Part 5

Hon är kvick utan att vara elak, samt alltid färdig att kasta sig in i hvilken konversation som helst, och skulle helt säkert kunna sätta mången mognad diplomat på det hala ifråga om den högre amerikanska politiken.

Ehuru icke rika från amerikansk synpunkt sedt ha dock baronens alltid förstått att gifva sina mottagningar och middagsbjudningar en air af gedigenhet och förnämhet, som väl passar i stycke med den uråldriga monarki de representera. Ambassadhotellet är icke bland de större, men komfortabelt; inredningen, möbleringen och hela typen på baronessans salonger ge redan vid första anblicken intryck af omedveten naturlig smak. Ett ståtligt porträtt af baronessan, måladt af Koppay, är en af ambassadens prydnader. Baronessan älskar djur; hon äger ett avivarium med de sällsyntaste fåglar, samt minst ett halft dussin hundar, hvilka små älsklingar hon, när hon reser bort, brukar inackordera hos sina väninnor.

I första giftet har baronessan en dotter gift i Europa; i senare giftet är äfven en dotter, som dock ännu är för ung att deltaga i sällskapslifvet.

Skulle baron Hengelmüller komma att lämna sin nuvarande post, blir det svårt, om icke omöjligt, att fylla den plats i societén, som hans charmanta fru med så mycken framgång vetat att häfda.

Franska ambassaden har förra året kommit under nytt tak; byggnaden, ehuru ej tillhörig franska staten, är dock uppförd uteslutande efter ambassadörens anvisningar samt med ändamål att i allo fylla de fordringar, som kunna ställas på ett ambassadhotell. Det är också både rymligt, elegant och förnämt samt delvis möbleradt af franska staten, som bl. a. bidragit med präktiga väfda tapeter. Ambassadören har en ram för sina mottagningar täflande med det mest luxuösa, som miljonärsocietén i Washington kan uppvisa.

Monsieur Jusserand’s närmaste företrädare på denna post var den framstående Jules Cambon, nu ambassadör i Berlin; före denne och såsom förste ambassadör i Washington var här ackrediterad monsieur Patenôtre, som redan från 1893 varit envoyé.

Dessa lysande företrädare ställa dock ingalunda monsieur Jusserand i skuggan och tvifvel är om icke han med sitt vinnande sätt, sina stora kunskaper samt framför allt sin egenskap af presidenten Roosevelts partner på tennisplanen lyckats komma den amerikanska politiken mera in på lifvet än någon annan af nu här ackrediterade sändebud, baron Sternburg måhända undantagen.

Monsieur Jusserand, som efter en lång diplomatisk karriär under en kortare tid var envoyé i Köpenhamn, utnämndes till sin nuvarande höga post 1904. Hans briljanta studier i den äldre engelska litteraturen ha gifvit honom en framstående plats bland moderna litteraturhistoriker och förskaffat honom hedern, att med guldmedalj belönas af franska akademien. Hans konversation är alltid intressant, hans fraser väl formade och hans omdömen om personer ofta präglade af oförarglig humor. Liflig som en fransman ägnar och anstår, har han dock den ovärderliga förmågan att kunna lyssna när andra tala och låta dem tala till slut. Han är äfven känd som en verklig vältalare.

Hans fru, född Eliza Richards, är, ehuru af amerikansk börd, född och uppfostrad i Paris, där fadern grundade en amerikansk bankfirma under namn af Munroë & C:o. Hon är parisiska ända ut i fingerspetsarna, men är mycket stolt öfver sin amerikanska origin och har på sin moders sida flere nära anförvandter i Amerika. Hennes egenskaper som »dame du monde» äro diskuterade och i det hänseendet står hon måhända efter flere af de öfriga beskickningsfruarna.

Man finner i allmänhet ett mycket utvaldt sällskap hos madame Jusserand och middagsbjudningarna till franska ambassaden äro eftersökta.

Baronessan Lilian May Speck von Sternburg, född Langham, tyske ambassadörens fru, är, om ej till födseln, åtminstone till uppfostran amerikanska. Hennes fader, W. Langham, var engelsman, men baronessans moder, född Duffield var från sydstaterna. Den blifvande ambassadrisens barndom och första ungdom tillbragtes i Kentucky hos en nära släkting. När man talar om henne här, kallas hon därföre alltid »Kentucky girl». Hon är mycket vacker; utan att vara egentligen distingerad, har hon sin största charme i sina ljusblå ögon, sitt kastanjebruna hår och sitt vackra leende. Det hvilar ibland öfver hennes drag en liten skymt af melankoli, som endast förhöjer behaget i hennes apparition, som skulle vara oklanderlig om hon ej vore halt och sålunda ej kan röra sig utan att stödja sig på en käpp. Hon citeras ofta i tidningarna som den »vackraste damen inom corps diplomatique, ja kanske i Washington». Baronessan Sternburg är dock icke populär och har såväl inom corps diplomatique som inom den amerikanska societén få vänner; särskildt tycka amerikanerna att hon, som är så godt som amerikanska, skulle tala engelska i stället för den allt annat än korrekta franska, som hon använder i tid och otid.

Baron Hermann Speck von Sternburg,[3] som genom sin moder är half engelsman, anses vara rik eller ha en rik pappa. Han har gjort en ovanlig karriär. Vid helt unga år deltog han i fransk-tyska kriget och ägnade sig åt den militära banan samt blef militärattaché i Washington. Han öfvergick emellertid till den diplomatiska karriären samt var senare några år ambassad-sekreterare i Washington, dit han 1904 återkom i egenskap af ambassadör, efterträdande herr von Holleben. Den förmåga han lade i dagen vid underhandlingarna med Venezuela samt den skicklighet hvarmed han förstått att tillvinna sig president Roosevelts personliga vänskap har gjort honom till »persona gratissima» i Berlin. »Speckie», som baronen allmänt kallas, åtnjuter lifliga sympatier äfven inom härvarande societé och den gästfria ambassaden ha räknats till en af de angenämaste i Washington. Baronessan låter någon gång sina gäster höra sin väl skolade och klingande sopran.

Sternburgs ha dock båda under de senare åren icke befunnit sig vid särdeles god hälsa och man har måhända att däri se orsaken till en viss reserv i deras deltagande i sällskapslifvet under senaste säsong.

Amerikanerna sätta värde på det cordiala och rättframma sätt, hvarpå »Speckie», när han möter en bekant utropar ett vänligt »Hello»! på äkta amerikanskt manér. Baronen, som gjort vidsträckta resor i orienten, är stor sportsman och framstående ryttare samt har äfven uppträdt såsom skriftställare med ett antal intressanta reseskildringar. Såsom talare och föreläsare har han i Amerika haft stor framgång, då han behandlar engelska som sitt modersmål och talar det utan den minsta brytning.

Med afseende å baron Sternburgs verksamhet som sändebud kan icke sägas annat än att han till fullo motsvarat de förväntningar man ställde på hans kapacitet; han är inom den officiella världen kanske den mest populäre bland alla beskickningscheferna och blir säkerligen mycket svår att ersätta, när han sannolikt i en nära framtid kommer att återgå till privatlifvet.

I den med slingerväxter alldeles öfvervuxna något gammalmodiga ryska ambassaden har baron von Rosen under senaste vinter residerat ensam, ty endast under säsongens första skede deltog ambassadrisen i sällskapslifvet. Hon har nämligen, jämte sin dotter fröken Elisabeth von Rosen, tillbragt några månader i S:t Petersburg för att presentera denna unga dam vid hofvet, och som det säges, så länge som möjligt afhålla henne från intimare umgänge med jämnåriga amerikanskor, hvilkas uppträdande och sätt att vara baronessan icke lär gilla. Huruvida dessa utläggningar verkligen äro grundade på fakta kan naturligtvis ej afgöras, men baronessan har vid flere tillfällen uttalat sig om olämpligheten af alltför mycket laisser-aller system vid unga flickors uppfostran. Nog af, hon är i år icke här och osäkert lär vara huru länge damerna komma att stanna öfver i Ryssland, där baronessan, oaktadt hon så länge vistats i utlandet, dock trifves bäst.

Hon har emellertid vetat göra sig mycket omtyckt inom corps diplomatique, och har varit högt värderad för sitt okonstlade, välvilliga sätt. Mottagningarna i ambassaden ha naturligtvis haft en helt annan karaktär än den som kännetecknade liknande tillställningar under företrädarens, grefve Cassinis och hans »dotters» värdskap. Alla tycka att den lugna, hemtrefliga ton, som nu ger den ryska ambassaden dess typ, är vida att föredraga.

Baron von Rosen, som varit generalkonsul i New York någon tid och envoyé i Tokio är den bekante statsmannen, som jämte Witte hade det ömtåliga uppdraget att i Portsmouth underhandla med japaneserna om fredsvillkoren efter rysk-japanska kriget. Underhandlingarna sköttes som bekant på ett förträffligt sätt och belöningen blef baronens utnämning till ambassadörsposten i Washington efter grefve Cassini, som icke längre kände sig ha tillräckliga sympatier i den federativa hufvudstaden för att med agremang förlänga sin vistelse där.

Ambassadören är näst Mr Bryce den äldste till åren af ambassadörerna och torde det sannolikt ej dröja länge innan han drager sig tillbaka. Man väntar dock möjligen att baronessan och fröken Elisabeth komma att deltaga i Washingtons societélif åtminstone ännu en säsong.

Brasiliens ambassadör, senhor Joaquim Nabuco de Arauja och hans intelligenta fru ha allt sedan sin hitkomst 1905 tillhört de mest populära bland medlemmarna af corps diplomatique. Ambassadören är utan tvifvel den af det Södra Amerikas representanter, som i hvarje hänseende intager det mest framstående rummet i härvarande diplomatiska kretsar. Han tillhör den skola af statsmän, som just började komma i första ledet strax före den oblodiga revolution, hvarigenom kejsar Pedro afsattes. Nabuco var vid denna tid den bekante Rio Branco’s högra hand och har jämte honom, som var dom Pedro’s kansler, äran af att ha genomdrifvit lagen om medborgerliga rättigheter för barn af forna slafvar. När slafveriet år 1888 upphäfdes i Brasilien, var också Nabuco en af dem, hvars ord för denna åtgärd vägde tyngst i vågskålen. Från 1900 till 1905 brasiliansk minister i London, där han förvärfvade sig stort anseende som en upplyst, för sociala reformer intresserad man, blef Nabuco president i den tredje panamerikanska konferensen i Rio Janeiro. Sedan Brasilien beslutit sig för att upphöja legationen i Washington till ambassad var Nabuco själfskrifven till denna post, som han tillträdde 1905. Han är en briljant skriftställare och hans arbeten i nationalekonomi och uppfostringsväsen samt i synnerhet hans »Pensées détachées et souvenirs», utgifna 1906, anses i litterärt hänseende vara mycket betydande, ställande honom i bredd med det moderna Brasiliens mest framstående pennor. Han är till sitt yttre mycket distingerad, i hvilket hänseende han täflar med sin högst charmanta fru senhora Maria Nabuco, en i allo tilldragande och älsklig personlighet. De anses vara mycket rika.

Senhora Nabuco tillhör en aristokratisk portugisisk-brasiliansk familj; fadern var baron d’Inchan. Hon är uppfostrad delvis i hemmet, delvis vid Sacré-Coeur i Paris och i Lissabon. Hennes intressen för lifvet i stora världen uppvägas tillfullo af hennes sinne för musik och konst, som hon älskar och idkar med framgång. Hennes förståelse af dagens frågor har gjort henne till en värderad medhjälperska i ambassadörens arbeten, visande sig icke motsvara den vrångbild man gärna gör sig af söderns kvinnor, hvilka af så många framställas såsom endast mäktiga att intressera sig för toiletter, nöjen, kurtis, och den traditionella »siestan».

Brasilianska ambassaden är närmaste granne till »Hvita huset» och ehuruväl lokalerna ingalunda äro rymliga har senhora Nabuco vid flere tillfällen visat sig äga förmåga att ordna äfven större fester inom dess murar. Ett nytt ambassadhotell lär vara påtänkt till nästa säsong.

Familjen är talrik, ty barnaskaran räknar fem medlemmar, af hvilka äldsta dottern, Carolina, i år debuterat i societeten. Den yngste telningen är en liten förtjusande gosse om fem år.

Storbritanniska ambassaden har sedan länge varit en medelpunkt för det sociala Washington; det var nämligen Storbritannien, som först af alla makterna anställde en ambassadör hos republiken och därtill utsågs dåvarande envoyén i Washington Sir Julian, sedermera Lord Pauncefoot, som representerade sitt land på ett i allo värdigt sätt. Han var visserligen litet stel och oåtkomlig, isynnerhet för efterhängsna amerikanska »reporters», men de tyckte om honom ändå och förläto honom för hans humor. Så berättas det, att han en gång vid en festmiddag, där flere pressmän voro församlade, i ett tal till pressen skall ha yttrat: »Jag är glad öfver att se eder här så talrikt samlade; jag är då åtminstone säker på, att ni inte kunna åstadkomma förtret på annat håll». Från denna stund vann han egendomligt nog pressens sympatier; men amerikanerna äro sådana.

Under mer än fjorton år, däraf tio som ambassadör, residerade han i det rymliga och med äkta engelsk gedigenhet inredda ambassadhotellet, där ståtliga fester under säsongen aflöste hvarandra och Sir Julian grundlade den dominerade ställning, som ännu i dag åtnjutes af representanterna för »the united Kingdom».

Hans närmaste efterträdare the hon. Sir Michael Henry Herbert innehade posten knappast mer än ett år, men icke desto mindre kan denna period räknas till de briljantaste i ambassadens historia. Han, som afled på sin post, var gift med den förtjusande Lelia Wilson från New York, hvars stora förmögenhet satte henne i stånd att på ett lysande sätt utöfva gästfrihet. Hon hade äfven utmärkta förbindelser såväl i England som i Amerika. Hennes äldsta syster är änka efter den stormrike Ogden Goelet samt moder till den unga hertiginnan af Roxburgh; den andra systern är den charmanta, så ofta omtalade Mrs Cornelius Vanderbilt och brodern är gift med mångmiljonären John Jacob Astors syster. The hon. Mich. Herbert var själf broder till earlen af Pembroke. Man ser således, att med Herberts inleddes för engelska ambassaden en æra, som säkerligen skulle kommit att öfverglänsa allt hvad Washington skådat, men ödet hade fogat annorlunda.

Till postens innehafvare utsågs Sir Mortimer Durand, hvars egentliga meriter bestodo uti en lyckad mission till Afganistan och posten i Madrid, men hans karriär var för uteslutande engelsk för att han skulle passa i Amerika. Också hade han intet inflytande här och kände sig främmande för den officiella societén. Under det tyska och franska ambassadörerna dagligen mer och mer lyckades komma presidenten närmare och höra till dennes intima, sjönk Englands inflytande och genom någon omärkbar process öfvergingo de traditionella varmare anglo-amerikanska förbindelserna till en viss kyla. Presidenten Roosevelt var ej heller särdeles intagen af Durand, hvars återkallande han säges sett med tillfredsställelse. Äfven lady Durand, som likväl var typen för en förnäm engelsk dam, lyckades ej vinna mycket inflytande inom Washingtons »society», för hvilken hon kanhända väl tydligt lade i dagen bristande intresse.

Nog af, efter trenne års vistelse här återkallades Sir Mortimer, som lämnade Washington 1907, sannolikt med tillfredsställelse.

Den nuvarande ambassadören, the hon. Mr James Bryce och hans intelligenta maka äro af helt annat skaplynne än sina närmaste företrädare och intaga i officiella kretsar en betydligt mera framstående ställning än de, äfven om de ur rent social synpunkt måhända under det år de varit i Washington icke ännu lyckats få riktigt fast fot.

I Englands diplomatiska kretsar ansåg man det vara en orimlighet att till denna post utnämna Mr Bryce, som endast hade ett år, innan han uppnått åldersgränsen, och som, ehuru icke fattig dock ej ägde nämnvärd personlig förmögenhet samt icke ens var medlem af S:t James’ Club, något oerhördt i den brittiska diplomatiens annaler. Äfven i Washingtons salonger ansåg man ej Mr och Mrs Bryce synnerligen ägnade att taga upp Pauncefoots och andras traditioner. Man sade, att de skulle göra sig bättre i Bostons blåstrumpekretsar än här i »den nya världens sociala centrum». Mr Bryce vore ju författare och hans fru hade varit lärarinna samt sedan länge intresserat sig för undervisningen och deltagit i kommittéer i sådant syfte; de kunde ej passa här menade societédamerna. Men här finnes annat folk än »society» och diplomater. Frisinnade fruntimmer med politiska och litterära intressen voro förtjusta öfver att få Mrs Bryce hit och väntade den nya ambassadrisens ankomst med otålighet, ty de trodde säkert, att de hos Mrs Bryce skulle finna förståelse och genom henne få inflytande. Hon hade länge varit medlem af »Aberdeen liberal association» och nu hoppades man, att hon här liksom i sitt hemland skulle mera ägna sig åt sociala frågor än åt en världsdams för henne sannolikt mindre tilltalande sysselsättningar. Nåväl, båda parterna ha i någon mån misstagit sig. Mrs Bryce är en förträfflig ambassadris på samma gång som hon endast med en viss reserv deltagit i de s. k. »uplifts» politiska sträfvanden.

Hon är trettio år yngre än ambassadören, men har visat lifligt intresse för hans arbeten. Hon har emellertid ej förstått att fullt återgifva den brittiska ambassaden dess forna ställning som socialt centrum. De som vilja göra anmärkningar säga, att Mr och Mrs Bryce alltför mycket sökt vidga sin umgängeskrets i demokratisk riktning; denna anmärkning har dock icke förmått att på minsta sätt inverka på den aktning den fint bildade och välvilliga men något småborgerlige ambassadören förvärfvat bland sina kolleger.

Under Mrs Bryces ledning har det något gammalmodiga ambassadhotellet undergått en grundlig renovering. Det under lord Pauncefoots och hans efterträdares tid i förvaringshvalfvet väl inlåsta, dyrbara ambassadsilfret har placerats i den präktiga matsalen, där det nu utgör en af de förnämsta prydnaderna. Salongerna, om också något tyngda af stel brittisk förnämhet och officiell smak, äro i sitt nuvarande skick mycket tilltalande och här visar den förekommande värdinnan på sitt enkla och rättframma sätt sina besökande huru man med engelsk reservation kan förena både hjärtlig vänlighet och förståelse.

Ambassadörens karriär är alltför känd för att behöfva nämnas i detta sammanhang. Man var, såsom förut påpekats, ganska tveksam om författaren till det klassiska arbetet »The american common wealth» skulle gå i land med uppdraget att bevaka Englands intressen i Washington, men det har visat sig att Mr Bryce har både diplomatisk förmåga och mycken takt. Han har här fått namn om sig att vara en så framstående lyssnare, att han verkligen får folk att tro honom vara intresserad af allt det tråkiga och enfaldiga, som obetydliga societémänniskor anse sig kunna besvära honom med att åhöra. Han är själf en framstående festtalare och har här såsom sådan varit i elden vid olika tillfällen, dels i Washington dels i andra städer.

Man har redan talat om att Mr Bryce i en nära liggande framtid, på grund af sin ålder skulle lämna sin post, men dessa rykten ha på det kraftigaste dementerats från England.

Mexiko har sedan i fjor hitsändt en ambassadör samtidigt med att Förenta staterna hos den mexikanska regeringen ackrediterat en diplomat af samma höga rang. Senor Enrique Creel, en f. d. bankir, är den förste innehafvaren af denna post. Han äger en furstlig förmögenhet; det talas om ett tjugutal miljoner dollars, utom nästan femdubbelt så mycket, som lär tillfalla senora Creel efter hennes fader, den rike guldminägaren general Terrazaz.

Senor Creel, hvars familj härstammar från Förenta staterna, intager utom en betydande finansiell ställning, ett mycket framstående rum bland Mexiko’s ledande politiker och blef nyligen vald till guvernör i en af provinserna, hvilket icke lär hindra honom att fortfarande bibehålla sin ambassadörspost. Ambassadrisen är ofta citerad för sina dyrbara toiletter; nyligen voro t. o. m. i en tidning hennes med äkta stenar broderade strumpor, oss emellan sagdt värda omkring 1,500 kronor paret, afbildade. Hon är en angenäm och behaglig dam. Den senare delen af »season» har den mexikanska ambassaden stått obebodd. (efter en tidningsillustr.).

De ha sett mycket folk i det nyligen restaurerade, rymliga ambassadhotellet. Balsalen lär vara en af de största och vackraste privata i Washington, där man i allmänhet just lägger an på präktiga mat- och danssalar. Den fest, hvarmed i mars förra året Creel’s invigde hotellet var en af de präktigaste som gifvits i Washington och lär, enligt äldre personers utsago, ha öfverglänst t. o. m. den historiska bal, som en fransk minister gaf i det aristokratiska Corcoranhuset på 1860-talet.

Man hade i Washington väntat sig mycket af den i slutet af fjoråret afgångne japanske ambassadören vicomte Siuzo Aoki och hans tyskfödda fru, men tyvärr blef Aoki’s under synnerligen lofvande sociala auspicier började sejour i Washington endast af helt kort varaktighet. De voro båda mycket allmänt omtyckta och deras dotter, grefvinnan von Hatzfeld, som någon tid besökte dem, blef snart en stor favorit inom corps diplomatique. Egentliga anledningen till Aoki’s återkallande har ej transpirerat ut till allmänheten, men tidningarna ha naturligtvis kommit med mer eller mindre förnumstiga utredningar. De äro nu i alla händelser borta och det lönar ej att diskutera orsakerna.

Baron Kogoro Takahira, den nyligen hit anlände nye innehafvaren af ambassadörsposten, är i den egendomliga ställningen att vara sin egen efterträdares efterträdare; han var nämligen envoyé här, när Aoki utnämndes till ambassadör och han själf med liknande värdighet gick till Rom.

Takahira är väl förtrogen med amerikanska förhållanden; han har någon tid varit generalkonsul i New York, samt attaché, legationssekreterare och slutligen, såsom nyss nämndes, envoyé i Washington. Han har haft många betydande diplomatiska uppdrag och missioner. Såsom envoyé har han bl. a. varit ackrediterad i Holland, Danmark, Italien, Sverige och Österrike. År 1900 blef han envoyé i Washington. Hans ställning här var då ganska ömtålig; den slipade diplomaten grefve Cassini, Rysslands ambassadör, var doyen för corps diplomatique och under rysk-japanska kriget var förhållandet mellan de båda sändebuden än kyligt, än alldeles för hett. Takahira var sedan jämte Komura underhandlare i Portsmouth.

Det säges att ambassadören icke känt sig nöjd med sin post i Rom, men det förmäles äfven att han icke lyckats vinna kung Victor Emanuels bevågenhet. Här anser man honom emellertid vara mycket lämpad att utjämna de svårigheter, som på senaste tiden alltemellanåt upprest sig mellan Japan och Förenta staterna. Han säges vara vän af Amerika samt mer än någon af sina landsmän kännare af den stora republikens såväl inre som yttre politik. Han är mycket lätt tillgänglig samt demokratisk i sitt uppträdande, filosof, tänkare och en väl skolad diplomat. Alla som känna honom personligen från hans senaste vistelse i Washington äro öfvertygade, att han kommer att uträtta storverk.