Part 8

[8] Ibland Finska språkets många märkvärdiga _egenheter_, förtjenar t.ex. nämnas den, att då ett Verbum skall konjugeras, och begreppet deraf är förenadt med en negation, hvilket uttryckes genom tillägg af Adverbet icke, t.ex. _en auta_ (jag hjelper icke) så förändras, eller rättare omkastas hela, den annars så reguliera, flexionsformen, på så sätt, att sjelfva Verbum nu, i stället för partickeln, blir ett _inconjugabile_, eller rättare: behandlas såsom ett Impersonale, och sjelfva flexionen deremot öfverflyttas på den nekande partikeln, hvilken, genom tillägg af pronominal-suffixen, nu, sin tur, flekteras genom alla _numeri_ och _personæ_. Denna iakttagelse följes af språket ganska noga, och förkastar, så väl i detta som i hvarje annat fall, med sträng konseqvens, äfven den minsta kränkning af dess egenskaper. Ibland andra egenheter har Finska språket äfven den, att det icke, liksom andra språk, begagnar sig af _prepositioner_, så framt ej, för omvexlings skull, någongång i poesin. Hon har förvandlat dem alla till _postpositioner_, derigenom att hon ställt dem efter de ord, hvartill de skola höra. Deraf kan ock förklaras uppkomsten till de flesta suffixer. Finskan har i detta fall, på ett märkvärdigt sätt, utbildat och bibehållit sin genuina karakter, att nemligen lägga största vigten på _början_ af orden. Derföre tål hon hvarken _Prefixer_ eller _Prepositioner_, derföre bildar hon sina mångfaldiga _derivativa_ af _slutändelserna_, derföre intonerar hon _första_ stafvelsen med en stark _Aksent_, och derföre har hon ganska laglikmätigt uppfattat _Rimmet_ (allitterationen) i början af versen, liksom i början af ordet, och icke, liksom andra språk, vid slutet. -- Också deruti har Finskan en egenhet, att den, egentligen att tala, ickc har något _Passivum_, utan brukar i det stället ett _Verbum Impersonale_, som konstrueras såväl med _Accusativus partialis_, som med en enkom dertill egnad kasus (se _Otava_. 2 D. p. 259). Så t.ex. i stället att säga: _jag älskas_, uttrycka de sig: "man älskar mig"; hvilket, sanningen att säga, är logiskt rättare, emedan predikatet här, jemte Subjektet, äfven utmärker Objektet för handlingen; ty jag kan icke _älskas_, om icke någon _älskar mig_. Dessa _Impersonalia_ hafva orätt, i Södra dialekterne, blifvit behandlade såsom _Verba-Passiva_; under det de, i de Norra dialekterna, lika orätt, blifvit begagnade såsom ett slags _Verba Deponentia_ (se _Otava_. 2 D. p. 256.) Såsom en egenhet, i Finska språket, kan äfven anmärkas, att ganska många _Substantiva_ hafva tvenne slags, eller dubbla, _Pluralis_; t.ex. _säkkiä_ och _säkkilöitä_, _pussia_ och _pussiloita_, _tuolia_ och _tuoliloita_, _pukkia_ och _pukkiloita_; eller, (enligt en annan form): _weljet_ och _weljekset_, _sisaret_ och _sisarekset_, _serkut_ och _serkukset_, _kälyt_ och _kälykset_; _lankot_ och _lankokset_, o.s.v.; af hvilka några äfven tyckas hafva haft en dubbel singularis, och hvilka hvardera former deklineras genom alla sina Kasus, både med och utan promominal-suffix, utmärkande visserligen en fin distinktion, i begreppet, den vi dock här icke tro oss böra examinera. Troligtvis har Finskan, ursprungligen, såväl som dess systerspråk -- Lappskan, äfven haft en egen form för _Dualis_, hvaraf spår ännu skola röja sig äfven i Magyariskan eller Ungerskan. (Jemför _Gyarmathi_, _Affinitas Linguae Hungaricae cum linguis Fennicae originis_, p. 11.)

[9] Väl omtalar Herodotus en Scyth eller Get, vid namn _Zamolxis_, hvilken först såsom betjentgosse, och sedan såsom lärjunge, åtföljt Pythagoras till Egypten, hvarifrån, sedan han insupit dennes läror och visdom, han återvändt till sin hemort, der han omfattad af sine landsmäns kärlek, ibland dem infört Egyptiska bruk och plägseder. (?) Detta må vara. Enligt en annan berättelse deremat (Jfr _Zedler_, T. 36, 791). skola dessa Scyther, hvilka varit mycket hemmastadde i magiska konster, lärt sig dessa mysterier af de nordiska Hindus-stammarne, i anledning hvaraf de ock, redan på Platos tid, voro ansedde såsom stora svartkonstmästare. Det säkra torde vara, att hvar och ett folk haft sina Myter, m.m. liksåväl som sitt språk; men hvarifrån de först erhållit dem, eller på hvad sätt? lärer ej blifva så lätt att förklara.

[10] Så t.ex. säger _Plinius_ (L. IV. c 1) om Scythien, eller egentligen om Thracien, "_Omnis Græciæ fabulositas, sicut et litterarum claritas, ex hoc primum sinu effulcit_:", Likaså berättar _Clemens Alexandrinus_ (L. I) att Grekerna inhämtat mycken kunskap af Scytherna, hvilket äfven _Plato_, i sin _Cratylo_, bekräftar; och _Theodoretus_ (i _colloqu_. 5) berömmer på det högsta såväl Scythernas snille som deras skarpsinnighet och urskillningsförmåga. Enligt egna gamla folksägner, uppgifva Grekerne sjelfve sig hafva erhållit Gudar från Egypten, _Bokstäfver_ af Phoenicierna, och _Mysterier_ d.v.s. _Vetenskaper_ från det Thraciska Phrygien. Måhända härleda sig härifrån de begrepp, de gamla gjorde sig, om _vishet_ och _rättfärdighet_, ytterst i norden; hvilket på sätt och vis tyckes sammanstämma med Finnarnas, af oss i Otava framställda, äldsta _vishets-lära_; liksom Göternas begrepp om deras hemliga _vetenskaper_ och _konster_ fullkomligt öfverensstämmer med detta folks sednaste, af oss här omrörde, signerier m.m.

[11] Jemf. _Otava_ 2 D. s. 102. Vi hafva någon gång framdeles ämnat, uti en särskilt afhandling, närmare framställa hvilka af Grekiska och Romerska författares reflexioner och aforismer icke blott äro synonyma med våra gamla Finska Ordstäf, utan ofta nog synas, till orden, deraf vara en öfversättning. Visserligen kunna allmänna sanningar, och åsigter, uppfattas såväl af det ena folket som af det andra; men formen, hvarigenom de uttryckas, kan icke gerna, utan naturlig orsak, blifva densamma. Om man nu bevisar att en stor del af de gamla Filosofernas mest genialiska tankar, ock vishets-sentenser, finnas icke blott ordagrant uttryckte i dessa Finska folk-filosofemer; utan ofta mera poetiskt och åskådligt, mera naift och träffande der framställda, så blir det fråga om Finnarne upphämtat sina Sedebud och Gnomer af de Grekiska skribenterne, eller desse, sina, af Finnarne? Troligtvis, intetdera! Men -- månne icke ordstäf, liksom nu, äfven funnos i gamla dagar? Och månne ej samma ordstäf funnos hos olika nationer -- helst af samma folkstam? Månne icke slutligen desse Greklands vise (liksom hvarje annan vis man både bör göra, och ännu gör) samlat och begagnat all den visdom och kunskap de kunnat öfverkomma, utan afseende från hvad källor de inhämtat den? Besvaras dessa frågor med ja, då har man ock derigenom en förklaring huru Finska Ordstäf kunna förekomma hos forntidens Auktorer. Och hvad som är än mera, man har deruti ett nytt, och från främmande nationer hämtadt, ganska talande, bevis, på dessa Finska Ordspråks höga ålder, hvilket vi redan förut (i _Otava_ 1. D. p. 31, 82), sökt bevisa på en annan, motsatt, väg, hvilken öppnar sig för oss, genom forskningar inom våra egna häfder.

[12] Som bekant är, lärde _Zoroaster_ eller _Zeretoscatro_ (jfr p. 31, 32) att "_af intet blir intet_." Det var härifrån han utgick, härpå byggde han sitt system, och härifrån slöt han att det således måste vara en _ursprunglig princip, evig och oändelig_. Härifrån utgick, äfven _Anaximandros_ (som var född omkring 610 år f.Chr.), hvilken, af Greker, skall varit den första, som uttalte denna sats; hvarifrån han slöt att det ursprungligen måste finnas något, som i sig sjelft är _oföränderligt_, hvilket är orsak till alla de föränderliga tingen. Efter honom uppförde äfven _Anaxagoras_, från Klazomene, (omkring 500 år f.Chr.) sitt filosofiska system, på samma grundsanning; och äfvenså skall _Demokritus_, från Abdera, (omkring 460 år f.Chr.) i sitt arbete om Verlden och dess Natur, hafva utgått från denna sats, då han slöt att det ursprungligen måste finnas något, hvilket, enligt hans åsigt, bestod i _Atomerna_ och _Rummet_; samtidigt med hvilka han antog _Rörelsen_ och _Tiden_. Äfven _Xenophanes_, från Kolophon, stiftaren för den Eleatiska skolan (som lefde omkring 556 år f.Chr.) började med att filosofera ifrån samma sats; hvilken han dessutom omkastade, eller betraktade från en annan, ny, synpunkt, hvilken man uttryckt med orden: "_ex nihilo nihil fit, et in nihilum nihil revertitur_." Samma lära framställde äfven hans vän _Parmenides_, hvars sats var: "_hvad som är är; och hvad icke är, är icke_." Af allt det anförda finner man således, att denna grundsanning: "af intet blir intet", var ett resultat af den tidens djupaste filosofiska forskning, och inneslöt fordomdags mycken visdom. Såsom någonting märkbart, förtjenar nu anmärkas: att bland de tusendetals filosofemer, som ännu finnas i Finnarnes mun, är intet så allmänt, som detta de gamles kausalitets-begrepp, uttryckt med samma ord, men, genom ett fint maniement af språket, så framstäldt att det tautologiska dubbla upprepandet af ordet intet, derigenom undvikes. Man hörer nästan hvarje bonde, tidt och ofta, säga: _Ei se tyhjästä synnyk!_ eller _Ei se lähek tyhjästä_, eller _Ei tyhjästä mitään tulek_; utom flere härmed mer eller mindre synonyma ordspråk t.ex. _Ei tyhjä säkki pystyssä pysyk!_ o.s.v. äfvensom de säga: _se on tehty, kuin on tehty_, eller _tehty seisoo_... (hvad som är, är). Om flere af dessa de gamla Finnarnes filosofiska åsigter kan man jemföra _Otava_ 1. D. p. 73, m.fl. st.

[13] _Pherecydes_, från Syros (som lefde omkring 565 år f.Chr.) antog, i sitt filosofiska system, Tiden, såsom den hvilken skapat (format), allt, för det äldsta. Någon sådan idé tyckes äfven hafva legat till grund för Finnarnes åsigter af verlden; dock utan att de derföre tilldömde den skapelseförmågan. Med begreppet af Tiden, jemförde de begreppet af Rummet (Rymden), och deras filosofi blef: _Aika wanhin, Avaruus suurin_. (Tiden, den äldsta; Rummet, det största). (_Otava_ l.c.) Enligt _Diogenis_ från Laerte, uppgift, skall det annars redan hafva varit en af Thales' filosofiska satser: att "Rummet var det största", emedan det omfattade allt.

[14] Månne det icke var förmedelst ett försök, att införa denna _Allitteration_ äfven i Grekiska Språket, hvarigenom _Gorgias_, från Sicilien, Empedocles' lärjunge, visste på sin tid (omkr. 430 år f.Chr.) väcka så stort uppseende i Athén, medelst det oratoriska behag han sökte gifva sina tal, derigenom att han på vissa ställen placerade ord med lika stafvelser och ljudfall. Hvilket sätt att tala, man sedermera, efter honom, kallade _gorgiasera_, och som man trott sig böra förklara med rimma. Men rimmet (nemligen slutrimmet) är en alltför sentida uppfinning, och lärer förskrifva sig från medeltidens munkar, af hvilka _Leonius_, i Paris, isynnerhet derföre gjort sig känd. Det tyckes således vara mer än sannolikt, att man härmed bör förstå detta urgamla, hos Tschudiska eller Scythiska folken öfliga, stafvelse-rim i början af orden.

[15] Man finner, snart sagdt öfverallt, i dessa gamla Nordiska Sånger, inflätade Finska ämnen, d.v.s. verser lösryckta från Finska Runor; så till ex. förekommer i Grimnismal, 9:de strofen, vid beskrifningen på Valhall, ett långt stycke, som, ord för ord, är taget från en hos oss ännu ganska allmänt gängse Finsk Runa, hvaraf jag upptecknat åtminstone 20 olika varieteter, af hvilka en finnes införd i _Pieniä Runoja_, 1 D. p. 24; hvilket må tjena som ett nytt bevis på våra mest allmänna Runors ålder. Nu kan man väl invända, att Finnarne, på samma skäl, möjligen kunnat få dem ifrån Svenskarne; men man behöfver blott genomläsa de särskilta verserne på hvardera språket, och man måste vara skumögd för att icke genast kunna urskilja de genuina. Ja sjelfva den gamle _Odins vishets-reglor_, sådana de förekomma i hans och _Lodfafners_ höga Visa, införde i 1:sta afdelningen af _Havamal_, äro så sammanskrapade af våra Finska ordstäf, att vi icke kunna begripa annat, än att det måtte hafva varit en infödd Finne som först sammansatt dem, eller som åtminstone lemnat rudimaterierna dertill.[D] Ja än mer, beskrifningen på Odin sjelf, såväl som hans klädsel, sådan den förekommer i 6:te Kap. af Volsunga-Sagan, och hos Saxo, är ingen annan än gamla Gubben Väinämöises -- icke en gång förglömmandes att han var enögd; i anledning hvaraf man ock i den af Herr Fogelberg, uti antik stil, idealiserade statyen öfver Odin, sådan den finnes i marmor uthuggen och uppställd i härvarande Kongl. Museum, skall uti sjelfva kostymen igen finna mycket, som tillhör vår Nation, hvaribland t.ex. må nämnas, att han paraderar i "Österbottniska pjexor."

På sådant sätt kan man nu lösplocka många af de lånta och granna fraser, hvilka länge prålat i den gamla Nordiska skaldekonsten; och hvad som sedan återstår såsom eget, torde icke betyda stort mer, än konsten att kunna sammanfoga dem. Att detta i allmänhet måste vara fallet, skönjes ännu mer deraf, att Svenska Nationen (vi mena härmed Allmogen) aldrig ägt, liksom den ännu icke äger, någon, hvad man kallar, "poetisk ådra"; då deremot Finnarne, ännu i dag, i de öfre provinserne, äro, nästan hvarannan bonde, om ej just Skalder till professionen, så åtminstone Rimmare eller Improvisatörer. Och icke nog dermed, att de hafva en egen national-poesi, äfven deras musik (folk-melodier) och musikaliska instrumenter, äro så helt och hållet af en egen karakter, d.v.s. så nationella, och tillika originella, att de icke annorstädes stå att träffas. Väl hafva äfven Svenskarne, i fordna tider, haft sina Barder, likasom, i sednare tider, sina Skalder; men desse hafva ej utgått från folket, de hafva härstammat från den bildade klassen: de löntes vid hofven, och voro mycket aktade, hvilket beviste att de voro sällsynte, och saknades hos allmogen. De qvädde således icke Folkets känslor för Konungen; utan sina egna, för både Konungen och Folket. Såsom bildade, måste de någonstädes ifrån hafva fått sin bildning, och då de icke kunnat få den hemma (af sin Nation), måste de hafva fått den utifrån. Liksom, ännu i sednare tider, Sveriges Poeter bildat sig efter Romerska, Franska, eller Tyska mönster, så måste äfven dessa gamle Nordens Sångare -- räknade ända upp ifrån Island, bildat sig efter utländska mönster. Den tiden fanns väl ännu icke någon Fransk Litteratur, och den Romerska var måhända ännu icke känd. Dessutom trakterades vetenskaper och kunskaper, den tiden, icke skriftligen, utan muntligen; hvilket förhållande äfven var fallet med vitterheten. Det är derföre mer än troligt, att den tidens Barder sökt uppfatta och naturalisera den för Finska språket endast lämpliga, men för Svenska språket högst olämpliga, allitterationen, såsom den närmaste, och i Norden måhända allmännaste, skaldekonst; hvarföre den ock aldrig, hvarken i språket eller hos folket, kunnat slå djupare rötter. Således, liksom man, än i dag, i den Svenska Skaldekonsten icke finner något (åtminstone i formen), som man egentligen kan kalla nationellt, om icke språket, icke heller i sjelfva dess anda, om icke ämnet, och ett eller annat der i sednare tider upptaget, gammalt mytologiskt, för sjelfva folket till sin betydelse redan förloradt, namn; så tyckas äfven deras gamla dikter alltför mycket röja ett utländskt ursprung. Häraf torde man kunna förklara, hvarföre icke blott versbyggnaden, i dessa gamla sånger, är ursprungligen Finsk; utan hvarföre man äfven öfverallt, här och der, ännu kan hopplocka dessa från Finska Runor lösryckta, och i de Svenska Sångerna inpassade, verser. -- Ja sjelfva den såkallade Svenska folkvisan är ju icke en gång, till sin upprinnelse, nationell? Den har, i likhet med många af medeltidens Riddare-romancer, gått från herremanna-ståndet till allmogen, der den nu ofta anträffas som en bond-slagdänga, uti hvilken man torde hafva svårt att kunna upptäcka något som förtjenar namn af poesi. Anmärkningsvärdt är äfven, att om man genomläser de 5 à 6000 Svenska Ordstäf, som Grubb förvarat oss i sin _Penu Proverbiale_, så skall man med förundran finna, att icke ett enda af dem, hvarken till tanke eller språk, äger något poetiskt värde, likaså litet som de, äfven i annat fall, till sin karaktér, likna de Finska. (Jemf. _Diss. de Prov. Fenn._ p. 24).

[16] Visserligen förstodo de gamle, med namnet _Scyther_, snart sagdt, alla den tidens okända nationer, hvilka bebodde länderna norr om de Grekiska folkstammarne. Och liksom man fordom med namnet _Galler_, och _Germaner_, utmärkte otaliga, ofta hvarannan olika, nationer, i vestra och norra delen af Europa, så utgjorde äfven Scytherne ett allmänt folknamn på flera af dessa, såväl i Asien som Europa, kringspridda Nationer, af hvilka de flesta ursprungligen hafva hört till den Finska, eller, som den af Ryssarne ännu kallas, Tschudiska folkstammen. Ett namn, som tyckes vara synonymt och adequat med det _Scythiska_. Man har, af dessa stammar, velat anse de af Grekerne kallade Geterne, ursprungligen vara desamme som, de i Nordiska Historien omtalte, _Jättarne_ (Jotarne); och att, enligt samma analogi, _Thyssageterne_ och _Thyrsogeterne_, skulle svara emot Nordens _Thussar_ och _Thyrsar_, liksom man velat förklara _Massageterne_ vara _maa_-Geter. _Ptolemaeus_ lärer emedlertid vara den förste, som, bland de Scythiska folken, äfven uppräknar Jotar.

[17] Scytherne kallades af Perserne _Sager_ och _Sacer_, hvilket ord, till ljudet, tyckes nog mycket närma sig benämningen _Samer_. Det är besynnerligt att detta folk, som, med Egyptiska nationen, täflade om hvilketdera folket, ursprungligen, varit det äldsta, som besegrade Philippus, och nedgjorde Alexanders härar, som satte en gräns för verldsinkräktaren Cyri planer och eröfringar, för hvilka han, hos dem, pligtade med sitt lif och en förlust af 200,000 Perser, som uppsatte Phrahates på Parthiska thronen, och som framträngde, med sina segrande vapen, ända till Egypten -- att detta folk, som bebodde och innehade nästan en hel verlsdel, är i historien så okändt, så insvept i en mystisk skymning, att man derom, liksom om deras språk, litteratur, m.m. känner nästan ingenting. Groflemmade, med gullgult hår, berömdes de för sina rena seder, för sin stränga kyskhet, för sin gästfrihet, och sina goda naturanlag: liksom de, å andra sidan, utskrekos för sin grymhet och sina råa plägseder.

[18] Så mycket än det såkallade Thusse- eller Jätte-slägtet (Jotarne) i allmänhet afskyddes och hatades af Asarne, såsom ett folk, det der icke blott alltjemt stod med dem i öppen fejd, utan hvilket, till sin börd, äfven härstammade icke af vanliga menniskor (menskir menn), utan af ett eget trollslägte; så mycket ärades och högaktades de likväl, å andra sidan, såsom ett äldre folk här i Norden, begåfvadt med en högre vishet, och större kraft, än andra dödlige; och voro de isynnerhet utropade för den botande, helande, och välgörande verkan de förmådde åstadkomma genom sina så kallade _Biarg-runor_ (Troll-sånger: _loihteita_). Ja de förnämste af Asarnes egna Gudar och Konungar måste, enligt sagan, för att äga ett så mycket större inflytande, om ej på fädernet, så åtminstone på mödernet, härstamma från dessa Jotar, hvilka, i allmänhet, spela en hufvudroll i Nordens äldsta Historie; hvilket ingalunda varit fallet, om de verkligen varit så okunnige och föraktade, som man å andra sidan, till följd af ett gammalt inrotadt folkhat, ville beskylla dem. Enligt Asarnes egna traditioner, förvarade i deras myter och sagor, härstammade _Odin_ sjelf, icke blott på möderne, från dessa Jotar, genom sin mor _Bestla_, Jätten _Bölthorns_ dotter; utan var äfven hans maka _Skade_ (Niords hustru) hvilken framfödde honom sonen _Seminger_, en dotter till den väldige Bergjätten _Thjasse_; ifrån hvilken äfven _Håkan Jarl_, i Norrige, härstammade på möderne. Oaktadt än Odin inhämtat sin visdom af _Mimer_, (som äfven hörde till Jätte-slägtet), ansåg dock hans maka, Frigga, det äfventyrligt för den gamla Guden att inlåta sig i ordskifte, eller mäta sig i kunskap, med den för sin visdom beryktade Jätten _Vaftrudner_, hvilken genomvandrat nio verldar. Äfven Freys maka, _Gjerda_, var en dotter till Jätten _Gymer_; och den gamle _Thor_, som man föreställt än såsom son, än såsom far till Odin, var icke blott sjelf en Jote, utan äfven hans hustru, _Jernsaxa_, var en Jätteqvinna från Jotunhem, med hvilken han hade sönerne Mode och Magne. Likaså var Jotun Svase på Dovre-fjäll, far till Konung Rolf öfver Hedemarken, och svärfar till Konung Harald Hårfager, sjelf, enligt uppgift, en son till _Asa-Thor_. Och äfven _Asa-Loke_ härstammade icke blott på fäderne af Jotarne (han var en son till Jätten _Farböde_) utan äfven hans älskarinna, _Angerboda_, var en Jätteqvinna; hvarföre han ock i allmänhet hade mycket att beställa med detta folk. Sålunda uppträda nu Jotar öfverallt, både män och qvinnor, i de äldsta nordiska myter: ingalunda såsom några der underordnade personer: utan såsom ett nägtigt slägte, till hvars bekämpar de, på lif och död, gudarne, förgäfves, uppbjödo alla sina krafter, under det de, å andra sidan, sökte att, genom slägtskapsförbindelser med dem, befästa sitt välde. Såsom ett ytterligare bevis, att då något storverk skulle utföras, hvartill fordrades kraft och vishet -- var det alltid Jättar som dervid skulle först anlitas -- åtminstone rådfrågas; må man t.ex. nämna att Jätteqvinnan _Hyrrocken_ ensam förmådde (hvad ingen annan mägtade) i hafvet utskjuta skeppet, med Balders lik; att Jätteqvinnan _Thöck_ ensam var god för att hindra den fromma Balders återlösning ifrån dödens boningar, eller Hels våld; att jättedöttrarne _Fenja_ och _Menja_ voro ensamme i stånd att mala slut på frode-friden. Jätten _Hymer_ var den, som ensan bevakade den milsdjupa kitteln; och Jätten _Rhymer_ den, hvilken, såsom anförare för Hrim-tussarna, styrde skeppet Nagelfare. _Berglemer_, kallad den vise Jätten, var, jemte sin hustru, de enda som räddade sig vid Hrim-Thussarnes undergång, hvilka räkna sin uppkomst från Jätten _Ymer_, hvars fötter aflade barn med hvarandra. Äfven andra Jättar hafva gjort sina namn kända i Asarnes häfder, såsom t.ex. _Thyr, Hrugner, Geirröd, Thrivalde,_ m.fl. Afven ännu i sednare tider, framträda Jotarne under namn af Finnar, med samma slags egenskaper, inom sjelfva sagans Historiska omfång. Utan att vilja tala om den gamla _Forn-Joter_ och hans Transcendenter, hade äfven flere af Konungarne, utaf Ynglingaätten, sitt gifte ifrån Finland. Så t.ex. var Kon. _Wanlands_ maka, Prinsessan _Drifva_, dotter till Konung _Snö_ den gamle i Finland; och likaledes var Konung _Agne_ gift med _Skjalf_, Konung Frostes dotter i Finland. Att de Finska namnen icke blott äro Svenska, utan, hvad som synes än värre, uppdiktade bevisar ingenting emot sjelfva saken; tvertom tyckas de just derigenom bekräfta, hvad dessutom den dagliga erfarenheten intygar, att nemligen Svenskarne fordom likaså litet som nu kunde riktigt uppfatta och uttala de Finska namnen, hvarföre de ock utbytt dem emot Svenska; eller, om de bibehållit dem, så förvändt dem, att de svårligen numera kunna igenkännas. Ja hvarest finnes väl, i de sednaste tiders Historie, ett verkeligt Finskt namn -- icke en gång i våra egna häfder? Här vela vi blott anmärka att Jotarne, ehuru af en främmande och fiendtlig stam, likväl voro i gelag, och samqväm, med de förnämsta af Asarne; och att liksom de, (enligt Myterne), bevistade sjelfva Balders begrafning, eller såsom Asa-Gudarne gästade hos Jätten _Æger_ eller _Hlår_, så gästade de, ock (enligt sagorne) med de Svenska och Norrska Konungarne: Konung _Raumur_ med _Bergfin_, och _Harald Hårfager_ med Finnen _Svase_. Hvilket bevisar, hvad som blifvit nämndt om deras fordna anseende. Detta som, enligt Myterne, grundade sig på visdom och magt, såväl att göra ondt som godt, grundade sig, enligt sagorne, på häxeri och trollkonst. Liksom _Hyndla_ var en vis Sibylla, en spående vala, så var _Huld_ en trollpacka och en pulfverhäxa; och såsom systrarne. _Fenja_ och _Menja_: gjorde slut på den allmänna lyckan och freden, så hvilade systrarne _Thorgerds_ och _Yrpos_ hämd och förbannelse, öfver alla ättlingar af Ynglingaslägten.