hur Amerika styres.[4]

Man måste vara amerikan för att förstå sig på och uppskatta den amerikanska politiken, ty den företer verkligen sådana irrgångar, innebär så många motsägelser och är på det hela så föga intressant, åtminstone i dess nuvarande färglösa skick, att en främling icke utan alldeles speciella förutsättningar kan afvinna den något egentligt intresse. Fruntimren, utom i ytterst få fall, syssla ej med politik i egentlig bemärkelse, men som allting här användes att befordra politiska syften ha naturligtvis politiker af olika färg slagit mynt af kvinnans verksamhet i välgörenhetens, religionens och antirusdrycks-agitationens tjänst. Kvinnorna utöfva därföre indirekt ett icke obetydligt inflytande på det politiska lifvet, men för sina egna politiska s. k. rättigheter ha de i allmänhet endast föga smak, isynnerhet är detta fallet med damerna i det högre sällskapslifvet. I några stater äga ock kvinnorna redan rösträtt.

Politik, sådan den gestaltar sig i Amerika, företer redan för det manliga släktet icke så litet af ett mysterium och för kvinnorna är den helt enkelt obegriplig. Man skulle lika gärna kunna begära att fruntimren vore experter i krigstaktik som att de skulle vara mäktiga att förstå sig på den invecklade fråga, som amerikanerna ge det lysande namnet »politics». Till största delen är politiken i händerna på personer, som icke just äro kända för förfining och idkas hufvudsakligen i en omgifning, som har allt annat än salongernas atmosfer. Politik och societé i Amerika, utom i en mycket ringa grad i Washington, säger en författare i »Harper’s Weekly», gå icke hand i hand.

Om Mrs Longworth, presidentens dotter, i år varit en mer än vanligt flitig gäst på läktarna under kongressens sammanträden, torde man, utan att vilja vara elak, däri snarare se en önskan att synas intresserad för mannens karriär än ett verkligt intresse för politiska frågor.

Man hör i allmänhet ej talas om mer än tvenne politiska partier. Dessa äro det republikanska och det demokratiska, d. v. s. de mera konservativa och de s. k. frisinnade. Frågar man någon på samvete hvaruti skillnaden mellan dessa partiers program egentligen består, får man ofta till svar: »Det ena sitter vid makten och det andra vill komma dit.»

Det är just detta förhållande, som gör den amerikanska inrikespolitiken så intresselös, ty ingenstädes har politiken såsom här i Amerika blifvit ett rof för yrkespolitiker af ofta nog ytterst tvifvelaktig halt.

Det republikanska partiet är protektionistiskt samt negervänligt, det demokratiska som till stor del har sina tillskyndare i sydstaterna, håller däremot på en moderat frihandel, men vill ej gifva negrerna full likställighet med öfriga medborgare samt är mot kolonipolitiken. I öfrigt kan man säga att de båda partierna endast strida om makten, som medför rätten att tillsätta tusentals väl aflönade statsämbeten, hvilkas innehafvare naturligtvis måste vara renhåriga, pålitliga medlemmar af partiet och vid alla tillfällen arbeta i dess intressen.

Republikanerna tro alltjämt att de äro sannskyldiga republikaner och likaså äro demokraterna öfvertygade att de, och endast de, äro representanter för sann demokrati. Detta är emellertid endast en illusion, ty båda partierna ha gjort så många konsessioner åt hvarandra, voterat tillsammans i så många frågor, att man i själfva verket har svårt att leta ut ett begränsadt program för det ena eller andra partiet. Presidenten Roosevelt har alltid tillhört det republikanska partiet, till hvars främsta förmågor han med allt skäl räknas, men hans nuvarande politik och den »platform» han med sin energi vill påtvinga sina partivänner äro i själfva verket mycket aflägsna från de gamla republikanska idealen. I mer än ett hänseende har han hämtat sina inspirationer från demokraterna, ja t. o. m. från det i Amerika ännu jämförelsevis obetydliga socialistpartiet.

Att denna sakernas ordning ofördelaktigt inverkat på det politiska lifvet är tämligen tydligt, då ju brytningar och strid äro de förnämsta botemedlen mot politisk ofruktsamhet. Den nuvarande färglösheten inom de ledande partiernas politik kommer endast att bereda vägen för socialisterna, som, om också deras idéer ännu haft föga framgång här i landet, dock uppträda med ett skarpt begränsadt program, för hvars genomförande de offra allt utan att kompromissa och köpslå med motståndarna, en taktik som alltid imponerar.

Partiorganisationen är i Amerika idealisk från partisynpunkt sedt, men ju starkare organisationen är, desto mindre har naturligtvis individen att säga och talet om politisk frihet blir här endast ett tomt ord, ty hvarje man lyder endast order och ordern kommer från ett fåtal tränade politiker, som sköta det hela och emot hvilkas ukaser det icke lönar sig att strida.

Liknande organisation återfinnes ju äfven i andra länders politiska partier, men ingenstädes torde de personliga fördelarna af det ena eller andra partiets seger vara så påtagliga som här, där politiken skötes affärsmässigt och strängt taget också betraktas som affär.

För de människor, som bekymra sig om politiken ställer sig frågan så: »Hvilka personliga fördelar kan jag ha genom att rösta så eller så?» Sedan saken noga öfvervägts går man till valurnan väntande i en eller annan form sin belöning. Hvarje man, som före valen inregistrerats i partiet är af kretsstyrelserna noga bevakad och skulle han ej rösta i önskad riktning, kan han vara säker om att ej få vara med om delningen af den stora politiska tårtan, som varit hela kampanjens egentliga föremål.

Detta hindrar likväl ej att ju mera man studerar den år 1789 antagna amerikanska federativa konstitutionen, måste man ur många synpunkter beundra den på samma gång som man icke kan underlåta, att anse att den, som ursprungligen var afsedd för omkring tre miljoner individer, är föråldrad och icke mera tillfyllest för en stor nation af nittio miljoner invånare, representerande de mest olika raser och intressen.

Att här i detalj redogöra för det politiska maskineriet inom Förenta staterna är ingalunda meningen, men då man på andra sidan Atlanten så litet känner till huru den stora republiken styres, må i allra största korthet några ord ägnas däråt.

Den nordamerikanska federativa republiken består af 46 olika genom en gemensam konstitution förenade republiker samt diverse kolonier och territorier.

Dessa stater ha sina egna konstitutioner, sina egna lagar, sina riksdagar (»legislatures») och sina presidenter eller som de kallas guvernörer. Riksdagen i staterna består af tvenne kamrar eller »hus», ett öfre, senaten, vald för 2 år, och ett nedre, »the assembly», vald för 1 år. Kamrarna syssla med statens alla inre angelägenheter, stifta lagar, anslå medel till statens utgifter o. s. v.

Guvernörerna, som väljas genom allmänna val för tvenne år, äro utrustade med ganska stor makt och kunna genom veto i viss mån fördröja verkställandet af lagar, som antagits af »the legislature».

Hvarje gång ett parti blifvit slaget och majoriteten öfvergått till motpartiet göres »rent hus» bland statsämbetsmännen, och pålitliga partimedlemmar insättas på de flesta poster, i enlighet med bruket inom den federativa administrationen.

De särskilda staternas förhållande till utlandet är helt och hållet öfverlämnadt till den federativa regeringen att ombestyra, likaså allt rörande post, tullväsen, patenträtt, m. m.

Allmän rösträtt är införd öfver allt, men i de olika staterna äro betingelserna för utöfvande däraf icke desamma. I vissa stater t. ex. har man gjort åtskilliga inskränkningar, afseende att utestänga negrerna från rösträtt, och talet om politisk likställighet där är helt enkelt alldeles missvisande. Kvinnorna äga i fyra stater allmän rösträtt, men intresset för införande däraf i öfriga stater har visat sig ringa och torde ännu länge komma höra till de fromma önskningarna.

I Washington hör man emellertid föga talas om hvad som sker i de särskilda staternas politiska kretsar och det är endast vid valperioderna, som ett mera lifligt intresse för dithörande ting gör sig gällande, dock anknyter sig intresset mest till guvernörsvalen, så mycket mera som invånarne i Columbiadistriktet, där hufvudstaden är belägen, icke äga rösträtt och själfva staden Washingtons angelägenheter handhafvas af kongressen, som ju väljes af hela landet.

Nu några ord till belysande af själfva den stora federativa republikens styrelseform.

Makten är fördelad mellan presidenten, kongressen och högsta domstolen.

President och vice president väljas genom elektorer hvart fjärde år för en period af fyra år. Elektorerna väljas inom de olika staterna, efter växlande regler, till lika stort antal som hvarje stats senatorer och representanter i kongressen, men hvarken senatorer, representanter eller förtroendeämbetsmän kunna därtill utses.

Till president kan ingen väljas, som ej uppnått 35 års ålder eller är infödd medborgare af Förenta staterna. Hans makt är i själfva verket mycket stor och hans inflytande i viss mån betydligt större än en konstitutionell regents. I krigstider kan han t. o. m. uppträda med en diktators oinskränkta myndighet. Hans rätt att genom »messages» eller skrifvelser till kongressen yttra sig utan någon som helst reserv öfver frågor, som ligga honom om hjärtat, öfverträffar vida icke blott t. ex. presidentens i Frankrike utan äfven själfva ryske czarens, hvilka nödvändigtvis måste uppträda mycket hofsamt, bundna som de äro af konstitutionerna och därföre öfverlämna det mera direkta ingripandet i politiken åt sina statsministrar eller konseljpresidenter. Förut har påvisats att presidenten så att säga utom sin funktion som president äfven är sin egen premierminister och att departementscheferna äro att anse såsom hans privata sekreterare.

Presidenten kan genom veto döda hvarje af kongressen antagen »bill», åtminstone för en viss tid, men måste i sådant fall återsända det af honom icke sanktionerade kongressbeslutet till kongressen inom tio dagar. Om då båda husen besluta att återupptaga en sådan »bill» och på nytt antaga den med ⅔-dels majoritet såväl i senaten som i »huset», blir den lag utan presidentens signatur, annars får den förfalla.

Den enda inskränkningen i hans myndighet är den kontroll, som af senaten utöfvas öfver hans utrikespolitik, samt den rätt senaten äger att ej godkänna presidentens utnämningar af högre federativa ämbetsmän.

Kritik öfver presidentens åtgärder kan likväl äfven utöfvas därigenom, att representanthuset i dess helhet alltid omväljes en gång under presidentens »regeringstid». Skulle valmännen icke godkänna en presidents politik, sända de vid första val ett mot honom ogynnsamt stämdt representanthus till kongressen, sålunda läggande sitt misshag i dagen. Som presidenten alltid tillträder sitt ämbete med majoritet i »huset», har han svårt att genomföra sitt program utan en sådan, då ju anslagsfrågor äro beroende af »husets» godkännande.

Naturligtvis är han äfven underkastad kritik vid nästa presidentval, men med de medel hvaröfver han förfogar, blir han lätt, om han är en framstående man, omvald eller kan påverka valet i den riktning han önskar. Ingen president har hittills innehaft ämbetet mer än under tvenne perioder och föga sannolikt är att Mr Roosevelt vid kommande val är hugad att mottaga ett mandat, äfven om det skulle erbjudas honom. Att hans politik likväl kommer att i hufvudsak upprätthållas af efterträdaren torde få anses såsom gifvet, såvida icke det demokratiska partiet skulle komma till makten, hvilket dock är föga troligt, då detta parti i högre grad än det republikanska är splittradt och i brist på män, som äga allmänhetens förtroende.

Till presidentens funktioner hör att afsluta fördrag med främmande makter, men dock endast med senatens godkännande, att sammankalla kongressen till urtima möte, mottaga sändebud, samt att vara öfverbefälhafvare öfver den federativa armén och flottan äfvensom öfver de olika staternas milis, när den är inkallad till tjänstgöring inom Förenta staterna.

Kongressen, som sammanträder i den federativa hufvudstaden hvarje år den 1 december, består af senat och representanthus (»huset»). — Senaten har nu 92 medlemmar, d. v. s. tvenne för hvarje stat oberoende af staternas storlek eller invånaretal. De väljas af »legislaturen» (riksdagen) för en tid af sex år, måste varit bosatta inom staten sedan minst 9 år samt uppnått 30 års ålder. En tredjedel af dessa senatorer afträda hvartannat år, så att hela senaten förnyas hvart sjätte år; detta är dock endast nominelt, ty under senare tider har alltmera blifvit regel att omvälja senatorerna, af hvilka många, som nu sitta i senaten, innehaft sina platser i öfver trettio år.

Man har kallat senaten »miljonärernas klubb», en benämning, som i viss mån haft sitt berättigande, men numera ingalunda är karakteristisk, ehuru alltjämt några af landets rikare män tillhöra denna församling. De stora finansiererna äro alltför sysselsatta med »money making» för att offra sin tid i Washington, hvarföre de föredraga att med de medel, som stå dem till buds låta välja senatorer till bevakande af sina intressen. En järnvägsmatador t. ex., som, på grund af de hundratusentals tjänstemän och betjänte, hvilka äro beroende af honom, disponerar öfver en mångfald röster till »the legislatur» kan därföre ofta nog insätta elektorer i tillräckligt antal för att tillförsäkra sig majoritet för sin kandidat vid senatorvalen.

Senaten voterar för sig, ej gemensamt med »huset» samt äger att godkänna eller underkänna presidentens fördrag med utländska makter eller hans utnämningar af högre federativa ämbetsmän såsom domare i högsta domstolen, departementschefer och ambassadörer. Dessutom har den domsrätt i vissa fall.

Representanterna, som väljas alla jämna år inom de olika staternas valdistrikt till ett antal som beror på invånareantalet, äro nu 390 stycken, däraf såsom ett exempel: 37 från staten New York, men från flere stater endast 1. De måste ha fyllt 25 år, varit medborgare af Förenta staterna i minst 7 år samt vara bosatta inom den stat, hvilken de äro kallade att representera. »Huset» sammanträder liksom senaten hvarje år. Det utser sin egen talman (speaker) och denne, såsom förut påvisats, tillsätter utskotten.

Husets makt är så att säga endast legislativ och ej såsom senatens exekutiv, men det har å andra sidan uteslutande rätt att framlägga s. k. »revenue bills» samt kan genom sin hållning i anslagsfrågor visa sin myndighet.

Den nuvarande sammansättningen af »huset» är såtillvida ganska betecknande som den visar hvilket oerhördt inflytande inom den amerikanska politiken utöfvas af juristerna. Af de 390 medlemmarna äro icke mindre än 255 praktiserande jurister, blott 23 äro s. k. yrkespolitiker och 20 äro tidningsmän. Af öfriga grupper må nämnas handels- och finansmän 48; jordbrukarne äro representerade endast af 10.

»The supreme court» eller den federativa högsta domstolen åtnjuter i Amerika ett ofantligt stort anseende och intet exempel lär finnas på att den öfverskridit sin befogenhet eller att någon dess medlem visat sig ovärdig den höga funktion som blifvit honom anförtrodd. Den makt inom den federativa administrationen som utöfvas af »the supreme court» är i själfva verket så stor att den i viss mån kan sägas öfverträffa såväl presidentens som kongressens. Hvarje lag som antagits af kongressen och godkänts af presidenten kan nämligen af högsta domstolen förklaras inkonstitutionel, hvarigenom den upphäfves och kongressens beslut anulleras. Högsta domstolen är således ett slags väktare, som har folkets uppdrag att vaka öfver konstitutionens helgd.

Dess medlemmar äro 9, däraf en kallad »chief-justice», dess beslut afgöras med enkel majoritet. En enda röst är således nog för att omintetgöra hvad kongressen efter mogen öfverläggning beslutit. Mot denna domstols beslut finnes ingen apell och den amerikanska konstitutionen är hart när omöjlig att ändra. Man inser däraf huru stor makt »the supreme court» utöfvar.

Då ju medlemmarna af »the supreme court» utnämnas af presidenten och utnämningen godkännes af senaten har man däri sett en fara, som dock endast är skenbar, ty domrarna utses på lifstid eller för så lång tid de själfva önska att behålla ämbetet, hvilket förhållande gör, att t. ex. presidenten Roosevelt under sin 8-åriga presidenttid ej haft tillfälle att utnämna mer än en medlem af högsta domstolen. Af de nuvarande nio medlemmarna äro tre utnämnda under det demokratiska partiets auspicier, de sex öfriga ha republikanska presidenter att tacka för sina mandat, däraf en så långt tillbaka som 1877. Chief-justice är den högt ansedde Melville W. Fuller.

Man må hysa monarkiska eller republikanska tänkesätt, man måste dock, om man fullt opartiskt bedömer de amerikanska politiska institutionerna, erkänna att de, om också konstitutionen i mångt och mycket får anses antikverad, på det hela äro alldeles förträffliga samt att de, under de förhållanden som alstras af landets oerhörda utsträckning, invånarnas olika ras, immigrationen och icke minst medborgarnas ovillighet att låta sig »styras», verkat förvånande väl. Naturligtvis kan den som icke förstår eller vill förstå Amerika och amerikanerna uppställa oräkneliga argument mot det nu gällande systemet, som i Europa skulle vara alldeles omöjligt att genomföra, men här i Amerika, där det så att säga vuxit upp i en alldeles särskild jordmån, har det hittills visat sig vara mycket tillfredsställande. En sådan man som James Bryce, den n. v. storbritanniske ambassadören i Washington, säger om den amerikanska konstitutionen, hvars vådor han äfven framhåller: »Den förhindrar obetänksamma och förhastade systemskiften. Den lämnar rum för öfverläggning och nödgar folk att tänka allvarligt innan de företaga sig att ändra den eller att öfverse med förbrytelser emot den. Den lägger en hämsko på riksdagars och statsmäns försök att öfverträda sin befogenhet, ja äfven att föreslå mått och steg som den synes ogilla. Den bidrager att göra det oundvikliga framåtskridandet mindre våldsamt samt till ett resultat snarare af erkända och växande nödvändigheter än af ständig åtrå efter nytt. På det hela taget förebygger den sådana omstörtningar, på hvilka en tillfällig majoritet högröstadt yrkar, men för hvilka ingen efterfrågan måhända längre finnes redan innan de genom konstitutionen uppställda hindren blifvit undanröjda.»

»Den gör mer än så, den formar folkets sinne och temperament och uppfostrar det till laglydnad på samma gång som den ger styrka åt dess mera konservativa instinkter, dess känsla för värdet af fasthet och hållning i politiska anordningar. Den gör folket mottagligt för den uppfattning, att afgifvandet af röstsedel är en personlig förpliktelse, ett åliggande för hvar och en. Den gör det förtroget med och binder det med band af stolthet och vördnad vid de grundsanningar, på hvilka själfva konstitutionen är baserad.»

Amerikanerna själfva ha hittills aldrig velat gå in på att den federativa konstitutionen icke är ett sublimt aktstycke och, såsom en amerikansk författare (F. C. Howe, se Scrib. Mag. vol. 41, pag. 113) säger, endast stående efter de berömda stentaflor, som från himlen nedsändes till Israels barn. Emellertid har, säger han vidare, därutinnan en märkbar reaktion inträdt och en viss pessimism har bemäktigat sig de själfförnöjda yankees, som börjat rynka pannan vid åsynen af förhållandena i städerna, korruptionen i de enskilda staternas styrelse, kongressens förfall och senatens påverkan af privilegierade intressen. Från ett stadium af barnatro på demokrati såsom en talisman ha de, inför de stora problem de ha att lösa, betagits af modlöshet. Många se endast felgrepp i de amerikanska institutionerna och känna sig nedslagna af den uppenbara oförmågan hos folkstyrelse att finna den rätta vägen.

TIONDE BREFVET.

Internationella äktenskap.

Det förefaller onekligen ganska egendomligt, att man i det moderna Amerika, där skilsmässor i de öfre lagren äro ytterst vanliga, fäster sig så mycket vid det förhållandet, att ett eller annat af de i den amerikanska pressen så ofta och skarpt klandrade giftermålen mellan amerikanska arftagerskor och europeiska aristokrater, diplomater och andra världsmän slagit sig illa ut.