Part 1

Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net

FRÅN VARGTIDER OCH VALLPOJKSÅR

EN SAMLING MINNEN FRÅN FORNA DAGARS ÖSTRA NYLAND

AF JOSEFINA BENGTS

HELSINGFORS 1915 SÖDERSTRÖM & C:o FÖRLAGSAKTIEBOLAG

HELSINGFORS 1915 FRENCKELLSKA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET

Ur minnesgoda åldringars hågkomster har jag samlat dessa spridda drag från en förgången tid. De synas mig kunna fördjupa vår kunskap om förhållanden, tänkesätt och personligheter i de östnyländska svenskbygderna i förflutna dagar. Snart gå de gamla med sina rika minnesskatter bort ur tiden. Jag har velat från glömskan rädda något af det de förtäljt i min hemstuga under stilla vinterkvällar, och med ett tack till de gamla sänder jag deras berättelser ut till nya tiders barn.

Pernå i november 1915.

J. B.

INNEHÅLL:

I. Sid. Från vargtider och vallpojksår 3 Hågkomster från brännantiden: I. I loflig tid 16 II. I den olofliga 25 "Durkmarsch" 39 Hållkarlar 47

II. Kläder och kvinnoflit 59

III. Prosten 73 Professorn 87 Österbottningen 99 Kaffe 108 Religiösa 113 En vink från andra sidan 120 En oskiftad vägstump 124

I.

Från vargtider och vallpojksår.

Förr skulle det vara vallpojkar för kreaturen, så visst som de skulle ha mat och dricka.

En riktig pojke skulle äfven vara vallpojke; det måste han, för att han skulle ha aktning och anseende bland kamrater, och den, som inte varit vallpojke, blef ej häller någon riktig karl af, tyckte vi pojkar.

Inte aktades den pojke stort af kamrater, som inte tordes ge sig ut i vallskog. Ju tidigare en liten parfvel vågade ge sig ut, desto större heder tillvann han sig i kamraternas krets.

"Hvad vet du, som inte har gått vall" är ett gammalt ordspråk, som lefver än.

Man må ha varit hur liten och obetydlig som hälst; så snart man fick vallstädsel, så växte kuraget och karl var man att taga till och med femton vargar i nacken. Alla andra arbeten i gården syntes oss så obetydliga i bredd med det, att skydda och vakta gårdens kreatur för vargen.

Ty det var för vargarnas skull, som vallpojkarna fanns till.

Jag var bara åtta år, när jag började min vallgång. Jag hade varit abcboksbarn om vintern, och när det var öfverståndet, kände jag mig så pass karl, att jag frågade mor, om jag skulle få skaffa mig vallställe till sommarn. Utan betänkan gaf mor mig sitt samtycke -- där var ju munnar hemma tillräckligt ändå -- och jag lyckades skaffa mig ett af de bättre vallställena, när jag så där tidigt på vintern tog städsel. Det var nämligen inte så många gårdar ännu, som hade skaffat sig vallhjon.

Husbonden såg visst lite fundersam ut, när jag kom och bjöd ut mig. Han mente, att jag var alltför ung och liten för en så stor kreaturstropp, som deras. Men när jag kaverade mig för att inte vara rädd, hur mycket jag gått i skogen och plockat bär med mor och hur bra jag hittade där, och hur många vargar jag redan sett, så tyckte han väl, att en säkrare karl än jag fanns det då rakt inte, och han sade, att jag skulle få försöka. Jag fick af honom en mark i städselpengar, och jag kände mig nästan som familjens försörjare, när jag gaf den marken åt mor. Till lön skulle jag få den vanliga vallpojkslönen, en kappe råg för hvarje mjölkko och en half kappe för hvar kviga, kalf och oxe; ett par linbyxor till sommarn att gå i skogen med, och en halfyllemundering till hösten, strumpor, vantar och ett par förskodda stöflar. Till Johannedagen fick man en ost och ett jästbröd och frihet från vallgången. Man fick då vara hemma eller hvar man annars hade lust att hålla hälg -- alldeles som nu, när skolbarnen ha kejsarlof. Det var i alla fall en nätt inkomst öfver sommarn. Till Allhelgon var tjänstetiden slut, och då for man hem igen för att under vintern öfva sig i katekesen till läsförhöret. I sju år studerade jag religion för Gabril-fabru om vintern och gick vall om sommarn, och jag drog mig bra fram på det viset, till dess jag vid sexton år gick och läste. Detsamma gjorde äfven mina fyra bröder, den ena efter den andra, och det var en stor lättnad för mor, som var änka med sju barn och en ko och en gris och gamla mormor, som fick tre kappar råg i kvartalet från kommunen.

Inte var det bara vi fattigmansbarn, som var vallpojkar till professionen. Där det i bondens hem fanns egna barn i vallpojksåren, så visst gick de vall. Det var bara när det inte fanns af egna tillgångar, som man städslade därifrån det fanns stugan full. Många storväxta och humörliga flickbarn gick äfven vall. Men vi pojkar ansåg det liksom lite vanhederligt att ha dem med, och ibland var det både si och så med modet och kuraget hos vallflickorna, då vargen hängde oss i hälarna. Då måste vi pojkar alltid fram till hjälp.

Jag minns Lönnrosens Emma, som en gång, då vargen kom, stod och åt. Hon skulle skrika, men kunde inte. Hon stod där hon stannat med munnen opp, men ej ett ljud kom öfver hennes hvita läppar. Jag törs ej rätt säga, hur det hade gått med henne och kräken, ifall ej vi andra varit med.

Lustigt var det därute i skog och mark från våren till hösten, och med en brödkant och en surmjölksflaska i påsen och på fötterna ett par kängor, som kvinnfolket kasserat, funno vi vallifvet öfver all måtta härligt. På försommarn, då odjuren inte ännu voro så svåra och närgångna, hade vi tid för skoj och lefverne i skogsbackarna. Vi gjorde granna käppar och goda vallhorn och visplar och kvastar, då kuddorna hejdade sig i marschen och togo sin middagslur. Och så slogs vi smått emellanåt och emellanåt gjorde vi visor till skällornas toner, som vi sedan trallade hvar och en efter sin skälla, när kuddorna vaknat och marschen satte sig i gång och det drog sig till kväll.

Värsta bråket hade vi alltid om våren med följeskalfvarna, som inte förstod att hålla sig ihop med de andra kräken, utan ville dänga och löpa hvar som hälst för sig själfva. Men fram till Johanne fick man dem ändå så exercerade, att de förstod skällan och begrep att följa skällkuddan. Men så hade man också bråkat med dem med både hemliga och uppenbara konster. Ty vi kunde trolla och kunde konster, så små vi än voro, för att skydda oss för vargen och skaffa oss kreaturslycka på allt sätt, och det var konster, som vi voro fullärda i från första början. De satt oss liksom i blodet. "Och akta dig för vargen" var det man fick lära sig näst Fader vår och Gud som hafver barnen kär. Den förmaningen fick man jämt till påminnelse, när man skulle bege sig ut någonstädes. Och nog var det så, att vargskräcken ändå satt i oss där djupt innanför och skaffade oss hjärtklappning så ofta. Men en pojke blygs att visa sånt där. Han skulle rakt ha skämt ut sig för det, och för resten, hvad gjorde han för nytta i skogen, en sådan?

Förr i tiden, så sade min mor, skulle alla byns vallhjon vara i rörelse tidigt på morgonen Tiburtiusdagen eller sommarmässdagen den fjortonde april. Det var vallpojkarnas dag. Då gällde det att skaffa byn vallycka. Vallhjonen gjorde dagen förut sina horn i ordning, och så tidigt på morgonen, att solen just rann opp, gick de med sina horn upp på ett bärg eller en annan höjd och låtade in sommar och vallycka. Den som hann med första låten, den fick lyckan. I en lång tid var vallhjonen i Skinnarby alltid de första att låta, men sen tog åter andra öfverhanden, sade gamle Peter mobru, som gått vall i all sin tid och ingenting annat blef än vallpojke, så länge han orkade något. Lyckan blef ibland si och ibland så, men grant lät det, när flere byars vallhorn ljöd på samma gång och från olika håll i den tidiga, klara vårmorgonen. Vann man inte lyckan, så var det i alla fall en fröjd att låta med och att ha ett godt horn, ty hornet var liksom vallhjonets verktyg, tyckte mobru. Och det hade han rätt i, för en vallpojke utan horn eller med ett dåligt var en skam för yrket.

Vi gjorde uppfinningar och förbättrade våra vallhorn på mångahanda sätt för att få dem att låta bra. Kalle Pilman lät till och med en gång en kringfarande bleckslagare göra sig ett vallhorn af bleckplåt. Men vi andra kasserade det, för låten kom så pipande och ynklig därur. De horn, som vi själfva gjorde af långa barkremsor eller med kimbar, se, det var basuner, som kunde skrämma ilt i magen åt en vargrackare! Det sägs, att vargen kan få ilt i magen af att han blir hastigt rädd, och sant är det, för Heikus Hinku låg en gång under en kullfallen gärdsgård, då en varg kom och hoppade öfver precis där han låg. Hinku skrek till, och vargen blef så rädd -- -- att Hinku fick gå tvätta sig i bäcken. Så nog är det sant, det där!

Men på sensommarn och höstsidan blef det annat af. Då blef odjuren så stygga och gemena och närgångna, och vi måste ha ögon och öron öppna och låta och lylla så att vi voro hesa i halsen och svullna i munnen. Och gud sig förbarme, när vargen någon gång kom åt att rifva och lägga ned en ko eller en kalf ur troppen trots allt vårt vaktande! Det var sorg och bedröfvelse utan måtta öfver det som ryckts bort -- om det så bara var en kalf -- det var skrämsel och ångest för det onda, som ständigt hängde oss i hälen och jag tror, att folks barn inte numera är så rädda för den onde själf, som vi vallbarn då var för vargen en bra lång tid efter en sådan händelse. Det var ett hårdt prof för karavåligheten, när den ludne kom så ful och gripig i hufvudet och lurade i bysket.

Jag kommer ihåg, huru Blommens Gusta, som då var första resans pojke -- vi andra voro redan kaptener -- bjöd en brödbit åt vargen, som han förut inte sett på så nära håll. Han lockade och kallade; -- Jecko se, Jecko se, ty han trodde, att det var grannas hund, som satt och lurade bak buskarna. Men så tog vi andra hornen och tutade till rätt så godt som i öronen på vargen. Jag tänker det gjorde honom godt!

Förr, då vargen kunde tala, lär han ha sagt:

Sölipipon, sölipipon, syster min! Bockahorni, bockahorni, broder menn! Langhorni kör me opp i skojin.

Märkvärdigt var det, hvad han kunde löpa för hornlåtarna! Men så var det också ett låtande och ett hejande dagen lång i skogen.

Senare på hösten i slutet af augusti, då dagarna blef korta, vågade man inte rusta oss ut i skogen mer. Då fick vi vakta kreaturen på ängarna om dagen och köra hem dem till natten. Då måste äfven hästarna vallas, så länge de gick ute på bete om natten, i all synnerhet om det fanns sto med föl. Det hörde inte till vallpojkarnas göromål att vakta hästarna, utan karlarna skötte det. När jag som fullvuxen tjänade som dräng, låg jag igen ute på ängarna och vaktade för vargar, och rätt roligt vore det att ha räkning på hur många nätter jag sysslade därmed. Så har min barndom och min ungdom varit en jämn kamp mot vargen. Jag tjänade fyra år å rad på samma ställe, och alla år låg vi hösten igenom ute på ängarna och vaktade våra hästar för vargen. Vi var fyra karlar och turade om två och två i gången. Ena natten låg husbonden och en pojke, andra natten jag och en annan. Inte blef det mycket sofva den tiden. Man låg i höet i ladan, men om det inte fanns lada på ängen, så byggde man en riskoja. Hästarna höll sig för det mesta i närheten af ladan, och kom en varg på ängen, så hade man dem allihop i laddörren att söka hjälp.

Jag kom sedan till ett annat ställe, där vi hade en häst som redde sig själf med vargen och äfven vaktade sina kamrater. Det var en mörkbrun, argsint vallack, som hette Brunte. Så arg var den, att där i stallet måste fällas en bom för bakbenen, då den var ställd i spiltan, och ute på fältet var där ingen annan, som vågade närma sig den än husbonden ensam. En sommar hade Brunte bland sina kamrater ett sto med ett litet föl, och en dag närmade där sig en varg till fölet. Men Brunte fördref vargen från ängen, följde efter den öfver gärdsgården, ty för Brunte fanns inga gärdsgårdar, när han ville. Han jagade vargen i skummande ilska genom hela byn, så att den inte hade tid att vika af åt höger eller vänster och hoppa öfver ett gärde, utan måste lägga af rakt fram till andra ändan af byn och sedan in i skogen. Då vände Brunte åter till ängen. Det var bara ¤en¤ varg, men hur han skulle redt sig med flere hade varit rätt roligt att se.

På sommarn och under den tidiga hösten kommo de inte häller i så stora troppar som på senhösten och under vintern. Hur ofta stod vi inte under kalla, klara vinteraftnar och hörde deras hemska tjut ifrån närmaste skogsbacke. Och när hästarna vattnades på kvällarna, stegrade de sig och fnyste, när de kom ut ur stallet och smög sig därefter i rädsla tätt intill hvarandra. De vädrade vargar, och gick man ut följande dag, om snö låg på marken, såg man deras spår, där de krafsat kring uthusen snokande efter byte. Där det fanns hund i gården, där var de mer närgångna än annars, ty hunden lockade dem. Sällan dog en hund sotdöden. Redan i unga år blef den borthuggen af vargarna -- de mindre hundarna åtminstone. Vi hade den tiden våra förstudörrar i två halfvor, en öfre och en nedre, och för att hunden skulle slippa ut och in när han ville, lämnades den öfre halfvan öppen om natten. En natt hörde vi ett stort oväsen från förstugan, och då vi skyndade ut med pärtor för att se, hvad som stod på, såg vi bara bakbenen af en stor varg, som ilade bort i mörkret med vår hund som byte.

Det var ett aktande och ett tillseende jämt. Ej ens i hemknutarna gick fåren i fred för vargen, ja, till och med klinkan på dörren till fårföuset skulle till nätterna vara väl pålagd med pinnar öfver och under; annars slog vargen af den med tassen. Och gluggen skulle vara ordentligt tillstoppad, ty det hände i en gård, att vargen en natt gick in i fårföuset genom gluggen och bet ihjäl alla fåren. Gluggen hade af glömska blifvit lämnad öppen om aftonen.

Det är visst, att vargen fick lida förfärande hungerskval, när den ibland på veckotal vintertid ej lyckades skaffa sig byte. Men han tog till nödbröd, han, liksom människorna i knappa tider, och jag har sett hvad en varg kunnat köra i sig i brist på bättre kost.

Arstu Hannis for en vinterdag till en liten skogsäng efter en häck hö. Då han var färdig att köra hem, brast tugun i skacklarna. Han tog loss den söndriga vidjelänken och kastade den ifrån sig vid vägkanten och band med repet skacklarna vid släden och körde vidare.

Han märkte, att en varg följde hans spår på afstånd, och när han såg att det bara var en, var han inte häller rädd, utan hojtade några gånger och skrek för att skrämma den.

Följande dag sköt en som var jägare till professionen helt oförhappandes en gammal varg på samma skogsäng, och när han flådde den, så fann han en söndrig slädtugu i hans mage. Nöden har ingen lag hvarken för människor eller djur, och hungern gör en inte kräsen, och när vargstackarn plågad af en lång fastetids ohyggliga hunger kom öfver videtugun och med sitt fina väderkorn kände doften af Hannis fingrar, som nyss förut handterat tugun, så strök den med. Den smakade ändå något fågel.

En gång vid Andersmässtiden släppte vi ett årsgammalt föl ut att dricka, och då det var midt på ljusa dagen, lät vi det bli ute en stund och springa. Men ej längre än till ribacken hann det, så stod vargen där och ref det i sidan. Då det kom springande undan vargen till stallbacken, hängde inälfvorna långt ut genom såret i sidan, och vi måste döda fölet.

Skrifvars Stafva, som blef änka i tyfusåren, hade sju snygga mjölkkor. En dag i tröskantiden behöfdes vallpojken hemma och korna kördes ensamma på en äng. Där bröt de sönder ledet och for allesamman ett stycke in i skogen. Då vallpojken på kvällen gick för att taga hem dem och ej fann dem på ängen, gick han längs stigen in i skogen, och där fann han dem liggande döda alla sju, ihjälrifna av vargar.

En gång gick det rätt roligt till vid svinslakten om hösten hos Engelsmans Hinku. Svinet var redan dödt och nerdraget till bäcken, där det skulle rakas och skållas, och medan vattnet varmnade i grytan, gick slaktarn och hans biträden in i stugan för att taga stickansupen, som brukligt var. Och de gjorde det någorlunda grundligt. När de styrkta och nöjda återvände till bäcken, var svinet borta. Vargarna hade under tiden kommit dit, lockade af lukten och forslat galten vidare från bäcken till skogen och där hållit kalas. Endast några ömkliga kvarlefvor hittades. Då svor gubbarna och menade:

-- Jäklar anamma och anfäkta! En god byssa sku vara bra att ha nu!

Men hvem hade den tiden sådana? Flintlåsbyssorna, som man skulle ladda om för hvart skott, gjorde ej stor marknad i varghopen. Om man då haft sådana byssor som det finns nu, som man kan rada ut skott på skott med, som går genom väggar, då skulle man många gånger ha skördat vargpälsar. Visst bjöd vi ju till så godt vi kunde att utrota odjuren med allehanda konster. Men skjutdonen, som man bäst skulle kommit åt dem med, de var dåliga.

Vi ställde ibland till skallgång öfver en större skogsmark, där vargar grasserade, och genom skrik och oväsen jagades odjuren bort till andra trakter. Men så kunde de kort därpå ställa till skallgång äfven i den andra nejden; man dref då vargen längre fram -- eller tillbaka till oss igen. Vi gräfde varggropar i skogarna, och många af odjuren fångade vi i dem. Den, som var en någorlunda säker skytt, brukade äfven lura på vargen. Man lade ut lockbete; en stekt höna eller katt, inom skotthåll från en ri- eller badstuglugg. Där satt man och lurade, tills vargen, som lockades af doften från steken, kom för att söka. Då siktade man genom gluggen och gaf fyr. Men om det inte lyckades träffa vid första skottet, så inte stod vargen kvar där och väntade, att man skulle hinna ladda om på nytt, och inte kom den sedan på långa tider till det stället för att söka en stekt höna.

Och så sköt vi vargar med gris. En levande och pigg gris stoppades i en gles säck, häst spändes för en långsläde, en halmkärve bands i ett rep att släpa efter, och så satte vi oss fyra karlar på släden. En satt frampå och körde, den andra satt i midten med grisen. De andra två satt med laddade gevär bak på släden och passade på. När vi då körde fram längs en skogsväg, klämde han, som satt med grisen, då och då helt sakta om den, så att den jämt pep och skrek -- alla vet ju, som handskats med grisar, hur de kunna pipa, om man petar hur litet som hälst om dem.

Grisens skrik och lukten från halmkärven, som ett par, tre dagar förut skulle legat i griskättan, för att få den rätta lukten, lockade vargarna, som trodde, att skriket kom från det släpande halmbyltet. Var de mycket hungriga och närgångna, började de förfölja halmkärfven och blefvo skjutna från släden.

Jag och tre andra män skulle en gång köra med gris längs Kuggom malm, där alltid vargar grasserade.

Det var en klar vinterafton vid Kyndelsmässan med månsken och skarp köld, och sådana aftnar skulle man passa på, ty då var det så ljust, att man såg skjuta, och när det var kallt, var odjuren närgångna och lystna efter byte. Folk hade hört dem tjuta där flere nätter å rad, och ett tjut hade svarat det andra, och det lät så hemskt detta tjut, så att det isades i kroppen på en.

Vi rustade oss med alla grejor. Grisen svepte vi in i en skinnfäll för köldens skull. Men när vi kom upp till Svarfvarbacken och såg nedåt längs vägen, var där lefvande fullt af vargar, så långt vi i den månljusa natten kunde se.

Gå dit då med ett par flintlås!

Vi hade så säkert blifvit vargstek den aftonen både vi själfva och hästen och grisen. Vi vände kvicka tag om och körde hemåt och försökte hålla grisen tyst.

Jag säger bara det, att skulle vi haft sådana don med oss den gången, som de nu ha när de gå ut på harskytte i skogarna, så jäklar anamma, hvad vi skulle gjort för en marknad då!

Den vägen från Svarfvarbacken och till Bombergsbacken längs hela Kuggmalmen var då också känd som vargarnas värsta tillhåll, och det var inte en och inte två gånger jag och mången annan i kvatilåren där sprang som för lifvet.

Det var inte bara vargskräcken, som satte fart under fötterna på oss. Där spökade också mycket längs hela malmen af allt som händt där både i krigs- och fredstider, och det var en fasans väg för mången, ty det fanns ju ingen större skräck än vargar och spöken.

Nu är det fullt af skolor, och barntropparna läser ur boken om hur vargen är inrättad och de löpa af och an i fred och ro utan en aning om någon annan ofärd än skenande hästar och automobiler.

Ja, se det skulle då ha varit en syn att se en sådan där bil komma råmande, när en vargtropp satt vid skogskanten och tjöt! Men nu ser man inte vargar mer.

Det blir i vinter precis tjuguåtta år sen jag såg den sista vargen på Tallmoss-malmen, och skulle nu någon människa se en varg i skogen i våra trakter, så skulle det in i tidningsbladet. Så förunderligt skulle det synas människorna.

Det sägs, att älg och varg inte kunna förlikas med hvarandra. Det ser ut att vara så, ty när älgen kom till våra skogar, så försvann vargen, och vi förlorade inte på bytet. Det kom äfven nya och bättre vapen och hjälpte till att få bukt på besten. Och nu ligger kreaturen ute i ängar och skogsmarker både natt och dag utan vallpojkar, och intet odjur gör dem något för när, och pojkarna får inte se en varg, förrän de går i folkhögskolan och reser in till hufvudstaden och ser på Högholmens vargar i buren.

Hågkomster från brännantiden.

I. I loflig tid.

Då Lars Henrik Backas från sitt fönster såg den gamla badstugan med kojan som väl var tre gånger så gammal som han själf, rifvas ned och sågas sönder till ved, kommo väl minnena från fordom vällande som en stark flod öfver den gamle, efter han satt hela kvällen och hade sin lust i att förtälja om det, som han hade haft för sig där.

-- Ni må tro, att den bastun och jag har upplefvat ett och annat tillsammans. Inom hennes väggar har jag sysslat med sådant, som för längesedan fallit i glömska. Där har jag på ett sätt som den tiden var lofligt och godt skaffat medel till lifvets nödtorft och bärgning för mig och mitt hus. Det, som jag gjorde olofligen, det skedde ej innanför väggarna där. Det är en annan historia.

Nu är bastun rifven. Själf är jag fallfärdig och kan hvilken dag som hälst rifvas, jag med, och då är där ingen ibland eder, som vet något om den tiden, då brännvinspannan var bondens lika väl som prästens och herrgårdsherrns inkomstkälla.

I den tiden var det ej så lätt till penninginkomster som nu, när man får pengar för rakt allting och köpare komma in i stugan och frågar: Har ni det, och har ni det?

Då kostade ett lass god kastved en eller två mark. En stock -- den tiden, då kvartersmännen ännu ej hunnit regera i folks skogar, fanns det stockar som höll att ta i -- kostade ej mycket. Skogen var alls ingen inkomst för oss. Den stod där endast till vårt husbehof. Torghandel fanns det ingen. For man till stan med en bytta smör, så fick man springa ut och in i alla gårdar och bjuda ut den och lyckades någongång få förtio penni för marken, men ibland inte mer än tjugufem och trettio. För ett godt kokräk, nyburet, betalades förti mark, och det skulle vara af de bästa hästarna, som den tiden skulle kosta åttio och etthundra mark. Säd och hvad annat jorden afkastade var lika så litet värd. Sådan var tiden.

Brännvinsbränningen var då den enda och säkra inkomsten för den som brukade jorden, ty bränd till brännvin kunde en tunna råg gifva i afkastning ända till sjuttio och åttio mark ibland, beroende på brännvinsprisen.