# Förvillelser ## Part 10 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/forvillelser-21862/index.md Tomas satte sig ned hos henne utan att säga något, och hon läste högt för honom med en mild och låg röst. "Du dåraktige, varför tänker du icke framåt och bereder dig på domens dag, då ingen får ursäkta eller försvara den andre, utan var och en måste själv bära sin bördas tyngd? Ju mer du nu skonar dig själv och lyder köttet, desto svårare bliva då dina kval, och desto mera sparar du tillsammans att då förbrännas. Och det gives ingen last, som icke skall få sitt eget kval." Tomas hörde och hörde likväl icke. Han lutade sig fram över moderns axel och betraktade ett av träsnitten, som föreställde den yttersta dagen. "-- -- Vad gagnar att leva länge, då vi så föga förbättras? Ack, ett långt liv gör icke alltid människan bättre, utan förökar ofta skulden." Den sista dagen, uppståndelsen... Skulle den dagen verkligen en gång gry, eller var det en saga bara? Gravarna öppnade sig, tusenåriga valv rämnade, och den sista dagens vita ljus föll in, där det förr var mörkt. Jorden spydde lik ur sitt innandöme, och liken blevo levande: händer famlade och ögon stirrade, och en av dem stod redan upprätt, yrvaken och bländad, med handen för ögonen: solen, havet! -- Du hör inte på, sade modern sakta. Du tänker på något annat. -- Jo, jag hör... Och hon fortsatte att läsa, tills Tomas plötsligt reste sig, fattade hennes hand, smekte den, kysste den. -- Godnatt, sade han endast. Hans röst var grumlig; han kände det som om gråten ville fram. Och han gick. Modern satt kvar i tankar och lät boken falla ned mot knäet. Tomas hade aldrig förr brukat kyssa hennes hand. Tomas gick ute i snön. Den gamle mystikerns ord ringde honom ännu i öronen. -- Vad gagnar att leva länge, då vi så föga förbättras? Ett långt liv gör icke alltid människan bättre. Men nej, det var icke möjligt, att det redan skulle vara slut för honom. Han var så ung, han hade nyligen fyllt tjugu år. Han var ju så helt ung, och han hade ännu så mycket ogjort i världen. Det måste finnas en utväg. Var det ingen som han kunde rådgöra med? Ingen som ville hjälpa honom? Kanhända att han nu kunde träffa Hall hemma. Det var kanske redan för sent, men han ville likväl tala med honom. Han stannade utanför Halls port och såg upp åt hans fönster, och han började redan fatta nytt mod, då han såg att det lyste i springorna vid gardinernas kanter. Han sprang uppför trapporna och ringde. Vad betydde det att han icke kom ut och öppnade? Han var ju hemma -- det lyste i fönstret -- Och då han åter gick nedför trappan, förstod han, att han måste uppgiva hoppet. Det var kallt i rummet, då han kom hem; han bad värdinnan att göra upp eld. Hon hade redan bäddat hans soffa i tanke att han som vanligt skulle komma sent hem. Tomas drog fram en stol till brasan och värmde fötterna vid elden. Han frös. Det snöade alltjämt, och genom snön flackade det röda skenet från smedjan mot brandmuren mitt över gården, och smedens slägga hamrade som vanligt utan rast. Blåsten ven i alla springor, och emellanåt skrällde det till i fönstret. Det var eget, att han aldrig kunde bli varm i afton... Tomas letade fram en flaska madeira. Han hade den stående sedan den tiden Märta brukade komma till honom. Han tömde genast två glas efter varandra, och det värmde något. Ja, Märta... Voro hennes tankar hos honom i kväll? Han satt och lekte med revolvern. En liten underlig pjäs... Var det alltså allvar, att han skulle dö just nu i kväll? Ja, han kunde icke se, att det återstod någon annan utväg. Han hade levat med förbundna ögon. Det var kanhända en dröm, allt vad han hade upplevat, en hemsk, förvirrad dröm, och skottet skulle väcka honom. Ja, det blev bäst så. Vad gagnar att leva länge, då vi dock så föga förbättras? Han förstod ingenting i sitt liv, nu då han tänkte tillbaka på det. Det var som då man drömmer: man går gata upp och gata ner, som om man hade något viktigt att uträtta, man går ut och in i främmande hus, man deltar i de löjligaste och meningslösaste uppträden, och man finner allting naturligt och i sin ordning och låter ingenting förvåna sig. Så vaknar man och söker erinra sig vad man har drömt och söker efter någon betydelse i det, och då är det alltsammans en massa dumheter utan mening och sammanhang. Vad han längtade efter att vakna, en gång för alla! Men om han blev lurad, om det kanske bara var tomrummet, som väntade honom, ett svart hål i jorden och ingenting annat? Eller om det skulle komma en efterräkning; om han kanske skulle ställas till ansvar, för att han hade drömt bort sitt liv med en så dum och dålig dröm... Å, det sista var han icke rädd för. Han hade väl egentligen inte varit värre än de flesta andra, och han hade väl också gjort något gott. Ja, hade han? Och han började tänka efter. Han var övertygad om att han i själva verket hade utfört en hel mängd goda gärningar, fast han icke just nu för tillfället kunde erinra sig så många. Men någon enda borde han likväl kunna påminna sig. Det var egendomligt... Hur han än grävde i det förflutna, fann han ingenting som han kunde berömma sig av, icke det ringaste, mera än att han en gång förra året hade givit bort en gammal vinteröverrock åt en fattig. Men det var ju icke han själv, utan hans far, som bekostade hans kläder; egentligen hade han alltså icke haft någon rättighet att ge bort rocken. Dessutom kom han mycket väl ihåg, att fadern ett par dagar förut hade sagt något om att rocken kunde vändas; men Tomas ville mycket hellre ha en ny. Troligtvis var det egentligen därför han hade givit den åt en tiggare. Besynnerligt i alla fall... skulle han icke kunna finna någon enda god handling i sitt liv... Han torkade kallsvetten ur pannan och slog bort tanken med en axelryckning. Skulle han kanske tända lampan och skriva några brev? Nej, inga brev; inga förklaringar. Det bör ha skett i sinnesförvirring; de efterlevande vilja nog helst ha det så. Brasan hade brunnit ned, och det hade blivit tyst i huset. Smedens slägga hade tröttnat, och skenet från hans ässja flammade icke längre från brandmuren mitt emot. Gården sov i vintermörkret. Tomas var trött. Han beslöt att kläda av sig och gå och lägga sig. Om han kunde somna, och någon ville skjuta honom medan han sov... Han började få en svag misstanke om att det i grund och botten kanske icke var någon så enkel sak som han hade trott att själv hålla revolvern stadigt och trycka av och skjuta en blykula genom sitt eget huvud. Han klädde av sig i mörkret, rullade ned gardinen och kröp ned i bädden. Nu skulle det alltså ske. Fanns det ingen möjlighet att skjuta upp det längre? Åjo, ännu fanns det några glas madeira kvar i buteljen... Och han tömde långsamt glas efter glas. Det hettande söta vinet höjde hans mod och kom honom att se allt i en annan dager än nyss. Vad var det för en löjlig inbillning, den som nyss hade plågat honom -- att hans liv hade varit meningslöst och dåligt? Vårdagarna med Ellen, sommaren med Märta, nej, det kunde man sannerligen icke kalla meningslöst. Om det var meningslöst, vad skulle man då säga om dem, som förnöta sitt liv med att sitta i ett ämbetsverk eller på ett kontor, eller med att stå i en kateder och prata dumheter, som hans far till exempel? Nej, det var han som hade haft rätt, han hade icke levat som en dåre utan som en vis, och som en vis ämnade han dö! Och med skälvande händer famlade han på täcket efter revolvern, reste sig i bädden, siktade på måfå mot sitt huvud och tryckte av. Efter en stund återfick han medvetandet. Han trevade med båda händerna kring sitt huvud, men kunde icke känna något sår. Det var likväl något vått på kudden, det måste vara blod... Vinet tyngde hans huvud; han föll tillbaka mot kudden och somnade tungt. XV Klockan slog tio i Adolf Fredrik, då konsul Arvidson gick in i det gamla förfallna hus, där Tomas Weber bodde. Värdinnan förklarade, att han troligen ännu sov, ty han brukade aldrig stiga upp så tidigt, och knackade ett par gånger sakta på hans dörr. Då ingen öppnade och intet svar hördes, vred konsuln själv om låset och steg in utan vidare. Det var mörkt därinne; genom en stor reva i den trasiga rullgardinen föll en strimma av decembermorgonens knappa dager in och belyste dammet på skrivbordet. Konsuln gick rakt fram till fönstret och rullade upp den blå gardinen så häftigt, att den skrällde till. Det gråbleka dagsljuset strömmade in, kallt och rått. Därefter tog han upp sin plånbok, letade fram den sönderskurna papperslappen och vände sig om mot soffan. Tomas hade vaknat av skramlet med gardinen och reste sig häftigt upp i bädden med ögonen vidöppna. Var han vaken, levde han? Ja, eftersom dagsljuset skrek honom i ögonen... -- God morgon, sade konsuln torrt. Tomas stirrade på honom utan att svara. Han förstod ännu ingenting. Han kände ännu icke igen den främmande herrn, som stod mitt på golvet med något vitt papper i handen och letade efter en plats, där han kunde ställa sin hatt. Till slut satte han den på huvudet; det låg tjockt av damm överallt. -- God morgon, mumlade Tomas slutligen nästan i sömnen. -- Se här, fortfor konsuln i samma torra ton och kastade lapparna på nattduksbordet. Det är ett gammalt papper, som jag antar att du är glad åt att kunna bränna upp. -- Det är inte för din egen skull jag har löst in det, tillade han lågt, med skarp tonvikt. Tomas låg med slutna ögon och teg. Han hade erinrat sig allt, och han förstod. -- Har du möjligtvis flera sådana papper ute i rörelsen? -- Nej. -- Hm. Ett är redan en smula för mycket. Plötsligt slog det honom, att Tomas icke var sig lik. Det var något besynnerligt med hans utseende. -- Vad är det för en skråma du har fått på kindbenet... Hur har det gått till... Och kudden är också blodig. Tomas tog med handen över kinden. Han kände sina fingrar glida över en hal klump av levrat blod. Plötsligt erinrade han sig det misslyckade revolverskottet och rodnade skarpt. Kulan hade alltså bara skrubbat kinden... -- Du kan gärna gå upp och tvätta dig, det där ser otrevligt ut. Konsuln tvärtystnade med ens: han hade trampat på ett föremål på golvet. En revolver... Vad skulle det betyda, det låg en revolver på golvet! Och åter betraktade han Tomas som låg mörkröd av blygsel och icke vågade öppna ögonen, och han kunde icke hindra, att han kände medlidande med honom. Han var ung, han hade kommit in i en eller annan labyrint och icke trott sig kunna finna vägen ut på något annat sätt. Så har han då fastnat för denna gamla utslitna metod... Och så går han och skjuter som en dumbom... Konsuln hade småningom blivit förargad över sin egen sentimentalitet. Hans ena mungipa drogs ned till ett kallt och föraktfullt löje; han stötte till revolvern med foten, så att den for långt in under soffan, och gick utan ett ord. Tomas låg ännu alltjämt med slutna ögon, och till sist somnade han om. Han drömde, att han var ute och gick i en skog, som liknade en park, och det gick en ung flicka vid hans sida. Hon hade en ljus klänning med tyllärmar, och i skärpet bar hon en knippa violer. Det var Märta, och likväl var det icke riktigt hon. Nej, det kunde icke vara hon... Icke hade Märta så gula tänder och så vissen hy, och aldrig var hennes löje så utmanande och lystet. Och likväl var det hon, ty det var hennes röst: tag mig om du kan! Och så började hon springa, men helt långsamt; hon sprang med små korta steg, och under tiden vände hon sig om oupphörligt och log och visade sina gula tänder. Hur det plågade honom, hennes löje! Men då hon bad, måste han ju följa... Och han ökade sina steg och låtsade springa och ansträngde sig att le på samma sätt som hon, men det var bara av artighet. Till sist sprang hon in i en boské av klippta häckar, och då hon kommit in, vände hon sig om och stack fram huvudet vid kanten av häcken och vinkade och log, och hon blinkade med ögonen på ett sätt, som Märta aldrig brukade göra. Men Tomas låtsade som om han icke såg henne och sprang förbi och vågade icke vända på huvudet. Plötsligt erinrade han sig, att han nödvändigt måste träffa Hall före klockan tre; var skulle han finna honom? Var det inte han som stod däruppe på kullen, vid det röda tornet av tegel? Jo, visst var det han... Och Tomas skyndade dit och klättrade upp för branten, och Hall vinkade åt honom med handen; men då han kom upp, såg han att det var tegelhandlaren. Det var för sent att vända om. Tegelhandlaren gick emot honom med ett förbindligt ansiktsuttryck, skakade hans hand och började beklaga sig över en mängd förluster, som han hade gjort på senaste tiden. -- Ursäkta, sade Tomas, jag har litet bråttom; jag skulle gå in här och köpa ett par handskar. Och han sköt upp en tung järndörr, som gnisslade på sina rostiga gångjärn, och gick in i tornet. Det var verkligen en handskbutik därinne; Tomas blev själv förvånad, ty han hade egentligen bara tagit handskarna till förevändning för att komma ifrån tegelhandlaren. -- Jag skall be att få ett par röda handskar, sade han; i detsamma såg han, att det var Ellen, som stod bakom disken. -- Jag säljer bara svarta handskar numera, svarade hon med ett ursäktande leende, ty jag har sorg. Jag gifte mig i går. -- Jaså, svarade Tomas med det dämpade tonfall, som är vanligt vid kondoleansvisiter. -- Min man är mycket snäll, fortfor Ellen, och han älskar mig verkligen; men han är puckelryggig. Med ens upptäckte Tomas, att Ellen icke hade något klänningsliv på sig; hon stod i korsetten med nakna armar. Blodet steg honom åt huvudet; med ett hopp sprang han över disken, drog henne tätt intill sig och började kyssa hennes armar och hals. -- Nej, sade hon med ett skyggt, hjälplöst ögonkast, nej, ni hör ju att jag har sorg! Tomas släppte henne, det var mot hans vilja, men han kände att det var nödvändigt. Hon var verkligen också blek och förgråten och hade röda kanter kring ögonen. Och hon hade blivit gammal, han såg det nu... så gammal hon hade blivit... så gammal och vissen... Tomas spratt upp ur sömnen; det var någon som gick i dörren. -- Å, ligger du och sover ännu, är du alldeles tokig, eller är du sjuk? Det var Greta. -- Mamma är så orolig för att du inte har kommit hem och ätit frukost i dag; hon bad mig gå upp och höra efter hur det är med dig. Hon säger att du var så märkvärdig i går afton. Tomas drog en lång gäspning. -- Jag är strax färdig. Jag har försovit mig. Säg henne att jag kommer snart. -- Men var i Herrans namn har du varit med ditt kindben, har du varit i slagsmål? Du ser ut så att man kan bli skral! -- Jag föll omkull i trappan och stötte mig, mumlade Tomas. -- Då måtte du allt ha varit bra lurvig... Greta snokade fram och tillbaka i rummet, fick fatt i en handduk, doppade den i vatten och började tvätta av blodet från hans kind. Under tiden gick såret upp på nytt, och blodet började sippra fram, droppe efter droppe; Greta stod villrådig. Äntligen tog hon beslutsamt en tidning, rev av en stor remsa i marginalen, blötte den i vatten och plåstrade fast den längs över skråman. Därefter tog hon för säkerhets skull ännu en remsa och lade den i kors över den förra. -- Så där, nu är det bra. -- Tack, sade Tomas. Nu kan du gärna gå din väg, så är jag snart färdig. -- Har du tagit fram någon ren skjorta då, det är ju söndag i dag... sista söndagen före jul... Det är ett förskräckligt slarv, man skall alltid ta fram rent linne på lördagskvällarna, innan man går och lägger sig... Men det är sant, du var ju sned i går afton. Greta drog ut en byrålåda och började riva om. Plötsligt brast hon i skratt. -- Nej, men vad är det här! En liten trumpet! Var har du fått fatt i den? Tu, tu-tu, tu-tu-tu! Greta satte den för munnen och tutade av alla krafter, tills hon icke förmådde mera; hon kiknade av skratt. Därefter tog hon fram skjorta, strumpor och kalsonger och lade dem på täcket mitt för näsan på Tomas. -- Adjö, skynda dig nu... I dörren stannade hon ännu en gång och sade lågt, med en helt annan och allvarligare röst än förut: -- Vet du vad, Tomas? Jag har fått en ny lifsuppfattning. -- Ä, drag på trissor, murrade Tomas. Jag visste inte av att du hade någon förut, tillade han leende. Greta var redan i trappan. Tomas låg och såg på snön, som föll därute. Det var ingen blåst, och den yrde icke längre. Den föll mjuk och vit och stor. Han skulle alltså leva, och gå omkring bland de andra, som förut, och taga sin examen ju förr desto hellre, och bli en aktad man. Kanhända skulle han också få en ny lifsuppfattning, liksom Greta. Ja, det kunde han i själva verket mycket väl behöva. Men hur kom det sig, att han icke hade fått något brev från Märta, sedan hon reste? Brydde hon sig icke alls något om honom vidare? Det var en obehaglig dröm... Han måste anstränga sig för att åter kunna se Märta för sitt inre öga så som hon var, utan gula tänder och utan drömmens underliga löje. -- Nej, han skulle upp och leva alltså, och börja på nytt. Hur skulle det vara om tjugu år? "Ett långt liv gör icke alltid människan bättre, utan förökar ofta skulden." Å, om tjugu år skulle han kanhända småle åt alltsammans, då han någon gång kom att tänka på det. Det hade likväl varit en otrevligt tillblandad historia, och han hade icke någon lust att gå igenom den på nytt. Lukten av rent linne stack honom i näsan, då han böt om skjorta, och ingav honom en nästan kittlande känsla av lifslust, oaktat han ännu kände sig sönderbråkad i hela kroppen. Huvudet värkte och benen kändes stela som pålar, och då han äntligen kom upp ur bädden, liknade han en ryttare, som mitt under någon alltför dumdristig ritt blivit kastad ur sadeln och därefter mödosamt reser sig för att med värkande lemmar återtaga färden till fots, haltande, blodig och nedsölad av vägens smuts.