Part 8

-- Ja, ser du, när vägen går genom min skog och när inte rätten har skiftat den oss emellan och fyllningen ska tas från min sandgrop på min mark, så ä de väl allt mitt, tycker jag, och när jag själf så litet begagnar den vägen, så tycker jag, att den gärna kunde få stå i fred för dig, när du har den andra vägen genom byn, som ä din lagliga väg.

-- Hvarför i helvete kör du int mera på den då?

-- Jag behöfver den ju så lite.

-- Det rår jag inte för. Men jag behöfver och jag kör, om djäfveln tog.

-- Vi ska se, hur länge du får. Det finns väl lag och rätt här i landet. Rätt ska vara rätt.

* * * * *

Janne fyllde sand på vägen från Kalles sandgrop. Han jämnade den slät som ett bord, och så körde han på den igen så att det hurrade i skogen, ty Janne hade goda hästar.

-- Rätt ska vara rätt, tyckte Kalle, och så gärdade han ett led tvärs öfver vägen.

Han tog endast halmband, ty han tyckte, att då Janne såg ledet, borde han vara så finkänslig och förstå, att Kalle menade; Stopp!

Gummorna, som gick till blåbärsskogen, såg ledet midt öfver vägen, och som de kände till krakelet, korsade de sig och sade:

-- Himmelens skapare! Hur trångt må de där båda ska få det i den andra världen, när de har det så där knappt redan i denna?

Janne fick höra om gillret. Den är inte sen, som bud för.

Han spände sitt snabbfotade sto Mariana för kärran och for till staden.

När han såg ledet på vägen, gaf han Mariana lösa tyglar.

-- Förbanne mej, har int Kalle sagt stopp nu! -- -- Hej, Mariana!

Med ett brak var Janne öfver på andra sidan.

Ledet låg krossadt.

Men Kalle gärdade ett nytt. Nästa gång tog han starka videband.

-- De borde fastna i, både hästen och karlen, tyckte han.

Men när Janne kom, så hejade han till ett tag och var öfver igen och sände bud till Kalle, att ledet var för fan i våld och att Kalle fick gå dit och reparera det, om han ville.

* * * * *

De träffades en dag vid rån i Myrängen.

De talte vänskapligt vid hvarandra om väderlek och årsväxt och annat sådant som rörde dem nära, och det tycktes, som om de två aldrig haft något ondt sig emellan.

Så med ens kastade Kalle fram:

-- Hur länge tänker du köra sönder mina led, som jag gärdar öfver vägen?

-- Hvem fanken har bedt dig gärda?

-- Får inte jag göra på min väg och i min skog hvad jag vill?

-- Du får väl så, men låt bli att gorma, om jag får lust att göra hvad jag vill.

-- Jag tänker snart igen gärda ett nytt led, och jag tycker, att du kunde låta det stå i fred.

-- Ja, gärda du på bara, inte mig emot. Men när jag har ärende hitåt, så kör jag på vägen genom din skog, och så bygger jag den och reparerar den, när den blir dålig.

-- Men nästa gång ska jag gärda så pass, att du ej kommer öfver.

* * * * *

Janne var på julkalas i skärgården i mellandagarna och kom hem på natten och hade ångan uppe.

Han satte af med god fart in på den förbjudna vägen.

Plötsligt tvärstannade Mariana.

-- Hva fanken! Vågar du int sätta öfver nu? Har du int hunnit lära dig det redan? -- Hej!

Janne trodde, att Kalle roat sig med gärdanarbete i julmellandagarna.

Men Mariana gick inte.

-- Hvad har han nu byggt för ett babelstorn, som int Mariana törs öfver? När har han hunnit med det?

Och Janne steg ur släden för att se.

Bron öfver den djupa kanalen var uppkastad.

Janne blef ej förskräckt. Det brukade han inte. Men han svor, ty det brukade han till husbehof, och så vände han om och körde den vägen, som Kalle tyckte, att han egentligen borde köra.

Han sade intet, men han satte in i tidningen ett stycke om nidingsdåd.

Följande dag lät han bygga bron, och så körde han åter den vägen fram.

Sjutton dagar före vårtinget sände Kalle nämndemannen att stämma Janne till tinget för körande på förbjuden väg.

-- Si på fanken, sade Janne. Nu ska väl rätt bli rätt till slut.

Och så sände han nämndemannen att stämma ett par gamla gubbar från byn som ressällskap med till tinget.

Det blef process, och domarn rannsakade och nämnden pröfvade, och vittnena förklarade, att Jannes förfäder led efter led byggt och begagnat vägen, och ingen hade förmenat dem det.

Kalle sade inför rätten att den ena af vittnena var jäfvig att vittna och aflägga ed, emedan han ej kunde sin katekes.

Målet tog uppskof till hösttinget, och vittnet skulle därförinnan undergå prästförhör.

Janne ålade vittnets hustru att lära gubben läsa utantill i katekesen de stycken, som handlade om ed och mened, och så skjutsade han gubben till prästgården, och prosten förhörde honom och godkände hans kunskaper.

-- Satt int fan i gubben, som kunde, sade Janne.

Och domare och nämnd granskade saken ånyo och fann rättvist, att då Jannes förfäder af ålder begagnat vägen och då vägen var till stor nytta för Janne, så borde något annat ej komma i fråga, än att Janne också fick begagna den. Och i betraktande af att det blef för drygt och betungande för Janne att ensam underhålla den långa vägsträckan, dömdes, att vägen skulle skiftas i tvänne lika stora lotter, så att Kalle också skulle få sin andel att sköta.

Janne bjöd Kalle och sina vittnesmän på öl vid gästgifveriet.

-- Nu har rätt blifvit rätt, sade han till Kalle, och nu ska vi inte tala om den där vägstumpen mer.

-- Nej nu ska vi vara vänner i lif och död. Dör jag först, så kör du mig till grafven, dör du, så kör jag dig. Goda vänner ska köra hvarandra till grafven, efter landsens sed, och ingenting står nu mer emellan oss. Det hör ni, gubbar, sade Kalle till vittnena.

Janne körde sedan den vägen i mörker och ljus utan något hinder från Kalles sida.

-- Rätt ska vara rätt, sade Kalle.

Och när Janne färdades fram där den sista färden till kyrkogården, satt Kalle fram på och körde.

Pris: 3 mk

Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett antal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

[s. 24]: ... eller blandet som, det riktigt heter, tillreddes redan ett dygn ... ... eller blandet, som det riktigt heter, tillreddes redan ett dygn ...

[s. 47]: ... fram till oss, och som skallfoden var i slagsmålstagen, men ... ... fram till oss, och som skallfogden var i slagsmålstagen, men ...

[s. 48]: ... for att undvika en sammanstötning. ... ... för att undvika en sammanstötning. ...

[s. 66]: ... vantar. Lägger man så härtill hvad man och barn, hutstrun ... ... vantar. Lägger man så härtill hvad man och barn, hustrun ...

[s. 72]: ... kom det färdiga bumullsgarnet i bruk och kallades då ... ... kom det färdiga bomullsgarnet i bruk och kallades då ...

[s. 75]: ... ör fyllandet af hemmets behof. ... ... för fyllandet af hemmets behof. ...

[s. 75]: ... fsmått heliga för hennes själ, ett lefvande helt med familjen ... ... smått heliga för hennes själ, ett lefvande helt med familjen ...

[s. 86]: ... omkring och bjöd oss till vedtalko, så sade vi åt henne; ... ... omkring och bjöd oss till vedtalko, så sade vi åt henne: ...

[s. 98]: ... nte säga -- så att han inifrån sitt rum vred rigeln för ... ... inte säga -- så att han inifrån sitt rum vred rigeln för ...

[s. 98]: ... Därinnanför svor professorn; ... ... Därinnanför svor professorn: ...

[s. 127]: ... till gamla mor sin; ... ... till gamla mor sin: ...

[s. 130]: ... och hacklade ofta fast här och hvar. Han var rättvis, ... ... och häcklade ofta fast här och hvar. Han var rättvis, ...

End of Project Gutenberg's Från vargtider och vallpojksår, by Josefina Bengts