Part 2

Brännandet gaf visserligen möda och arbete och många vakannätter åt både män och kvinnor, och det fordrades konst och påpasslighet att sköta om brännvinspannan och ännu större påpasslighet, försiktighet och djärfhet, då brännanlofvet var slut, och vi for med våra grejor och don till skogarna för att där bränna olofvandes.

Men inkomsten kändes väl i börsen, ty fastän det den tiden inte behöfdes så mycket pengar som nu, så behöfdes det ändå något för lifvets uppehälle och nödtorft. De fullvuxna sönerna och döttrarna i bondehemmen fick bränna åt sig hvar sin bränning och försälja den och ha inkomsten däraf till sina egna behof. Såld som ren råg eller mjöl hade den rågtunna de fått ej inbringat dem ens hälften af det, som den gaf i brännvin.

I nyrågstiden började mältandet och räckte ända till sena hösten. Hela årsförrådet af brännvinsmalt skulle då mältas färdigt, medan ännu inte vinterkylan inträdt, och tills brännanlofvet kom. Det var en särskild konst redan med mältningen. Det var inte precis detsamma som med ölmalt, ty kornen skulle vara mindre utgrodda. Ej långa groddspiggar utan bara just i munnen. Då man städslade en piga, var första frågan den, om hon kunde mälta och bränna. Kunde hon det, var hon mera eftersökt och kunde räkna på större lön än en, som inte kunde sköta hvarken maltlafven eller brännvinspannan.

I min barndom fick man bränna både höst och vår, en månad om hösten och två om våren.

Men det började knappas in på lofvet allt mer och mer, och då jag blef vuxen, hade vi brännanlof endast om våren, först under två månader, sedan bara sex veckor. Och så fick vi bränna ett visst antal kannor på mantalet -- tjugusexkanns panna på sjättedels mantal. Det sörjde nog kronomakten för, att mantal och panna stämde.

Och när så brännanlofvet kom den första mars klockan tolf på natten, var alla grejor iordningställda och allting så klart, att man strax kunde börja. Blandningen eller blandet, som det riktigt heter, tillreddes redan ett dygn förut, så att den var färdigt jäst till den utsatta timmen.

Blandet var alltid det viktigaste att tillreda, ty på det berodde hela bränningen. Ett oriktigt eller slarfvigt tillredt bland, kunde göra en hel bränning misslyckad. De stora blandankaren, däri man kunde blanda en hel tunna malt till en bränning, täcktes öfver med lock och enkom därför väfda mattor, polt, för att hålla värmen inne under jäsningen.

Det finmalda maltet och hafremjöl lades först i blandankaret, kokande vatten lades till, och detta klappades en lång stund. Det täcktes öfver och fick stå till aftonen. Då aftog man täckelset, slog i kallt vatten, vek upp skjortärmen och stack ner hela armen i blandet. Det skulle vara så lagom afkylt, att det hvarken kändes bränna eller kyla i armen. Det var termometern.

När detta var gjordt, lades uppgärden i, som stod färdig bredvid i skjulan och jäste, och då ropades:

Hå, hå, hå, hej! Håhoj, håhoj! Kannan af kappen och smakanmån till. Håhoj!

Däraf fick blandet god jäskraft. Teg man då man slog i jästen, kunde det bli dålig jäsning och ledsamheter af. Sedan täcktes allt väl in igen med lock och polt och fällar, och det fick stå och jäsa ett dygn. Själf fick man också hvila detta dygn för att sedan orka, då pannan ställdes i gång. Jag brukade lägga mig ofvanpå blandankaret, ty där var alltid varmt och godt.

När då dygnet var fullt, aftog man åter täckelset, och nu östes brännvinspannan full, hatten och pipen degades fast, eld tändes under, och medan blandningen började koka, måste man hela tiden stå och sodda i pannan med ett krokigt trä, som vi kallade sodden, för att blandet ej skulle bli vidbrändt. Det var också alla köpare rädda för. Det första de gjorde, när man kom på Helsingfors torg med brännvinslasset, var att hälla en skvätt brännvin i ena näfven, och gnida båda näfvarna mot hvarandra, och så under näsan. Det kändes bäst så. Var det vidbränt så fick man tio och femton kopek -- det var ännu kopekräkning den tiden -- eller förtio och sextio penni mindre för kannan.

På en och en half eller högst två timmar hade man första pannan färdig. Man hällde det i sikutunnan, slog hatten af, krafsade ur tjockan och ställde på en ny panna med bland och fortfor så tills blandankaret var tomt.

Då skurades pannan ren och man klarade sikuna. I pannbottnen lades en näfve kumminraisk, som alltid blef öfver, då salukummin sållades, några björkkol och en brödbit. När då pannan med denna blandning åter kokade, kom först ett mycket starkt brännvin, som vi kallade fördropparna. Af detta tog vi till husbehofsmedicin och hällde i flaskor med björkknopp eller ringelblommor i för magsjukdomar, kamfer för verk och svullnad och vrickade leder, aloe för andra små sår och kummin, pomerans och anis för vårt nöjes skull och till högtidsbruk.

Hade man vid tillredningen af blandet termometern i armen, så skulle man vid klarandet ha den i ögonen.

När brännvinet började rinna klart ur pannan, tog man däraf och hällde sakta i ett glas och såg på pärlorna, som steg på ytan, om det var lagom starkt. Var det för starkt, hade man tillreds klart källvatten för att späda ut det med. Så van blef man till slut med detta graderande, att det sällan slog fel. När köparn kom och stack sin graderare i tunnan, höll det nästan alltid sex grader, som var det riktiga.

Två pannor sikur blef det af en tunnsblandning och däraf blef vid klarandet aderton och nitton och någongång -- men då skulle det riktigt lyckas väl -- tjugu kannor klart.

På det sättet gick det undan för undan med blanda, bränna och klara, så länge brännanlofvet varade.

Men då låg det spänning i luften, när lofvet var slut och klockan nalkades tolf på natten och många pannor ännu stod och rann.

Fiskalerna eller snokare, som vi kallade dem, kunde visserligen ej hinna öfver allt på detta klockslag, fastän de voro många. Men man visste häller ej, hvar de först kunde slå ner. De kom, som höken på hönan, och därför fick vi vara på pass hvar och en i sin brännkoja.

Byns pojkar red ut om aftonen och satt på hästryggen spejande från någon högt belägen plats. Syntes eller hördes något misstänkt närma sig byn -- och det märktes bra i den ljusa vårnatten -- så förstod de, att det var fiskaler och snokare i farten. De red i sträck tillbaka till byn, och vi hörde af hästarnas tramp och klapp, att det var brådska på färde.

Vi släckte genast elden under pannan, låste dörren, tog ur nyckeln och lät allt vara tyst och mörkt och stilla, tills de for i väg åt annat håll. Då öppnade vi bränneriet igen och lät pannan rinna slut till följande dag.

Men då var det stopp.

Då kom länsmannen och lade sigill på brännvinspannorna, om de voro inmurade; eljes förde han dem i socknens lånemagasin eller tog han dem hem till sig, och då fick vi lefva på förtjänsten -- tills nästa lof kom. Det var öfverhetens mening, fast vi och öfverheten hade olika meningar i den där saken.

Länsman hade en gång försummat sig -- eller om han hade glömt -- att komma hem till mig och försegla min panna, som var inmurad. Den stod utan kronans märke i ett par veckor.

Så kom fiskalen i snokarärenden och såg detta. Han trodde, att jag hade brutit sigillet och bränt, ehuru jag sade, att länsmannen varit glömsk. Han kom ej åt att göra beslag på den inmurade pannan, fastän han hade god lust till det, då han ej hittade några andra grejor rundtomkring, som skulle vittnat om bränning.

Men flink till att fundera ut jäkelstyg, som han alltid var, bad han mig hämta hatten och pipen, som jag hade i boden, för att få se hur de passade, sade han.

Jag anade intet oråd den gången, ty jag var ju skuldfri i detta. Jag hämtade hatten och pipen och gaf dem åt honom.

-- Nu har jag gjort beslag på det här, sade han. Du har brutit kronans sigill, och nu kommer du att få plikta bara tider blir.

Så for han nöjd bort och jag stod handfallen kvar och började fundera ut hvad i helsike jag skulle ta mig till för att komma ur det där.

Dagen därpå kom länsmannen och skulle försegla pannan.

-- De ä försent nu, sade jag. Hatten och pipen tog fiskaln i beslag i går.

-- Han måste hämta dem tillbaka. Eller kanske du har något ärende till stan, så kan du på samma gång gå till fiskaln och ta dina don tillbaka. Här har du skriftligt på det, sade han och ritade något på ett papper, som jag fick. Och så förseglade han pannan.

Jag for till stan dagen därpå och gick upp till fiskaln, innan han skulle hinna vidtaga någon åtgärd i saken, och när jag lämnade fram mitt papper och fordrade att återfå hatt och pip, fräste han något åt mig, som jag inte förstod och svor åt en piga att lämna fram mina don.

* * * * *

Men inte var det bara med brännandet, som det var funderingar och bestyr, ty om man än hade boden full med ankaren, så var man inte rikare för det, om man inte fick varan såld.

Den bonde, som var i knappa omständigheter, måste sälja efterhand som han brände, och den, som inte hade att bränna af egen råg for, just förrän lofvet började, till någon herrgård och köpte en tunna råg att börja med. När denna tunna var bränd och afyttrad, blef af vinsten så mycket, att han kunde köpa två tunnor och fortsätta.

Den, som brände af egen råg, stod sig bättre. Han var inte tvungen att sälja brännvinet under den billigaste tiden, utan hade råd att vänta tills priset steg på sommarn och hösten. Det var så litet, som gick åt här hemma; något mindre ankare då och då när man for till stan. Men när man satte på ett hundrafemtikannslass och for till Helsingfors och fick en rubel och en rubel och tio kopek för kannan -- det är det högsta pris, som jag har fått för mitt brännvin -- så slog det sig till pengar.

Jag for alltid en gång med sista slädföret om våren till Helsingfors och andra gången på försommarn strax efter potatissättningen. Tredje gången for jag innan hötiden började, och då skaffade jag både till städslanpengar och för antidsbehof.

Tredje resan var alltid den bästa. Då var brännvinet dyrast. Men man skulle också förstå att svänga sig.

Ofta när jag kom till torget i Helsingfors och såg, att där fanns god tillgång på varan och att den skulle komma att bli billig den dagen, så låg jag öfver en dag eller ett par och sålde sedan vid lägligare tillfälle. Var det god tillgång på brännvin, och det hade dålig åtgång på torget, for man med hela lasset till Skatudden till Stearinskan. Hon var en rysk kaptenska, som höll många krogar och köpte ända till tio lass i gången och kinkade ej häller med priset alltför mycket och betalade alltid ackurat. Hon var liksom ett kommerseråd på Skatudden den tiden.

Det som sedan blef öfver, när Helsingforsresorna voro undangjorda, såldes här och där på lämpliga ställen. Hade det god åtgång och förrådet tog slut, rustade man i hast till en ny bränning -- i lönndom förstås -- och drog så fram lifvet mellan brännvinspannor och fiskaler, mellan lof och förbud.

II. I den olofliga.

Vi tyckte, att brännantiden, den lofliga, var alltför kort. Man fick raska på med brännandet, som om det gällt lifvet, när man på dessa veckor skulle hinna tillverka så mycket, att inkomsten däraf skulle förslå för årets många behof.

Vi kunde ej förstå, att det skulle vara mera synd att bränna brännvin utan lof och mindre -- ja, alls ingen -- att göra det med lof och tillstånd.

Hufvudsaken vid lönnbrännandet var, att man kunde klara sig, när det ställde sig knepigt någon gång. Och det gjorde det ofta, när bara snokarn var i farten.

Skötte man ej med påpasslighet om sitt förehafvande då, så kunde det lätt bli både beslag och plikt på köpet.

Den lagliga och lofliga brännvinspannan stod med kronans sigill på truten hemma i kojan eller var den ordentligt inlåst i sockenmagasinet, tills hennes förlossningstimme slog. Men kopparslagarn i stan gjorde åt oss andra pannor, som det inte var så nogräknadt med om mått och mantal stämde. Och så sökte vi ut åt oss en bra plats i skogen vid en god källa med klart vatten, och där byggde vi af flata stenar en eldstad för pannan och af ris en koja kring eldstaden.

Där, vid dessa kojor, tillbragte vi många spännande dagar och nätter. Där blandade och brände vi lika mycket och ofta mera än hemma under den lofliga brännantiden.

Men ögon och öron det skulle man ha' både fram och bak.

Det fanns här och där angifvare, som af fiskaln fick tjugu mark, om han kunde visa honom vägen till ett skogsbränneri. Utan en sådan lots hade det varit lönlöst för fiskaln att begifva sig ut i de stora, djupa skogarna i ödemarkerna, där annars endast varg och björn huserade.

Men så fick dessa angifvare också vara rädda om sig och akta skinnet hvarhelst de kom i lag med folk. I vår grannby fanns en karl, som ständigt sysslade med angifvelser och förtjänade bra, men som också fick springa duktigt, om han mötte någon. Inte skrämde vi honom alltid. Han sprang väl till sist bara af gammal vana, sedan han först några gånger här och hvar fått ett ärligt kok stryk. Sedan anade han väl, att han hade en fiende i hvar mötande människa, och så sprang han. Och för att han alltid sprang så behändigt, kallades han Skutten. Något annat namn visste vi ej af att han ägde. Till och med Skutton, hustrun hans, lär häpnat, när hon lät viga sig vid Skutten och prästen vid vigseln nämnde hans rätta namn. Som Skutten hade hon känt honom som ungkarl och som Skutten tog hon honom till sin äkta man. Annars var det hans riktiga yrke att stjäla.

En gång, då Skutten var ute i skogarna och sökte, kom han öfver en brännvinspanna, och då han inte såg något folk i närheten, gjorde han på eget bevåg beslag, ty det tyckte han sig ha rätt till. Han tog hatten och pannan och ämnade föra dem till fiskaln och få en god belöning.

På hemvägen mötte han skomakar Sjöberg, som i sin tur tyckte, att han hade rätt att lägga beslag på Skutten och brännvinspannan. Sjöberg började springa efter Skutten genom bysk och moras.

Men Sjöberg var tungfotad och Skutten var flink af gammal vana.

Då Sjöberg såg, att Skutten kom allt längre undan, började han ropa:

-- Spring emot, spring emot! Slå den jäfveln me' yxen i hufvu'!

Skutten som trodde, att han hade någon emot sig, kastade hatt och panna ifrån sig och tog en annan gir genom skogen för att komma undan Sjöberg och hans sällskap. Sjöberg, som visste hvem pannan tillhörde, förde den till dess rätta plats igen i skogen.

Det var på allt sätt svårare och större besvär med att bränna i skogen än hemma i kojan. Veden vågade vi ej hugga vid brännanplatsen, utan bra långt därifrån, och sedan måste vi bära den till bränneriet, för att yxhuggen ej skulle förråda oss. Alla bomärken, som vi hade på kärl och säckar, måste skrapas och sprättas bort, så att fiskaln ej genom dem skulle komma åt ägaren, om han än lyckades få tag i blandet och pannan. Visste han, hvems bränneriet var, fick man plikta utan vidare. Undkom man själf och fick lämna grejorna i sticket, var det bara dessa och själfva brygden, som gick förlorad -- hvilket var skada nog för en fattig bonde. Min trettiosexkannspanna kostade etthundra mark och en tunnsblandning var värd minst sextio. Gaf man sig själf hade man dessutom plikten, som första gången var etthundra mark, andra gången etthundrafemtio och tredje gången trehundra mark. För bara bland utan rinnande panna pliktade man sextio mark.

Under alla de år jag brände i lönndom i skogarna, från det jag blef så pass karl att jag kunde taga en brännvinspanna på mitt ansvar, ända till dess vi alldeles slutade att bränna såväl hemma som i skogen, lyckades jag klara mig och sköta mitt yrke så, att ingen snokare fick tag i hvarken mig eller grejorna, fast det många gånger hängde på ett hår.

Jag var alltid själf i skogen. Det hade varit ett stort vågspel att lämna kvinnfolket med slikt. De var mera lättskrämda och lämnade ofta allt vind för våg och sprang i onödan.

Som till exempel när grannas Edla var ensam med sitt bränneri i Ängeskärret. Edla hon var dum och stod och skura pannan så att skramlet hördes långa vägar. Var det också klokt att ta slikt för sig? Fiskaln for just fram längs vägen. Han hörde skramlet, gissade strax hvad det var, ty de var som jakthundar på folk den tiden, och kom ner till Ängeskärret och lade beslag på hela inrättningen. Edla fick kramp i skrämseln och miste målet, och doktorn hade arbete med henne länge och väl efteråt. Och plikta blef det dessutom.

Men det fanns också kvinnor, som utan förskräckelse bökade och brände i skogen hösten igenom i egna brännerier och sådana, som för betalning brände åt andra, än här och än där, hvar det behöfdes.

En soldatänka, Lejonsgumman, gjorde just ej annat än legbrände både i loflig och oloflig tid, och Väpplingskan likaså, och däraf hade de sitt uppehälle. Det var deras yrke så visst som en skräddares eller skomakares, och de skötte det med flit och omsorg. Kom de fast för snokarn, var där ingen, som fick reda med dem för hvems räkning de brände. Det var deras yrkes heder, att de på något sätt kunde klara sig undan öfverheten och befallningshafvanden. De teg så envist som muren, och blef de förda inför rätta, så teg de fortfarande. Dömdes de till plikt, hade de intet att betala med utan gick och satte sig på vatten och bröd och var sedan färdiga att börja på nytt.

En gång, när fiskaln kom öfver Lejons Lena i skogen och ingen råd fick med henne, då hon var både mållös och fotfallen, lyfte han henne i kärran och tog henne med sig till byn.

Han bar in henne i stugan hos gästgifvarns och lade henne på en bänk. Där låg hon tyst och stilla.

Fiskaln förhörde folket i stugan, om de kände henne och visste hvem hon var.

Naturligtvis kände ju ingen Lejons Lena, när hon var i följe med fiskaln.

Han började åter anfäkta Lena. Hon tyckte väl till slut, att han måste få ett svar och sade:

-- Jag ä en sköka från höjden!

Så var det täppt igen.

Det blef vatten och bröd för Lena den gången också, men det var hon ju van vid, och det blef den sista. Nästa gång fiskaln åter kom öfver henne i skogen och hon stod lam och mållös, visste han, att det var lönlöst att bråka med henne. Han sade:

-- Stå nu där du står!

Så hällde han ner blandet, tog bort hatt och pipa, men Lena lät han bli i fred. Hon brände sedan i långa tider riktigt så där i lugn och ro.

Jag brände i bolag med Kalle farbror en lång tid och allt gick bra. Men så kom vi en dag underfund med att vi hade att vänta främmande.

Vi skaffade genast undan våra brännandon, och det blef brådt. Vi hade häst med oss, så plockade vi på lasset alltsamman, både blandankar, panna, gryta och sikubytta, ja, till och med tegelstenar, som vi hade murat under pannan, och förde hela vår fabrik från Linsveden till Vattukärret, och just då vi for med sista lasset -- det började då redan skymma -- hörde vi, att snokarn svor och grasserade. Men den gången fick han äta där fatet stått.

En annan gång lönnbrände jag på baksidan om hemåkern, ett stycke inne i skogen. Jag hade min piga Eva med mig som hjälp, och vi hade just ställt upp vårt bränneri och hade alltsamman i full gång, och allt såg vackert och lofvande ut.

Jag lämnade för en stund Eva ensam att sköta om pannan, medan jag själf som hastigast gick hem ett tag gint öfver åkern.

När jag kom hem på gården, såg jag fiskaln och två af hans handtlangare komma åkande på landsvägen. Jag anade oråd. Nu har Skutten eller någon annan leding varit i farten, tänkte jag, och spejade efter dem.

Ackurat! Där vek han af med sitt följe vid åkerhörnet längs en smal skogsväg, som vi brukade köra till skogen med.

Nu var det så, att från gården, där jag stod, hade jag närmare till Eva och pannan gint öfver åkern än fiskaln, som måste köra om åkerhörnet och försumma sig med ett par grindar.

Då sprang jag, ty den tiden hade jag förlek i benen.

När jag kom fram till Eva, sade jag till henne bara två ord:

-- Spring nu.

Mera han jag inte. Men Eva förstod, och fast hon annars inte just var ferm och förlig, så for hon den gången med lekattsprång.

Jag slog hatten af pannan -- och det fortare än jag nu talar om det -- tömde ut den, tog så hatten i den ena handen och pannan i den andra och sprang. Pipen måste jag lämna.

I detsamma hörde jag ett brak i gärdesgården ett stycke bakom mig, och jag hörde en röst som ropade:

-- Si, hur tusan han far!

Något annat hörde jag ej, och ingen fick häller fast mig. Jag sprang som med eld under fötterna och med eld i händerna. Pannan stod kokande på elden, då jag fick den i näfvarna. I vanliga fall kunde man ju inte lyfta en kokande brännvinspanna med bara händerna utan något skydd. Men den gången gick det utan blink och jämk. Hvem kunde klaga öfver några brännblåsor i händerna, om man lyckligen undkom snoken.

Ett bland, som jag hade tillredt till följande dag, stjälpte han ut, karet högg han sönder och pipen tog han bort med sig. Det var fångsten. Så körde hela sällskapet upp till Nygrannas.

Men jag lämnade inte min brännvinspipa så hjälplöst i fiskalns våld. Jag gick efter honom till Nygrannas.

Jag såg hans häst stå bunden vid stalldörren. Han hade själf gått in i stugan; kanske i något kort ärende, tänkte jag och fick brådt.

Jag kröp in genom stallgluggen, kom ut genom dörren, där hästen stod, och gick fram till den liksom för att i välmening se efter den -- fiskaln kunde ju från stugufönstret hålla öga på hästen. Jag jämkade betsel och selar, låtsade slå af något hösmol från kärrsätet och tog med detsamma min pipa från kärran.

Så gick jag långsamt och liksom utan något slags bestyr in genom stalldörren igen och så ut genom gluggen och ned längs åkerrenen.

Nu kände jag mig nästan som i saligheten. Jag kom helskinnad undan utan plikt och hade alla mina grejor i behåll. Endast blandet hade gått i raisk. Men för mindre lycka än så, får man tacka gud.

Också en annan gång lyckades vi lura fiskaln på ett riktigt finurligt sätt. Jag var då ännu bara i vallpojksåren, men jag minns det väl i alla fall, ty jag var med.

Vi hade bränt i skogen och hämtat en dranktunna hem om natten och fört den i bastun, där den lämnades att stå kvar på långsläden. Den skulle senare på dagen gifvas åt kräken.

Min far och äldsta bror for tidigt på morgonen till stan med ved, och vid Djupängsmalmen mötte de fiskaln med två poliser. Far begrep strax hvad det betydde. Han tänkte på dranktunnan i bastun och funderade ett ögonblick på att spänna hästen från lasset och rida förbi fiskaln samt skynda hem förut och rädda dranktunnan.

Men han insåg, att fiskaln då strax hade förstått hur det hängde ihop med hans brådska och satt efter honom, hvarför han tänkte:

-- De få reda sig i guds namn. Jag kan inte göra något åt det nu.

Och det gick som far tänkt.

Vi bodde i första ändan af byn och fiskaln vek in till oss först. Han gick raka tag in i bastun, och då han kom ut igen, såg vi, hur han sken af glädje. Men han hade inte tid att ställa upp något vidare med dranktunnan då, ty det gällde att sno öfver byn i en handvändning. Annars kunde väl ett och annat bli undanskaffadt, som hade varit bra att komma öfver.

Han satte sig i släden och for med god fart längs tåget upp till granngårdarna.

Men då var vi framme och var kvicka som löjor i vattnet, min mor och moster, drängen Heikki och jag. Alla hjälptes vi åt och drog dranktunnan på en långsläde till dynghopen, bakom ladugårdsgluggen. Vi smällde väl till sprundet på tunnan, Heikki och jag gräfde en djup grop i dynghopen och så sänkte vi tunnan ned i gropen samt täckte väl öfver med gödseln och så bort med kvinnfolket och långsläden. Mor försvann i något bra gömställe, och moster tog en svart bässe ur fårkätten, bar den in i stugan och började klippa den. Hur fort vi kunde göra allt det där, kan jag ej säga. Det var nästan som om vi hade trollat undan det.

Snart hade vi också fiskaln och poliserna tillbaka för att lägga beslag på dranken. Jag stod bakom ladugårdsknuten och såg, när fiskaln gick in i bastun, och jag var så glad, att glädjen liksom ryckte i ben och armar på mig, och jag måste skratta, men bara i tysthet.

Fiskaln kom snart ut igen och vi såg på allt, att nu skulle vi få oss.