Part 9

[19] Så t.ex. skryter Skalden _Menander_ sjelf öfver sin Scythiska härkomst, ehuru han aflagt allt, som vittnade derom. Man har många exempel på Scyther, som i Grekland väckte uppseende för sin lärdom och sina kunskaper, såväl som för sitt snille och sin qvickhet, men hvilka, för det de aflagt sin nationalitet, och, såväl till språk som seder, antagit den Grekiska, derigenom gjort sig, till den grad, förhatliga hos sina landsmän, att om de tilläfventyrs någongång till dem återvändt, de då icke mera blifvit af dem såsom sådane erkände, utan stundom till och med till lifvet straffade; hvilket t.ex. var förhållandet med den af Plutarchus och Herodotus så mycket berömda _Anacharsis, Scylen_, m.fl.; under det andra åter, som ströko kring land och riken, gjorde sig kända för sina svartkonster, hvilket t.ex. var berättelsen om _Abaris_, och dess förtrollade pil. (se _Plato_, Charm. p. 465. _Strabo_, m.fl.; jemf. _Delirius_ L. IV. disqu. Mag. c 2. q 7. p. 419). Dock saknas icke exempel på dem som äfven i sin hembygd, gjort sig allmänt kände och berömde, såsom t.ex. den gamla skaldefadren _Orpheus_; hvars sånger, med afseende å deras förtjusning, skildras likt vår _Väinämöises_. Väl hafva alla dessa män, som det tyckes, antagit eller erhållit Grekiska namn; ehuru då och då äfven framsticker ett Scythiskt. Märkvärdigt är det likväl, att bland de fyra äldsta Scythiska namn, hvilka anföras af _Herodotus_, träffar man 3, hvilka icke blott till ändelsen, utan som det tyckes till hela ordet, synas vara rent Finska, ja så lika våra ännu brukliga gamla Finska slägtnamn, att de knappt ifrån dem kunna urskiljas; nemligen: _Leipoksain, Arpoksain, och Kolaksain_. Äfven det fjerde, som i Accusativus skrifves _Targitaon_, torde i Nominativus hetat _Targitain_: ej olikt familjenamnet _Tarkiain_.

[20] Visserligen bestå dessa underrättelser, hufvudsakligast, endast i små partikulariteter och bagateller; men det är ofta man af sådana, som det tyckes, obetydliga omständigheter, kan leta sig fram till bevisen äfven för större sanningar, derigenom att man följer de förra med uppmärksamhet. Så t.ex. anmärkte Grekerne, bland annat, att Scytherne, till sin beklädnad, äfven brukade begagna sig af trädens fibrer (barkens inre hinnor). Om man härmed haft afseende på deras skoplagg, så tyckas, än i dag, Finnarnes _wirsut_ (näfverskor) och Tscheremissernes m.fl:s _bast-skor_, gjorde efter samma modell, icke motsäga detta, så mycket mindre, som de ännu karakterisera de Finska nationerna ifrån andra. På samma sätt anmärker t.ex. _Plinius_, att Scytherne kallade Moeotiska hafvet _Temerinda_, som på deras språk skall hafva betydt _hafvets-moder_. Finnarne benämna på samma sätt, ännu, hvarje större vatten (emä-wesi: moder vatten) ty _emä_ betyder icke blott mor, utan äfven, i anledning deraf, _per comparutionem_, _stor_; hvilket vi ofta redan förut anmärkt (Se Litt. Tid. 1817. p. 293, 377) och i följd hvaraf de kallade hafvet _emä-merta_. (Måhända har sjelfva _Saimen_, i anledning deraf, blifvit kallad _Eno_, i stället för _Emo_?) Likaså anmärker Herodotus, såsom en högst besynnerlig egenskap hos Scythernas hornboskap, att de saknade _horn_; detta utgör ännu karakteren på den genuina och ägta Finska boskaps-racen; äfvensom just dessa kor anses vara de mest mjölk-rike -- att förtiga många andra sådana likstämmigheter, hvaraf vi anfört en del längre fram i boken.

[21] Som bekant är, hafva vi ursprungligen att tacka Professor Rask för vårt nya, af _Renvall_ utgifna, Finska Lexikon, till hvars utarbetande och tryckning han öfvertalte Riks Kansleren Grefve Rumænzoff att icke blott försträcka kostnaderne, utan äfven att anslå eller tillbjuda ett resstipendum för den, eller dem, som, med en djupare förvärfvad kunskap i Finska språket, ville, genom resor bland de i Ryssland vidt kringspridde Finska folkstammar, närmare undersöka dessa nationers häfder, språk och seder, m.m.; ehuru vi, till vår blygd, nödgas erkänna -- att ingen då visste draga fördel deraf.

[22] Nemligen, i förra fallet, derigenom att de (i anseende till en oviss skörd) beständigt skulle sväfva emellan hopp och fruktan; och, i sednare fallet, derigenom att de (i brist på afsättning af sina manufakturer) skulle måhända nödgas svälta. Att förklaringen blir lika paradox som öfversättningen, är icke vårt fel.

[23] Sjelfve hafva vi icke varit i tillfälle att genomögna detta loftal, men af Bilmarks recension deröfver, finna vi att dess innehåll varit sådant.

[24] Tacitus förstod sjelf att njuta en ovanlig ynnest af Kejsarne Vespasianus, Titus, Domitianus och Nerva; och blef, tid efter annan, befordrad till de högsta embetstjenster i staten; under Vespasianus, Procurator i Gallia Belgica; under Domitianus, _Prætor_; och ändteligen under Nerva, _Consul_, år 97 e.Chr.

[25] Han säger: "_non quo nullos (Fennones) credant (deos), sed quod nihil habentibus adimere Dii nihil possunt_." (Leipziger-upplagan, tryckt 1572, sid. 463). Dock tyckes han sjelf varit föga belåten med denna sin förklaring, då han, på ett annat ställe, förebrår Tacitus denna dess otydlighet, räknande detta ställe bland dem "quæ contraria sunt; et fidem dicenti detrahunt, et vel offendunt, vel corrumpunt audientes;" och tillägger vidare: "impium (scil. dictum) nulloque modo probandum, illud Taciti, temere quibusdam laudatum: securi adversus homines, securi adversus deos", &c. (se hans _Initia Rhetorica_. Aboæ 1792, P. 1, Sect. 1, c. 12, §. 160.)

[26] Han tyckes således här redan hafva glömt hvad Tacitus i föregående mening nämnt om "_suas alienasque fortunas, quas spe metuque versare noluere_"; och att de ej måtte hafva varit så utan all förmögenhet, bevisas deraf, att de redan de följande seklerna hemsöktes af vinningslystne vikingar, som af dem bortförde deras skatter.

[27] Nemligen i sådan mening att den (sällheten) vore svår att ernå. Men man må än vända och förklara huru som helst, så passar detta lika litet till den förklaring Ernesti vill ge saken, som till den Chladenius söker att ge den. Ty den förre, som vill lämpa det på fattigdomen (såsom grunden till deras _securitas_) kan ej kalla den _difficilis_, emedan ingenting är lättare i verlden, än att blifva fattig; och den sednare, som vill lämpa det till sällheten (såsom en följd af att icke äga någon önskan), kan ej kalla denna för en _res_ -- ej heller att den genom någon _res_ kan vinnas.

[28] Meningen kanske blefve då den: i anseende till sin uselhet, fruktande hvarken gudar eller menniskor, hade de kommit i den svåra belägenhet, att de icke en gång mer hade någon önskan öfrig, till sin räddning. Och detta vore något helt annat än den beprisade sällheten.

[29] Väl ser man att tendensen med denna Taciti berättelse är att visa, det Finnarne voro ett vildt och modigt, men tillika ett fattigt och ohyfsadt folk, hvilket omtalas strax i början, och fortgår beskrifningen härom, genom de följande meningarne, oafbrutet, under ett jemnt fortskridande att upplysa hvaruti denna fattigdom och vildhet bestod. Men att utan allt sammanhang härmed, och likasom midt uti meningen, säga att de voro säkra för gudar och menniskor, samt att de hade ingenting öfrigt att önska, förefaller oss nog tvärt och abrupt, för att icke säga löjligt; utan att vi kunnat finna att detta på minsta sätt stödjer sig på deras nyss åberopade fattigdom.

[30] Se: _Dissert. de Fennis, auctore Tacito &c. Præside Joh. Bilmark, et Respondente Isaac Florin_, Aboæ 1776. p. 14. 8:o. Man äger äfven ett annat lika höglärdt Akademiskt arbete, under titel: _Ad excutienda Caj. Cornelii Taciti de Suionibus et Fennis, judicia chorographico historica_, hvilket, utgifvit i Upsala 1740, under Professor Elias Frondins præsidium, af Joh. J. Amnell, innehåller, med undantag af sjelfva titelbladet, platt ingenting upplysande i ämnet.

[31] Ernesti mening tror han sig hafva slagit ur brädet, med den invändningen, att Finnarne ju hade boskap, som de kunde förlora (nemligen -- hos Gudarna?), ty om deras förmåga talar blott Ernesti; och öfver Chladenius, hvilkens skrift han egentligen tyckes vela recensera, gör han strax i början, följande, ganska sanna, parafras: "_Fallaci ratiocinatione, ignorantiam bonorum in abundantiam et satietatem vertit, et ex feritate morum, inopiæ juncta, securitatem gentis istius conflat. Unde tandem conficit, quod summæ felicitatis compendium est, votis non indigere, in eos convenire, qui a felicitate essent remotissimi_"; men man kommer snart underfund med att det står klent till med vår kära Bilmark, och att han sjelf ej har någonting bättre att anföra; hvarföre han ock i all tysthet lemmar Chladenius i fred (med sin tanke om orden: _illis non voto quidem opus esset_) och sjelf begifver sig åstad att förklara orden: _securi adversus homines, securi adversus deos_, hvilka han vidt och bredt utlägger i 4, 5 och 6 §§.

[32] Till denna slutsats tyckes Förf. hafva kommit i anledning deraf att Tacitus säger -- egentligen om Peucinerne, ett pseudo-sarmatiskt folk: -- "_procerum connubiis mixtis_"; hvilket omdöme, äfven om det skulle anses gälla för Finnarne, likväl äfven utan afseende huru det, i anledning af de olika läsearterne, rättast bör förstås, i alla fall icke afser några slägtskapsförbindelser med Svenskarne, utan om så vore -- med Sarmaterna.

[33] Väl veta vi, enligt de äldsta underrättelser, att Finnarne i allmänhet varit kände såsom ett troget och ärligt folk. _Jornandes_ säger om dem: "Finni mitissimi", och vi kunna lämpa på dem, hvad _Tacitus_ i 19 Kap. säger med afseende å flera af dessa nordiska folk: "_plus ibi boni mores valent, quam alibi bonæ leges_"; men att, såsom Bilmark påstår, stöld och snatteri fordom bland Finnarne varit nästan okände, våga vi lika litet afgöra, som huruvida det alltid skett af moraliska principer, eller af en nationen medfödd ärlighet; måhända kanske lika mycket af fruktan för möjligheten att genast kunna blifva upptäckt genom någon trollkarls tillkallande, hvilken ej blott troddes äga den stora förmågan att få igen det förlorade, utan äfven den, att med en osynlig makt fjättra den brottslige vid sjelfva det ställe, der han velat föröfva sin illgerning. Dock härmed må nu vara huru som helst, så är det åtminstone säkert, att om de än voro säkre för hus- och fick-tjufvar, de derföre ej voro skyddade för andra och större våldsamheter. Det är vanligt att man i naturtillståndet, äfven som under en lägre grad af civilisation, ofta söker att hämnas en mindre oförrätt med en större, och att den starkare blott kan försonas med den svagares blod. Detta gäller isynnerhet om alla vildsinta nationer, och att Finnarne härifrån icke gjort något undantag, tyckes Tavastländningarnes mordlynne än i dag påminna.

[34] Det tyckes som man här velat lämpa på Finnarne, hvad Tacitus i 35 Kap. säger om Chaucerne: "_quieti secretique, nulla provocant bella, nullis raptibus aut latrociniis populantur_." Det heter deremot, tvertom, om Finnarne, med afseende å Venederne, som voro deras närmaste grannar: _quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant_. (scil. Venedi). Dessa roffåglar, på ena sidan, och Svenskarnes krigiska grannskap, på den andra, tyckes bevisa att Finnarne, åtminstone i detta afseende, ej lefde så securi som man föreställt sig.

[35] Denna uppgift skola vi längre fram komma att vederlägga, och vela blott här anmärka, att åkerbruket gifver den säkraste vinsten, der det något så när kan idkas, och rikeligen belönar både arbetet, tiden och fliten -- äfven om det ena året skulle gifva mindre skörd än det andra. Det är jagt, fiske, handel och härnad, som af allt är måhända mest beroende af lyckan.

[36] Äfven denna Bilmarks förklaring, så misslyckad den i sig sjelf är, har icke engång den förtjensten att vara hans egen, ty den finnes redan förut framställd af andra, t.ex. af _Pichena_, i dess förklaringar till Taciti Opera. Amstelodami MDCLXXII. T. II. p. 696, not. 5, der det om Finnarne heter: "In fæda enim paupertate, securi adversus räptores furesque agebant, quibus nihil quæstui apud eos. Et dum agriculturæ non studebant, securi etiam erant adversus deos, id est, adversus grandines, ac tempestates, ceterasque coeli injurias, quæ segetes, atque omnes alios terræ fructus aliquando destruere solent." &c.

[37] Detta säger ju Tacitus i 45 Kap. om Esterne, och deras vidskepelse: "_id pro armis omnique tutela_." På samma sätt skulle det hetat, om de varit tryggade af sin tapperhet; derföre står det t.ex. i 40 Kap. om Longobarderna: "_præliis et periclitando tuti sunt_." Äfvenså om de varit det genom en beständig fred, såsom det läses i 36 Kap. om Cheruskerna: "_pax eis jucundius quam tutius fuit_." Skulle de, som Förf. tror, varit skyddade genom en inbördes ärlighet, så hade det äfven då bordt vara _tuti_; så säges det t.ex. i 35 Kap. om Chaucerna: "_malit_ (hic populus) _justitia tueri_." Och ändteligen, om de varit hägnade (_muniti_) genom sjelfva naturen, d.v.s. bakom sjöar och skogar, säkre för fiendtliga anfall (hvilket Bilmark också anför bland sina många argumenter), så visar ju 40 Kap. oss, att det då bordt heta: "_fluminibus aut silvis muniuntur_"; hvilket Tacitus säger om Reudiginerne och åtskilliga andra folkslag.

[38] Detta inkast möter alla dem, som sökt förklara dessa Taciti ord, blott dermed att de utropat Finnarne såsom (utvertes) säkre och skyddade mot gudar och menniskor, antingen genom naturen, klimat, fattigdom, ärlighet, tapperhet, eller hvad helst det vara må, så framt de ej tillika mäktat bevisa, att Finnarne sjelfve, i alla möjliga afseenden, vid sedda och oförutsedda tillfällen, buro inom sig denna tillit till sig sjelfva.

[39] Man må icke förblanda sig dervid, om man säger: _hafva önskan_, hafva önskan _öfrig_, eller hafva önskan _af nöden_, ty all önskan är af nöden. Om man så kunde uppfylla alla sina önskningar, att ingen vore öfrig, så hade man ju ingen önskan; ty en önskan som en gång blifvit uppfylld, är icke mera någon önskan, lika litet som en skuld, hvilken redan blifvit betald, är någon skuld. All önskan uppkommer af saknaden och behofvet, (ehuru detta behof, genom andra tillstötande omständigheter, kan blifva större eller mindre, d.v.s. förvandlas till lustar och begär) och således der ej behof och brist är, der är ej heller önskan. Eller det man önskar kan anses som ett komplement till det man saknar, så att det önskades plus, och det saknades minus upphäfva hvarandra, emedan de äro att anses såsom digniteter af samma rot. Skulle denna jemnvigt någonsin kunna åvägabringas, så hade menniskan ingen önskan; men hon hinner knappt uppfylla ett af sina behof, innan hon redan känner tusen andra. Sålunda fortfar hon hela sin lefnad igenom, att, enligt naturens lag, beständigt rubba och förändra detta förhållande af + och -, utaf behof och brister, d.v.s. med andra ord, så länge hon lefver, måste hon sakna och önska.

[40] Man tyckes här hafva sammanblandat begreppet att kunna _inskränka_, eller _afsäga sig_, en önskan (beherrska sina sinnliga passioner) med begreppet att helt och hållet _sakna_ dem; hvilket är någonting helt annat. Blomman t.ex. har ingen önskan, hon har ock derföre ingen sällhet, och saknar såväl den inre som yttre känslan, eller åtminstone -- medvetandet deraf. Annat är förhållandet med djuret, hvilket äger medvetande af sina behof, och således äfven längtar att tillfredsställa dem. Så är det ock med menniskan! Tillfället att kunna _tillfredsställa sin önskan_ (njuta) utgör hennes sinnliga sällhet att kunna _uppfylla sin bestämmelse_ (verka) dess _ideella, verkliga_.

[41] _Hoppet_, som är _tron på önskan_, skulle då äfven försvinna, det hvilket öppnar en himmel för så många.

[42] Det är samme Författare, som öfversatt: _victui herba_, med "_de (Finnarne) brukade gräs till kläder_" (!?) -- se samma sida. Månne icke Tacitus härmed hade afseende på deras nödbröds ämnen: _suola-heinät, wehkat, tahi muut -- olet ja petut?_

[43] Af alla de öfversättningar vi varit i tillfälle att jemföra, har den ena, i detta fall, ej varit stort lyckligare än den andra. De hafva alla trampat samma väg, och följaktligen äfven alla råkat på villostig. Så är åtminstone förhållandet med en _Italiensk_ af D'Anghiari, tryckt i Venedig 1628, i stor 4:o sid. 514; en _Engelsk_, tryckt 1622, p. 271; en _Tysk_, af Jac. Micyllus, tryckt i Frankfurt 1511, s. 1323; en _Fransk_ af D'Ablancourt, tryckt i Amsterdam 1670, s. 412, och en _Latinsk_ utläggning af A. J. Valpy tryckt i London 1821, 8:o, Vol. 7, att förtiga flere andre. Fransmännen, som taga allting på den lätta sidan, hafva äfven i sin öfversättning varit mera frie, hvarigenom de fått den att klinga bättre än mången annans, helst sedan de tillagt orden: "_pour être heureux_."

[44] Bland mångfaldiga andra förklaringar, öfver dessa Taciti tvetydiga ord och meningar, må vi äfven anföra Juustens anmärkning. Ej derföre som vore den mera upplysande än de andras, men emedan den, på sitt sätt, är ganska originell, och utgör, på sätt och vis, en motsats till Bilmarks, och flere andres. Ty sedan han talat om en föregifven Finsk konung, benämnd _Rostiof_, hvilken öfver hela norden var beryktad för sina spådomar, sina hexerier och hemliga konster (och hvarföre han äfven efter sin död blef af folket förgudad) så säger han i anledning deraf: "_quod igitur Tacitus, Finnos adversus deos securos fuisse, scribit, falsum est. Aliter sine dubio de Finnorum pietate judicaturus fuisset, si, quam vehementer Rostiofium suum offendere timuerint, non ignorasset_." (Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 st. p. 99.)

[45] Man finner af flera ställen hos Tacitus, det Romarnes första beröring med de Germaniska folkstammarna, åtminstone med de nordligare, liksom med de Skandinaviska, torde, enligt all sannolikhet, hafva skett sjövägen. Så t.ex. säger han om dem i 2 Kap. "_quia nec terra olim, sed classibus advehebantur_"; och i 34 Kap. om Friserna: "_Romanis classibus navigatos_." Att kommunikationen dem emellan likväl varit ganska sparsam, ger han i 2:dra Kap. tillkänna: "_adversus oceanus raris ab orbe nostro navibus aditur_." Att Romarne på sådant sätt, redan under Augusti tid, med sina flottor kringseglat de nordiska kusterna, allt ända till Jutland; och härifrån, antingen ryktesvis, eller öfver det vida haf de här funno liggande framför sig, fått kunskap om de Scythiska (d.v.s. Skandinaviska, eller, kanske rättare Tschudiska) landen, intygar äfven hans landsman och samtidige, Plinius, i 2:dra B:s 17 K. af sin Natural-Historie: "_Septemtrionalis vero oceanus, majore ex parte navigatus est, auspiciis Divi Augusti, Germaniam classe circumvecta ad Cimbrorum promontorium: et inde immenso mari prospecto, aut fama cognita, ad Scythicam plagam_"; ehuru han, i 4:de Bok. 27:de Kap. anser detta rykte, i afseende å dessa ännu obekanta kuster, mindre tillförlitligt: "_reliqua littora incerta signata fama_." Strabo, född i Amasia uti Kappadocien, i Asiatiska Turkiet, som lefde under Augusti och Tiberii tid, och dog vid 60 års ålder, år 25 e.Chr. besannar dessa uppgifter i 7:de B:s 2:dra Kap. §. 4, af sina geografiska skrifter, der han säger: "vi känna de Germaniska folken allt från utloppet af Rhen till mynningen af Elben, men allt hvad som på andra sidan om denna flod sträcker sig åt hafvet, är för oss helt och hållet obekant. Ty hvarken äga vi oss vetterligt, det någon af våra förfäder seglat utmed denna kuststräckning, längre östvart, ända till mynningen af det Kaspiska hafvet, (det låg, som bekant är, i Romarnes och Grekernes begrepp, att de nordiska och Kaspiska hafven stötte tillsammans) eller har någonsin Romarnes framsteg sträckt sig på andra sidan Elben, lika så litet som någon annan landvägen trängt sig dit." _Gnoritsontai d' apo ton ekbolon Raenon labontes ten arkhen, mekhri te Albios. Ta de péran te Albios, ta pros to Okeano, pantápasin agnosa aemin esin. Oute gar ton proteron oudenas ismen ton paráploun teton pepoieménous pros ta eothinà mérae, ta mekhri te sómatos taes Kaspias thaláttaes, outh' oi Romaioi proaelthón to eis tà peraitéro to Albios os d' autos ede petsoi parodeúkasin oudénes_.