Part 8

Då han kommit ut på den tysta och folktomma sträcka av Karlavägen, som löper utmed villakvarteret, kastade han i förbigående en blick uppåt fönstren i Arvidsons villa. Det var ljus i salongen. En kort, fyrkantig nacke skymtade fram tätt intill en mörk kvinnoprofil, som böjde sig fram mot den höga empirelampans gula skärm. Vems var nacken, var det Grothusens? Ja, det var Grothusen och Mary Arvidson...

Nej, tiden gick ifrån honom, och mötestimmen var inne...

Och han skyndade vidare genom snöyran med blicken fästad på en ljusfläck vid gatans ändpunkt, där en lyktas sken dåsade rött mot ett rött plank.

Då han skulle gå in genom sin port vid Adolf Fredrik, spratt han till vid att någon lade sin hand på hans arm.

-- Tomas -- --

Det var Märta.

-- Har du väntat?

-- Ånej, jag kom nyss... Jag var uppe och knackade på din dörr, men det var ingen som öppnade...

Snön yrde omkring dem. Tomas ville kyssa henne, men hon stötte honom tillbaka och drog sig undan.

-- Nej, jag går inte upp igen, sade hon. Jag vill gå hem.

Tomas sökte hennes blick i mörkret, men den gled undan och bort.

-- Men varför -- -- Märta -- -- mår du inte bra, eller har det hänt något?

-- Nej, men jag vill gå hem! Jag vill gå hem!

Hon var borta, och Tomas stod ensam utanför sin port.

Vad skulle han göra? Han kunde icke förmå sig att gå upp. Däruppe var det tomt och ensamt.

Och åter drev han ut i snön.

Märta ilade hemåt. Medan hon stod ensam uppe i den mörka trappuppgången utanför Tomas' dörr och knackade och väntade och knackade på nytt, oaktat hon förstod att han icke var hemma, hade hon plötsligt kommit att fråga sig själv: varför står jag här?

Och hon kunde icke fatta det. Hon kände med frätande visshet, att det var slut.

Och vad skulle sedan komma?

Vad allt var annorlunda för ett år sedan. Veckans alla dagar gledo henne förbi med leende eller mulna ansikten, och hon sydde på sitt broderi eller läste i sin bok och tänkte på ingenting, och synden var något underligt och avlägset, som icke kom henne vid. _Det_ var rätt, och _det_ var orätt. Det skulle man göra, och det kunde man aldrig tänka på att göra. Det var ju så enkelt och klart! Och nu... Hon visste icke längre vad rätt och orätt var. Det hade blandats ihop alltsammans och blivit så besynnerligt.

Var det icke likväl något förfärligt, det hon hade gjort, och var det icke något förfärligt, som nu väntade henne?

Hon var blekare än vanligt, då hon kom hem.

Lampan var tänd i förmaket. Fru Brehm satt i ett hörn av den blekröda soffan och läste i en engelsk bok, som hon ämnade översätta; ögonen spelade flickaktigt klara och livliga i det lilla ljusa rokokohuvudet, medan hon vände blad efter blad. Tant Marie satt i en länstol och sydde. Elsa och John hade sträckt ut sig på mattan framför kakelugnen, där det ännu glimmade svagt i en kvistbrand, och disputerade om religionen. John var nio år och trodde icke längre på någonting övernaturligt.

-- Var har du varit? frågade fru Brehm. Du ser trött ut.

-- Jag gick bara ett slag nedåt Drottninggatan för att få litet frisk luft. Jag har ju suttit inne hela dagen...

Hon tog en bok och satte sig i det andra soffhörnet, och timmarna gingo. Sedan man ätit och barnen kommit i säng, sade Märta god natt och gick in till sig.

Fru Brehm återtog sin läsning, men hon hade svårt att hålla tankarna samman.

Vad var det Märta gick och tänkte på om dagarna? Ty något var det. Hon var sig icke längre lik.

Hon visste icke själv hur länge hon hade suttit i tankar med boken i knäet, då hon inifrån Märtas rum hörde något som liknade en snyftning. Hon reste sig hastigt, smög på tå fram till dörren och öppnade den på glänt.

Ja, Märta låg vaken och grät.

Fru Brehm satte sig varsamt ned på sängkanten och började smeka hennes kind.

-- Vad är det, Märta? Tala om varför du gråter! Du har varit så underlig på sista tiden. Tala om alltsammans!

Märta snyftade icke längre. Hon låg stilla med ögonen vidöppna ut i luften. Det stod klart för henne, att det oundvikliga var nära.

Och hon berättade allt.

-- -- -- Fru Brehm förlorade icke modet. Olyckan kallade upp allt det starkaste och bästa i hennes natur; hon var sådan. Fram på natten höll hon en lång rådplägning med tant Marie, och man enades om, att fru Brehm och Märta borde göra en resa till Norge över vintern.

Fru Brehm blev länge sittande i tankar, ännu sedan tant Marie hade gått och lagt sig och allt var tyst i huset. Gång efter annan hörde hon Märta vända sig i sin säng. Alltså låg hon fortfarande vaken.

Fru Brehm gick in till henne, satte sig hos henne och strök hennes hår.

-- Märta -- lilla Märta -- --

Och slutligen böjde hon sig ned och viskade lågt:

-- Säg, Märta -- vet du vem tant Marie är?

Märta stirrade på modern med stora, förskrämda ögon. Vad var detta, vad skulle nu komma?

Men fru Brehm mötte lugn hennes blick i mörkret. -- Hon är din mormor, sade hon enkelt och blitt.

Tomas drev länge omkring, och då han gått sig trött, gick han upp på Anglais.

-- Se, Gabriel, god afton -- --

Mortimer satt ensam i ett soffhörn med ett viskyglas och en tidning framför sig. Han makade åt sig, och Tomas slog sig ner.

Han fick ett hastigt intryck av att Mortimer såg äldre ut än då han såg honom sist.

-- Så, du har slagit dig lös och lämnat din hustru ensam, vad säger hon om det?

-- Hon är inte ensam. Det sitter en tant hemma och håller henne sällskap... En svartklädd tant.

Tomas beställde en visky.

-- Jag har inte sett till dig på länge, sade Mortimer.

-- Jag sökte dig häromdagen, men det var ingen hemma.

-- Så, då var det troligen i förrgår. Min hustru kände en kraftig lust att gå på Södra teatern i förrgår, hon förebrådde mig att vi inte hade varit där på fem år. Nå, så kommo vi dit... Pjäsen var dum, men moralisk.

-- Vad hette den?

-- Det minns jag inte. Man får se en rätt vacker äktenskapsbryterska springa omkring i korsetten, en äldre borgare, som inte är hennes man, hoppa på ett ben i skjortärmarna och en yngre herre komma utrusande ur ett alldeles mörkt sidorum med hatten på huvudet och fracken i handen, medan den svartsjuke äkta mannen springer omkring och skjuter med revolver på allesammans. Piff, paff!

-- Är det moraliskt?

-- Ja visst. Allt som syftar åt att förlöjliga kärleken är moraliskt.

Tomas betraktade honom förstulet. Hade han druckit?

Han hade icke sitt vardagsansikte.

-- Faust är omoralisk. Den är ägnad att inge unga människor den föreställningen, att kärleken är någonting.

Tre herrar, som drucko punsch vid ett bord i närheten, avbröto med ens sitt samtal och lyssnade till Mortimers ord med samma löjeblandade undran som utmärker obildade, då de höra en utlänning tala sitt lands språk. Det skall ingen komma och inbilla dem, att någon människa kan förstå ett ord av en sådan rotvälska.

En av dem hade en ryggtavla, som Tomas trodde sig ha sett någon gång förr, och som gjorde ett obehagligt intryck på honom.

Det blev tyst under några minuter. Mortimer höjde sitt glas och växlade en förbindlig hälsning med en herre, som satt ensam i en soffa vid den motsatta väggen. Det var en blek man med stora, stirrande ögon i ett smalt ansikte med kort, mörkt skägg.

-- Vem är det? frågade Tomas.

Mortimer nämnde hans namn och tillade:

-- Han är filosofie doktor, och han fördriver sin tid med att polera sina möbler. När man kommer in i hans våning, möter man sin bild överallt, i vartenda skåp, varenda byrå, varenda bordskiva. Allt är ständigt lika nypolerat och blankt som glas.

-- Vad gör han eljest?

-- Jag vet inte om han gör något annat. Det var en gång en ung fru, som inbillade honom att kärleken betydde någonting. Efter en tid märkte han, att det inte förhöll sig så, och nu polerar han sina möbler.

Och Mortimer fortsatte med en tvär övergång:

-- Du måste bättra dig, Tomas. Sköt dina studier, beflita dig om en hederlig vandel, och undvik kärleken!

Tomas rodnade skarpt. Visste Mortimer något? Nej, det var ju otänkbart...

-- Undvik kärleken, till dess att du får råd att älska en kvinna, ty kärleken är till för oss, som ha löner och räntor. -- Och undvik den sedan också!

Tomas skruvade på sig en smula oroligt och förde sitt glas till munnen.

-- Skål, sade han för att säga något.

Han var fortfarande irriterad av den där ryggtavlan och nacken. Om han kunde få se något av ansiktet, som hörde till...

Mortimer satt hopsjunken i sitt hörn och teg. Det var med ens, som om han icke hade något mera att säga. Han satt med en slocknad cigarrett i mungipan och läppjade då och då på sitt glas.

Det blev midnatt; gasen skruvades ned, och kaféet låg tyst och förstämt i halv belysning.

Tomas tyckte sig plötsligt känna, att någon betraktade honom, och såg upp. Ja, mannen med ryggtavlan hade vänt sig om och betraktade honom uppmärksamt med två pepparbruna ögon, i vilka dolde sig ett halvt löje.

Tegelhandlaren -- tegelhandlaren -- --

Tomas fattade Mortimers hand och reste sig hastigt.

-- God natt, sade han. Jag är sömnig.

XIII

Tomas och Märta träffades icke vidare. Det gick över en vecka, utan att han hörde något från henne, och han kunde icke besluta sig för att skriva. Hon upptog heller icke längre hans tankar helt och hållet; han märkte det själv, och det förvånade honom. Han gick som i dvala: framför honom och omkring honom var en öken av grå likgiltighet, och likväl kände han, att det snart måste hända något. Det var ett tillstånd, som erinrade honom om en dröm han ofta hade haft som barn: han stod på ett järnvägsspår och såg tåget komma långt borta i en kurva, han hörde det brusa och rassla och såg det närma sig och bliva större och större, och han stod kvar förlamad och kunde icke röra en lem.

Men han levde som förut och lät tiden gå som den bäst ville.

Så en dag kom ett stadsbud med ett brev och ett smalt, avlångt paket.

Han bröt brevet och läste:

"Tomas!

Ja, det är slut. Ha vi icke vetat det länge? I morgon med aftontåget reser jag till Norge med mamma, och vi veta icke när vi se varandra härnäst. Jag tycker att det är underligt. Jag måste resa långt bort och gömma mig; då har jag säkert gjort något mycket illa. Vi ha ju ofta talat om det, du och jag, och du har så många gånger bevisat mig klart och tydligt, att vi gjorde rätt. Minns du, att vi ofta talade med varandra om det? Det var alltid jag, som började med det, ty jag var alltid orolig, när jag var ensam, ja alltid, om jag också var glad och obekymrad, när vi voro tillsammans. Och nu, när jag skriver till dig, sitter jag ännu och försöker erinra mig allt vad du sade, men jag kan inte minnas allt, och jag är rädd att det just är det viktigaste som jag har glömt. Är du säker, Tomas, är du riktigt säker, att du hade rätt? Varför skulle jag då nu behöva resa långt bort till ett annat land, där ingen känner mig, och gömma mig? Jag förstår det inte. Jag förstår ingenting av alltsammans. Jag ångrar mig, ja, jag ångrar mig bittert, och likväl vet jag inte om jag gör rätt i att ångra. Jag vet ingenting alls numera. Minns du den tiden, då vi ännu bara hade kysst varandra några gånger? Det var den lyckligaste tiden. Jag hade ont samvete då också och trodde att jag hade gjort något mycket orätt, men det trodde jag visst bara för att det blev roligare på det sättet. Den tiden kommer aldrig igen, nej inte ens i mina drömmar kan jag få den tillbaka, och jag sörjer den tiden. När du tänker efter, Tomas, önskar inte du också att den tiden räckte ännu? Då vore allt så annorlunda.

Men det var bestämt, att det icke skulle få vara så. I stället är det jag, som har blivit en annan. Farväl, Tomas. Skall jag säga dig tack för det som har varit? Det vet jag icke. Älskar jag dig ännu? Det vågar jag icke fråga mig själv. Men jag glömmer dig aldrig, farväl!

_Märta._"

Det var allt.

Tomas satt länge orörlig med brevet hopvecklat i handen. Slutligen brast han i gråt.

Det var daterat dagen förut. I kväll alltså skulle hon resa. Om en timme skulle hon redan vara på väg.

Plötsligt märkte han, att han icke grät längre. Han kunde icke ens erinra sig, varför han nyss hade fallit i gråt. Han läste om brevet från början, ty han ville veta, vilket ställe det var som hade gripit honom på ett så särskilt sätt; men han kunde icke återfinna det.

Men paketet, vad kunde det finnas i det avlånga paketet...

Han rev bort pappersomslaget och blev stående häpen med en blecktrumpet i handen -- en liten leksakstrumpet av målat bleck, randig på tvären i blått och rött.

Å, midsommargåvan...

Det stod ingenting om den i brevet, alltså hade hon först efteråt kommit att tänka på den.

Slutligen satte han den för munnen och började tuta. Han kunde icke få mera än en enda ton ur den, en hes och falsk ton.

Det hade nyss regnat ute. Gatorna lågo fuktiga och blanka, spräckliga av höstkvällens mörker och gasgnistornas ljus.

Tomas var på väg nedåt järnvägen; han ville se, om han kunde uppfånga en skymt av Märta i något kupéfönster.

Han gick och tänkte på slutorden i hennes brev, då han kom förbi ett litet konditori vid en sidogata, där han en gång för längesedan hade varit inne med Märta. Det var en afton i maj, och häggen hade nyss slagit ut... Han kunde icke hindra sig från att småle, då han just såg två unga människor komma över från den andra trottoaren, kasta skygga blickar omkring sig och därefter försvinna genom den smala dörren till konditoriet, hon före och han efter.

Ja, nu var det de andras tur. För honom och Märta var leken slut.

Med ens föll det honom in, att de båda gestalterna, som nyss gledo honom förbi i mörkret, i själva verket voro honom välbekanta. Den ena erinrade honom om Johannes Hall och den andra om Greta -- men det var ju omöjligt. Det måste ha varit en inbillning.

Han stannade obeslutsam framför trappan till Centralstationen; om fem minuter skulle tåget gå. Nej, han kunde ju icke gå in på perrongen utan att träffa hennes mor och de andra...

Han vek av till vänster och gick långsamt bortåt järnvägsbron.

...Men om det nu likväl var Hall och Greta. Varför skulle det icke ha kunnat vara de? Ingenting var omöjligt...

Ett vardagligt samtal mellan en gammal man och hans hustru, som gingo tätt framför honom arm i arm, fängslade hans uppmärksamhet och lade beslag på hans tankar nästan utan att han visste det. Han hörde av deras yttranden, att de hade en son, som det gick dåligt för i skolan; han själv ville helst sluta, och det var kanske också det bästa. Och sedan, när han väl var ur skolan, hur skulle det bli då? Skulle han stå i bod eller skulle han komma på kontor?

Tåget brusade fram, och Tomas gick förströdd och märkte det icke förrän de sista vagnarna redan hade rullat förbi.

-- Nu var hon alltså borta...

Tomas stod ensam mitt ute på järnvägsbron.

Rymden hade åter tjocknat. Utifrån Mälaren kom dimman långsamt seglande likt ett ogenomträngligt vitt mörker. Han tyckte sig känna, hur oändligheten själv kom emot honom, skrämmande vid och tom, förintade allt omkring honom, slukade husen och kajerna och gasblossen och lämnade honom ensam kvar på några slippriga och smala bräder, en skeppsbruten på en flotte, svävande ute i rymden. Endast då och då, när dimman lättade för några ögonblick, kunde han se en lanterna på en av skutorna i hamnen kasta en blek och trådsmal strimma ljus ner i vattnet.

Han stod länge rak och orörlig och stirrade på detta ensamma bleka ljus, som gång efter annan dök upp ur tomheten, glimmade till och dog bort.

En mörk kontur närmade sig långsamt och vacklande genom dimman. Tätt invid Tomas snavade han och föll. Tomas stod ett ögonblick tveksam; så tog han honom under armarna, hjälpte upp honom och borstade av hans rock. Det var en gammal man; han var drucken och sade icke ett ord. Tyst som han kommit vacklade han vidare, en oredig kontur, som gled undan och suddades ut. Dimman tog honom, och han var borta.

Och det var åter tomt och stort, och lanternan på skutan blinkade till en sekund och slocknade på nytt.

Tomas stod som fastnaglad. Han visste icke själv vad som höll honom kvar.

Han hade kommit att tänka på Ellen. Vad hade det blivit av henne? Han hade hört av Hall, att hon icke längre var kvar i handskbutiken.

Han vände om och gick några steg åt samma håll som han kommit.

Tätt bakom sig hörde han ljudet av lätta, brådskande steg som av en ung kvinna. Han hade just kommit till en lyktstolpe, då hon upphann honom och gick förbi. I skenet av lyktan såg han, att det var Ellen.

-- Ellen...

Det kom oöverlagt, ett dämpat utrop, som han icke kunde betvinga och som gjorde honom själv häpen. Hon stannade genast och betraktade honom under några ögonblick utan att säga något.

Tomas var mera förvirrad än hon.

-- Det är så längesedan vi såg varandra -- du är blek... jag ville gärna höra, hur du har haft det, sedan vi...

Han kunde icke finna ord.

-- Tack, sade Ellen saktmodigt, det är vänligt av er att fråga...

Det var ingen bitterhet i hennes röst, då hon tackade honom för hans vänlighet. Och hon tillade, att hon hade det ganska bra, och att hon skulle gifta sig i nästa månad.

-- Ni skall gifta er -- med vem... berätta! bad Tomas.

Och Ellen berättade det hon hade upplevat, enkelt och undergivet.

Hon hade blivit bekant med en urmakare, som just skulle sätta upp egen verkstad i vinter; han tänkte börja i smått, men med tiden kunde affären utvidgas, om det gick bra. Han var inte så ung, men det var en utmärkt snäll och bra man och mycket skicklig i sitt yrke. Hon hade inte sagt ja strax, men sedan hade hon betänkt sig närmare; och då hade hon insett, att hon knappast kunde göra något bättre än att säga ja, ty hon ville inte bli någon dålig flicka. För övrigt tyckte han mycket om henne, och han hade lovat att göra henne lycklig; men han var puckelryggig.

XIV

Det var mörker och snö och regn, och den ena skumma och gråa dagen följde den andra tätt i spåren, medan staden sjönk djupare och djupare in i decemberskymningen.

Tomas Weber flydde ensamheten och tankarna och levde icke så, som man bör leva.

En morgon, då han vaknade -- det var icke så tidigt -- fann han ett brev på sitt skrivbord; värdinnan hade troligen lagt in det medan han sov. Det hade ett så mystiskt yttre som ett kärleksbrev, och utanskriften var pedantiskt vårdad. Han bröt det och ögnade igenom det.

Det var från tegelhandlaren. Han ville endast erinra om att lånet var förfallet redan för ett par dagar sedan. Men före klockan tre denna dag måste affären vara uppgjord, eljest skulle han tyvärr se sig nödsakad att ofördröjligen vända sig till någon av borgensmännen för utfående av sitt tillgodohavande. Med utmärkt högaktning.

-- Redan -- hur var det möjligt...

Tomas kastade en blick i spegeln: han var gråblek. Därefter klädde han sig hastigt och gick ut.

Han ville söka upp Hall. Han var säker om att Hall kunde hjälpa honom och att han icke skulle draga sig undan.

Var var det han bodde? Det skulle vara någonstädes uppe vid Östermalmskyrkan.

Det var illa, att de hade varit så litet tillsammans på sista tiden.

Det föll ett fint, snöblandat regn, och gatorna voro i upplösningstillstånd. Husen vid de smala bakgatorna mellan Adolf Fredriks kyrka och Hötorget klämde sig tillsammans skygga och förfallna, med fläckiga och trasiga murar, svartnade av regnet, drypande av väta och smuts. Himmelen var en enda tjock, gulgrå dimma. Människorna gingo som sömngångare, utan att se; snön piskade ansiktena och fastnade i ögonhåren. Gång efter annan genombröts gatornas sorl av ett dovt, utdraget tjut, liksom av något jättestort och jättehungrigt djur. Tomas hade hört det ständigt under de sista dagarna: det var ljudet av en mistlur, som provades vid en mekanisk verkstad någonstädes ute på Kungsholmen. Överallt, i alla stadsdelar, hördes det dagen i ända lika starkt, lika hotande nära.

Tomas tog vägen genom Brunkebergstunneln. Ända längst in i jordens innandöme, där lyktornas sken flackade rostgult över slemmiga och rinnande väggar, förföljde honom lurens hungriga rytande.

Han nästan sprang över Humlegården och Östermalm.

Det var vid Jungfrugatan Hall bodde. Tomas sprang uppför trapporna och ringde på.

Ingen öppnade.

Han ringde ännu en gång, häftigare. Slutligen ringde han för tredje gången, ringde som en rasande människa och blev stående med klocksträngen i handen; han hade slitit av den.

Innanför var det alltjämt lika tyst, och inga steg hördes i tamburen.

-- Varför öppnade han icke, var han död?

Plötsligt föll det honom in, att Hall troligtvis icke var hemma.

Trött och förvirrad slängde han klocksträngen bort i en vrå av förstugan och gick långsamt nedför trappan.

Mitt framför honom, vid gatans ändpunkt, reste sig Östermalmskyrkans svartgröna, klockformade kupol ur snödimman. Tomas stirrade häpen på tornuret: det visade på halv två. Och han var ju nyss uppstigen, hade han sovit så länge...

Han gick gatan framåt i tankar. Klockorna ringde i tornet, och människornas silhuetter myllrade om varandra nere vid kyrkogårdsporten. Kanhända att det var begravning.

...Ja, han hade sovit alldeles för länge...

Klockorna ringde i tornet, och de ringde icke på det vanliga sättet; de ringde så att marken gungade och luften sjöng och husen vacklade som druckna hit och dit. Och var det bara klockorna som ringde, ringde icke hela kupolen? Hur var det, rörde sig icke hela den tunga, svarta kupolen långsamt av och an likt en svängande domens jätteklocka...

Jo, den svängde hotfullt av och an, den dånade och sjöng och ringde in domens dag, och det var icke för tidigt, människorna kunde snart ha syndat nog. Och kring kyrkogårdstrappan trängdes folket. En kusk smällde med sin piska, och en vild grå häst reste sig upp över mängden med frambenen fäktande i luften och gnäggade, och kusken klatschade och svor. I portarna runtomkring stodo kvinnor och tasslade, med ögonen vidöppna och höllo barn med gapande munnar vid händerna, och åtta försupna gubbar i svarta kläder och vita bomullsvantar gingo i rad, två och två, och buro en svart kista, och deras kroppar kröktes som maskar under bördan.

Och högt över dem alla svängdes en skallande, sotsvart jätteklocka, som dånade och sjöng -- och hästen stegrade sig...

Nej, förbi, förbi... Han var icke vid lynne att stå och se på ett liktåg i dag, förbi så fort som möjligt... Han var nära att halka på granriset. Klockornas dån förföljde honom, och mistluren började ryta på nytt.

Tomas hade kommit framåt Kungsträdgården. Snön föll tätare och mjukare och dämpade larmet omkring honom. Han kände sig lugnare.

Han beslöt att gå upp till Gabriel Mortimer. Han ville säga honom alltsammans från början till slut och icke dölja något; då skulle Mortimer säkert hjälpa honom, om han kunde; det var icke möjligt annat.

Han gick Hamngatan rakt fram och vek av in på Västra Trädgårdsgatan för att undvika de stora, larmande stråkvägarna. Likt en brottsling, som varje ögonblick kunde vänta att bli gripen och släpad i fängelse, smög han sig fram tätt intill murarna av de gamla släta, grå aristokrathusen. Till vänster låg Jakobs kyrkogård, tyst och tom, vit av den nyfallna snön. Tomas gick över gatan och såg in genom gallerverket. Det stod en stenbänk därinne, tätt invid kyrkans mur. Om han väl vore därinnanför, om han kunde få sitta på denna bänk så länge han ville och vila ut.

Och längre än han själv visste stod han lutad emot gallret och stirrade in i denna fredade och avskilda vrå, som mitt i en stojande stadsdel aldrig trampas av gatans karavaner, och där smala, glesnade popplar slå en tigande krets kring gravarna.

Men åter darrade luften av samma dova, hungriga tjut som förr under dagen. Tomas vaknade ur sitt drömmeri, slet sig lös och ilade vidare på sin jakt efter pengar.

Pengar... Han kunde vara färdig att sälja sin själ för pengar.

Han stod redan utanför Mortimers dörr och hade just tryckt på knappen, då han plötsligt kände sig slagen av den enkla sanningen, att Mortimer naturligtvis icke kunde vara hemma; han var ju alltid på sitt ämbetsrum vid denna tid på dagen. Och han hade redan ringt, och det hördes steg i tamburen... Vad skulle han säga?

Fru Mortimer kom själv och öppnade.

Jo, Gabriel var hemma; men han var sjuk.