Part 7

Efter en stund fortsatte de sin hemresa.

Nästa söndag lät Aron bedja för sig i kyrkan, och efter en tid blef han frisk. Men om han blef bra af den nattliga kyrkresan eller af församlingens förböner kunde han ej så noga veta. Det sade han dock, att om han än skulle få all världens sjukdomsplåga öfver sig, så skulle han bära allt med tålamod och utan knot, men gå om natten i kyrkan med österbottningen en gång till -- det gjorde han ej.

I en kyrka kunde Holmström ej gå in, fastän han försökte med alla konster som i sjätte Moseboken fanns, och det var Pyttis.

-- Den som har låst den här dörren, har kunnat lite mera än jag, sade han och vände om med den sjuka och med oförrättadt ärende, och det är sant, ty hållkarlarna stod bakom kyrkmuren och såg hela förloppet.

Nu finns det ingen, som gör efter allt det där. Men -- det finns ju ingen sjätte Mosebok häller.

Kaffe.

Mycket af det som nu är vanligt och anses nästan som dagligt bröd för människan fick vi i min ungdom hushålla strängt med och bryta af i små bitar af bara sparsamhet.

Som till exempel potatis. Vi fick på kalas äta runda potäter som ett slags bakelse efter den andra maten.

Och kaffet sedan. Det var inte för hvar mans mun.

Först och främst var det dyrt att köpa och tiden var penningknapp och det var därför svårt att få loss det. Men ännu en sak, som värre var. Karlarna hatade allt hvad kaffe hette, och det var inte godt för kvinnfolket att sätta pannan på för ofta. Kvinnfolksnaturen har åter älskat kaffet från urminnes tider, och det är väl ingen synd i det. Vår herre har ju skapat kaffebusken som alla andra gräs, örter och fruktbärande träd åt människorna till nytta, och ändå har den arma kaffebönan af karlfolk fått lida så mycket spott och spe. Och kaffepannorna, de stackarna, ha blifvit utsatta för hämnd. Ser man på en gammal kaffepanna, så är den så full med bulor på bröst och sidor af alla bultar den fått. Ty när karlarna var fulla, så skulle kaffepannan straffas för det att vi kvinnfolk tyckte om kaffe. Det var ju egentligen åt oss de ville, men de räknade ut, att agan vardt mera kännbar, om den drabbade pannan, och de räknade nog rätt.

Jag var så gott som bara barnet -- aderton år -- när jag gifte mig med Karl Fredrik.

Han var en bra man. Han skötte sitt, och jag har ingenting haft att klaga öfver honom. Och fast jag var så ung, när jag kom i huset, så förstod jag ändå att sköta om mitt, så att Karl Fredrik var nöjd. Men kaffe tålde han inte. Det var penningrajsk och tidsrajsk, tyckte han.

Men jag tyckte om kaffe, och Maja, pigan min, tyckte också om det.

Maja var en duktig piga. Hon skötte som en karl om brännvinspannan både hemma och i skogen, och aldrig hände det, att något arbete gick på tok för henne.

Maja och jag höll bra ihop. Vi tyckte, att det skulle vara så innerligt roligt att få kaffe en gång om dagen -- mer kunde man ju aldrig begära.

Men det skulle gå stjälandes för Karl Fredrik. Och det gick också, ty det är inte så svårt, som man tror, att sticka ögonen ur en karl.

Det var den tiden på året, då Karl Fredrik och Jovan Erik, drängen, gick till famnvedskogen och var borta från morgon till kväll, som jag och Maja först kom på det.

Vi hade kärnat om dagen och jag stod just och saltade smöret, då det kom som en uppenbarelse öfver mig.

-- Maja, sade jag, i morgon, när karlarna gått till skogen, ska vi skynda oss med morgonsysslorna, så hinner du gå till stan och sälja smör och köpa hem kaffe och socker. Men tyst som mösset för karlarna, förstår du.

Maja var som min högra hand, och när det skulle skaffas kaffe till huset, var hon färdig som soldaten.

I gråningen hade vi sysslorna undangjorda. Så snyggade hon upp sig och löpte af som en rinnande olja.

Innan middagen var hon tillbaka. Kommersen hade gått bra för henne och vi hade både bränt, kokat och druckit kaffe och satt nöjda och belåtna och spann, när Karl Fredrik och drängen mot aftonen kom hem.

Jag märkte nog, att Jovan Erik, som var en klyftig karl, såg ett par gånger granskande på Maja, och han måtte väl ha tänkt hvad han tänkte, för vid kvällsvarden hörde jag honom säga sakta till Karl Fredrik:

-- Undrar om int Maja i dag har varit till stan efter kaffe?

-- Hur tror du så?

-- Sir ja int, att hon ä så slät i hufvu och annars så städig också.

Karl Fredrik tog nu äfven Maja i närmare betraktande, men sade intet.

Men jag sade till Maja:

-- I morgon skall du vara lika städig och kamma dig lika slät i hufvu som i dag, så begriper de rakt ingenting af det här.

Och Maja kammade sig slät i håret alla dagar och gick lika oppsnyggad, om hon var till stan eller ej. Karlarna granskade henne om aftnarna och undrade, hvarför hon med ens blifvit så fåfäng, gamla människan. Jovan Erik misstänkte smått, att Maja gjorde sig till för honom, fast Maja i det afseendet var så oskyldig, som det barn som föddes i går.

Men att Maja ofta gick till stan på kaffeköp, det kom de aldrig underfund med.

Vi hade svårare att komma tillrätta med våra kaffeknep, när Karl Fredrik och Jovan Erik hade hemarbete. Kaffeköpet skötte Maja om på gammalt sätt vid passande tillfällen, men det var värre med kokandet.

När brännanlofvet kom om våren, var det dock ingen nöd längre.

Maja, som skötte om brännvinspannan, tog kaffedonen med sig i kojan och gömde dem där, ty det gick bra att koka kaffe under brännvinspannan.

Men -- man var inte säker på, hvem som kunde titta in dit, just som pannan stod färdig.

Maja var inte rådlös med den saken.

Nu var det så, att vi hade en stor, arg oxe, men den var arg bara på karlar, och Maja lärde den att komma ner till kojan och få drank utanför dörren.

När Maja rustade till kaffe i kojan och visste, att karlarna var i farten, sade hon mera liksom för sig själf än åt andra:

-- Oxen väsnar så och vill ut. Jag går och släpper ut honom, så får han sin drank.

Jag förstod, att det var Majas kaffesignal, och gick till kojan tillika med oxen. Och därinne drack vi kaffe och hade så innerligt roligt, och oxen stod förnöjd och drack sin drank utanför dörren. Men karlarna hölls på afstånd, ty såg oxen en karl, gaf han till ett illvrål, stack tungan ur munnen och sänkte hornen, och det gaf respekt.

Karl Fredrik hade en dag besök af sin gamle vän skomakar Arvidson.

De hade båda förut på dagen varit hos Hermans Hindrik, som de var släkt med och där blifvit läskade med en skvätt starkt, så att de var med känning och af guds helga gåfvor glade, och som de visste, att Maja just skulle till att klara af trettisexkannspannan ner i kojan, så ämnade de sig dit. -- Å, hvad där skulle bli skönt för två så gamla vänner, som inte träffats på så långa tider! Nu skulle de ha det som en bröllopsdag tillsammans! -- Men -- hva fanken nu då! Har int Maja ut oxen! -- Den jäkelns Maja sprang då alltid med sin oxe! Som int oxen sku ha hunnit med sitt sen!

De gick båda ut på förstugutrappan, och Karl Fredrik ropade:

-- Maja, Maja, för in oxen för vi ska båda ner till kojan i dag, jag och Arvidson!

Men det var just det, som Maja satte stopp för. Hon hade spekulerat ut deras planer, och som hon hade äfven sin lilla privata panna färdig, ville hon hälst vara i fred då, och dessutom så tvinnade gubbarna annars också bara i vägen där. Hon ropade tillbaka:

-- Oxen ska ut, när han känner på sig, att det blir den tiden, och får han int', så rycker han långband och klafve loss och kommer ut själf, och om int' husvärden och mästarn hålls inne nu, så kommer han att söka efter hjärteblodet på er båda, för han ä farlig i dag.

-- Ska vi då vara rädda också? undrade Arvidson.

-- Hvem vet, hva den djäfveln kan göra, sade Karl Fredrik, för int' sir han god ut.

Oxen satte af med ett bölande och svansen i vädret ner till kojdörren till drankhon. Inne i kojan drack vi kaffe, jag och Maja, medan sikuna rann, och Maja förde för barmhärtighets skull ett halfkvarter af klarningen upp till stugan åt Karl Fredrik och skomakarn.

Har man en god man, sticker man ett öga ur honom; har man en dålig, sticker man dem båda.

Religiösa.

Det var en gång några gubbar, som var goda vänner och trogna grannar och släkt med hvarandra.

Och när det ibland ville sig så väl, att de efter en tid af arbete och bekymmer i sina värf kom tillhopa och fick en skvätt starkt, så blef de religiösa.

Inte för det, att de var några frimurare och gudsföraktare annars häller. De fruktade Gud och ärade öfverheten; de gaf gudi hvad gudi tillhörde och kejsaren hvad kejsaren tillhörde, och de knogade i medgång och motgång för sitt bröd och åt det i sitt anletes svett. De kunde svälta utan knot, när åkern vid skördetiden stod frostbiten, och de kunde tacka Gud med hjärtat fullt af glädje, när säden rann strid och grann ur kärfvarna vid mickelsmässan om hösten. Men det satt liksom mera invärtes; de höll sin gudsfruktan för sig själfva, och de talte med sin gud i tysthet.

Men som sagt, så snart de fick en skvätt -- och det behöfdes ingen stor skvätt häller -- så löstes deras tungors band, och det kom andakt och själastämning öfver gubbarna. De blef såsom öfversteprästerna och de skriftlärda i synagogorna och började utlägga, så att bibelspråk och psalmverser korsade hvarandra tvärs öfver bordet. Och hvar och en var religiös efter sin art och sitt sinnelag, och de hade hvar för sig utvalt en psalmboksvers, som var liksom ett rättesnöre och ett a och o för allt deras lefverne och ett valspråk i sorg och glädje, under arbetsdagar och högtidsstunder.

Hermans Hindrik kände sig alltid andeligen fattig och blind, och han sade:

-- "Vårt förnuft förblindadt är. Mörker all vår själ betäcker, om din ande ej är när som nytt ljus i själen väcker".

Beins Kalle var af annan mening. Han sade:

-- "Låt mig som ett ljusets barn se och undvika alla garn, som satan för mig ställer. Ja, låt mig aldrig glömma bort att min lifstid är ganska kort och likväl mycket gäller. Ty bör mig flitelig nyttja dagen; höra lagen och mig lära det som länder mig till välfärd, dig till ära".

Lassas Petter, som var en glad själ och alltid rik på godt humör, tyckte att världen var härlig i ny och nedan och en lustgård för människor att lefva i -- ja, riktigt som en kungsgård skänkt af vår herre, och som han i sin stämningsstund blef musikalisk, så sjöng han:

-- "I blomman af min ungdomsdagar hvem är jag skyldig tacksamhet om ej den gud, hvars milda lagar mig styrka skänkt och munterhet Som öppnat världens fält för mig, där all hans godhet röjer sig."

Men när tiden blef framliden och skvätten i ankaret tog slut och allt var utransakadt för den gången, steg Hardéns fabru upp och gaf signalen till skilsmässa och uppbrott:

-- "Vi gå hem hvar till sitt bo af guds helga gåfvor glade. Där finne vi vår själaro, hvartill vi stor längtan hade."

* * * * *

Sipu Abram han blef också religiös, när han hade fått känningen, men han var religiös på annat sätt.

Medan han ägde sjättedelshemmanet, då var han rätt ofta religiös -- hvar och hvarannan dag mest -- och brydde sig inte ett skapande grand om arbete och omsorg om hus och hem. Han gick i strumpfötterna och sjöng psalmer från morgon till kväll och ibland från kväll till morgon, och lät allt gå på guds försyn. Och när Lovisa, hustrun hans, försökte hålla efter honom, vann hon ej mycket därmed. Abram hade två säkra klippor att stöda sig på, och de ramlade aldrig i evighet, trodde han. Den tron satt fast som med nitnaglar i Abram, och han sade:

-- "All min sorg jag kastar, som mitt hjärta lastar, på min Jesu rygg."

Det var hans ena klippa.

Den andra var handelsman Goloschoff, som han förtröstade sig på, tills hemmanet gick på kansli för utskylderna, och Goloschoff tog sitt och Abram fick gå sin väg med Lovisa och två tomma händer. Barnungarna flög som fåglar ur boet och tog tjänst hos andra.

Abram flyttade med Lovisa in i en liten stuga, som han kallade templet. Han arbetade här och där åt bönderna och blef en bra karl, när han minskade af litet på religiositeten och tog omsorgen en smula på sin egen rygg.

Men engång i veckan skulle han vara religiös och ha sin själastämning. Det kunde inte hjälpas, ty det tyckte han sig behöfva och ha råd till.

Han arbetade en lång rad af år hos häradsnämndeman, och när han gjorde upp ackordet med honom, så förbehöll han sig previlejan, att han hvar lördagskväll skulle få ett halft kvarter brännvin.

Det fick han, och det drack han upp i ett tag, och när det hade gjort sin verkan, så blef Abram religiös alldeles med detsamma.

Han gick hem till Lovisa i templet, och under vägen sjöng han sin aftonpsalm:

-- "Hvarmed skall jag dig lofva, min gud och fader kär, för all din stora gåfva och omsorg om mitt väl."

Abram kände sig så nöjd och lycklig, där han i aftonstunden trefvade sig hemåt längs den höstvåta vägen. Allt veckans slit och släp var glömt och han tyckte, att gud fader och hans helge and' hade stigit ned till honom i all hans skröplighet och uppfyllt honom med en paradisisk salighet -- en försmak af det, som komma skulle hinsidan detta jordelif. Allt detta kunde han inte bära tigande. Han småpratade för sig själf, och så upphof han sin röst till en ny lofsång:

-- "Du dagligen mig spisar och kläder nådelig. Min själ stor nåd bevisar och föder rikelig. Ty skall ock nu min mun ditt helga namn berömma och ej ditt lof förglömma i denna aftonstund."

Men med den världsträlen Lovisa var det ett bekymmer, ty käringen var så beskaffad, att hon inte tålde, att Abram skulle lägga sig i hennes själsangelägenheter.

Abram gaf dock inte efter.

Han försökte med omvändelsen hvarje lördagsafton, och nu skulle han åter, om fakuln tog, ha käringen med in i vår herres glädje.

Och så bad han i en ny sång om den högstes bistånd därvid:

-- "Min släkt och mina vänner, o herre, tänk uppå. Du allas tillstånd känner. Låt väl i allt dem gå!"

Och nu beslöt Abram, som så mången lördagsafton förut, att Lovisa ¤skulle¤ omvändas.

Lovisa satt i templet och åt sin aftonvard. Katten åt sin under bänken, och allt var frid och stillhet som sig bör en lördagsafton.

Då hördes psalmsången af Abram, som var i annalkande, och Lovisa visste af gammalt, att han nu åter var i änglatagen och omvändelseifvern.

Och när han sjungande steg öfver tröskeln till sitt tempel, gick han med ett par steg, ty templet var inte stort, fram till Lovisa, drog ullduken af hennes hufvud, luggade henne och sade:

-- Bekänn din synd för Gud och för Abram!

Men Lovisa bekände aldrig. Hon steg upp, tog ett säkert tag midt om Abram och bänkade honom i utdragssängen med en tung skinnfäll öfver sig, och så sade hon:

-- Ligg stilla där nu, tills den mesta gudligheten går ur dig.

-- Lovisa, Lovisa; du har alltid varit en världsträl och en stormodig varelse, och du förhärdar ditt hjärta till evinnerlig tid. Men inför vår herre är jag oskyldig till ditt fördärf. Jag tvår mina händer och sköter om min egen salighet.

-- "När jag skall hädan vandra af denna jämmerdal, tag bland de frälsta andra mig i din fröjdesal, att jag till evig tid må där med änglatunga dig pris och ära sjunga, min gud och fader blid!"

Lovisa lät honom sjunga psalmen till slut och förrätta sin aftonandakt ostörd, bara han höll sig under fallen.

Sången tynade af, och där blef ett mummel som af en bön. Till sist kom därunderifrån som en kraftig trumpetstöt:

-- Ty riket är ditt och makten och äran och härligheten ifrån evighet till evighet, amen!

Lovisa läste sin aftonbön tyst för sig själf ur psalmboken. Katten hade hoppat upp på ugnen och satt där mätt och nöjd och spann och halfsof i värmen, och allt blef åter frid och stillhet.

Lovisa makade ihop kolen i askan, drog klinkan på dörren och kröp bakom Abrams rygg.

På söndagsmorgonen hade religionen och gudligheten gått Abram ur kropp och själ. Ett halfkvarter är ju inte så stor skvätt för en karl i bästa åren; och nu trodde han på Gud så som Lovisa och annat folk gjorde och arbetade träget hela veckan för sitt och Lovisas uppehälle -- till nästa lördagsafton.

En vink från andra sidan.

Det är underligt med människorna. Somliga lefva och regera hur som hälst och tycka bara, att det angår ingen. Och när de dö, så kan ju häller ingen precis säga, hur de ha det ställdt för sig i den andra världen.

Men för den, som har ögon till att se och öron till att höra, är det någonting ändå vid den sista färden, som gör det klart för dem som efter bli, huruledes det riktigt är. Det är som en vink om något från den andra sidan, den okända, bara man förstår att tyda vinken.

Nu vet ingen se sådant, för att ingen har tron på det. Människorna äro annorlunda nu. Och ingenting händer det sen häller.

Men i min ungdom, då hände det alltid så märkvärdiga saker, och då kunde vi ibland få se liksom en flik af förlåten lyftas.

Som till exempel, när kapten blef död och skulle begrafvas.

Han var annorlunda än annat folk, kapten. Han var elak och hastig i sinnelaget och svor och regerade i sitt hus med egna och tjänare, men det var nu ingenting ovanligt med det, för han var gammal ostindiefarare och hade hela sitt lif seglat världen ikring och hade därför blifvit en sådan som slika bli därute i hedningalanden, och inte visste man så noga, hvad han där utomlands haft för sig häller.

Folk påstod, att han till och med var frimurare, och det kan man inte alls hålla för en omöjlighet, för han hade i så långa tider hållit till i Sverige, där de säga, att frimurarne riktigt ska ha sitt viste, och hvem kunde veta hvad slags folk han där råkat ut för.

Hans gamla mor grät och bad till gudomen hvar eviga dag för hans omvändelse. Men det såg hopplöst ut med kapten. Han hade sitt för sig.

Så kom han engång hem från en långresa och sade till gamla mor sin:

-- Nu, mor, ska jag komma hem för att dö, sade han.

Var det icke underligt! Då var karlen frisk som en rofva och inte så gammal häller. -- Men si, han visste väl, att tiden var ute för honom, för det sägs ju, att de lofva sig, frimurarne, inom en viss tid med kropp och själ åt den onde, men hvad de själfva få i utbyte, det vet ingen människa.

Gumman blef förskräckt öfver hans syndiga tal.

-- Käre son, ingen vet väl på förhand när hans stund är kommen, står det i skriften, men om det är så, att du har aningar om att någon skall bort, så är det väl du, som skall täcka mina ögon och inte jag dina, sade hon.

Men kapten höll fast vid sitt och påstod, att det var för honom det var slut.

Och var det icke förunderligt! Det gick som han sagt. Ett par dagar därefter blef han sjuk och dog knall och fall.

Och det vardt en rysvärd tid för oss, för alltifrån den stund han gaf upp andan och till dess att prästen vigt griften öfver honom, var det som om luften varit full af tecken och under.

Bockos Lovisa, som var liksveperska i byn, sade, att det inte var kapten som hon lade i kistan, utan en annan ful varelse, en bortbyting, och hon riktigt skalf på målet, när hon talte om det där för oss andra. Si, han hade tagit sitt med kropp och själ, han, som skulle ta det, sade Lovisa, och allihopa var vi bäfvande för fasligheten i hvad Lovisa sett. Vi hade det riktigt svårt och kände oss hemska till mods så där mot aftnarna, medan kapten låg lik inne i mangellidret, och vi skulle gå där rundtomkring med sysslorna. Urby ropade hemskt från skogen flere nätter å rad, så ingen tordes gå ut, och det hade gjort så redan förrän kapten dog, sade Stafva, ladugårdspigan, och räfvar skväkte och hackspettar flög oss rätt mot ögonen, och det var ett himmelens elände, som jag inte glömmer i all min tid.

Och när vi höll vakanstuga för kapten, innan han fördes bort, hände det något märkvärdigt.

En ung dragon tog sig till att spektakla öfver vårt förehafvande, för han hade förstås inte riktigt tron på det, han häller. Men vet någon, hur det gick? Dragon, som var med oss hela tiden, skulle tolftiden på natten gå ut. Vi var just vid slutet af en psalm, vi andra, och kvinnfolket varnade och nekade honom. Han skulle kantänka vara karavålig och inte bry sig därom, utan gick bara, och när han kom in tillbaka, slog en eldslåga efter honom i dörren, innan han hann draga till den efter sig, och elden brände af hans kappskört jäms med baken.

Då hvitnade han i synen och sen så ¤trodde¤ han, för han fick ju så tydligt se.

Men när begrafningsdagen kom och vi skulle föra kapten i jorden, stannade vi med likföljet vid den stora backen, som brukligt var, för att vänta på motringningen.

Vi väntade en stund, men det hördes ingenting. Vi väntade åter och vi bläkta med hattar och mössor och näsdukar opp mot klockstapeln, men inte en kläpp rördes.

Vi trodde först, att klockringarna var försumliga. Ett par karlar från begrafningsföljet sprang opp i klockstapeln för att se hvad som fallerade. Men när de kom dit opp, stod ringarna och drog i stropparna så att ögonen stod ut ur hufvudet på dem och svetten rann.

Men klockorna var som fastbundna af osynliga händer och rördes ej ur fläcken.

Då började vi förstå.

Vi fick föra kapten till grafven utan klockor, som en missdådare.

Men sen, när kistan var sänkt i jorden -- den var tung som en sten också, den kistan, sade de som bar den -- och jordfästningen var läst öfver den döde, då lossnade klockor och kläppar, och vi fick ändå tillbakaringning.

Vid begrafningsmiddagen var vi alla så bäfvande och uppskakade af händelsen med motringningen, att maten inte riktigt ville smaka oss, fast den var både god och riklig -- för kapten var ju ingen fattiglapp. Vi hade fått lyfta en flik af förlåten som täckte det stora okända, dit kapten hade gått in, och vi såg tydligt, hvem som var med vid begrafningen.

En oskiftad vägstump.

Janne och Kalle var rågrannar i skog och ägor.

Janne hade ett lynne som eld. Det brann och sprakade, när argsinnet kom öfver honom -- och det kom ofta -- men när det hade sprakat ut, kom han likasom till sig igen. Då hade han glömt alltihop och var en gladlynt och godsint granne, dessutom rättvis i stort och smått.

Men han använde en farväg, som gick genom Kalles skog. Vägen var af gammalt oskiftad, och Kalle tyckte sig ensam rå om den.

Kalle var till sinnes som en ullkarda, gnatig och hvass och häcklade ofta fast här och hvar. Han var rättvis, han också, i stort och smått. Rätt skulle vara rätt, fast det så bara gällde en enriskvist, för tog en käring och snärde åt sig söndagsenris till stugugolfvet från en annan skogsbacke än Kalle hade gett lof till, så hotade han käringstackarn med tingsprocess, om hon ännu en gång snärde på förbjuden mark.

Kalle tyckte, att det var onödigt, att Janne körde genom hans skog. Han kunde ju taga omvägen genom byn.

Janne tyckte åter, att det bara var rättvist att han fick köra på den vägen. Hans förfäder hade begagnat den led efter led sedan urminnes tider, och längs den hade de färdats fram den sista färden till kyrkogården. Allt detsamma ämnade Janne också göra, när den vägen lämpade sig så bra för honom, sade han rent ut.

De trätte om vägen i fyra långa år, när och hvar de träffades, men annars var de vänner och liktes bra.

Om de möttes på den förbjudna vägen, så var det visst som amen i kyrkan, att Kalle sade till Janne:

-- Hör du nu, de ä inte alls rätt gjordt af dig att köra på den här vägen. Kan du inte hålla dig på den andra?

-- Hva fanken ska du prata om vägen, du! När har du sist lagt ut ett dagsverke på den? När har du sist kört ett sandlass till den?

-- Nå, att du säger något sådant! Det fattas bara, att jag sku göra det med! Fylla sand på vägen och ploga den med, så att du ska komma bra fram!

-- De sku väl vara din förbannade skyldighet, när du ä en sån jäkla ägare till den. Men ser du, jag fyller sand på den och jag plogar den om vintern -- annars sku int fan själf komma fram på den -- och så kör jag på den, när jag har lust, ser du.

-- Du kör, säger du?

-- Ja, ta me fan jag gör så!

-- Men jag säger stopp, ska du få se.

-- Du kan ju försöka.