Part 9

Tomas studsade.

-- Hur länge har han varit sjuk... Är det allvarsamt?

-- Ja, han är mycket sjuk. Han har svåra plågor, och emellanåt yrar han.

Tomas hade under samtalets gång kommit in i salen. Den svartklädda tanten satt på en stol vid fönstret och stickade på en strumpa.

-- Han har legat till sängs sedan i förrgår, fortfor fru Mortimer med sänkt röst. Doktorn tror att det är blindtarmsinflammation, men han kan ännu inte säga något bestämt.

Tomas stod tyst. Han kunde inte finna på något att säga, som var lämpligt för ögonblicket.

Det blev en paus. Genom den stängda dörren till sjukrummet hördes ett matt kvidande, som steg och sjönk och en enstaka gång skärptes till ett dämpat skrik.

-- Och jag kan inte komma in till honom...

Tomas tänkte i själva verket icke alls på att gå in till den sjuke; han drog sig tvärtom instinktmässigt allt längre och längre bort åt tamburdörren.

-- Nej, nej, omöjligt, ingen får gå in till honom mera än jag.

Det gamla fruntimret, som hela tiden hade suttit alldeles tyst och stickat på sin strumpa, såg nu upp med en fuktigt svävande blick bakom glasögonen.

-- Nej, sade hon, han tål inte att se någon inne hos sig, inte ens mig, som han alltid har tyckt så mycket om och varit så vänlig emot. Vad sjukdomen kan förändra en människa, det är förskräckligt, ack!

-- Ja, sade Tomas, det är förskräckligt.

Han hade småningom kommit ända upp till tamburdörren, tätt följd av fru Mortimer, som hela tiden pratade nästan utan avbrott och som hade den vanan att stå alldeles inpå näsan på den person hon talade med. Hon hade utan att tänka på det fallit in i sin vanliga muntra och kvittrande samtalston och gjorde Tomas en mängd betydelselösa frågor angående hans mor och syster.

Plötsligt avbröt hon sig själv mitt i en mening och blev tyst; den sjuke yrade därinne. Det gamla fruntimret gläntade på dörren och lyssnade uppmärksamt.

-- Han tror att han är ute och reser, viskade hon. Och han säger att han glömt vart det var han ämnade sig... och att han inte vet vart han har kommit...

Och det blev åter tyst i sjukrummet.

Fru Mortimer började snyfta. Tomas tryckte hennes hand och tog farväl efter att ha mumlat fram en förhoppning om hennes mans snara tillfrisknande, därefter bugade han djupt för det gamla fruntimret vid fönstret och försvann.

Först då han kom i trappan erinrade han sig att det var den sista möjligheten till räddning, som nyss hade glidit honom ur händerna och dunstat bort.

Snöyran hade ökat, rymden mörknade mer och mer, och det började skymma över stråkvägarna och torgen.

Tomas var dödstrött, och likväl drev han ännu gata upp och gata ner.

Det fanns ju en möjlighet, att han kunde möta Hall. Han hade förr ofta brukat träffa honom ute just vid den tiden, i middagstimmen; varför skulle han icke kunna möta honom i dag, då han behövde honom?

Drottninggatan myllrade av människor. Ja, det var ju sant: det led mot jul. Om ett par dagar var det jul. Gasen var tänd i alla butiker, och det hade den varit hela dagen. Fönsterna kastade gula fläckar av ljus ut över snön och över trottoarernas våta asfalt. Trampet av fötter, bjällerklangen och rasslet av åkdon blandades med kuskarnas rop och omnibusarnas pinglande, och genom larmet trängde åter och åter mistlurens dova stönande.

Och alla människor voro ute; det ena välbekanta ansiktet efter det andra drog honom förbi i vimlet.

Men Hall, var fanns Hall...

Jean Arvidson åkte förbi i droska; han åkte alltid i droska på sista tiden. Han hade för en tid sedan skilt sina affärer från faderns och höll på att bilda ett bolag.

Plötsligt kände Tomas, att någon tog honom under armen; det var Anton Recke. De följdes åt ett stycke uppåt Drottninggatan; Recke hade bråttom och mera sprang än gick.

-- Var höll du till i går, jag var och sökte dig... jag ville ha dig med till Berns, det är en ny diva där, som är märkvärdig... publiken stampade, så att femtio råttor dödades av misstag...

Och han försvann in i ett hus.

Mitt på gatan sprang en liten svart hund hit och dit, i sicksack, med slokad svans, och nosade efter något spår, som han hade förlorat. Plötsligt var han försvunnen under hjulen av en bryggarkärra, som skramlade gatan fram... Och då kärran var förbi och hunden åter blev synlig, stod han ett ögonblick tyst, orörlig, med en söndertrasad fot lyftad från marken, tills han med ens kände smärtan och förstod vad som hade hänt och började tjuta... gällt, entonigt... skärande... Och människorna stannade och började stirra på honom, och djuret rörde sig icke ur fläcken, endast tjöt, skrek... tills äntligen en man kom fram ur hopen, en gammal diplomat med slappa drag och tunna, vaxade mustascher. Och han böjde sig ned och lyfte upp den lilla hunden från gatan och höll honom i sina armar och smekte honom, och hunden kved. Han stod där villrådig mitt på gatan med en annans överkörda hund i sina armar -- ty det kunde icke gärna vara hans egen, det var en sådan liten lurvig hund som gamla, fattiga fruntimmer bruka ha -- stod där villrådig och visste icke vart han skulle gå, tills slutligen en rå stämma skrek "se upp!" och han kastade sig åt sidan med hunden, som alltjämt skrek och skrek, och blev borta i vimlet.

Tomas stod blek och skrämd och såg efter honom, tills de förbigåendes knuffar väckte honom och strömmen drog honom med sig.

-- Var fanns Hall i dag...

På andra trottoaren gick Grothusen och Mary Arvidson arm i arm. De hade nyligen förlovat sig, och Tomas hade glömt att skicka visitkort... Och löjtnant Gabel var också med dem, han gick till höger om Mary och pratade ivrigt, medan Grothusen gick stram och korrekt och teg.

Några steg bakom dem kom fru Wenschen med sin man. Han gick ett halvt steg bakom henne, ty hon gick så fort att han nästen icke kunde följa med.

Tomas tyckte sig märka, att fru Wenschen hade blivit gammal. Hyn var vissen, och hon var icke längre så vårdat klädd som förr, och såg icke heller så utmanande käck och glad ut.

Han vände om och gick nedåt. Nere på Fredsgatan eller Gustav Adolfs torg skulle han säkert träffa Hall, och det var ännu icke för sent, ännu kunde affären ordnas på ett eller annat sätt, även om hela summan icke kunde betalas strax.

Fru Grenholm gick framför honom hela vägen nedåt Drottninggatan. Hennes bakdel guppade på ett sätt, som tydde på begynnande storhetsvansinne. Det egendomliga hade nämligen helt nyligen inträffat, att på en och samma dag herr Grenholm hade fått vasaorden och doktor Rehn nordstjärnan.

Tomas hade med ens kommit i ett så uppsluppet lynne, att han knappast kunde avhålla sig från att skratta högt. Han kände sig nästan frestad att gå fram och hälsa på fru Grenholm och lyckönska henne till de båda ordensdekorationerna.

Han var nu lika förvissad om att han skulle finna Hall på Gustav Adolfstorg, som om han hade stämt möte med honom där, under Tornbergs klocka.

Då och då stannade han framför ett butiksfönster. På ett ställe fängslades hans uppmärksamhet av en liten rolig attrapp; han bestämde sig genast för att köpa den till julklapp åt Greta och gick in i butiken. Mitt framför dörren var en smal, hög spegel; han skälvde till, då han mötte sin bild i glaset. Han var grå i ansiktet, och hans kläder voro fullstänkta med smuts, och dessutom var han orakad. Framme vid disken trängdes folket, och expediterna ägnade honom ingen uppmärksamhet. Han vände genast om och gick sin väg.

Det hade nästan slutat att snöa, molndimmorna hade lättat, och skyar med slitna kanter drevo långsamt bort över husens gavlar och tak.

Tomas hade stannat i hörnet av Fredsgatan och såg utåt den tomma fonden, där Mälaren gick öppen i mörkningen som ett brett, blåsvart band. Och längst borta, inslumrad i vinterskymningens grådis, skymtade en länga av en tyst och ödslig strand med fläckar av snö i bergskrevorna.

Men gatornas larm rasslade ännu lika febrilt omkring honom, och mistluren stönade åter lika hungrigt som förut, och klockan slog tre.

Hon slog tre... Och han skulle ju träffa Hall under Tornbergs klocka...

Han vände uppåt Fredsgatan och rusade fram utan att se sig för. Plötsligt törnade han ihop med någon; det var en mycket lång gammal herre i päls, för vilken alla andra gingo åt sidan med blottade huvuden och djupa bugningar. Det var kungen; hans hatt for på sned vid sammanstötningen och var nära att falla av. General Kurck och överhovjägmästaren stirrade förbluffade efter Tomas, som mumlade ett förvirrat "förlåt" och försvann bland mängden.

Mörkret tätnade mer och mer, och en liten man i luden mössa gick omkring med krokig rygg och snabba steg och tände gaslyktorna.

Tomas hade kommit in på en bakgata med få människor och sömnigt upplysta butiker.

Han hade icke träffat Hall på Gustav Adolfs torg, och han förstod att det var ute med honom.

Hur var det möjligt, att han hade kunnat låta det gå så, som det hade gått? Det var omöjligt att fatta, och nu var det för sent att grubbla över det.

Benen ville knappast bära honom längre. Han kände sig utnött, sliten, kasserad. Dessutom var han hungrig, och middagen väntade honom hemma hos föräldrarna.

Tröttheten narrade honom att stanna framför varannan butik. Vid ett fönster, där några rödaktigt brinnande gaslågor fladdrade över långa rader av begagnade manskläder, blev han länge stående och stirrade utan en tanke i huvudet på ett par ljusa, grå byxor, som stänkte in en erinran om bjärt skrikande elegans mitt bland de andra blygsammare, gråsvarta eller snusbruna plaggen. Det hade tydligen från början varit ett par ovanligt extravaganta byxor, harlekinrutiga på snedden och med breda, svarta band vid sidorna. Tomas tyckte sig ha sett dem förr. Ju längre han såg på dem, desto starkare blev hans övertygelse, att det var Gabels byxor.

-- Nej, hemåt alltså...

På hemvägen köpte han en revolver.

Konsul Arvidson satt på sitt kontor i det privata mottagningsrummet och ögnade igenom sin senaste post. Det stora mahognyskrivbordet framför honom var belamrat med böcker, broschyrer och papper, en tänd arbetslampa med blågrön kupa, en skrivbordstelefon och en flaska portvin med ett halvtömt glas.

Det knackade sakta på dörren, som för övrigt stod på glänt, konsuln ropade "stig på" utan att se upp, och Karl Hammer kom in.

-- Det är en herre som önskar tala med konsuln, sade han. Det här är hans kort. Han säger, att det gäller en ytterst viktig angelägenhet.

Konsul Arvidson tog kortet, som Hammer räckte honom och läste med rynkade ögonbryn namnet på en tegelhandlare, som han kände till genom andra, och med vilken han varken hade eller ville ha några affärer.

-- Bed honom komma in.

Tegelhandlaren stod redan i dörren och bugade; mitt på golvet bugade han ännu en gång. Då han kommit fram till skrivbordet, bugade han tredje gången och räckte fram ett papper.

Konsul Arvidson höll det länge i sin hand och betraktade det utan ett ord: först utan pincené, sedan med pincené. Slutligen lät han pincenén falla, men fortfor alltjämt att betrakta papperet utan att röra en min.

Tegelhandlaren skruvade på sig och hostade ett par gånger.

Tystnaden började kännas tryckande.

-- Jag hoppas att det är i sin ordning, sade han slutligen. Eller skulle det möjligtvis vara någon inkorrekthet med namnet, tillade han med ett skyggt försök till ett smålöje.

Konsuln drog ut en låda, där han hade en del lösa sedlar, och lämnade honom summan.

-- Väg edra ord, sade han lågt, med ett likgiltigt tonfall. Papperet är fullkomligt i sin ordning. -- God middag.

Tegelhandlaren bugade lätt, förbindligt, och försvann.

Konsul Arvidson satt länge tankfull med papperet i handen.

Han ville ännu icke tro sina ögon.

-- Thérèse Webers son, mumlade han för sig själv. Och han upprepade det gång på gång, medan han trummade med fingrarna på bordskivan: Thérèse Webers son...

Slutligen vek han omsorgsfullt papperet i fyra lika stora delar, skar sönder det med en papperskniv och gömde bitarna i plånboken. Därefter tömde han sitt glas, fyllde det ånyo till brädden med mörkt rött portvin och tömde det åter i ett drag.

Johannes Hall gick av och an i sin dubblett och rökte. Emellanåt stod han stilla och lyssnade: hördes det inga steg i trappan?

Gardinerna voro nedrullade, och i kakelugnen flammade en stor brasa. Lampan hade han ställt ut i entrén.

Han väntade Greta. Han hade fått hennes löfte, att hon skulle komma upp och prata med honom en liten stund och se på fotografierna från hans resor och på en samling gravyrer efter en mängd märkvärdiga tavlor.

Men skulle hon nu också komma...

Hon var så oberäknelig. Han hade kysst henne en gång, en enda gång, inne på ett konditori en eftermiddag; men sedan dess hade hon varit så skygg, så lättskrämd.

Hall gick till fönstret och lyfte upp gardinen ett stycke, så att han kunde se ut. Det snöade åter, och vinden pep kring husknutarna. En gammal fru kom långsamt seglande i medvind med den rundskurna kappan utspänd av blåsten och paraplyn bakom nacken.

-- Där går hon nu och tror att hon har det bra och att hon har sitt gamla sjuka huvud i lä, när hon håller paraplyn så stadigt bakom nacken -- och nu är hon vid hörnet -- och blåsten slår emot henne, och snön piskar henne i ansiktet, och paraplyn vänder sig ut och in... så halkar hon till på köpet, och där sitter hon nu... Hjälp upp henne den som vill, jag gör det inte, jag har det bra där jag är.

Han släppte åter ned gardinen och kastade bort sin cigarrett.

-- Hon lovade att komma halv sju, och klockan är redan tre kvart. Hon kommer inte...

Han sträckte ut sig på soffan och borrade huvudet i en kudde.

-- Vad det blir långt att vänta... Och jag har redan väntat mer än nog, jag har väntat hela mitt liv.

Han hade längtat efter lidelsen, och likväl hade han flytt den. Men det skulle icke ske vidare. Han ville en gång veta, vad det var att älska -- och att vara älskad. -- Det kunde vara på tiden.

Men kunde han taga på sig det ansvaret, att föra ett barn i fördärvet?

-- Ansvar... Min far, som jag aldrig har sett, frågade inte efter det ansvaret. Jag har också familjetraditioner.

Ansvar... Vi veta icke själva vad sådd vi så. Vi kunna icke åtaga oss ansvaret för någonting alls, varken för att gå framåt eller vända om eller för att stå stilla.

Men nu... Var det inte någon som gick i trappan...

Han sprang upp från soffan och gick ut och öppnade tamburdörren.

Greta stod utanför, rödkindad av blåsten och vit över axlarna av snö.

...Greta satt i soffhörnet närmast brasan, och Hall satt bredvid henne med en stor portfölj i knäet, ur vilken han tog fram fotografier, etsningar och gravyrer. Greta tog den ena efter den andra och betraktade dem tyst och förströdd vid skenet från lampans orangefärgade spetsskärm. Framför dem stod ett litet bord med en flaska curaçao och en ask cigarretter.

-- Vad jag är glad att ni kom, viskade Hall. Ni dröjde så länge, och jag var så ensam.

-- Ja... Jag visste inte riktigt om jag borde gå. Men jag ville ju gärna se på era tavlor.

-- Ni kan inte föreställa er vad jag är tacksam för ert konstintresse, sade Hall utan att småle.

I nästa ögonblick ångrade han vad han hade sagt; han kanske hade sårat henne. Han fann dock snart, att hans farhågor voro utan grund; Greta hade icke något utvecklat öra för ironi.

Hall bjöd henne en cigarrett, och hon tog den utan lång tvekan.

-- Det är inte första gången jag röker, sade hon. Det fick jag lära mig i skolan; jag och en flicka till rökte värst i hela klassen.

-- Är det möjligt...

Och medan han tände hennes cigarrett, smekte han med ett långt ögonkast hennes duniga kind, hennes smala hals och hela hennes veka, spröda gestalt, som var stramt omsluten av en slät mörk ylleklänning.

Elden knittrade i bränderna och därute pep vinden kring hörnet.

Greta såg upp från fotografierna, smuttade på sin curaçao och drog ett bloss på cigarretten. Hon var mycket nöjd och befann sig alldeles förträffligt. Vad hon hade varit dum, då hon gick därhemma och tvekade och undrade, om hon skulle våga gå. Det var ju inte alls något farligt. Visserligen var det litet opassande, men det gjorde ju ingenting, när ingen kunde få veta det, och dessutom måste man någon gång vara modig och trotsa fördomarna.

Hon var verkligen stolt över sig själv, där hon satt tillbakalutad i soffhörnet och log och drog långa bloss på sin cigarrett.

-- Se här, sade Hall, nu kommer min pièce de résistance.

Och han räckte henne ett album i stor oktav med reproduktioner efter Franz Stuck.

Greta bläddrade förvånad i boken. Det var så underliga tavlor; hon hade aldrig sett något liknande. Hon förstod ingenting av alltsammans, men det tordes hon icke säga högt. Han skulle ju kunna tro, att hon var dum. Och det var hon i alla fall inte, fast det alltid hade gått dåligt för henne i skolan...

-- Hu då! skrek hon till halvt ofrivilligt, då hon fick se en hemsk bild, under vilken det stod "Lucifer". Lucifer, det var ju den onde själv? Inte kunde det vara något för en ansedd artist att måla av nuförtiden; förr i världen kunde ju allt möjligt gå an.

Hall hade den förnimmelsen, att Greta icke var riktigt mottaglig för Stucks konst. Han vände några blad på en gång och visade henne en bild, under vilken stod skrivet "Es war einmal".

Greta betraktade den länge, först häpen, sedan betagen. Hon tyckte sig förstå den allt bättre, ju längre hon såg på den.

Det var en gång...

På en ängsmark i gulröd sagoskymning står en vitklädd och späd prinsessa och lutar sig fram över någonting därnere i gräset, hon böjer sig ned och lyssnar med halvöppen mun och vidgade skrämda ögon, som likväl le, och hon håller upp sin långa klädnad och är rädd att väta sina små fötter, där hon står på tuvan. Vad är det hon ser därnere i det sumpiga, våta gräset, och vad hör hon, vad lyssnar hon till? I gräset vid hennes fötter sitter en liten ful groda och ser på henne med stora, svårmodigt kloka ögon. Och man ser strax, att det icke kan vara någon vanlig groda, eller man anar det dock, ty det ligger en hemlighet och en sorg i hennes ögon. Hon har också något att säga prinsessan, något som ingen får höra mer än hon ensam, och den vita prinsessan böjer sig ned och lyssnar, leende och rädd. Vinden har tystnat, för att hon skall kunna höra bättre. Gräset prasslar icke längre, och trädens grenar kröka sig orörliga upp över synranden. Och omkring dem står kvällen stor och tyst i gulröd sagoskymning.

Det var en gång...

Greta satt med halvöppen mun, leende och rädd som prinsessan själv. Hon kunde icke taga sina ögon från bilden.

-- Jag är säker om att det är en förtrollad prins, sade hon lågt.

-- Ja, viskade Hall, och han ber henne att lösa honom ur förtrollningen, och hon nickar med huvudet och ger honom sitt löfte. Han viskar till henne vad hon skall göra, för att han åter skall kunna bli prins, och hon står undrande och lyssnar och skälver och ler. Och hon blir rädd och blek och sveper den vita klänningen tätt omkring sig och tror aldrig, att hon skall våga göra vad han säger, ty det är något så besynnerligt, det som han bönfaller henne om, medan han ser på henne med stora ögon, stora och vida av en hemlig sorg.

Greta hade tårar i ögonen. Hall tillade lågt:

-- Kanhända likväl, att hon gör det en gång.

-- Ja, kanhända...

Det var sagans doft och äventyrets skimmer över bilden, över henne själv och allt omkring henne. Sagans gulröda skymning blev till ett med det matta ljus, som spreds genom lampans orangegula skärm. Den bruna drycken, som hon läppjade på, stack henne i gommen med sin söta och kryddade smak och sänkte henne i en ljuv, drömlik yrsel. Cigarrettröken lindade en tunn blå slöja kring hennes huvud och hans, som satt vid hennes sida. I brasan flammade den sista branden upp med en fladdrande blekgul låga, som slingrade och krökte sig i bukter och speglades i möblernas glatta ytor. Och hon böjde sig icke undan och rev sig icke lös, då Hall sakta drog hennes huvud in till sitt bröst, smekte hennes hår, kysste hennes kind. -- Nej, nej, mumlade hon knappast hörbart, men med slutna ögon och utan att röra sig. Hon kände, att hon icke förmådde något. Hon skälvde endast till ett par gånger och blundade och drömde sig in i sagans värld. Hon ville dit in, hon längtade dit, hon skulle följa på första vink. Om stunden var inne just nu, hon skulle icke tveka. Hon ville göra vad han bad om, som satt vid hennes sida, allt vad hans underliga flackande ögon bad om, det ville hon göra. Hon var icke rädd, fast hon skälvde. Om det var nu det skulle ske, det stora och underbara, som hon aldrig vågade säga åt någon att hon längtade efter... Det som sagorna viskade om hemligt och förstulet, det som var kärnan i alla vackra dikter --

Hon spratt till vid att det ringde häftigt på tamburdörren.

-- Det ringer, viskade hon förskräckt och vred sig lös ur hans armar.

Hall satt orörlig med sammanbitna tänder.

-- Låt det ringa, jag öppnar inte. Jag är inte hemma.

De sutto tysta och lyssnade spänt, medan sekund jagade sekund.

Plötsligt ringde det ånyo, hårdare än nyss, en ringning som kunnat väcka upp de döda.

Greta hade blivit blek.

-- Ni måste höra efter vad det är, kanske elden är lös.

Hall reste sig motvilligt och gick på tåspetsarna ut i tamburen. Han öppnade icke dörren, utan såg ut genom tamburfönstret. Förstugan var upplyst, men tamburen var mörk; han kunde alltså se utan att själv bliva sedd.

Tomas Weber stod därute. Han stod och väntade ännu med spänt ansiktsuttryck, men han ringde icke mera. Då ingen öppnade, gick han slutligen långsamt ned utför trappan.

-- Tomas... Vad kunde han vilja... Han var sig icke lik...

Och Hall gick åter in.

Han satte sig på samma plats som nyss, bredvid Greta, men han såg strax, att hon icke var densamma. Han såg, att hon hade vänt ett blad i boken, och att hon icke var densamma som nyss.

-- Nej, sade han ivrigt och ville rycka boken ur hennes händer, den tavlan får ni inte se på, ni får inte... Jag har lagt ett märke där, en pressad bolmörtblomma... Det betydde, att vi skulle hoppa över det bladet!

-- Jo, sade Greta, jag vill se, jag måste... Jag har ju redan sett...

Och hon stirrade blek på ett dunkelt blad i grönsvart ton.

Vad var detta? "Die Sünde" stod det under.

Synden --

Det var en kvinna. Hennes hår var svart, och hennes ögon liknade två djupa brunnar, och hon var naken. Kunde det finnas en kvinna så naken, som hon? Hennes nakenhet lyste ur mörkret. Kring hennes grönaktigt vita kropp ringlade en tjock och fjällig orm. Hal och kall smög den sig fram mellan hennes brett utspärrade ben, vred sig upp över skuldrorna och snodde sig i en fet och glänsande ring om hennes hals, och huvudet med två lysande gröna ögon hängde ned mellan hennes uppsvällda bröst. Och hennes hand smekte ormen, smekte drömmande hans rygg och hans spetsiga smala huvud. Hennes ögon voro två nattkalla brunnar, och hon var mera naken än någon kvinna kan vara.

-- -- Var var sagans doft, var var diktens och äventyrets skimmer?

Synden --

Greta reste sig från soffan, vit av skräck. Hon var nära att stöta omkull det lilla bordet med flaskan och glasen.

-- Jag vill gå, sade hon. Jag vill gå!

Hon var redan i tamburen, samlade ihop sina kläder i mörkret och började sätta dem på sig i feberaktig brådska. Hall kunde icke lugna henne: skrämseln hade fått makt med henne.

-- Jag vill gå, upprepade hon, och hennes röst skälvde. Hon kunde icke få fram några andra ord än dessa.

Hon var borta, och Hall stod ensam i rummet. Han såg på sin klocka: hon var icke mycket över halv åtta.

-- Den går så långsamt, tiden -- --

Stuckalbumet låg på golvet, uppslaget vid samma ställe som nyss. Ormen ringlade ännu lika fjällig och fet kring samma grönaktigt vita kvinna, och hennes nakenhet lyste.

Tomas satt länge kvar hemma efter middagen, länge efter det att kaffet var drucket och cigarren utbrunnen.

Han hade icke någon brådska längre.

Det var så tomt i rummen. Greta var ute -- hon skulle väl se på julklappar i butikerna -- och fadern hade gått på en bolagsstämma.

Var var modern?

Han fann henne i sängkammaren; hon läste i Thomas a Kempis.

-- Om de yttersta tingen.