Part 4

Men medan allt detta försiggick därute, så hade kusken, som ryssen förde med sig, varit påpasslig och skaffat sig starkt inne i köket. Det märktes ingenting på honom ännu, då han satte sig upp bredvid Nordberg. Men kommen ett stycke på väg hade han med ens blifvit sprutfull och så elak, sade Nordberg, och utan uppehåll piskat på hästarna, så att de blef skrämda och alldeles som från vettet och lade af i sken backe upp och backe ned allt hvad de förmådde. Hvad jag hann se, så tyckte jag, att jag ett par gånger såg mötande människor, som flydde in i skogen, men skogar och människor och allting annat for vi förbi som i en dans, och ryssen svor på ryska och skakade piskan öfver hästarnas gumpar, och jag svor på svenska och försökte hålla säkra tömmar och ögonen på hästarna och styra rätt. Jag kunde inte lossa min hand så mycket, att jag fått rycka piskan af ryssfan bredvid. Jag har kört i min tid både före och efter den resan, sade Nordberg, i mörker och ljus, på släta vägar och på steniga och krokiga, i durkmarsch och hålld och haft en och annan sort bakom mig i kärran -- jag har skjutsat till och med negrer en gång från Pernå till Lovisa -- och aldrig känt mig rädd. Men den gången satt jag med hettan i håret och döden för ögonen och befallde min själ i vår herres hand.

Det gick dock bra -- förunderligt nog. Jag kom oskadd med arken och ryssfamiljen till Forsby gästgifveri, där ryssen kröp ur vagnen och sade "hospodi" och "haraschå" och var så innerligt nöjd öfver den goda farten. Han visste ej, den stackarn, hur nära han hade varit sin sista stund.

-- Nu fick Nordberg riktigt en Dimidoffskjuts, sade Malmberg, när Nordberg talade om sitt äfventyr.

Där talades bland hållkarlarna ofta om Dimidoffskjutsar.

Jag var ung, var första gången i hålld och hade ännu inte hunnit se och erfara något af den sortens lif. Jag hade ännu inte häller sett Dimidoff, hållkarlarnas syndastraff, som alltid krejade och reste -- gud vet hvarför. Hållkarlarna sade, att han, Dimidoff, en gång blef i strid med kejsarn eller kungen eller också var det någon annan mycket hög herre, och när Dimidoff blef stursk, så fick han det till straff, att resa i fem år eller kanske var det tio mellan Petersburg och Helsingfors utan uppehåll af och an, af och an. Om det var sant, vet jag ej, men det såg nästan så ut. Dimidoff reste af och an, och brådt hade han, full var han för det mesta, och framåt skulle han med fart.

En dag stod jag på gästgifvargården, då jag såg ett sandmoln borta vid vägkröken. Det kom med fräsande fart, och jag trodde, att det var guvernörens förpost som kom.

Jag sprang in och sade detta åt hållkarlarna.

-- Det är Dimidoff, ropade de om hvarandra och sprang ut. Nu är fan lös igen! Nu ska Malmberg ut.

Malmberg var en säker karl att hålla i tömmarna, och därför fick han alltid Dimidoff på sitt ansvar.

-- Fyra af de bästa och starkaste hästarna ska vara färdiga på fem minuter, skrek gästgifvarn. Dimidoff hade egen vagn.

Och klackjärnen smällde mot gårdens knapersten, söljor och betseltampar knäpptes af många par händer, och det var "ptroh" och det var "schå" och det var fläng och hej -- och så var det färdigt på fem minuter, som sagt var, och så kom Dimidoff ut.

Han hade den gången som ressällskap med sig en annan herreman, men denne låg så godt som liflös på vagnsbottnen. Vagnen hade stjälpt fyra gånger på vägen mellan Fredrikshamn och Lovisa. Kanske var det af dessa dunsar han låg liflös därinne. Kanske var han därtill full. Det där hade vi inte tid att söka utgrunda.

Malmberg satt på kuskbocken med fyra af de bästa och kvickaste hästarna förspända. De trampade och lyfte fötterna färdiga i hvarje ögonblick till språng.

-- Kan du köra mig på en kvarts timme till Forsby? sporde Dimidoff.

-- Jo, med guds hjälp, sade Malmberg.

Det var dock en mils väg.

Dimidoff satte sig upp i vagnen. Han smällde själf med piskan fyra duktiga rapp på hästarna -- ett på hvarje häst -- och det gjorde han med så säker hand, som då en prästgårdsfröken tapplar på pianotungor.

Då gällde det för Malmberg att hålla rätt i tömmarna och tungan rakt i munnen i den krokiga nedförbacken från gästgifveriet.

-- Den här färden slutar aldrig väl för Malmberg, sade vi andra och sprang upp på en liten bärgknall, där man hade utsikt nedåt byn och öfver vägen ett långt stycke.

Men vagnen var på fötter och for fram som fan själf. Stenar och sand vid vägen yrde, och hästarnas hofvar klappade och manarna fladdrade, och efter några ögonblick var den försvunnen.

-- Gud nåde Malmberg. De där Dimidoffskjutsarna bli nog en vacker dag hans död, om inte i dag, så en annan dag, sade Labb Agust.

-- Ja, gud nåde alla hållkarlar och hästar, när Dimidoff är i farten, sade Lillbisin.

Malmberg lär dock med guds hjälp, som han sade, ha fört Dimidoff på en kvart till Forsby, och var, när tider blef, tillbaka till kyrkbyn igen, och han öfverlefde Dimidoff.

Ty vi sporde af andra resande efteråt, att Dimidoff hade dött, innan strafftiden gick ut för honom.

Där kom en afton två resande garfvare från Åbo, och som det var sent, tog de in på gästgifveriet öfver natten. De såg inte nyktra ut, när de kom, och de hade haft konjak med sig och druckit toddy, och så blef de elaka mot husfolket fram på natten. De slog sönder möbler och husgeråd och allt hvad de kom öfver, och när gästgifvarn fordrade betaldt för de sönderslagna sakerna, så vägrade de bestämdt att betala och lofvade honom stryk, om han inte höll käften. Gästgifvarn blef tvungen att skaffa hjälp.

Vi hade lagt oss i vanlig tid på aftonen i hållstugan. Ettiden på natten kom gästgifvarns tjänsteflicka och bultade på dörren och ropade:

-- Alla hållkarlar ska komma in till hjälp. Gästgifvarn har så sagt, för att herrarna ä så tokiga och elaka och slå sönder allt hvad vi äger och har.

Vi upp allesamman och färdiga i en handvändning. Vi klädde aldrig annat af oss till natten än jackan, ifall det skulle uppstå brådska med skjutsar och sådant där. Arstu Kalle tog ett vedträ i handen, och så gick vi.

På trappan stod gästgifvarn och bad oss gå in i resanderummet för att se på förstörelsen och hålla garfvarherrarna i tygeln.

Vi gick in fjorton man, alla unga, starka och inte valiga för ett par garfvare. Vi radade upp oss vid dörren.

-- Hva ä ni för karlar? skrek den ena garfvarn, en vispelsticka till synandes.

-- Vi ä hållkarlar, sade vi.

-- Hva vill ni? Gå'in ut, -- dra'in åt helvete! skrek garfvarn och kom oss närmare och tog Arstu Kalle i armen och tänkte leda ut honom först.

Vi hade roligt åt det, att han just träffade att taga i en sådan bit som Kalle, ty Kalle var stark som en björn.

-- Nej, gästgifvarn har sagt, att vi sku komma in, och int går vi ut häller, förrän han befaller oss, sade Kalle och tog ett tag med sina stora händer om armen på garfvarn och klämde om helt sakta. Garfvarn kände, att det inte var något skoj af Kalle.

Gästgifvarn kom in, och vi värderade de sönderslagna sakerna. Herrarna var ock villiga att betala och lofvade krypa till kojs. Följande morgon fick de häst för att resa vidare. Arstu Kalle förde dem, och de var fogliga under hela vägen, ty de mindes väl Kalles klämtag från det nattgamla.

Nu är det annat.

Nu för ångmaskiner och andra instrument fram dem som resa världen ikring, och hållkarlarna ha sluppit ifrån sitt, och det är förvisso en välsignad sak.

II.

Kläder och kvinnoflit.

I den tid, då intet stod att köpa, var kvinnorna hänvisade till sin egen skicklighet och konst att af råämnena ullen och linet förfärdiga kläder för det egna hemmets behof. Det var en nödvändighet för en husmoder i vår mormors och mormorsmors dagar att äga insikter och kunnighet i husslöjdens olika grenar, ty däruti låg hennes stora värde som kvinna.

Utom tillverkningen för hemmets många olika behof måste en husmoder på samma gång kunna lära sina barn och unga pigor hemslöjdens vackra och nyttiga konst. Det fanns ej skolor eller kurser, i hvilka de unga kvinnorna kunde föröka sina kunskaper. Det var i hemmet husmodern skulle gifva dem undervisning i allt, från husslöjdens abc till dess yttersta knep och funder. Husmodern var här lärarinnan och föredömet. Ägde hon ej tillräcklig förmåga och skicklighet, kom hemmet inomhus snart på förfall.

Det var så mycket och så många olika slag af klädesplagg, man under årets lopp behöfde, och allt skulle spinnas, väfvas och sys hemma. Tjänstefolket hade ej stora penninglöner, men de måste ha kläder, och dessa skulle tillverkas i hemmet. En piga fick två klänningar, tio alnar linlärft och lika mycket blaggarn, två skålpund ull, som hon under årets frivecka fick spinna för egen räkning, underkjol och förkläde samt en huvudduk. En dräng fick en sommarmundering och en af vadmal, ibland med päls, tre linneskjortor, en ullskjorta, strumpor och vantar. Lägger man så härtill hvad man och barn, hustrun själf och gammalfolket samt dessutom vallpojken behöfde och hvad som behöfdes till sängkläder, säckar, kängfoder, då skomakaren gjorde sitt vår- och höstarbete, hästtäcken, matpåsar för resor och utarbeten, vallpåsar m. m., då kan man något så nära förstå, att kvinnofingrar måste vara flitiga under vinterns kvällar.

I hem med arbeten af alla dessa slag låg barnet redan i vaggan under en andlig inverkan af dem. Arbetet växte barnet omedvetet in i dess blod, och när det gått och sett och hört och känt tillräckligt länge, var det färdigt att själft taga i med ett och annat efter kraft och förmåga och sålunda under mors och ännu mera under en farmors eller mormors ledning förkofra sig allt mer. Vid åtta och nio år fick den lilla flickan redan sin egen spinnrock, och vid tretton eller fjorton år fick hon väfva sin första väf, vanligen mattor eller lärft som gick lätt att väfva. Och då hon förkofrat sig så i konsten, att hon spunnit, väft och sytt en skjorta, då hette det:

-- Nu kan du gifta dig när som hälst.

När den unga flickan blef fullvuxen, måste hon jämsides med de vanliga årligen återkommande slöjdgöromålen taga ihop med arbetet till brudutstyrseln, ty uti en rik, vacker och välgjord utstyrsel låg hennes heder och hemgift. Utom linnekläder, som hon skulle ha, -- ju mera dess bättre -- hörde till utrustningen äfven ett visst antal klänningar och ytterplagg, slädfäll och slädrya samt sängrya. Och då det gått så långt, att friare anmält sig och lysning och bröllop förestod, skulle hon med egen hand förfärdiga åt sin brudgum lysningskläder samt till bröllopet brudgumskläder. De senare var af finaste mörkblåa vadmal. Ännu finns mångenstädes i förvar på vindarna en farfars eller morfars brudgumssyrtut af hemspunnet fint och mjukt tyg, sådant man får leta efter bland både inhemsk och utländsk industrivara. Hvarken tid eller år har mäktat bleka denna färg eller slita dessa plagg. Likaså finnas här och där i behåll de fina, hvita underkjolarna, farmors eller mormors brudunderkjolar af hellinne med inväfda bårder och brudlakan med hålsömmar och näsdukar af spindelväfsfint garn. Och när man betraktar dessa arbeten af fingrar, som för längesedan stelnat i döden, så måste man skänka de bortgångna en tyst beundran för detta tålamodspröfvande arbete. Kanhända spann de in sin unga kärleks lycka fin och stark i tråden och slog in sin ljusa framtidstro och sitt hopp i väfven till dessa plagg, som skulle bäras af dem på deras största högtidsdag. De likna ett vackert ungdomsminne, och det är, som om något af de bortgågnas ande skulle stannat kvar i dem.

Åt sina svärföräldrar, svågrar och svägerskor skulle den unga bruden på tredje lysningsdagen förära linnen, skjortor, näsdukar och strumpor, till bröllopet åt brudgummen den finaste skjorta med hålsöm på kragen och dessutom åt prästen en linnenäsduk och ett par hvita yllestrumpor. Hon fick ingalunda under sin blomstringstid sitta med händerna i kors, och som arf från föräldrahemmet medförde hon till sitt nya hem utom sin slöjdkunnighet en ny spinnrock, en härfvel samt klifta och häckla, och noga skärptes i hennes minne det gamla ordspråket:

-- De spånor, som ligga kring stabban, äro snart uppbrända, om det inte täljes nya till.

* * * * *

Då nu slöjden eller klä'arbetet var en så viktig egenskap hos en gången tids kvinnor, och då man betänker, att de ingalunda alla var av naturen lika utrustade i skicklighet och goda anlag, utan en del hade ett godt handlag, andra ett dåligt, så kan man förstå, att de unga männen vid ingående af äktenskap såg sig väl före och granskade noga de unga kvinnornas förmåga i detta afseende, innan de gjorde sitt val.

Ännu fortlefver många sägner om flickor, som varit ofalliga i slöjd men dock gärna önskat gifta sig och -- sin kvinnonatur trogna -- försökt bedraga sina friare beträffande sin skicklighet.

Det berättas om en flicka, som, då hon mottog besök af sin friare, satte sig i väfstolen och lät skottspolen gå med hvinande fart, så att den flög ur hennes händer än ut på stugugolfvet, än genom det öppna fönstret ut på gården. Och som det är brukligt, att den som står i närheten skall taga upp skottspolen åt en väfverska, när spolen faller, så fick den unga mannen löpa af och an efter spolen. Då han uttalade sin förvåning över detta sätt att väfva, menade flickan:

-- Detta är ingenting nu, men om du hade varit här i går, hade du fått se! Då gick det än värre.

Den unga mannen tänkte, att det väl skulle bli besvärligt i längden, och han aktade sig för att återkomma.

En annan sägen förtäljer om en friare, som, då hans brud skröt med sin stora duktighet i spånad, tog husets bodnyckel från stuguväggen och gömde den inuti blåntotten på flickans spinnrock, förrän han gick bort. Efter någon tid återkom han och frågade, om flickan spunnit mycket. Hon skröt som vanligt med hur många tottar hon spann om dagen. Då hon skulle framlägga traktering, beskärmade hon sig öfver den förkomna bodnyckeln sägande:

-- Bodnyckeln har varit borta alltsedan du sist var här, och vi har sökt den överallt.

Då steg han upp, gick till spinnrocken och tog fram ur blåntotten bodnyckeln. Nu förstod flickan, att hennes utsikter åt det hållet var förlorade.

Äfven i några af de gamla folkvisorna finna vi, huru högt värde männen satt på kvinnornas slöjdkunnighet. I en visa, där bonden sjunger om sin kärlek till det egna hemmet, sjunger om sin glädje öfver att ej vara någon annans träl, utan får sträfva för sitt eget väl och vara sin egen herre, finna vi ett ställe, där han prisar sin hemgjorda, goda vadmalströja, och de händer, som har gjort den. Han sjunger:

"De kläder, hvari mången blänkt, så föga värde röja. Men mina egna får mig skänkt min goda vadmalströja. Den vadmalströjan varm och len, är spunnen på min dotters ten; min hustru hafver väft den sen. Kär är mig denna tröja!"

I en annan visa kallad "Toras visa," gifver modern, som förmanar sin dotter vid hennes inträde i giftermål, hur hon bör förhålla sig och rätt sköta sitt blifvande hem, denna förmaning:

"Du skall ej på mannen pocka om du ser en gyckeldocka. Kläd dig efter råd och stånd! Det brokiga och randiga är mycket oförståndigt. Tre tråd't vadmal, hvitt och svart blir ett tyg af bästa sort!"

Men det var ej endast vid tillverkningen af garn och tyg, vid spånad och väfnad förstånd och skicklighet var nödvändiga för kvinnorna. Att skaffa sig material för tillverkningarna kräfde också insikter och framför allt arbete. Jordtegen skulle iordningställas om våren för att mottaga linfröet för en kommande skörd, och fåren skulle skötas för att lämna en god ullafkastning vid årets stora klippningar, långullen om hösten, jullidjeullen på vintern och vårullen på försommarn. Det gamla ordstäfvet, att kvinnan skulle taga ullen från bässens rygg och sätta den på karlens, vardt härvidlag en lefvande och bokstaflig sanning.

Vid ullens bearbetning till garn behöfdes ej andra redskap än skrubbor och kardor, spinnrock och härfvel, då däremot linet erfordrade en större och vidlyftigare beredning. Men det var en glad tid, dessa kliftantalkornas tid, då unga och gamla kvinnor gick med sin klifta från gård till gård, så länge lin fanns i byn att klifta, och det var kalas, glädje och sång vid alla talkor. De inföll nästan alltid på senhösten strax efter marknaden. Nu var det så, att på marknaden i staden hade de af ungdomarna, som af naturen voro utrustade med sångröst och en smula gehör, lärt sig en hel hop nya visor och melodier, ty den, som på marknaderna sålde visor, sjöng äfven melodierna till dem, och den, som var kvick att fatta och lära sig, kom hem med en hel skatt af dem till glädje på kliftantalkorna, och där inöfvades visorna kväll efter kväll, till dess alla kunde sjunga med.

Efter kliftandet vidtog häcklandet. En person drog hackorna af, en annan finklonen och den tredje stod med skakankäppen och formade blårna till tottar, och så var det färdigt att sättas på spinnrockskräcklan, och det blef sång och sagor vid aftonbrasa och spinnrockssurr. Härfknipporna växte allt större på stugans vägg, och de idoga kvinnornas rockar surrade allt trägnare ju närmare det led mot jul. Väfstolen hölls i jämn gång för julväfvarna, och först vid det egentliga julstökets inträde fördes spinnrockar och väfstol ut för att efter den stora hälgens firande åter tagas in vid tjugundagstiden.

Då kom en tid af ideligt spinnande afbrutet endast vid någon apostladag, fettisdagen och andra sådana halfhälgdagar. På dessa dagar fick man ej spinna utan i stället förrätta något annat arbete. Spinnandet på dessa dagar var förbjudet därför att kvinnor som för brott satt i fängelse (spinnhus) där fick uträtta spinnsysslor, och spinnrocken därför betraktades som ett straffredskap -- så stor ära den annars hölls i af kvinnorna. Därför ställdes den undan på en apostladag. Man gick då hällre till byn, hvilket annars ej ofta kom i fråga, ty "Långer bysgång gjorde korter härfstång."

Väfstolen kom i gång senare på vårvintern, då dagarna ljusnade och linhärfstängerna hängde i långa rader på blek vid soliga väggar eller låg utbredda på smältande drifvor.

Jämsides med linet gick ullspånaden, och då den var ett viktigare arbete, anförtroddes den åt gammelmor eller någon annan äldre person i huset. Den mest ansvarsfulla af all spånad var vadmalsvarpen samt varpar till andra ylleväfnader. Det fanns gamla gummor, som lifnärde sig med sådan varpspånad och i utbyte därför fick matvaror och ved. De hade nått en stor färdighet i sin arbetskonst, och de arbetade som små maskiner. En gammal soldatänka, gammal-Hurton kallad -- mannen hette Hurtig och sades ha varit med "redan i det stora kriget länge förrän ryssen kom över" -- spann ensam vadmalsvarp till två byar. Vid rågtröskningen på hösten uppbar hon lönen för sitt arbete.

Bomullsgarn fanns ej att köpa. Dock hade man den tiden ändå bomullsklänningar med linvarp och hemspunnet inslag af bomull, som man fick köpa. Det fanns enkom för bomull afsedda små kardor att karda dem med, och det blef ett godt och bastant bomullstyg, som höll en människolifslängd ut och helt olika de skira, lätta våra dagars kvinnor bära. Det talas om en kvinna, som började "kejka" tråden till en ny hvardagskjol åt sig, då det öfriga husfolket på morgonen gick till höängen. På aftonen, då höjerfolket vände åter, bar husmor den nya kjolen på sig.

Först vid en senare tid, för ungefär sextio år sedan, kom det färdiga bomullsgarnet i bruk och kallades då allmänt engilstrådar. Men då det var mycket dyrt i början, användes det sparsamt. För något över trettio år sedan kom även det s. k. kamelgarnet i bruk och ersatte i någon mån ullgarnet till klänningar. Detta syntes de gamla mycket underbart. En gammal kvinna, som ännu aldrig burit andra kläder än de af lin och ull säges hafva utropat:

-- Ska vi nu börja klä oss i kamelhår, som Johannes döparen!

Färgningen af det spunna garnet utfördes för det mesta hemma, men också någon gång i staden hos yrkesfärgaren, där äfven vadmalstygerna mottogs till stampning, färgning och prässning. Vid färgningen hemma begagnade man sig af växtfärger både inhemska och utländska s. s. brunt af stenmossan och porsriset, olika slags gult af björk och allöf samt lökskal, grått af svinlingonris och björkbark, grönt af ljungen o. s. v. Af utländska färgämnen, som man fick köpa i handeln, begagnades kropp och kochenill till röda färger, bresilja till svarta; sandel, sumack, galläppel, cateku och orleana samt många fler till olika färgningsbehof. Blått kunde man erhålla af den utländska växten indigo. Men då färgningen därmed var förenad med vissa konster och omständigheter och färgämnet var dyrt att köpa, anlitades vid behof däraf yrkesfärgaren, som i sina stora kypar kunde framställa blått i alla nyanser från det djupaste svartblå till det klaraste "karleblå".

Väfnadsredskapen bestod af väfstolen med alla sina många olika tillbehör och refträ, där varpen utrefvades. Vi anse att refträ är oundgängligen nödvändigt för uppsättandet af en väf. Dock finnes det ännu åldringar som säga sig minnas, huru kvinnorna i deras barndom redde sig utan detta trä. De hade fastspikade klykor här och där rundt kring stugans väggar, alla på en viss jämn höjd, och så sprang de fram och tillbaka rundtomkring stugan utrefvande varpen kring väggarna, där klykorna höll den upp. Skälet togs i båda ändarna, på samma sätt som vid begagnandet af refträ. I äldre tider användes i stället för våra bobinrullor, ett slags trän som kallades kajkor. Väfvarna samlades ej på varpen utan randningen skedde vid inslaget. Väfvarna var därför mycket breda, och de gamla väfskedar, som ännu finns kvar från fordom, passar ej i de små, moderna väfstolarna. Först i en senare tid, då redskapen mera utvecklat sig, kom bruket att randa en väf på varpen.

Som vid allting annat man hade för händer, följde äfven skrock och vidskepelse med vid slöjdarbetet. Redan om våren, vid sädesärlans ankomst, tog man vara på om det var att vänta ett godt linår. Sågs ärlan första gången på gödselhögen, blef det dåligt, satt hon uppe på ett tak, blef det godt. Var den första fjäriln man såg gul, tydde det på godt lin, var den brokig, spåddes dåligt. Sädesmannen som sådde linet, skulle vid tillfället vara klädd i snöhvit skjorta, och påsen, som han tog linfröet ur, skulle vara bländande hvit. Hit hör äfven det bekanta fastlagsåkandet och golfsopningen. Kom en främmande person in, då en väf refvades, så ropade den som refvade: "stig långt och bredt!" Och den inkomne måste stiga med långa och breda steg öfver stugans golf, på det att väfven ej skulle tryta i längd eller bredd. Kom en främmande person in, just då man höll på att sluta en väf, betydde det, att den som kom in, snart skulle dö, kom någon in vid väfvens början, betydde det motsatsen. Väfven i stugan ansågs nästan som ett hälgadt ting. Skadade någon med berådt mod en väf, ansågs det som ett nidingsdåd.

* * * * *

Tiden förändras -- och vi med den. Industrialismen har fördrifvit handslöjden från våra hem. Hemslöjden har för de flesta upphört att vara den naturliga vägen för fyllandet af hemmets behof.

Men på samma gång har den drifvit ut känslan af den rotfasthet i hemmet, som hemslöjden förmår skänka. Vi går omkring med främlingskänsla bland de saker, som ehuru betalda med våra egna pengar, likväl icke tillhör oss, emedan de ej framsprungit ur vår egen alstring. Vi äger ej denna själssamhörighet med hemmets allt, dess bohags, dess prydnads- och nyttighetssaker, som forntidens kvinna ägde, hon, som rörde sig bland saker framsprungna ur eget behof och alstrade med egna händer. Hon gick omkring med minnet af mödorna, pröfningarna och förhoppningarna under det de kom till, och de var därför smått heliga för hennes själ, ett lefvande helt med familjen och omedvetet bindande denna samman inom sig.

III.

Prosten.

Jag undrar, om vi i vår socken var syndigare eller hade mera illfunder i oss än människorna i de andra församlingarna rundtomkring, ty vi hade fått en så sträng prost.

Ingen annan hade en sådan prost som vi.