Part 5

Om vi för vår utkomsts skull emellanåt tog oss till med ett och annat, som lag och öfverhet ogillade, så var det prosten som om söndagarna från predikstolen lät oss veta af det i tydliga ordalag. Från klockan tio på förmiddagen till långt in på eftermiddagen höll han oss som linstjälkar under broton och slog skäfvan ur oss för en vecka framåt.

Och då fick vi veta och erfara, hvilka helvetesbränder vi med rätta var, att vi var i synd födde och lefde i synd och orättfärdighet hvar eviga dag, och att nådens dörr var säkert fastlåst för oss.

I tålamod och ängslan fick vi sitta stilla och höra på till gudstjänstens slut, och på kvinnfolkssidan kom hjärtstyrkande- och hoffmansdroppflaskorna ofta fram. Sällan vågade vi sticka oss ut ur kyrkan under den långa predikan, ty där gick ett dån i hvalfven af den tunga kyrkdörren, om man än försökte att som en lekatt smyga sig igenom den. Och när prosten hörde detta, så förstod han, att någon listat sig ut, och det tyckte han illa om. Han höll ögonen stadigt på dörren, tills den olycklige kom in igen -- ¤om¤ han vågade sig in -- och då, ve honom! Det brakade från predikstolen yttermera död och fördömelse öfver den syndaren, som ej förmådde styra sin syndiga lekamen och sitta stilla i guds hus den enda nådedagen i veckan, som detta beskärdes honom. Helvetesportarna öppnades på vid gafvel för denne förtappade utlöpares själ, och hela församlingen dömdes redo att marschera ditin med den utlupne i spetsen.

Si, den tiden var det gudstjänst.

När vi ändtligen sent på eftermiddagen slapp ut ur kyrkan, var vi så uthungriga, att det svindlade oss i hufvudet och vi måste taga en sup, innan vi orkade börja förtära något af kyrkkosten ur våra matknyten. I en så vidsträckt socken som vår, var kyrkresan för mången en hel dagsresa, och det blef afton, innan man var hemma igen. Och så var då en nådedag tillända. Men sällan beskärdes oss ett ord om nåd och frid och evangelium af vår herde, utan helveteselden brann klar för oss, och straffet, det eviga, väntade, ifall någon af oss gick hädan under veckan. Gjorde man ej det, utan lefde till nästa nådedag och gick i kyrkan, så hade man samma dom och straff och fördömelse öfver sig igen.

Tyckte man, att allt det där blef för svårt i längden och höll sig borta från kyrkan och gudstjänsten, så höll prosten noga reda på äfven den synden, och vid nästa läsförhör var straffpredikan klar för alla kyrkoföraktare och nattvardsglömske.

Ja -- de där läsförhörsdagarna gå lika litet som kyrkdagarna ur minnet på den, som varit med.

Läsförhörsdagen var nästan värre än kyrkodagen tyckte vi.

I kyrkan satt man stilla i bänken och hörde på, när det dånade öfver våra hufvuden, och vi tog åt oss just så mycket vi ville och tyckte oss behöfva.

Men på läsförhörsdagen hade vi allt evighetsstraff inpå lifvet med skam och hädelse och hårda ord för de gamla och svagsynta, som ofta i okunnighet och rädsla stapplade vid innanläsningen, och mången gång handgripliga tillrättavisningar för de unga. Det var ju visst ett slags välmening, det där, ty det var ju prostens innerliga önskan, att vi alla, både gamla och unga, skulle kunna flytande läsa innantill och lika flytande utantill både abcbok och katekes. Om vi annars begrep något af katekesens konstiga och dunkla stycken, var det inte så nogräknadt med. Hufvudsaken var innan- och utanläsning.

Det fanns ju de som kunde allt detta. Som till exempel Eirs Anders, som satt hvarje söndag, ifall han var hemma från kyrkan, och läste först dagens evangelium och sedan for öfver både katekesen och hustaflan och abcboken -- jag tror, att Anders inte lämnade ens kuckubönen i slutet af abcboken oläst --. När han då höll på så där året om, var han så slängder i sin kristendom på läsandagen, så att om prosten hade bedt Anders läsa syndabekännelsen eller trons artiklar bakfram, så hade ingenting fallerat för Anders. Han hade kunnat svara prosten ur katekesen till och med i sömnen.

-- Si, det är vackert af en så gammal man, sade prosten.

Och det tyckte vi att var rätt sagt, och vi var stolta öfver Anders, som stod ibland oss som en ljusstake.

Och då prosten såg, att det gick an att vara så lärd och vetande, så fordrade han, att vi alla skulle vara som Anders -- om vi hade lust och förmåga därtill eller ej. Inte hade vi lust, fast vi väl en och annan kunde haft förmågan. Vi var ju världens barn och vi tyckte, att världen var bra och att vi ingen orsak hade att vara onöjda med den.

Det var världskärleken som band vår håg, sade prosten, och den förde oss mot fördömelsen, tyckte han.

Men inte var det alltid bara världskärleken, som var mellanbalken.

Det fanns också andra orsaker -- den tiden.

Det fanns de, som från åtta till nio års ålder kom ut i tjänst hos andra och fick slita för brödet och sällan hade tid att taga en bok i handen, och ingen fanns, som brydde sig om att lära en sådan läsa -- isynnerhet som det intet tvångsmål var därmed den tiden. Så länge barnåren räckte, var det ingen sorg med den saken, men då skriftskoltiden kom, började hans lidandes historia. Då fordrade prosten, att den efterblifne stackarn skulle läsa lika rent och lägga ut katekesen och bibliska historien och hustaflan och allt det där lika väl som de, hvilka blifvit lärda ordentligt hemma af en läsklok farfar och farmor eller de, som gått i skola hos blind-Matti. Första året fick han sitta i latskolan hos klockarn och -- om lyckan var god -- kunde han vid tjugoett och tjugotvå år ha klarat sig ifrån det där. Och det växte skägg på hakan och han fick tjäna för mindre lön, bara för att han skulle underhållas flere veckor om året i skriftskolan. Inte var det för en sådan att tänka på giftermål. Han skulle ju gå fram först. Ingen kan påstå, att lifvet just var fägnesamt för honom, om man tänker på all den smälek han fick utstå för sin okunnighets skull. Men inte tänkte prosten på allt det där. Han fordrade bara i stor stränghet kunskaper af den, som inga kunskaper gifvits.

Jag kommer ihåg en läsandag för hela mitt lif, huru prosten prässade oss alla, man efter man, kvinna efter kvinna, unga och gamla, seende och halfblinda. Några ynglingar blef i tur och ordning först luggade som stygga barnungar och sedan satta på skam under det stora fållbordet, där de fick sitta ihopkrupna till läsförhörets slut. Vi var så godt som förbi af ångest och räddhåga. Ingen slapp ut på hela guds långa dagen. Inte ens prosten själf gläntade på dörren ett enda tag, och jag kan ännu ej begripa, huru både vi och han kunde reda oss. Min broder, som från barndomen var sjuklig och slagrörd och var svag och dålig både till kropp och själ, hade ej på många år varit med på något läsförhör. Prosten fordrade nu, att han nödvändigt måste komma dit.

-- Här står i kyrkboken ingenting om hans kristendom, mente prosten, och han kan ju när som hälst dö, tyckte han.

-- Ja, det kan han visst vördig prosten, tyckte också jag, men det får väl bli vår herres sak att ta emot honom sådan han är och sådan han har gjort honom. Det är ju omöjligt att få hit en så svag och sjuk människa, och för resten, hvad ska det tjäna till?

-- Alla här i läslaget känna ju honom, och orkar han ej sitta eller stå, så kan han ligga där på bänken, vidhöll prosten, och jag har, som herrans tjänare, rätt att fordra en undersökning af hans kristendomskunskap, mente han.

Ännu så kan jag undra, hvar jag den gången fick makten ifrån att säga ett bestämdt nej till prosten, fast det var på själfva läsandagen, då alla man stod med darren i byxorna.

Men för det fick jag mig en särskild examen. Jag knep ihop läpparna och tog emot.

Ändå så förstår jag inte riktigt prosten däruti, att han var så sträng och fordrande af oss i fråga om innanläsning och utanläsning, men inte så särdeles nogräknad med förståndsfrågorna.

Det tålde han då rakt inte, att någon visste mer, än han fordrade att man skulle veta, eller om någon fördristade sig till att tolka ut något ställe i skriften annorlunda än prosten hade tänkt sig det. Då var vi besatta af andligt högmod, sade han, och för det skulle vi äfven näpsas. Vi skulle precis hänga som på en besmansnagel med vår kristendomskunskap, och det fick inte vippa öfver på någondera sidan. Annars fick vi det hett för oss i båda fallen.

Skolfars Fina glömde väl inte i all sin dag näpsten hon fick, då hon en läsandag fick utlägga om Zakeus i mullbärsträdet och huru och hvarför Zakeus kröp dit opp.

Si, det var så, att Fina var dotter till skolmästarn blind Matti -- vi kallade honom vanligen skolfar -- och hon hade från tidiga barndomen hört Matti för bygdens bara utlägga om bibliska historien, och hon hade kanske kommit att tänka öfver ett och annat däruti mer än andra, och som hon hade ett ljust hufvud och en god talgåfva, så gick det läckert för henne, när hon kom fram för prosten.

Men som deras funderingar om Zakeus och hvarför han grasserade i mullbärsträdet inte stämde in med hvarandra, blef de oense.

Det vill säga, Fina sade väl ingenting, men hon smålog något.

-- Hör du, sade prosten, om du har ett svin, så är det väl du, som skall sätta mathon för svinet och inte svinet för dig.

Det fick vara med Zakeus som prosten ville, ty Fina hade ingen vidare lust att klarera den saken. Men det ryckte i munvinkeln och tårarna tillrade småningom fram, och när hon ändtligen slapp bort från bordet, brast hon i gråt i kakelugnsvrån.

Två gånger om året fordrade han oss till nattvarden, om vi hade behof af det eller ej. Han satt själf på söndagsmorgnarna före gudstjänsten i sockenstugan bakom bordet med den stora kyrkboken uppslagen framför sig och en sträng uppsyn och skarpa blickar bakom glasögonen.

Där gaf han dagens nattvardsgäster i tur och ordning, som de framkom till bordet, ett särskildt förberedande skriftermål, förrän han framför altaret i kyrkan lät dom och straff och död braka lös öfver dem.

Det var inte bara för våra synder i allmänhet, dem, som enligt skriftens ord, hvarje människa bär inom sig, han bestraffade oss. Vi kunde inte begripa, hur i all världen han hade så noga reda på alla våra privata synder, dem, som vi tyckte, att präst och kyrka hade intet att skaffa med. Men reda hade han på all vår praktik, och straffas skulle vi för allt.

I somliga fall blef man tvungen att fundera ut något råd.

Vi sökte på kyrkbacken reda på någon karl, som stod i något så när godt anseende hos prosten, och honom sände vi in i sockenstugan för att skrifva upp oss andra storsyndare till nattvarden. Så slapp vi från saken med litet mindre ledsamheter, än om vi själfva klifvit fram till dombordet.

Vi kom till sist underfund med, hvarifrån prosten tog all sin vetskap om våra göranden och låtanden.

Det var en gudelig käring, Västerbergskan, som ifrån våra trakter sprang till prosten med skvaller om vårt lif och lefverne.

Men när vi engång fick reda på postkäringen, så var den saken snart botad.

Det var brukligt, att vi, som hade skog, i julhälgen körde ett lass ved åt byns handtverkare och alla gamla, orkeslösa gubbar och gummor, som således fick ved för vinterbehofvet. När då Västerbergskan på nyåret gick omkring och bjöd oss till vedtalko, så sade vi åt henne:

-- Eftersom du är prostens postmästare, så är det väl han, som ska skaffa dig ved för besväret. Du kan väl ej göra honom en så god tjänst för intet. Af oss har du ingenting att vänta. Och därest du inte slutar opp med postföringen din, så ska du i vinter få frysa ihjäl i din stuga, dig till straff och andra prostens postkäringar till varnagel.

Den vintern fick Västerbergskan bli utan ved, men därefter var det slut med postföringen från vårt håll, och vi fick vara i fred med våra privata synder.

En vinter fick han det i sig, att han skulle lära gamla skärigubbar läsa, sådana som stod på kanten af grafven. Det fanns sådana därute i skäribandet -- och uppe i landet med, om man skall säga som sant är -- som inte kände ett a engång, fast de hade mött det på landsvägen, och för deras eviga välfärds skull beslöt prosten att lära dem läsa med gevalt. Ty läskonsten, läskonsten, den var nyckeln till saligheten.

Men tror någon det, att gubbarna var så fasligt angelägna att få den nyckeln?

Han sände först bud omkring i skärgården, att de och de namngifna åldringarna skulle infinna sig i kyrkbyn, där de skulle få undervisning i läskonsten.

Inte kom där någon och var angelägen om det.

Han sände ett bud till och han sände flere, men där kom ingen.

Då sände han skallfogden och brofogden med hästar och slädar ut till skärgården för att taga fast gubbarna och med våld hämta dem till kyrkbyn.

Kronomakten lyckades verkligen infånga några tiotal af de uppbådade gamla och hämtade dem dit upp.

Och där satt de i veckotal under vårvinterns solljusa dagar och lärde sig läsa ur abcboken. Klockarn och kyrkovaktmästarn lärde. Mat fick de gratis på gästgifveriet, på socknens bekostnad, hette det.

Men socknen sade ifrån och mente, att det som prosten hade ställt till utan socknens hörande och tillstånd, det fick han äfven sköta om själf.

Då fick skolan hemlof och det utan kronoskjuts. Men om gubbarna var redo för evigheten, kan man lämna osagt. Åtminstone fick de därefter vara fredade för all läskonst och ha sitt för sig och gå in till vår herre i evigheten sådana de voro, ty historien blef prosten rätt dyr, hörde man sedan från gästgifveriet.

Jo, jo, gamla hästar skall man inte lära att bli gångare!

En ung ogift kvinna, som en höst födde ett barn, kom från den yttersta skärgården vid våren och öppet vatten en söndag upp till kyrkbyn för att begå nattvarden, efter hvilken hon hade trått och längtat hela den långa vintern därute i den mest aflägsna kanten af socknen. Hon hade tagit sitt lilla barn med sig och lämnade det i vård hos klockringarhustrun. Själf gick hon på söndagsmorgonen till sockenstugan för att bli uppskriven som nattvardsgäst.

På hösten strax efter syndafallet hade hon enligt sed och lag i sakristian efter gudstjänsten fått sin examen af prosten. En må tro han var inte mild mot sådana!

Nu spädde han på ett tag till vid nattvardsuppskrifningen, när hon blyg och rädd och med sveda och ångest i hjärtat kom fram till bordet.

Så med ens märkte han i sina papper och böcker, att hon hade årets kyrkoutskylder obetalade. Det var en mark och trettio penni, och dem fordrade prosten, att hon först skulle betala, förrän hon fick gå till vår herres nattvardsbord. Man måste aftvå sig alla skulder, sade prosten.

Flickan stackare grät och sade, att hon haft det svårt under vintern och inte haft råd att betala sina utskylder, då hon haft knappt om arbete och barnet måste hafva sin vård och skötsel. Och nog visste hon, att det var orätt af henne att inte ha betalat sina utskylder till kyrkan. Men hon hade en så stark längtan efter att få begå nattvarden. Hon hade längtat därefter hela vintern, fastän kölden och den långa vägen hindrat henne att komma upp till kyrkbyn. Nu, då hon kunnat taga sitt barn med sig i båten, hade hon kommit och bad nu prosten om att få gå till nattvarden. Sina utskylder ville hon nog betala, så snart hon fick arbetsförtjänst.

Men prosten sade nej till det. Sina utskylder skulle hon betala först, förrän hon kunde få gå fram till herrans bord.

Flickan hade en nästan ny duk på hufvudet, ej af silke, ty därtill var hon för fattig. Det var en svart ylleduk, och hon gick med den till klockringarhustrun och bad, att hon skulle köpa duken.

Hon förbarmade sig och köpte duken för en mark och trettio penni. Flickan förde pengarna åt prosten och blef uppskrifven som nattvardsgäst.

I den hårda tiden under nödåren, då tyfuspesten regerade och ryckte bort folk som då man slår ned säden på åkern, dog smedens tre barn i tyfus tätt på hvarandra, och de skulle begrafvas alla tre på samma söndag.

Då smeden, som själf legat sjuk en lång tid i tyfusen, skaffat kistor och svepning åt barnen, var han så barskrapad på allt. Och när han skulle betala prosten för jordfästning, graf och klockor, fattades honom aderton penni.

Det var om morgonen före gudstjänsten och prosten bad honom gå ut på kyrkbacken och söka bland kyrkfolket någon, som kunde låna honom det som fattades.

Smeden gick, men fann inga bekanta. Han gick åter till prosten och bad om anstånd med betalningen. Han ville nog genast betala, då han hunnit skaffa pengar, bara barnen nu skulle komma i jorden.

Men prosten höll fast vid sitt och sade, att de tre kistorna skulle få stå kvar vid kyrkogårdsporten så länge, tills smeden hunnit skaffa dessa fattiga aderton penni.

Då förbarmade sig kapellanen, som var ung och nyss inflyttad i församlingen, öfver smeden och följde hans barn till grafven och jordfäste dem, fastän aderton penni fattades i betalningen.

Med prosten gick det aldrig att jämka ut något.

Om lifvets härfva ibland trasslades till för en och annan af oss, så var det inte värdt att reda ut den. Det var inte värdt att försöka ens. Det gick inte att pocka och inte att lirka och inte att jämka med något. Vi fick vara nöjda och taga allt som det var -- om det än var tokigt och bakfram och lätt hade kunnat vändas på rättsidan igen.

Som till exempel det där med Hökskan.

Höken, som var en gammal soldat, hade blifvit mordisk och elak mot sin hustru, Fredrika. Och som folk den tiden gick till prästen med alla sina bekymmer och han skulle reda ut allt trassel i församlingen, så gick Hökskan till prosten och klagade sin nöd och sade hur svårt hon hade det vid mannens hårda beteende och önskade få boskillnad från Höken för att få lefva i fred.

Men hon hade lika så godt kunnat gå med det där till hällebärget.

Prosten menade att det var orätt gjordt af Hökskan att söka skilsmässa, då hon engång inför gud och hans kristliga församling lofvat Höken trohet i lust och nöd. Och när du har hoppat i tunnan, får du vara i tunnan, tyckte han.

-- Han slår ihjäl mig till slut, vördig prosten, sade Hökskan. Är det då inte bättre, att jag går ifrån honom förut, än att han blir olycklig och kommer på fästning för min skull, efter vi nu ser, att vi inte passar ihop?

-- Det är detsamma hvad slags död du får, bara du är beredd, sade prosten. Du skall vara som ett lamm, det till slaktning ledes, och som ett får, det stilla tiger för sin klippare.

Och därmed fick Hökskan gå.

Huru Höken sedan plågade henne nästan till döds, är en annan historia.

Jag undrar, om han under adjunktstiden någonsin stuckit ett par strån i kors för något kvinnfolk, han som andra. Som prost var det säkert, att han inte kunde tåla dem, ty stod ett kvinnfolk framför honom i förhör eller annan examen, så knep han hälst ihop ögonen för att slippa åsynen af frestaren.

Han hade ju visst en ung fogde, som skötte om arbetet på den stora prostgården. För världen var han bara prostens fogde, men världen såg nog, att fogden liknade prosten som en kopek den andra, så att hur det förhöll sig med den saken vet man inte så noga.

Oss förmanade han att inte samla ägodelar i denna världen. Själf hade han genom stor snikenhet samlat så mycket, att släktingarna, som efter hans död kommo från östan och västan stred och processade om grejorna i många år efteråt. Fogden, som hade många års löner inne, hade fått bli utan sitt, om inte häradsrätten dömt ut hvad honom tillkom.

Men vid hädanfärden höll vi ett dundrande kalas, och det togs ur hans eget kassaskrin, och församlingens äldste bar stoftet till grafven. Men tung var han som en sten att bära, sade gamle gästgifvarn från vår by, som var med och bar.

-- Jag har under mitt långa lif burit många till grafven, sade han, somliga tunga och somliga lätta, men maken till börda som prosten har jag aldrig lyft. Det var som att sänka en kvarnsten i hafsens djup. Då kapellanen, som gick tätt efter kistan, slog med psalmboken i kiständan, kändes det som om det skulle lättat ett tag. -- -- Jo, jo, man kan väl förstå hvad det var som tyngde! Visst var han ju en storväxt karl, prosten, men när vi åtta karlar högg tag i'n, så borde det väl ha gått som en dans att få'n i jorden, skulle man tycka, ifall att det bara skulle ha varit stofthyddan som tyngde.

Ja, han ligger där nu, vår herde, alldeles utanför kyrkdörren. Där syns hans grafsten till evärdeliga tider, och där ligga många andra med af hans hjord. De ligga där man i man och kant i kant, och ingen kan säga, hvem som är agnar och hvem som är hvete, hvem som är get och hvem som är får.

Professorn.

När folk klagar öfver hur ledsamt och otrefligt det är att vara sjuk och nödgas besöka doktorn, säger gamle Abrahamsson:

-- Riktigt roligt har det väl aldrig i lifvet varit med den saken, men i alla fall är det nu bara en lek mot förr, när man sku' gå till professorn.

Si, professorn -- han var inte så synnerligen god att gå till för en som var i sjukdomens nöd. -- Ty han var argsint och ursinnig och kunde surra som en bålgeting och svära för rakt ingenting, så att han nära på skrämde lifvet ur en frisk och ännu mer ur en sjuk, där lifvet bara satt så godt som i lillfingerändan, när man kom till'n.

Blef man sjuk, så visst drog man ut så länge som möjligt var, innan man for till honom för att söka bot. Man försökte först allt annat på jorden som bota kunde, både koppkäringar med yxor och horn och ådersnäppare, och man slog harpa och frågade väder och vind och man offrade och man trollade i alla vädersträck och glödgade brännvin, så att lågan lyste himmelsblå och tog hett bastubad för att häfva det onda.

Och mestadels hjälpte det där oss.

Men syntes det någongång så, att allt sådant var fåfängt och att man intet annat hade för sig än döden eller professorn, så for man ändå först till professorn, innan man började kämpa med döden.

Var man måttlig i tal och svar, gick det lättare att komma öfverens. Men om man bara ville utlägga lite vidlyftigare om huruledes man trodde, att krämpan hade uppstått, och hvar man trodde, att sjukdomen hade sitt upphof och hur den kändes i kroppen, så hann man bara börja. Man fick aldrig utlägga det där ordentligt, förrän det blef en ilska och ett spring af och an och ett svärjande, så att de andra sjukstackarna, som satt utanför och väntade, förskrämdes och darrade som asplöf, när deras tur kom.

Jag höll mig allra hälst undan allt doktorerande den tiden, eller ock, som jag redan sade, försökte jag andra konster.

Men engång blef jag så eländig i halssjukan, att intet annat hjälpte, än att fara till professorn. Fast nog satt det så hårdt åt, att jag ett par gånger svimmade, medan hästen spändes för, och det slog granna stjärnor för ögonen. Och när jag kom till stan och gick till professorn, visste jag just jämnt och nätt till mig. Så usel hade jag blifvit, starka människan.

Som bäst var, kunde jag säga just ingenting, då halsen satt fast, och vi tycktes komma rätt bra öfverens. Han svor ju visst lite och smått, men det bekom mig inte stort.

När han då var utsvuren, kom han och synade mig noga in i halsen.

Så tog han fram don och tillbehör och sade:

-- Vi ska' skära den fan!

Men först ställde han dörren på glänt och sade till mig:

-- Genast som jag skurit får ni springa ut på gården och spotta. Kom ihåg att ni inte spottar på mina mattor.

Jag försökte i min svaghet minnas detta. När han hade pickat ett par hål i halsen på mig, for jag ut som en raket, och då jag harklat ur mig det värsta af halseländet, kom jag in igen och betalade.

Men då var han i ilska och uppror på nytt.

-- Var det er far som ni hade med er? skrek han.

Han hade sett en karl sitta och vänta utanför dörren.

-- Nej, inte kände jag honom, sade jag.

-- Då ä' de' någon annan djäfvel igen! Kom in din fan! röt han.

Jag slank ut och den andre stackarn in, och att det inte blef någon god mottagning för honom, det kunde jag höra, där jag stod och drog pälsen på mig.

Det var första gången jag var hos professorn i mina egna angelägenheter. Sedan var jag där flere gånger i andras.

Far min, som i all sin tid var frisk som en tjärstubbe och inte på fyrtiosju år legat i sängen för någon sjukdom, gick en dag om vintern i stockskogen och bröt axeln ur led. Det riktigt syntes ofvanpå väst och jacka, hvar felet satt, och vi såg, att intet annat halp, än att köra med honom till professorn.