Part 3

Han gick till Heikki, som ännu stod och bökade i dynghopen, och frågade strängt, hvar han gjort af dranktunnan. Heikki såg oskyldigt och förvånadt på fiskaln:

-- Håkon tunna?

-- Dranktunnan, som var i bastun för en stund sedan. Säg genast hvar ni gömt den, annars ska fan ta er, jäfla bondskojare!

-- Där ha inte varit någon dranktunna i den bastun, sedan brännanlofven blef slut i våras, sade Heikki. Ha fiskaln sitt där någon tunna, så ä jag illa rädd för att de ä den ondis konster som ä me.

Fiskaln hoppade af ilska.

-- Hvarför står du här och bökar i dynghopen? Du har väl gömt tunnan där?

-- Hej, jo! Kvinnfolket pinast i går om afton, att de va så omöjligt ti få ut göningen undan kräken, när hopen hade växt så hög utanför. Och som ja tyckt synd om kvinnfolket, så tog jag grepen och gick hit för att breda ut den, sade Heikki med en trovärdig min.

En af poliserna, som vi kallade rödhufvu-Bergström, stod på själfva tunnan, medan fiskaln och Heikki talades vid. Han stack med en käpp här och där i dynghopen, men kom inte till all lycka att träffa tunnan. Och som de väl inte hade lust att lägga om hela dynghopen för att få klart för sig, om tunnan fanns där eller ej, fick de lämna Heikki i fred med sitt arbete.

Rödhufvu-Bergström snodde i alla uthus och sökte, men i boden slapp han ej in. Den var låst och nyckeln urtagen. Fiskaln, som svängde sig midt på backen, gissade, att där fanns något inne. Han gick in i stugan. Där hittade han bara moster, som satt ensam i stugan midt på golfvet med den svarta bässen i famnen.

Nu försökte han pressa moster om dranktunnan och bodnyckeln.

-- Inga vet jag å dranktunnor och inga å bodnycklar, sade moster.

-- Hvar ä husbonden och värdinnan?

-- Di for i mårist till stan och kommer int hem förrän sent i afton.

-- Kan du säga mig, hvar dranktunnan ä gömd? Visa mig genast hvar den finns, eller får du af den här!

Han stod framför moster och bässen med en kosackpiska i handen och för hvartannat ord han sade, slog han med piskan i golfvet och på stöfvelskaftet.

Moster, som alltid var lipig och hade lätt för att gråta när som hälst, hon grät nu så, att tårarna trillade som ärter ur en kastmaskin ner på bässen och sade mellan snoppningarna:

-- Jag har ju sagt fiskaln, att ja ingenting vet.

-- Hvem är du då? frågade fiskaln.

-- Ja ä bara en ogift kvinna. Värdinnan och husbond ä borta och ha beställt mej hit för att klippa fåren och se efter huset, medan de ä borta. Ja vet hvarken å bodnycklar eller dranktunnor. Och ä de så, att fiskaln vill slå en oskyldig kvinna med ett värnlöst kräk i famn, som ännu till ä ihopbundet med en framfot och en bakfot, så får det bli på fiskalns samvete.

Och moster grät än värre, och bässen, som kände sig upprörd och rädd för kosackpiskans smällar mot stöfvelskaften, bräkte så att det skrällde i stugan.

-- Sku han vara lös och ledig och stå bakom dig, sku du väl snart få dig en känning i knävecken, tänkte jag, där jag stod i förstugan och lyssnade och emellanåt tittade ett tag i dörrspringan.

När fiskaln såg, att han ingen reda fick med moster, slog han piskan i golfvet och skrek till:

-- Jäfla käringfan!

Så gick han ut och ropade på rödhufvu-Bergström och den andra polisen, och så svor han och anammade oss i både gula och gröna djäflars våld, och så for han.

Men när vi såg, att han väl var utom både synhåll och hörhåll, kom vi alla tillhanda igen, både mor och Heikki, jag och moster med bässen. Moster grät ännu en efterskvätt, fastän faran var öfver, och förtäljde för oss, huru fiskalen hade strängerat henne. Heikki talte om sitt förhör på dynghopen, och jag matade bässen med brödkanter och skrattade nu högt åt alltihop. Dranktunnan gräfde vi fram, då far och Janne kom hem från stan.

* * * * *

Så kom förbudet att vi ej skulle få bränna mer. Det var nästan som en jordbäfning. Vi frågade oss själfva och hvarandra, hvar vi hädanefter skulle taga våra pengar ifrån.

Prästen sade, att de skulle tagas från ladugården.

Vi småskrattade och såg på hvarandra.

Smöret kostade ju hela tjugufem penni marken!

Vi funderade så, att det liksom tjocknade för ögon, öron, förnuft och alla sinnen.

Men vi fortfor att bränna.

Jag brände ännu sex år efter det lofvet var slut. Försäljningskommersen fick man då också bestyra om i lönndom.

Men strängare blef bevakningen och beslagen tätare. Stadsfiskaln, som ej ensam hann öfverallt, måste få hjälp. Det blef fiskaler i byarna. Några af de mera ansedda bönderna blef utnämnda, och guvernören kom själf ut och tillsade dem att öfvervaka bygden. Dessa våra egna väktare voro ej så hatade, som stadsfiskalen. De skötte sin tjänst på ett mänskligare sätt än han. Han blef, efter det förbudet kom, allt vildare och värre mot bönderna.

En gång, då han var ute på spaning och tog in på gästgifveriet till natten, samlades byns alla pojkar utanför gästgifvarstugan om aftonen och sköt med löst krut för att skrämma kanaljen. Han kröp under sängen i rädsla.

Efter detta fick vi kosacker. De kvarterades in här och där i byarna några stycken tillsamman, för att rida ut till fiskalens hjälp, när han bådade upp dem.

Men ¤då¤ kunde vi bränna i trygghet och ro. Kosackerna blef våra vänner och varskodde oss alltid på förhand, när de skulle ut, och för det gaf vi dem ett halfkvarter då och då.

* * * * *

Småningom gaf vi efter. Dock inte för förbud och öfvervakningar, utan för den nya tiden, som bröt in.

-- Skulle du önska den gamla tiden tillbaka, far? sporde vi den gamle.

-- Det vore en fåfäng önskan, sade han. Allt är bra som man vant sig vid. Jag vill ej rosa den ena tiden och kasta skugga på den andra. Jag var van vid den tid som gått och tyckte då, att den var god; nu är jag van vid den som är, och tycker, att den är god också -- kanske bättre.

Då hade vi fiskaler, länsmän och kosacker att öfvervaka vår näring, och det var våld, skadegörelser och böter som följde med dem.

Nu öfvervakar oss landtbrukssällskap och allehanda konsulenter, och det är upplysning och undervisning som följer med dem. Är det ej skillnad?

Någon kan kanske mena, att vi den tiden söp mera än nu. Kanske gjorde vi det.

Det fanns män som söp och män som kunde låta bli, hyggligt folk och slarfvar -- alldeles som det är med människorna nu -- fastän de ¤då¤ plaskade i brännvin upp till armbågen. Den karl som låg redlös i skogen bredvid brännvinspannan eller på lasset vid en Helsingforsresa, gick snart från gård och grund.

Då var det vårt dagliga bröd och måste vändas i pengar.

Nu är det som äpplet i paradiset, och på den frukten äro ju människorna af ålder begifna.

Hvad tiden har förändrats!

Då hade vi brännvin att föra till stan.

Nu få vi trängas och knuffas om hvarandra i stadens brännvinsbodar för att få en skvätt till jul och påsk och någon enda gång däremellan och betala den dyrt. Och allt dyrare blir den, så man till sist endast kan ha råd att smörja litet däraf med en fjäder på läpparna.

Och snart är den väl endast ett minne blott.

"Durkmarsch."

Soldat har jag inte varit utan i all min tid bonde och hållit rotsoldat till landets försvar. Men ändå har jag rätt hårdt fått tjäna kronan så mången gång den tiden, då vi jämt och samt fick ligga i durkmarsch.

Höst och vår, då Kymmenetrupperna bröt upp och färdades mellan Kymmene och Parola, fick vi vara beredda på utkommendering.

Skallfogden rök som ett yrväder kring byarna och dref ut. Jag var adertonårs pojke, då vi en gång midt i brådaste rågsådden i augusti, blef utdrifna från våra byar med trehundra hästar. Och fast rågen skulle i jorden och vårsäden väntade lien, så fick ingen tredskan komma ifråga. Kronan skulle ha sitt.

Och när kronan skulle ha sitt, måste vi alla vara som siffror, precis.

Vi rustade oss i god tid på eftermiddagen, ty klockan fem skulle vi vara samlade på torget i Lovisa för att uppropas, granskas och få nummerbandet om armen på oss.

Natten tillbragte vi hopkrupna i kärran, som vi hade spänt hästarna ifrån, och när solen rann opp, kom ryssarna och bad oss spänna för vagnarna. Vi fick köra trossen. Ryssens egna hästar spändes för kanonerna.

För den vagn jag körde spändes fyra hästar. Nyman fick ställa sina två vid tisteln och jag och Skrifvars Hinku ställde våra vid förspannet. Nyman fick stå på tistelstången under hela vägen och köra sina hästar. Jag och Hinku fick gå bredvid spannet och köra våra. Men påpassliga, det skulle vi vara och hålla oss på lagom afstånd från den vagn, som körde framför, ty om något hade fallerat, så hade vi stött ihop och krossat oss själfva och våra hästar till snus.

Hade vi själfva fått råda om våra hästar och sköta vår sak som kuskar, så hade färden väl ej varit hälften så svår och mödosam. Men så snart något var i olag -- och det kunde det ofta bli, när främmande och ovana hästar sattes för samma spann, kom ryssar som myror kring hästar och vagn och regerade på ett sätt, som våra hästar inte voro vana vid, och det blef mången gång ej hjälpa utan stjälpa.

När vi kom till kalkbruksbacken i Erlandsböle, stannade en af vagnarna. Hästarna orkade ej få den uppför högsta knycken, och det ropades, att vi alla skulle stanna.

Vi stannade alle man och gick dit för att se.

När vi kom fram till mankemanget, såg vi skallfogden och en sergeant stå och spänna borst midt emot hvarandra och bad turvis hvarandra att slå först.

Men ingen slog. De bara hötte åt hvarandra och svor på svenska och ryska.

-- Inte kommer vagnen ur en fläck med det här, sade Nyman, och så gick vi och undersökte spannet, och vi såg genast, hvar felet låg. Hästarna var orätt förspända af karlar, som var första resan med i durkmarsch.

Vi tog i så många vi var och drog lasset uppför backen, och där spände vi om hästarna.

Skallfogden och sergeanten hade slutat sitt och kom fram till oss, och som skallfogden var i slagsmålstagen, men inte tordes på sergeanten, så rappade han Mattas Ville, som rådde om en af hästarna, en örfil och skrek:

-- Hur har ni förspänt, edra djäflar? Ni ä som ni sku va oppfödda i en tunna och matade genom sprundet!

Sedan gick färden bra en stund utan rop och örfilar, ända till dess vi kom till Skyttarbrinken vid Illby.

Men så blef det ett helvetes hospodi igen.

Kungens Isak från Hommanby körde framför oss och hade en vagn pålassad med gevär, ränslar och andra paschnilikor, så att den liknade ett litet hus och var förspänd med tre hästar.

Spannet var så inrättadt, att den häst, som gick i midten, skulle ensam hålla emot hela det stora trehästarslasset i utförsbackarna, ty de båda andra hästarna var förspända en på hvardera sidan med draglinor och kunde bara hjälpa till att dra lasset framåt, men ej att hålla emot. Och det må man begripa, att det är omöjligt för en häst att i en så stor utförsbacke, som Skyttarbrinken, klara sig med ett sådant tungt babelstorn.

Vi såg, att det började gå åt skogen med Isaks vagn.

-- Ptro nu, Isak! ropade vi.

Isak höll in hästen, så att den satt på bakdelen som en hund. Den tycktes förstå faran lika väl som vi och Isak.

-- Ptro nu, Isak! sade vi igen, för annars går det dåligt för dig.

Där vägen krökte i den värsta branten, där gick vagnen rakt, och då den gått så långt, att båda vänstra hjulen kom i landsvägsdiket började den luta.

-- Ptro, ptro, Brunte -- -- schå, schå, sade Isak.

Men vi såg, att det ej hjälpte med "ptro" eller "schå" mera.

Vi, som körde efter, stannade i god tid våra hästar för att undvika en sammanstötning.

Just i detsamma föll vagnen med ett stort brak mot en gärdsgård, som gick i kras.

Båda axlarna på vagnen hade brustit. Den tiden hade ryssarna ännu träaxlar under sina trossvagnar.

Vi hörde ropet åter skalla längs hela linjen, att alla skulle stanna. Men den gången lät vi ryssarna själfva lyfta vagnfan på fötter igen, då vi såg, att hästarna var utan fara. Där kom trossens smed och snickare, och då de alla tillsamman bråkat, bultat och reparerat vidpass en timme, började babelstornet åter resa sig ur landsvägsdiket, och ryssar var där som myror i en stack rundtomkring vagnen. Jag såg väl ett dussin, som i ifvern att hjälpa till, kraflat sig opp på vagnstaket och satt där och hospoda sig och trodde, att de där var till nytta vid vagnens upplyftande.

När vi utan vidare motigheter kom till Borgå malm, gick solen ner, och då vi körde in i stan, stod kanonerna redan frånspända på torget. Där fick äfven vi spänna ur trossen.

Vi fick af öfversten våra kvittenser och rastade en stund, så mycket att våra hästar fick äta sig mätta och pusta ut. Så red vi hem genom natten, och då solen ånyo rann upp, var vi åter i Lovisa, där vi skingrades hvar och en till sitt.

Utan sömn hade vi då varit i jämn rörelse i två dygn. Jag blundade ett par gånger vid hemkomsten på hästryggen, men det var svårt att hållas där, om man lät ögonen falla ihop. Och inte blef det häller tid att kasta sig i sängen, när man kom hem. Där låg rågåkern och väntade på att bli myllad, och följande dag i solgången skulle vi ut på vargskall. Vargen hade lagt ner två kor och en kalf för Teir-gufar.

Vid en durkmarsch hade vi fått så stora lass, att hästarna ej orkade uppför backarna. Vi tyckte redan vid pålassningen i Lovisa, att de såg oroväckande stora ut, och vi makade af något, men ryssarna, som var tjogtals kring hvarje lass, rågade på för oss igen.

Fram på eftermiddagen var vi i Forsby, och det sved oss i hjärtat, när vi såg på våra tröttkörda hästar.

Vi rådslog med hvarandra, på hvilket sätt vi skulle kunna reda ut oriktigheten.

Vi frågade länsman, som den gången var med, huru mycket vi var tvungna att taga i ett lass.

-- Jag kommer inte så noga ihåg, sade han för att slingra sig undan, ty det var hans sak att se till, att allt gick rätt tillväga.

Det är bäst, att befallningsman tar fram sina papper om de finns med och ser efter, annars kör vi ej ett steg längre, sade vi.

Han måste göra det, och då kom det fram, att vi behöfde taga i ett lass för en häst endast trettiotre pund.

Där var handelsbod i Forsby, och vi skickade ett par prikaschikar dit för att låna en våg.

Jag kommer ej mera så säkert ihåg de andras lass, men i mitt hade jag etthundra och fem pund.

Jag tog de trettiotre därifrån enligt lag och ordning. Resten lossade jag af och lät bli liggande.

Detta förargade ryssarna -- ej soldaterna, men befälet. Jag minns ännu, hur en öfverste svor och hoppade branitsa framför mig, så att han nära på miste målet. Men saken stod ej att ändra. Vi hade rätten på vår sida, och länsman stod med lagen i fickan.

Deras kvarblifna paschnilikor bekymrade vi oss ej om. De måste skaffa mera hästar från Forsby och Malmgård, för att få dem med.

En annan gång äfvenledes midt i antiden -- vi skulle ändå bärga kornet samma dag -- kom utdrifning till durkmarsch. En trupp om sex tusen man skulle med pick och pack föras från Lovisa till Pyttis.

Som vanligt skulle vi femtiden på eftermiddagen vara i stan för uppropet, och jag var där, som vanligt utrustad med en duktig matsäck och tobak. Och när allt var klart för natten och vi bara väntade på morgon och uppbrott, gick jag ut och in i ryssarnas tält och sa; Drasti, brat, och hvad jag annat kunde somt på ryska, somt på finska och somt på svenska och somt hjälpte jag till med händerna. Och bra förstod de mig, och ännu till så bjöd jag dem tobak. Jag låg en stund i det ena tältet och en stund i det andra.

Litet öfver midnatt kom en ryss, som såg ut som något slags öfverman, ut ur ett tält, knäppte bandet af armen på mig och haraschåade något på ryska, samt visade bortåt -- långt -- långt --. Jag trodde mig förstå och for hem. Man går väl inte och tjänar kronan i onödan, när kornaxen därhemma brister i nacken, tänkte jag.

Men kvinnfolket därhemma blef ledsna och sade, att jag rymt undan durkmarschen, när jag kom hem så där hufvudstupa, och att jag skulle komma i vidlyftigheter -- kanske på fästning -- och att man inte skall stjäla sig undan sådant, som lag och öfverhet påbjudit.

De envisades hela morgonen med, att jag skulle fara tillbaka, och då jag inte hade så särdeles långt in till stan, spände jag hästen för kärran och var i uppbrottstiden åter där för att se åt, om kronan behöfde min tjänst. Men ingen frågade efter mig och ingen bjöd mig något lass, ty där var den gången tillräckligt hästar uppbådade. Jag for hem igen och bärgade kornet.

Under femtiofem års krig fick vi ständigt vara ute i durkmarsch. Jag var då ännu för ung att följa med, hvarför jag fick sköta om hemarbetet med kvinnfolket och reparera hästdonen mellan marschturerna.

En dag kom skallfogden in med Hardén, som i krigsåren var satt till biträde åt skallfogden, och sade åt mor, som var ensam hemma och hade bakning, att vi skulle ut till durkmarsch.

Mor välsignade sig; de var ju inte hemkomna än från sista färden till Borgå.

Skallfogden ålade henne, att hålla allt i ordning, till dess de skulle komma hem. Då skulle de genast ut igen. Trupperna väntades till staden ännu samma dag, sade han. Då var det en svår tid för oss, och då fick det egna arbetet stå stilla.

När jag en gång vid hemkomsten från en mycket svår och mödosam durkmarsch knotade öfver dessa resor, sade min gamle farfar:

-- Värre än så kan man få vara med om. Under förra ofredstiden vid åttioåtta års krig, kom jag som en fjorton års pojke med i en kronoskjuts. Det var i svenska tiden.

Jag blef satt grensle på en kanon för att tillsamman med andra köra den. Vi kom till Kuskoski. Där stod en förpostfäktning, och kulorna sprättade oss om öronen. En officer kom springande emot oss och ropade:

-- Hvarför har ni, edra sjutusandjäflar, satt ett barn på kanonen?

Jag slängdes ned och springande följde jag efter kanonen för min bästa hästs skull, som jag var rädd för att mista och ville följa så långt mina krafter räckte.

Jag och hästen kom dock friska och färdiga hem igen, och vi var båda med i många sådana skjutsar -- både när de hette kronoskjutsar och sedan, när de började kalla dem durkmarsch.

Hållkarlar.

Jag minns den tiden jag var hållkarl, men inte är det ett ljufligt minne.

Inte för att man for så särskildt illa af att ligga i hålld. Där kunde ibland vara rätt roligt och nöjsamt i hållstugan, när vi ingenting annat hade att göra än röka, prata, draga fingerkrok och handkafle med hvarandra och sköta om hästarna, medan vi väntade skjutsar. Och vid resor och landsvägsfärder var vi vana.

Men det var det, som gjorde hålld'n så ytterst förtretlig, att man så ofta fick elaka och oförskämda herremän att skjutsa, och de kunde handtera oss som skotrasor ibland. För resten var det inte bara vid hålld'n man hade känning af att herreman var herreman och bonde var bonde, som skulle förstå att veta hut och lyda, när en herreman befallde. Den som hade något ämbete att sköta, tyckte sig vara herre öfver oss och för alla, från guvernören ända ned till skallfogden och brofogden skulle vi bönder stå på tå.

Vi hade en kronofogde, som var beryktad kring hela häradet för sin stora elakhet.

En morgon satt vi några hållkarlar i stallskullsdörren och rökte. Kronofogden kom körande förbi på landsvägen, och om han såg oss, som satt och rökte, eller hvad det var, som flög i honom, vet jag ej, men han vek in genom grinden, körde fram till trappan och höll stilla där. Gästgifvarn kom ut för att se, hvad som var i fråga.

-- Brukar hållkarlarna röka? frågade kronofogden.

-- Inte som jag vet, men det kan väl hända, sade gästgifvarn.

-- Om dom röker, så slå dom djäflarna mot mun, så att tändren flyger åt helvete! skrek kronofogden så att det hördes öfver hela backen.

Något vidare ärende hade han ej. Han vände om och körde ut genom grinden.

Ja, han var något till fanlik, den styggen. Och när en sådan var på långresa och skulle ha hållskjuts, så fick hållkarlen veta af att han fanns till -- och hästarna likaså.

Någon enda af de resande var hygglig och bemötte oss hållkarlar som människor och aktade våra hästar som lefvande, kännande varelser. Men de var inte många. Mesta delen for fram, som om de haft betaldt för sin gemenhet, och när sådana kom till gästgifveriet, så skulle hästarna vara färdiga på minuten i rödaste rappet, och det skreks och ropades och smälldes i dörrar och flängdes i trappor och himmel och jord skulle stå på hufvudet. Och när en hållkarl kom i väg med en sådan, var det bara "vet hut" och "håll käften" och "kör på, din djäfvel".

De, som var af den allra värsta ullen, lät inte hållkarlen ens åka med, utan när han hade förspändt, fick han själf taga foten på nacken och springa efter ett gästgifvarhåll, för att taga hästarna tillbaka och få betalningen.

Den tiden voro människorna inte rädda för att åka. Det bar af ibland i sträck, ibland i sken och hur det annars passade för hästfötterna. Och inte var fråga om, att hållkarlen skulle få bestämma farten och köra som han ville. Han fick ingen vilja ha. Om den resande sade, att han skulle fram ett gästgifvarhåll på en kvarts eller tre kvarts timme, så fick han rätta sig därefter och försöka hinna. De som hade egna vagnar, hade äfven egna kuskar, och när hållkarlen hade spänt för hästarna och satt sig upp och tagit tömmarna, satte sig kusken bredvid och bestämde farten med piskan.

Men när de vid landtdagen tänkte på hållkarlarna och där stiftade en lag som bestämde, att hållfarten skulle vara en mil i timmen, då fick vi något att rätta oss efter och hålla oss till, och vi kände oss tryggare på kuskbocken.

Dock var det många af de resande, som inte kunde finna sig i den nya förordningen om timmen och milen, utan de fordrade att vi skulle gå på af gammal vana. Men vi satte oss emot, när vi hade lag och förordning om det. Och så uppstod det ofta strid och slagsmål på kuskbocken, om det var en sådan hållkarl, som kunde lita på sig och låta dem komma an. I annat fall fick han lyda den gamla parollen.

Förnämligare resande hade för det mesta egna vagnar, och det var inte vagnar utan små hus och kyrkor, som gick på hjul och skulle dragas omkring på landsvägarna, somliga hade ännu därtill malmtackor i bottnen som barlast, för att inte karossen så lätt skulle lägga sig omkull i landsvägsdiket. Och när då fyra hästar spändes för ett sådant åbäke, så skulle där vara en karl på kuskbocken, som kunde handtera hästar och hålla i strängarna. Hästarna blef som tokiga, så snart de spändes för en sådan. De visste af gammal vana, att nu vankades rapp och nu skulle det skenas.

Somliga af de dråpliga vagnarna hade stora gafflar af järn, som högg fast i vägen som bromsar, ifall hästarna i höga och branta backar ej skulle orkat upp, utan måste få pusta ut emellan. Vagnen hade då genom sin stora tyngd dragit hästarna baklänges nedför backen, om ej gafflarna stöttat emot.

Nordberg fick en gång en sådan vagn att skjutsa, och den skjutsen höll på att bli hans dödsskjuts och kanske de resandes med, om det hade velat sig så illa.

Där kom en dag till gästgifveriet en rysk herreman med fru och flere barn, kusk och betjänt och en hund. Han var på väg till Petersburg, och han hade egen vagn -- en stor jäkel -- och när han hade allt instufvadt i vagnen, var det precis som Noaks ark, bara där hade funnits en dufva med. Fyra goda hästar valdes ut ur hållstallet och spändes för, och Nordberg tog tömmarna och satte sig upp.