Part 7

Redan en gång förut hade Root varit medlem af kabinettet. Han kallades nämligen 1898 af Mc Kinley att öfvertaga sekreterareskapet för krigsärendena, hvilket ämbete han på Roosevelts begäran bibehöll äfven i dennes kabinett och innehade till 1903, då han erbjöds ambassadörsposten i London. Han föredrog dock att återgå till den mera lönande och för hans smak mera tilltalande verksamheten som advokat i New-York.

Diplomaterna förebrå Root att han äfven i sina relationer med dem alltför mycket låter advokaten komma till synes, men det var just tack vare sin juridiska träning, jämte sin klara logik och sin okufliga energi som han, i sin egenskap af sekreterare för krigsärenden, ledde kriget med Spanien till ett sådant för Amerika lysande resultat och senare som Roosevelts faktotum under statssekreteraren Hay’s sjuklighet 1900 lyckades lotsa den politiska skutan genom den kinesiska krisens skär, då det var i Washington som världspolitikens trådar spunnos. När han af ekonomiska skäl drog sig tillbaka från aktiv politik, ansågs han med all rätt som en storhet och var utan tvifvel en af det republikanska partiets allra främste män.

Roosevelts omdöme om Root ungefär vid tiden för hans utträde ur kabinettet är lika smickrande för Root som det är karaktäristiskt för Roosevelts något superlativa sätt att uttrycka sig. Han sade nämligen: »I John Hay har jag en stor (great) statssekreterare, i Philander Knox likaledes en stor (great) attorney-general och äfvenså äro andra poster i kabinettet besatta med framstående män. Root skulle kunna sköta hvilken af dessa poster som helst med lika stor skicklighet som deras nuvarande innehafvare, men dessutom är han, hvad sannolikt ingen af dessa skulle kunna vara, en stor (great) sekreterare för krigsärendena. Elihu Root är den skickligaste man i vår styrelses tjänst jag kännt. Jag vill gå ännu längre. Han är den störste (greatest) man, som i min tid kommit fram i det allmännas tjänst i något land, i någon ställning på båda sidorna af Atlanten.»

Huruvida presidenten vill stå för de orden äfven nu torde vara osäkert.

När Hay afled 1905, vände sig Roosevelt till Root erbjudande honom att öfvertaga den lediga statssekreterarebefattningen. Det var dock endast motvilligt som denne lämnade New-York och sin inbringande verksamhet där.

Hvad Root uträttat under sitt snart treåriga statssekreterareskap är hufvudsakligen att finna i den politik han fört i afseende på Förenta staternas förhållande till Sydamerika, som han anser som de stora möjligheternas land i kommersiellt hänseende. Också har han gjort allt för att i Förenta staterna väcka intresse för export dit och öppna sina landsmäns ögon för den hittills jämförelsevis försummade handeln på Sydamerika.

Men Root är icke mer hvad han var. Han är nu en man på 63 år. Han är icke längre med i räkningen, när fråga är om att uppställa presidentkandidater och om han haft den äregirigheten att efterträda Roosevelt, måste han nu se att han icke är mannen. De radikala strömningarna, som fått näring af Roosevelts gå-på-politik, passa ej för Root och den för honom och hans verksamhet så gynnsamma stämningen från 1905 har gifvit plats för en öfver hela landet spridd misstro till honom.

Hans intresse för utrikespolitiken och för sitt ämbete synes äfven undergått förändring. Det mesta af arbetet i sitt departement har han öfverlåtit till sin expeditionschef, Mr. Rob. Bacon. De traditionella torsdagsmottagningarna af diplomater tillhöra dock naturligtvis de funktioner, som han aldrig försummar.

Till sitt yttre är statssekreteraren kall och oåtkomlig. Ett drag af vemod blandadt med ilska hvilar alltid öfver hans panna; hans genomträngande blick, hans kanske något afmätta rörelser och den skärpa han inlägger i sitt tal verka icke sympatiskt på den som först ser honom. Men de som införas i den trängre krets af vänner, som omgifver honom, förklara att detta första intryck snart gifver vika för den personliga charmen i hans väsen, för hans underhållande konversation samt hans orubbliga trofasthet som vän. Mr. Root har under den tid han varit statssekreterare fört stort hus och utöfvat mycken gästfrihet. Han har i denna ganska betungande och egentligen för hans smak och vanor föga tilltalande plikt haft en ovärderlig hjälp i sin hustru, född Clara Wales, liksom han af god New-York-familj. Det har dock alltid i Mrs Roots deltagande i societetslifvet i Washington framskymtat liksom en viss motvilja och hon har kanske väl tydligt lagt i dagen huru mycket hon saknade sitt präktiga hem i New-York och den utvaldaste societén där, i hvilken hon nyss fått fast fot, när hennes man mottog posten som statssekreterare. Dessutom äro Roots icke rika. Lifvet i Washington ställer sig för den som måste representera i den skala man väntar af en statssekreterare icke oväsentligt dyrare än i New-York.

Detta har dock ej hindrat Mrs Root att på ett både taktfullt och värdigt sätt uppfylla sina förpliktelser gentemot corps diplomatique och den officiella världen. Hennes mottagningar, där ibland kanske 4 à 500 personer strömma ut och in, äro alltid väl ordnade; med utsökt artighet och på ett förekommande sätt har Mrs Root särskildt sökt att visa diplomaterna skyldig uppmärksamhet, sätta nykomlingarna in i förhållandena här samt medla vid icke så sällan uppkommande stridigheter mellan utländska damer och den amerikanska societéns koryféer.

På nyårsdagen, omedelbart efter presidentens mottagning ger statssekreteraren stor luncheon för hela corps diplomatique, som då i sina lysande uniformer utgöra ett enastående staffage i det med blommor rikt prydda statssekreterarehotellet.

Under säsongen följa sedan hos statssekreterarens en serie af middagar samt soiréer, som naturligtvis höra till de mest eftersökta och selecta tillställningarna i den officiella världen.

Mrs Root har vid sina mottagningar haft stor hjälp af sin charmanta dotter, nu gift med en ung Grant, sonson till presidenten af detta namn. Unga Mrs Grant har liksom sin moder alltför mycket låtit förstå huru djupt hon saknade New-York för att bli hvad man säger »chum» med de yngre tongifvande damerna i Washington. Hon anses emellertid intelligent och har fått en förträfflig uppfostran.

Mr. George B. Cortelyou, den nuvarande skattkammarsekreteraren, var förut under någon tid postmaster-general och tillträdde sitt nuvarande ämbete för ungefär halft annat år sedan. Han har haft lång träning för sin ganska ovanliga politiska karriär.

Han började som stenograf i postdepartementet redan under presidenten Clevelands tid och blef snart i samma egenskap anställd i dennes eget privatkabinett. När Mc Kinley efterträdde Cleveland fick Cortelyou behålla sin befattning. Hans stora duglighet förskaffade honom snart en mera framstående ställning i privatkabinettet och när Mr. Kinley’s privatsekreterare, på grund af sjuklighet drog sig tillbaka, efterträddes han på denna fordrande post af den unge Cortelyou, som sedan äfven som privatsekreterare kvarstannade hos presidenten Roosevelt och på ett lysande sätt skötte republikanska partiets presidentkampanj 1904.

Såsom sekreterare för handel och arbete ingick han i kabinettet, men öfvergick snart till generalpostmästare-posten, som han dock äfven lämnade för att i år tillträda sekreterarebefattningen för skattkammaren (finansminister), på hvilken post han haft det ingalunda angenäma värfvet att reda upp och förmildra senaste paniken på New-Yorks fondbörs. Cortelyou har härför fått uppbära klander såväl från ena som andra sidan och torde i själfva verket varit ganska oviss om den plan, som skulle följas; det säges att det var Root, som gjorde slag i saken genom att gifva den med affärsförhållandena i New-York mindre förtrogne Cortelyou utförliga instruktioner.

Nu säga Cortelyou’s motståndare, att han, som vid denna tid traktade efter kandidatur till presidentskapet, gick finansmännens i New-York ärenden för att senare få deras stöd under valkampanjen. Han är emellertid ej längre presidentkandidat. Han ägnar nu sin stora arbetsförmåga, sin energi och sin erkända skicklighet som organisatör uteslutande åt sitt departement.

Mr. Cortelyou ser mycket väl ut, är synnerligen putsad och korrekt klädd samt är en modern, väl skolad ämbetsman. Han är känd att vara ytterst förbehållsam och att ej gifva tillkänna sina planer förrän just när de skola sättas i verket.

I sitt familjelif är han den mest exemplariska äkta man. Han hvarken röker eller förtär sprit. Hans hustru, som varit honom till stor hjälp under hans ämbetsmannabana, är ej road af sällskapslifvet, hvarför man äfven sällan ser dem ute i stora världen, och förresten är Cortelyou ingalunda förmögen. Det är minsann icke med en lön på 12,000 dollars, om man »lefver med» i Washingtons »society». De gifva sin obligatoriska middag för presidenten samt se då och då några vänner det är allt. De som känna dem närmare äro stora beundrare af dem och framställa deras hemlif såsom idealiskt. Mr. Cortelyou har mycken musikalisk begåfning och idkar pianospelning såsom en verklig artist.

Den sympatiske, godmodige och af alla, vänner som fiender, högt aktade Mr. William H. Taft är sedan 1904 sekreterare för krigsärendena, på hvilken post han uträttat mer än många sina företrädare och gjort sig världsberömd dels genom det framstående sätt hvarpå han såsom guvernör organiserat Philippinerna, dels genom sitt kraftiga ingripande under revolten på Cuba.

Han är född 1857 i Cincinnati (Ohio); hans fader var under Grants tid medlem af kabinettet. Taft studerade juridik, blef tidigt advokat, senare domare, professor vid ett universitet i Västern, åter domare, därpå guvernör på Philippinerna samt efterträdde Mr Root som sekreterare för krigsärendena. Som extraordinarie ambassadör har han dessutom haft särskilda uppdrag till påfven Leo XIII samt till Mikadon.

Hans politik om icke fullt så agressiv gent emot de stora korporationerna är på det hela taget öfverensstämmande med presidenten Roosevelts och torde Taft, i händelse han skulle bli vald till dennes efterträdare också komma att fullfölja hans planer, särskildt med afseende på armén och flottan, för hvilka Roosevelt, oaktadt sitt nobelska fredspris, är lifligt intresserad.

Taft är en outtröttlig ämbetsman; alltid bland de första i sitt departement går han sist därifrån. Den kommande valkampanjen torde emellertid komma att sätta hans arbetsförmåga på prof, ty om han också har stora chancer har han många motståndare icke minst inom vissa fraktioner af sitt eget parti, där Rooseveltska politiken, sådan den tett sig under de senare åren ej i allo accepteras.

Han kanske ej kan anses såsom en durkdrifven politiker, och är ej god talare, men han är frisinnad, hederlig, har sundt omdöme, godt hjärta, angenämt sätt samt är en mycket tilltalande personlighet, säger en författare, som tillägger, att Taft är en af dessa personer, som gå genom lifvet med en leende uppsyn, men som, när det behöfves, kunna visa, att de ha stål i ryggraden.

Presidenten Roosevelt lär en gång yttrat om Taft, att han, »under alla omständigheter och hvad det än må kosta honom för personliga uppoffringar, i främsta rummet gör sin plikt. För honom är det allmänna bästa det förnämsta, hans privata intressen komma alltid att förbli underordnade». Detta framgår äfven af en anekdot, som berättas om honom. Han var domare med 6,000 dollars lön, då han af en lagfirma i New York erbjöds 50,000 dollars om året, om han ville bli deras biträde. Han afslog till deras stora förvåning emellertid anbudet sägande: »Gentlemän, det finnes ting, som ha högre värde än pengar».

Det säges att det endast var motsträfvigt som Taft mottog sekreterareskapet för krigsärendena, främst på grund af att han ansåg sig behöfvas på Philippinerna, men äfven därföre att han, som icke äger någon förmögenhet, ej trodde sig kunna lefva i Washington på sekreterarelönen, som under första tiden endast var 8,000 dollars om året. På sin hustrus och sina rika bröders enträgna uppmaningar gaf dock den godmodige och tillmötesgående Mr. Taft slutligen med sig och ställde sig till presidentens förfogande.

I pressen förekomma litet emellan karrikatyrer af Taft framställande honom såsom oerhördt fetlagd. Hans fetma, som är obestridlig, har dock mycket öfverdrifvits.

Icke mindre populär än Mr. Taft är hans hustru, född Herron. Hon ser bra ut, är begåfvad i olika riktningar, har mycken smak samt ett vinnande okonstladt sätt, med få ord, hon är typisk för den fint bildade och väl uppfostrade amerikanska kvinnan, sådan hon kanske ej är att finna i Newports societé, men hvaraf man icke minst i Washington finner många. Hon är framstående musikvän samt var länge president för en stor konsertförening i sin hemort Cincinnati.

Af de olika presidentkandidaternas fruar är Mrs Taft den som har de mesta sympatierna. Man hoppas af henne, att hon skall återställa en del af de under den nuvarande regimen indragna mottagningarna, ty hon är af det slags människor, som anse att allmänheten har rätt till ett visst undseende. De under Mrs Roosevelts tid upphörda, för hvem som helst tillgängliga aftonmottagningarna samt äfvenledes de så omtyckta söndagskvällsmottagningarna för damer, tror man därföre säkert skola komma till heders igen, om Mrs Taft blir »the first lady of the land», ty hon, som långa tider varit gäst i »Hvita huset» hos presidenten R. Haye’s fru, som anses varit den briljantaste presidentska Washington haft under nyare tider, har från dessa sina besök hos »onkel Rutherford» de bästa traditioner.

Tafts ha ej fört stort hus här, men naturligtvis ha de ej kunnat undandraga sig att ganska ofta visa sig i stora världen. Äfvenledes ha de sett en del folk på mottagningar samt middagar och man antar att sekreteraren för krigsärendena haft sina bröder att tacka för rikliga bidrag till de dyrbara vintersejourerna i Washington.

Mrs Taft gör »les honneurs» i sitt med kinesiska, japanska och andra mycket dyrbara orientaliska konstsaker rikt prydda hem, på ett sätt, som tillvunnit henne allas hjärtan, och det torde ej vara för mycket sagdt, om man påstår att inom den officiella världen i Washington finnes intet äkta par, som mera allmänt än Mr och Mrs Taft lyckats förvärfva sig sympatier.

Af deras barn är dottern, Miss Helen Taft, ännu för ung att deltaga i sällskapslifvet.

Den alltid småleende Mr Charles J. Bonaparte, en sonson till Jerôme Bonaparte, konungen af Westfalen, innehar sedan förra året posten som Attorney-General, sedan han förut någon tid varit sekreterare för flottan, där hans verksamhet kan anses vara lika med noll.

Man väntade sig i det officiella Washingtonkretsar icke så litet af Bonaparte, när han först kom hit, företrädd som han var af lokalpatriotiskt rykte från sin hemort, Baltimore.

Men länge fick man bida, innan Mr Bonaparte visade lifstecken och mera aktivt ingrep mot trusterna; sedan emellertid pressen så att säga tagit saken om hand, beslöt sig den nye Attorney-General för att med kraft sätta i gång undersökningar och åtal; också har på sista tiden justitiedepartementet utvecklat en viss energi i fullföljandet af den Rooseveltska trustpolitiken, hvilket dock icke hindrar att Mr Bonaparte ingalunda motsvarat de förväntningar man ställde på honom.

Van att styra sin födelsestad, Baltimore, har han oaktadt sin skinande uppsyn och sina artiga fraser, mycken auktoritet ja äfven stridslystnad, och om han bestämt sig för att handla i en viss riktning, låter han icke inverka på sig af någonting — möjligen af pressen. Hans konversation är alltid intressant, han säger sina saker på olika sätt än alla andra, individuellt och oefterhärmligt. Hans röst har något vekt, kvinnligt, som först låter tillgjort, men i själfva verket ej är det.

Personligen är han en mycket vänlig, godmodig man, ständigt leende, gärna placerande ett skämt.

Han anses rik, men den senaste krisen säges icke passerat förbi utan att anställa åtskillig förödelse äfven i hans »bleckskrin».

Personer med liflig inbillning tycka sig finna i Mr Bonapartes drag en likhet med hans farfaders store broder, Napoleon I, men om också den framskjutande höga pannan och den böjda näsan angifva den napoleonska frändskapen, förtages detta intryck alldeles af den indragna hakan samt mest af det småborgerliga minspelet.

Hvarken Mr Bonaparte eller hans fru deltaga mycket i sällskapslifvet i Washington och ha ej häller på allvar flyttat hit. De ha endast förhyrt en mindre möblerad våning samt gifva sina större middagar och mottagningar på något hotell. De vistas i öfrigt så mycket som möjligt, alldeles för mycket säga somliga, i Baltimore, där de ha det mäst förtjusande hem, eller på sin ståtliga villa utom staden, där de bruka se mycket folk, och då det är en knapp timmes väg ha de ofta dit inbjudit gäster från Washington.

M:rs Bonaparte är född Ellen Channing Day.

Mr Victor H. Metcalf, som under en kortare tid förestod arbets- och handelsdepartementet, är sedan förra året sekreterare för flottan, i hvilken funktion han just ej skurit lagrar. Han anses på denna liksom på sin förra post endast som ett villigt redskap för utförande af Roosevelts planer eller »policies» som det kallas här.

Han var under sex år medlem af »huset» och ansågs ha antagit sekreterareskapet endast för att lättare erhålla ett mandat till senaten från sin hemort, men den politik han påtvungits att följa torde grusat dessa förhoppningar. En framstående politisk skriftställare, Mr Ch. W. Thompson, skref för någon tid sedan om Metcalf: »I allmänhet hafva sekreterarna ett föga händelserikt lif, de lämna sin tjänst obemärkta och glömmas efter en vecka; ingenting återstår af dem utom ett dåligt oljefärgsporträtt, som upphänges i deras ämbetslokal nogrant påskrifvet med deras namn, på det att en glömsk allmänhet icke måtte få tillfälle att utropa: Hvem sjutton är den där? Hvarje astrolog, som uppställt ett sådant horoskop för Metcalf, skulle varit ursäktad».

Mr Metcalf, som i San Francisko gjort sig en vacker förmögenhet såsom advokat, är en mycket älskvärd man med utmärkta manér, särdeles korrekt i sitt uppträdande.

Hans fru, född Emily C. Nickolson, som är från Californien, anses vara ett begåfvadt fruntimmer och har en behaglig apparition. I frågor rörande sällskapslifvet är hon ett eko af Mrs Roosevelt och tager intet steg i afseende på visiter eller bjudningar utan att rådföra sig med »Hvita huset».

Om Mr George v. Lengerke Meyer, den nye Postmaster-General är ej mycket att säga. Han var business-man och har, efter att med tvifvelaktig framgång uppehållit ambassadörsposterna i Rom och S:t Petersburg, af presidenten kallats till sitt nuvarande ämbete förra året. Ännu har han emellertid ej gjort mycket väsen af sig men anses dock vara en framtidsman. Hans departement, som omorganiserats af Cortelyou och sedan dess nästan uteslutande skötts af »first assistant» (expeditionschef) Hitchcock, reder sig säkert Mr Meyer förutan.

Han är en mycket bildad man, icke utan estetiska intressen samt talar gärna om sina erfarenheter från vistelsen i olika europäiska hufvudstäder.

Mrs Meyer, född Alice Appleton, är en fulländad världsdam och har på kort tid förvärfvat sig en utmärkt ställning i »society»; de tvänne misserna Meyer äro måhända väl mycket impressionerade af hoflifvet i Europa. De känna sig ännu ej hemmastadda i societén i Washington, där de ej häller lyckats vinna större sympatier.

Sekreterare för inre angelägenheter är den unge Mr James R. Garfield, en son till den 1884 mördade presidenten med detta namn. Han anses som ovanligt framstående och har under den korta tid han förvaltat sitt ämbete helt och hållet omorganiserat sitt departement. Han tyckes alltid rufva på stora planer samt tar på sig en min, som kommer Eder att tänka på inskriptionen å främre plattformen i spårvagnarna: »_Tala ej med motormannen_». Säkert är emellertid, att han är mycket verksam, samt icke utan äregirighet. Han är icke rädd för någon, låter icke imponera på sig af hvem det vara må, känner bästa sättet att utföra hvad han föresatt sig och när han börjat något är han omöjlig att hålla tillbaka. Hans största fel torde vara att han synes tänka litet för högt om sig själf och låter denna själfbelåtenhet alltför mycket skina igenom.

Man förespår honom emellertid en lysande framtid inom administrationen, såvida han icke föredrager att återgå till den mera lucrativa advokatverksamheten.

Mr Garfield hör till presidentens intima samt är ofta i hans sällskap på ridturer samt nästan dagligen under våren hans medspelare på tennisbanan.

Hans trägna uppvaktning i »Hvita huset» har föranledt elaka tungor att föreslå honom att där anskaffa en fällsäng, för de tillfällen, då han ej kan slita sig från den executiva maktens närhet.

Hans unga hustru, född Helen Newell, är en enkel, rättfram och sympatisk person. Liksom Mrs Metcalf har hon helt och hållet underordnat sig Mrs Roosevelt och tillhör den intima klick som kretsar kring »Hvita huset».

De äga ingen förmögenhet och lefva ganska indraget. Man ser dem emellertid gärna i societén, där båda ha många vänner.

Gubben James Wilson, som i mer än 10 år förestått jordbruksdepartementet, är i politiskt hänseende en relik från den lincolnska æran så olik den moderna amerikanska typen af en konservativ politiker som något kan vara. Politiker är han ej heller. Han har emellertid under de snart elfva år han varit sekreterare för jordbruket utvecklat det åt honom anförtrodda departementet till en institution, som vunnit världsvidt erkännande och för den jordbrukande befolkningen i Amerika varit af allra största betydelse. Detta departement inrättades inte just därföre att man trodde, att det skulle vara till någon som helst nytta, utan för att tillfredsställa de ostyriga farmare, som nästan hotade att spränga det republikanska partiet i olika stater genom att grunda en mäktig förening kallad »Farmers Alliance».

De första jordbrukssekreterarna togo också sitt kall mera som ett skämt, men icke så Wilson, som gjort institutionen till ett ämne för stolthet åt sina landsmän. Det var han, som hade att taga itu med de stora köttrusterna efter Upton Sinclair’s afslöjanden.

Han är nu öfver 72 år gammal, men kry och obruten och om icke det demokratiska partiet kommer till makten, sitter han nog kvar på sin post till »dödagar». Han är änkling samt synes sällan i societén, men hans ogifta dotter, som förestår hans hus, brukar ibland deltaga i societélifvet och har sina vissa mottagningsdagar.

Det sist inrättade departement, nämligen det för handel och arbete, har till chef den förste jude, som någonsin suttit i kabinettet. Det är förre sändebudet i Constantinopel Mr Oscar S. Straus, som till den ansvarsfulla posten inkallats af presidenten, möjligen af politiska skäl men säkerligen äfven på grund af mannens framstående egenskaper.