Part 6

När jag kom in med far, stod professorn påklädd i mening att gå ut i stan, och det var en opasslig stund för oss. Ty när han var i den farten, fick man vara huru sjuk och dålig som hälst, utan att han gaf sig tid att se på en. Han gaf då jämnt jäkeln i alltsammans. Dit han hade ämnat sig, dit skulle han.

-- Hva' fan har ni för fel? frågte han far som i förbifarten.

-- Jag har axeln ur led, sade far. Det gick i dag i skogen.

-- Nå, behöfde ni då komma hit med det där? Far hem igen gubbe, och lyft något tungt, så försvinner väl felet af sig själft, och kom ihåg, att ni inte springer hit till mig med allting, sade professorn.

-- Inte har ¤jag¤ väl sprungit för ofta, tyckte far.

-- Men i dag var det inte alls nödvändigt för er att komma hit, sade han och rök ner för trappan.

Jag förde hem far igen lika god som jag fört honom dit.

Men när far därhemma krånglat sig ur släden, gick han in i bastun och tog med båda sina händer ett säkert tag i kanten af mältanlafven och hängde där en stund, tills det sa' knäck i axeln.

Den hade gått i sitt esse igen.

Inte kan man säga, att professorn var så dum häller, ty det var en bra kur åt far -- och billig. Fast det såg gement ut i början, när han körde ut oss så burdus. Sku' far den gången bara ha pros'tera på behandling, så sku' professorn väl ha läst några hundratusen sakramentskade djäflar över honom och till sist ändå kört ut honom, för så brukade han göra med dem, som han tyckte sprang dit i onödan.

Som till exempel Konsiln och Karl-Magnus.

Konsiln hade fått en bulnad i vänsterögat och det värkte och var svullet så ögonlocket hängde ända ned över näsan, och alltsammans såg grömt ut och han var omöjligt karl till att handtera hästen eller taga sig fram ensam. Karl-Magnus for med som sjukhjälp och kusk.

Professorn stod också nu resfärdig, när Konsiln och Karl-Magnus trädde in och började utlägga om ögat.

De tog det lite för vidlyftigt, och så började gallan jäsa öfver i professorn.

-- Behöfde ni, edra satans djäflar, komma hit med det här? Finns där inte i byn någon gammal förbannad trollkäring, som har kunnat bädda det här?

-- Nej -- -- inte fanns det, tyckte de.

-- Åhå, de' va' en dålig by, sade han.

Så gick han fram till konsiln och ryckte till i öglocket.

-- Sir ni inte att bölden just spricker? sade han.

-- Nej, inte hade de sett.

-- Ja, då har ni inte alls begagnat de ögon vår herre har gett er. Hvad väntar ni på? Går ni inte än?

-- Nå, vi tänkte att om professorn sku' ha kunnat skrifva någon medicin.

-- Ta', ta', edra satans djäflar, ta hela apteket. Nog kan jag skrifva, så att ni kan få det alltsammans, skrek professorn och hoppade som en gummiboll omkring i rummet.

-- Patienterna fick ge sig i väg. Konsiln, som var förlofvad karl, fick lust att på hemvägen hälsa på sin flamma, fast han bara såg med det ena ögat.

-- Karl-Magnus tyckte det var synd att neka honom det och styrde därför af till gården, där hon tjänade ladugårdsflicka.

Men medan de sysslade med hästen, stötte Karl-Magnus af oförsiktighet emot det sjuka ögat. Bölden sprack, och ögat blef efter ett par dagar bra igen. Så det var en lika god kur som far mins -- och lika billig.

En annan gång var han dock lite jäkligare mot en ensam karlstackare, som han såg komma gående öfver gården, just då han ämnat sig i väg ut.

-- Då for den lede i honom -- annat kan man ju inte säga -- så att han inifrån sitt rum vred rigeln för dörren.

Karlen kände på dörren och drog i den för att komma in. Men den satt fast.

Därinnanför svor professorn:

-- Ä' de' inte nog med att jag skall stå här och syna er både in- och utvärtes? Ska' jag ännu därtill, edra sjutusandjäflar, stå här och passa upp er i dörrarna, så att ni får stiga in! Vill du inte din djäfvel, få opp dörrar, så kan du stå där ute eller gå hem och lära dej först att öppna en dörr, innan du kommer hit. Dra på för fan!

Karlen spände och drog utanför och undrade om dörrvirket hade svällt eller om det var något annat fanstyg med det. Professorn höll på med ¤sitt¤ därinnanför.

Han som drog förlorade tålamodet.

-- Där må nu sitta den gråe själf och hålla i dörren, efter den sitter som fastbeckad. Men jag ids int' stå här och dra handkaflan med ¤honom¤. Nog förstår jag nu, hur det hänger ihop med den här saken, tänkte och gick fort bort.

Si det var så, att det taltes om, att professorn var frimurare. Och en slik' en är det ej riktigt med. Jag vet ej, om det är sant, men det fanns historier om honom, som inte voro goda att höra.

-- När jag en gång var där -- om det var med en skinka, som han beställt, eller om det var med ett lass ved, minns jag ej mera -- men det var tidigt på morgonen, och den gamla hushållsharpan hans var utgången, så att professorn kom själf ut i köket och gjorde klart med affären. Och då hade han bara skjortan på sig, och jag såg med mina egna ögon, att han hade några underliga grejor i ett band om halsen. Det såg ut som klubbor och murslefvar, och jag tänkte, när han snodde in igen:

-- Det där ä' visst frimurargrejorna hans, men -- tvi, så'na don sku' då aldrig komma om min kristna hals!

Och jag tänkte vidare, när jag gick ut igen, att om han ändå sku' ha det förståndet att kasta det där ifrån sig, så skulle kanske det onda vika ifrån honom. För han var ingen dålig karl i sig själf, professorn, om han inte hade gett sig i slang med frimurarsällskapet, för de' var det som hade fördärfvat honom. Det tror jag och många andra.

Men å den andra sidan var det också för märkvärdigt med honom, att han hade all världens däjeliga blomster ikring sig både inne i rummen och utanför på gården om somrarna. Och det är inte vanligt att karlfolk sysslar med sådant; allraminst tyckte man, att professorns håg skulle stå till det. Men sådan var han.

Girig och snål var han inte häller, fast det sku' då inte ha synts oss så underligt. Hans taxa var tio kopek, men han tog ofta, om det så passade sig, betalningen in natura -- en bytta smör, en äggost och sådant där -- det var han mycket glad öfver. Men många fattiga stackare, som det fanns så godt om den tiden, botade han ofta utan tiokopekar eller förningar. Så att den synden hade han ej på sig att han var snål.

Han var förstås ogift och hade ett styggt, äldre fruntimmer, en änkefru med lång hvass näsa och ögon som pliggsylar, som skötte hushållet och emellanåt bistod professorn med att träta på folket som kom. När man kom in i köket och sku' höra sig för om professorn var hemma och tog emot -- det var ingen viss mottagningstid, som nu, och intet tidningsblad att kungöra därom -- så fick man först lite snäsor där, att börja med, fast det var ett intet mot det, som sedan kom.

En enda gång, som jag har hört om, lär dock Mattas Daniel ha satt likasom tappen i tunnan.

Hans broder låg svårt sjuk -- hvad det var för fel på'n, kommer jag nu ej mera ihåg -- men dålig var han, och lifvet stod i fråga, och summan var den, att Daniel fick fara till professorn, för där var ingen annan i huset som tordes göra det, efter allt hvad som hörts om honom.

När Daniel kom in i köket och frågade sig för om professorn var hemma, snäste änkefrun med pliggsylsögonen.

-- Så springer di här också, och vet int' att professorn har främmande.

-- Efter han har främmande, så är han hemma, sade Daniel och gick utan vidare krusningar in.

Professorn hörde att någon kom in. Han tittade ett tag i dörren, men slog den igen, utan att bry sig om Daniel.

Daniel väntade en liten stund, men så miste han tålamodet. Han steg in till professorn. Ty Daniel han var inte af den sorten som krusade för någon.

-- Jag har sjukbud, sade han. Min broder är sjuk. Så och så är det med honom, sade han och utlade om sjukdomen.

Professorn såg både surt och bäskt på Daniel, men i de främmandes närvaro bjöd han till att hirta sin syndiga natur och sade tvärt som när en klipper af en tråd:

-- Hva' tror ni, att jag ska kunna göra åt de?

-- De' ä' ¤jag¤ som frågar, sade Daniel.

-- De' ä ¤jag¤ som ¤frågar¤, sade han en gång till, när han såg, att professorn spände ögonen i honom, jag har inte kommit hit för att lära professorn.

Ett sådant ovanligt tal gjorde professorn nästan maktlös, och han kom sig ej för att säga hvarken godt eller ondt till Daniel på en god stund.

Han satte sig tyst vid bordet och skref ett recept på flere slags böter från apoteket, och sen gaf han Daniel or'neringar om, hur den sjuke skulle skötas. Och en bra kur var det. Det dröjde inte många dagar, förrän den sjuke kom till hälsan igen.

Jag tänker att om hvar och en sku' ha stått på sin kant emot'n, som Daniel gjorde, så sku' han väl sist ha vant sig af med sitt syndiga sätt mot folk. Men när vi var nöjda och tysta tog emot hvad vi fick, blef han så van vid det och tyckte väl, att det liksom hörde till saken, och när han dessutom hade den naturen, så var det väl intet att undra öfver.

Men aldrig i mitt långa lif har jag haft så roligt som den gången, då professorn tänkte ge stryk åt Teir-gufars dräng, Nordberg. De' va' pengar värdt att se på.

Vi låg i hålld'n, jag och Nordberg.

Professorn kom från Helsingfors och hade två främmande fruntimmer med sig -- säkert några släktingar gissade vi -- och ville ha två hästar från gästgifveriet. Nordberg och jag var lediga. Jag fick professorn och Nordberg släktingarna, och så for vi i väg med dem. Nordberg körde förut.

När vi kom ett stycke på väg, började professorn knota över, att vi körde för sakta och skrek åt Nordberg, att han skulle öka på farten.

Nordberg, som aktade hästen som sin ögonsten och aldrig for oskonligt fram med den, tyckte, att när han körde med vanlig hållfart, så hade professorn ingenting att påstå. Han låtsade ej om tillropet.

-- Vänta din sjutusan djäfvel! sade professorn.

Så bad han mig hålla stilla och ropade åt Nordberg att också stanna.

Vi stannade båda och undrade hvad han tänkte ta' sig till.

Han kröp ut ur fällar och täcken, som jag hade gärdat omkring honom, tog piskan, som var hans egen, och steg i snön bredvid min släde fram till Nordbergs.

-- Aha, nu börjar det, tänkte jag, nyfiken att få se på. Få si hur knäfveln Nordberg ska' reda sig.

Nordberg steg också full af undran ner från kuskbocken.

Professorn måttade åt honom med piskan.

-- Jag ska' lära dig din fan att köra för sakta! Och så sku' han ge'n.

Men Nordberg sprang vig som lekatten öfver till andra sidan af släden, och där stod han och skrattade.

-- Huhuhuhuhu!

Hän brukade skratta på det där sättet.

Jag satt också och skrattade, och hvad fruntimren i Nordbergs släde gjorde, vet jag inte, men nog knyckte det i byltena ryckvis.

Professorn blef ursinnig, när Nordberg sprang undan och skrattade. Hade han fått åt honom ett par rapp, så hade han väl fått det lättare sen, men hva' sku' Nordberg stå där och låta slå sig för ingenting, unga starka karlen. Hade han varit elaksinnad, så hade där kunnat bli ett häfvare slagsmål midt på landsvägen, för professorn var ingen vali' karl, han häller. Men Nordberg var alltid godsint och beskedlig och skrattade bara åt allting.

Han sprang rundtomkring släden kuttrande som en orre i vårspel:

-- Huhuhuhuhu:

Professorn efter och svor och måttade, och så där höll de på en stund.

Men när han inte fick det att ta', började han kanske skämmas, och så tröttnade han väl, för det kostade på'n så inpälsad som han var i restulubb och omband. Svetten rann af gubben, när han kröp in i min släde igen.

-- Har du fått nog nu, tänkte jag.

Visst var det förargligt för honom att ta för sig en sak och ingenting få uträttadt -- som det väl sku' ha varit för hvar och en uti dylikt fall.

-- Vänta du, din djäfvel, bara vi komma fram till stan, sade han till Nordberg hjärtligt och innerligt.

Men sen sade han ingenting på hela vägen. Inte ens om farten.

I stan bad han oss komma in och få pengar.

-- Gå du in och tag pengarna, sade Nordberg till mig, jag ser efter hästarna. Troligen ämnar han ännu försöka få åt mig ett rapp.

Jag gick in och fick pengarna, och han såg rätt glad och nöjd ut, som om inga mankemang skulle ha varit mellan oss på resan.

Men en rolig syn var det i alla fall, och jag kommer ännu ihåg Nordbergs skratt för hvar gång jag färdas längs vägen och kommer till det samma stället, och jag måste själf skratta, när jag far där förbi.

Många doktorer ha vi haft sen dess, hvar och en efter sitt sinne, men ingen har vi haft, som har varit lik professorn. Och många nya och konstiga sjukdomar ha uppstått, som ingen förr hörde talas om. Till exempel lungsoten, den sa' professorn, att han inte mycket trodde på. Efter hvad han sa', så är den annorlunda beskaffad än hvad den nu utmålas.

Fast nog ä' ju doktorerna grömma och råmodiga nu också. Till exempel när de gå med knifven på lefvande människor. Jag undrar hvad professorn skulle ha sagt om den metodiken.

Men jag har tänkt ofta, att kanske det liksom hör till doktorsyrket att vara så humörlig och mordisk och skarphjärtad. Det är ju i grund och botten ändå bara välgärningar, som en doktor gör -- hur han än svärjer och hur han än skärer.

Österbottningen.

Vi hade förr i världen en trollkarl, som var vidtberömd och omtalad kring land och stad för sin stora allvetenhet och konst. Det var som om han skulle haft nyckeln till allt mellan himmel och jord.

Han hette Holmström och var hemma i Österbotten, och österbottningarna hade namn om sig att kunna trolla mer än andra. Väl var det så, att vi kunde den konsten till husbehof lite hvar och en, när det behöfdes, men österbottningarna voro så skickliga i trollkonsten, att somliga hade den till sitt yrke och flyttade till andra trakter och lefde där på trolleri.

Hvar de hade fått all den myckna konsten ifrån är inte godt att veta.

Det sades, att Moses, som var en kunnig trollkarl, hade skrifvit upp alltsammans i en sjätte bok, som kallades svartkonstboken. Men munkar och präster tyckte, att det var onödigt att alla människor fick lära sig svartkonsterna, ock så tog de bort ur skriften den sjätte Moseboken. Den lär ändå ha funnits som lös här och där, och när då någon, som hade goda anlag och ett klyftigt hufvud, kom öfver den, så studerade han sig till trollkarl.

Boken lär ha funnits äfven i Österbotten, och därför voro de däruppe i den landsändan så kunniga i trolldom som ingen annan i hela landet, inte ens finnarna häller. Och visst är det, att inte har det funnits förr eller senare här i trakten en sådan mästare i trollkonster som österbottningen.

Han kunde skaffa stulet gods igen bara som på en vink. Med det var han snällare än en polishund nu för tiden. Och så kunde han straffa tjufvarna med detsamma.

Hvad han därvid brukade för konster vet jag inte, men alla tjufvar var rädda för österbottningen, och när ryktet gick omkring, att den bestulne hade varit hos österbottningen för att få sitt tillbaka, så var det visst, att tjufvarna första passande natt förde grejorna dit, därifrån de tagit dem. Så i det fallet var österbottningen till stor nytta för trakten.

Det var på en höstmarknad som en Strömforsbo i folkröran miste pengbörsen med tjugufem mark i och allt. Men så råkade han just i detsamma träffa på Holmström, som varit ner och köpt fisk af skäriborna, och talte om för honom olyckan med pengarna.

-- Du får dem nog tillbaka, bara du väntar en stund, sade Holmström.

Så gick de båda tillsammans några slag af och an och såg på marknaden, och sen gick de in till Bergströmskan och beställde kaffe och annat, och de satte sig vid fönstret, Strömforsbon och österbottningen.

Men de behöfde inte länge sitta där, förrän tjufven kom med pengarna tillbaka.

-- Ska vi straffa honom med något? frågade Holmström.

För den som ville kunde han lägga obotliga sjukdomar till straff på tjufven.

Men Strömforsbon ville inte det. Han var nöjd blott han fick sitt igen. Tjufven fick gå helbrägda därifrån, bara han betalade omkostnaden, som inte lär ha varit så dryg häller.

En timmerman hade vid skeppsbygge på varfvet förlorat sin yxa, och han trodde, att någon hade stulit den af honom. Om aftonen gick han till Holmström och frågade råd.

-- Jag kan inte säga det nu, sade Holmström, jag måste ha natten på mig. Men du får inte vara här i natt, utan kom hit i morgon i god tid, så skall jag säga dig, hvar yxan finns.

Nu var karlen nyfiken att få se på hvad sätt Holmström tog reda på yxan, och hvilka konster han därvid brukade, och så gick han in i en lada där i närheten och väntade för att få se, hvad som skulle ske under natten.

När klockan blef tolf, så kom österbottningen ut på trappan och ropade tre gånger:

-- Kucku, kucku, kucku!

Och kucku kom också flygande. Men det var ingen kuckutid på året, så man kan väl begripa, hvad det var för en fågel.

Holmström frågade kucku hvar yxan fanns, och kucku sade:

-- Under spånorna vid bygraget.

Och så gick Holmström in och kucku flög sin väg.

Men han, som låg i ladan, hörde alltsammans, och när han nu visste, hvar yxan fanns, så tyckte han, att det var onödigt att vänta till morgonen. Han gick ner till sitt båtbygge vid varfvet och sökte i spånorna, och där låg yxan under dem, som kucku sagt.

Han kunde stämma blod med ögonen, och han gick på en nyslipad lies bett med bara fötterna, utan att få så mycket som en rispa under fotsulan.

Och så var han skottfri. Bara han först fick taga i byssan med sina händer, så tog intet skott från den på honom. Där var ingen som riktigt trodde på det först. Men han lät dem försöka. Han tog ett tag i byssan, och så ställde han sig vid bodväggen och lät dem gå an med kulor och krut mot bröst och mage och sidor och annstans med, men intet hål fanns på hans kropp, och ingen visste, hvart kulorna tog vägen.

Men själf kunde han skjuta ihjäl en annan människa till och med på hundra mils afstånd.

En Lovisasjöman kom en gång upp i en stad i Österbotten, där båten lastade plankor.

Lovisabon slog sig där på sjömänners sätt i slang med en flicka.

Men när båten var färdig att segla bort, sade flickans fader, som också var en kunnig trollkarl, att om inte sjömannen inom år och dag skulle komma tillbaka och gifta sig med flickan, så skulle han, gubben, skjuta ihjäl honom på hvilken kant af jorden han än befann sig, och det skulle ske precis på dag och timme ett år därefter.

När årsdagen kom, var sjömannen i Lovisa, och han var inte hågad för ett giftermål i Österbotten.

Men när timmen nalkades, blef han orolig och gick till Holmström för att få hjälp. Och så tog Holmström ihop med saken.

Han stjälpte en tom tunna ute på gården med bottnen upp, och sjömannen fick krypa in under tunnan och sitta stilla där, tills allt var öfver. Så hällde han ett par skopor vatten ofvanpå tunnbottnen, så att han fick där som en liten vattenspegel.

Sist tog han ett gammalt gevär inifrån stugan och ställde sig på utkik vid vattenspegeln, ty det var däri han skulle se den andre, som var uppe i Österbotten och vid det laget rustade sig att skjuta på sjömannen.

-- Syns han redan? frågade sjömannen inifrån tunnan, ty han blef orolig öfver hvilket slut allt det där skulle ta.

-- Jo, nu syns han, sade Holmström. Han kommer nu ut på trappan och har ett gevär i handen. Men nu är det jag, som skjuter först.

Och så sköt han ett skott i luften.

-- Tog det? frågade sjömannen.

-- Ja, kom fram ur tunnan nu bara. Han föll död ner på trappan, sade Holmström.

Hans viktigaste göromål var dock att bota sjukdomar, och för det blef han mest anlitad och praktik hade han ofta mer än professorn själf.

Han botade alla slags sjukdomar, om de sedan var komna ur vatten eller vind, och mångahanda botemedel kunde han använda, som ingen annan människa rätt kom underfund med. Man visste bara, att den ondes konster var det alltihop, och afgrundsfursten stod Holmström i förbund med för tid och evighet.

Vissa svåra sjukdomar kunde han inte bota på annat sätt än genom att gå med den sjuke om natten in i en kyrka.

Det var det sista och skarpaste han tog till, och inte hände det häller ofta, att en sjuk följde med österbottningen om natten in i kyrkan. Ty var nu en människa hur råmodig som hälst och utan all religion och utan all försynthet för de heliga tingen, så var det för honom inte något lätt steg att taga, det där. Mig skulle de inte ha fått till det, om jag så hade fått dragas med spetälskan i all min dag, för det var så rysvärda saker det taltes om från dessa nattliga kyrkfärder, att det liksom tillrade längs ryggraden och det gick rysningar genom märg och ben på en syndare, när man hörde talas därom. Jag har hört det af en man, som för sitt fattiga lif gjorde en sådan kyrkresa.

Det var Aron från Påfvalsby. Han for med österbottningen så där sofdags från staden. Hvad annat Holmström tog med, visste ej den sjuke, men ett par breda pärtstickor lade han i fickan. På vägen syntes eller hördes ej något vidare märkvärdigt, än att skatorna ofta skrattade inne i skogen, och det var ju nattetid, då inga vanliga fåglar är i rörelse.

När de kommit till kyrkbacken och bundit fast hästen, gaf Holmström den ena pärtstickan åt den sjuke och sade, att han skulle sticka fram den och inte räcka handen, om där kom någon, som ville hälsa på honom i kyrkan.

-- Det här blir besynnerligt, tänkte Aron.

Den andra pärtan tog Holmström själf i handen.

-- Nu ska du komma ihåg, att du inte stiger öfver tröskeln med en fot i gången, utan skyndar dig att hoppa jämfota öfver, förmanade Holmström.

När Holmström kom till dörren, så blåste han tre gånger i nyckelhålet, och dörren öppnades af sig själf.

Holmström hoppade jämfota öfver tröskeln, Aron efter. Men som Aron hade hoppat öfver, så smällde dörren igen med en skräll, och Aron sade, att han tyckte att det liksom isades innanför västen, när han tänkte på hur nära han varit att bli benlös. Hade han inte hoppat jämfota öfver tröskeln, utan stigit med ett ben i gången, så hade säkert det andra benet blifvit som i räfsaxen, påstod han.

När de sen gick upp längs stora gången, så såg Aron, att där var ett underligt sken uppe vid altaret och ett gny som af hästtramp långt borta. Aron kände sig underlig till mods och hade hälst velat vara hemma, men den som sig i leken ger, får leken tåla, tänkte han.

Vid korsgången kom en gestalt emot dem med en stor, vid kappa ikring sig, och så hälsade han först på Holmström, men det var ingen hand han räckte fram utan en stor sax, -- eller om den mannen verkligen hade sådana händer.

Holmström räckte fram pärtan, och det sade: klipps. Så skulle Aron hälsa, och det sade också: klipps i hans pärta.

Nu sade Aron, att han blef rädd. Fötter och händer hade redan varit i fara. Få si om hufvudet skulle få sitt med. Men tiden medgaf ingen fundering öfver det där.

Holmström och han med kappan -- Aron tordes ej se opp på honom, så han visste ej hur han såg ut -- gick längs gången upp mot altaret. Aron fick inte komma öfver korsgången.

Där höll de båda en längre rådplägning om Arons krämpor, och till slut måste de väl fått klart därom, efter som Holmström kom ner längs gången igen till Aron, som stod där halft ihjälskrämd. Den andra syntes inte mera. Och så gick de mot dörren utan att se sig om.

Vid dörren blåste Holmström åter tre gånger i nyckelhålet och åter hoppade de jämfota öfver, Holmström först, Aron efter.

De satte sig upp i kärran och reste hemåt.

Men vid hjulbacken där stannade hästen och gick inte ur en fläck, och en röst ropade ur skogen:

-- Holmström!

Holmström hoppade ner från kärran och gick in i skogen och talte där med någon igen, ty Aron hörde pratande röster. Efter en stund kom han tillbaka och steg upp i kärran, och då gick hästen.

Skator skvattrade därinne i skogen, och allt som oftast flaxade de omkring hästen och kärran. Men Holmström låtsade ej om dem. Nattfåglar och trollfåglar hörde ihop med honom och hans yrke, fast för Aron lät det otäckt.

När de kom till Sarflax, körde de in till ett torp. Holmström gick in i stugan och satte sig på bänken bakom bordet.

-- Nu ä' vi säkra för i natt, sade han. Ty kom han att sitta bakom ett bord, så kände han sig liksom i trygghet för det, som ständigt hängde honom i rygg och hälar. Han lär alltid ha känt af att han hade den onde efter sig baktill.