Part 7

[6] Såsom bevis på språkets _ålder_, hvarmed vi här förstå dess ursprungligen urgamla, ännu bibehållna egenskaper, saknar det t.ex. än i dag, icke mindre än följande 8 Konsonant ljud: _b, c, d, f, g, q, x_ och _z_ hvilket äfven till en del var fallet med den gamla Pelasgiskan, och hvilket förhållande ännu lärer äga rum med åtskilliga språkstammar i Thibet. Ett annat bevis härpå är sjelfva ord-bildningen. Man har, kanske icke utan skäl, anmärkt, att med en, i sednare tider, stigande språkodling och kultur, sjelfva orden, genom abbreviation och korruption, småningom blifvit förkortade; hvaraf man velat sluta, att språken ursprungligen, och i fordna dagar, bestått af längre och mångstafviga ord. Till denna hypotes skulle vi kanske kunna lägga en annan: att det nemligen synes (för att sluta efter Finskan), som språken i gamla tider, vid en stigande kultur, blifvit gjorde långordigare; och hvaraf vi tro oss kunna sluta, att de ursprungligen, d.v.s. i en vida aflägsnare forntid, bestått af idel korta ord. I hvartdera af dessa fall, motsäger Finskan icke dessa båda hypoteser, hvilka, så hvarannan motstridande de än månde synas, alltförväl med hvarandra kunna samman jemnkas. Tvertom tyckes den, genom sjelfva karakteren så väl af sin språkbyggnad som ordbildning, bevisa, att den på engång står _högst_ på en uråldrig kultur, och _lägst_ på en sentidigare. Ty jag skulle knappt tro att i hela språket finnas 50 enstafviga ord; men blir det fråga om flerstafviga: då tror jag Finska språket kan uppvisa, hvad kan ske intet annat, utom måhända Grönländskan och andra mindre kända tungomål, kan förete, nemligen 8, 9, till 11, 12, 13, -- ja till och med till 16, 17 och 18 stafviga ord (och derutöfver) de der dock alla äro enkla, men -- till sitt begrepp, så sammansatta, att de ofta icke utan omskrifning af flere meningar kunna uttydas; och äfven då, högst ofullkomligt. Af sådana ord finnes i Finska språket ingen brist: ja de flesta af dem kunna få denna uttänjning, då man vid dem vill sammanbinda flere begrepp, hvilka dock alla så sammansmälta till ett grundbegrepp, att de knappt från hvarandra kunna urskiljas, som t.ex. _yhyttäyttelemättömyytestähämmepähän_ (ja-just-af-vår-oförmåga-att- icke-kunna-samman-verka-till-en-småningom-skeende-närmare-förening). Nu finner man häraf strax, att det Finska ordet är, i sjelfva verket, icke blott mycket kortare än alla de många deremot svarande Svenska, tillsammantagne, utan ock ojemnförligt vackrare, emedan det uttrycker ett ackord af idel veka vokaler, interfolierade med, till det mesta, likstämmiga konsonanter. Men hvad som härvid likväl är det märkvärdigaste, är att hufvud-begreppet (förening), som i Svenskan kommer sent omsider, och ställes sist, står i Finskan deremot främst i spetsen för hela ordet, hvilket derefter bildas genom sammanfogning af idel suffixer, hvilka i och för sig sjelfva betyda intet, d.v.s. icke utgöra något eget ord i språket; men genom det läge de erhålla inuti ett annat, hafva de, en och hvar, sin särskilta, ganska noga iakttagna, bemärkelse. För att nu äfven gifva ett exempel på ett ord, som går hvad vi kalla -- i Dur, så betyder t.ex. _hoi-va-hut-ta-ut-tet-te-le-mat-to- mi-an-sa-kin_ "äfven-hans-egna-om hvilka-han-icke-har-förmåga-att-låta- sig-oftare-omvårda." På sådant sätt bildas ofta af ett enkelt, enstafvigt, ord, t.ex. af _jeä_ (is) ett lika enkelt, ehuru mångstafvigt ord, som genom tillägg af 15 särskilta, på och med hvarannan sammanfogade, suffixer, utgör ett lika många gånger modifieradt begrepp af det ursprungliga stamordet, t.ex. _jeä-hyt-tä-yt-tet-te-le-mät-tö-myy-tes-tä-häm-me-kä-hän_, (icke- heller-af-vår-oförmåga-att-småningom-låta-oss-då-och-då-afsvalkas). Orsaken, hvarföre sjelfva den motsvarande Svenska öfversättningen, ofta kanske, synes mindre väl sammanhängande, är den: att man, af de långa och många preludierna, slutligen icke vet hvad det skall blifva utaf, helst man dessutom fäster sig för mycket vid hvar och en af dessa förelöpande modifikationer, oviss om man icke redan i någon af dem bör söka hufvudbegreppet. I Finskan deremot, der redan hufvudsaken är mig angifven, liksom _a priori_, uppstår så mycket mindre någon sådan villrådighet, som allt hvad sedan derom säges, antydes så fint, att det blott liksom hastigt framskymtar för tanken, qvarlemnande efter sig ett till alla delar helt och sammangjutet grundbegrepp, der man icke mera särskilt kan urskilja alla dessa fina bestämmelser. Visserligen förefalla dessa långa ord ovane, för ett främmande öga, måhända äfven svårläste; men detta åter beror ju blott på vanan! Och en Finne utsäger lika lätt ett 16 stafvigt ord, som Svensken ett 6 stafvigt. Måhända inser man bättre, och kanske lättare uppfattar, sjelfva fördelen af detta slags ordbildning, genom följande, om ock korta, dock kanske upplysande exempel:

Alla stam-ord i Finskan äro vanligen en- eller två-stafviga, hvilket bevisar att sjelfva språket i sig sjelft, eller till sin upprinnelse, icke är långordigt, ehuru det kan blifva det genom en sammanställning af flere med hvarannan sammanfogade begrepp. Så t.ex. om man tager stam-ordet Verbum Activum (svarande emot _Hebræernas Kal eller Pahál_) _seisoon_ (jag står), hvars _Passivum_, eller rättare _Impersonale_ (svarande mot Hebræernes Pahel eller Pahél) är _seisotaan_, kontraheradt _seistaan_, (man står), och _Reciprocum_, eller ett slags _Medium_ (Hebr. Hithpahhél?) _seisoin_ (jag står för mig sjelf), jemte ett annat _Reciprocum_ eller _Intransitivum_ _seisoiten_,[B] samt _Neutrum_ _seisoun_ (det står, eller blir ståndande),[C] så bildas deraf följande Verb-formationer; nemligen: _Verb. Frequentativo-Diminutivum_ _seisoelen_ (jag står då och då, d.v.s. jag står ofta, men litet i sender) med dess _Passivum_ eller _Impersonale_ _seisoellaan_ (man står då och då etc.), och dess _Reciprocum totale_ _seisoelein_ (jag står då och då, liksom för mig sjelf), samt _Reciprocum partiale_ _seisoeleiten_; Af föregående Diminutivum bildas nu ett nytt _Verb. Diminutivum Frequentativum_, _seisoskelen_ (jag står, liksom än på en fot, än på en annan; eller ock: vänd, än åt ett håll, än åt ett annat) med dess _Impersonale_, _seisoskellaan_ (man står etc.) och _Reciprocum totale_ _seisoskelein_ (jag står sjelf, d.v.s. utan att någon håller i mig eller stöder mig -- än på ett sätt, än på ett annat) jemte _Recipr. partiale_ _seisoskeleiten_. Af detta Frequentativum formeras nu ytterligare ett nytt Diminutivum, som sålunda blir ett _Verb. Diminutivo-Frequentativo-Diminutivum_, _seisoskentelen_ (jag står, och liksom vacklar, eller balancerar) med dess _Impersonale_, _seisoskennellaan_ (man står etc.) och _Reciprocum totale_ _seisoskentelein_ (jag står för mig sjelf, d.v.s. på egen hand, och liksom contre-balancerar) jemte _Recipr. partiale_ _seisoskenteleiten_. Af sjelfva stam-ordet bildas nu vidare ett _Verb. Factivum, Permissivum_, eller som _Renvall_ kallat det _Effectivum_ (svarande emot Hebræernes Hiphhél eller Hiphhil) _seisotan_ (jag låter, neml. genom andra, stå), med dess _Impersonale_ (Hebræernes Hophhál eller Hyphhál) _seisotetaan_ (man låter stå), jemte _Reciprocum totale_ _seisottain_ (jag låter mig sjelf stå) och _Reciprocum partiale_ _seisottaiten_; hvaraf nu åter bildas ett nytt _Verb. Factivo-Freqventativum_, (Hebr. Pihhél eller Pahhél?) _seisottelen_ (jag låter ofta, eller då och då, stå; nemligen en liten stund för hvarje gång), med dess _Impersonale_, (Hebr. Pyhhál eller Pohhál?) _seisotellaan_ (man låter ofta stå etc.), och _Reciprocum totale_, _seisottelein_ (jag låter mig sjelf ofta stå) med _Recipr. partiale_ _seisotteleiten_. Häraf bildas nu ytterligare en ny form, den vi vilja kalla _Verb. Factitivum_, _seisottautan_ (jag låter, neml. genom andra, ställa så till att det står), med dess _Impersonale_ _seisottautetaan_ (man låter etc.), och _Reciprocum totale_ _seisottauttain_ (jag låter ställa så till att jag står) jemte _Recipr. partiale_ _seisottautaiten_; hvaraf åter bildas ett _Verb. Factitivo- Frequentativum_ eller _Diminutivum_ (Hebr. Pihpehél?) _seisottauttelen_ (jag låter, genom andra, ofta ställa så till att det står), med dess _Impersonale_ (Hebr. Pohpahál?) _seisottautellaan_ (man låter etc.), och _Reciprocum totale_, _seisottauttelein_ (jag låter, genom andra, ofta ställa så till, så jag kommer att stå) jemte _Recipr. partiale_, _seisottautteleiten_. Vidare bildas, af sjelfva stamordet, ett _Verb. Inchoativum_, (Hebr. Pohél?) _seisahtan_ (jag börjar att stå, d.v.s. jag stannar) med dess _Impersonale_ (Hebr. Pohál?) _seisahtetaan_ (man stannar) och _Reciprocum totale_ (Hebr. Hithpohél?) _seisahtain_ (jag stannar för mig sjelf), jemte _Recipr. partiale_ _seisahtaiten_; hvaraf sedan formeras ett Verb. _Inchoativo-Diminutivum_ (Hebr. Pihlél?) _seisahtelen_ (jag stannar litet), med dess _Impersonale_ (Hebr. Pyhlál?) _seisahtellaan_ (man stannar litet) och _Reciprocum totale_ (Hebr. Hithpahlél?) _seisahtelein_ (jag stannar litet för mig sjelf), samt _Recipr. partiale_ _seisahteleiten_. Dessutom bildar sig af stamordet ett särskildt Verb. _Neutrum-Inchoativum_ (Hebr. Niphhál?) _seisahtun_, kontrah. _seisaun_ (det börjar stå eller stanna, liksom af sig sjelf), hvilket egentligen nyttjas om döda ting -- äfven om lefvande, då de handla medvetslöst, eller utan afsigt: jemte sitt _Diminutivum neutrale_ _seisaunnun_ (det börjar småningom af sig sjelf att stanna). Af det förra formeras åter ett _Verb Neutro-Inchoativo- Factivum_ _seisautan_ (jag gör att det börjar stanna, liksom af sig sjelf), med dess _Impersonale_ _seisautetaan_ (man gör etc.), _Reciprocum totale_ _seisauttain_ (jag gör att jag sjelf börjar stanna), _Recipr. partiale_ _seisauttaiten_, och _Neutrum_ _seisautun_ (det gör så det börjar af sig sjelf stanna). Häraf uppkommer nu ett nytt Verb. _Neutro-Inchoativo Factivo-Freqventativum_ (Hebr. Pilpél?) _seisauttelen_ (jag gör att det småningom börjar af sig sjelf stanna), med dess _Impersonale_ (Hebr. Pylpál?) _seisautellaan_ (man gör etc.) och _Reciprocum totale_ (Hebr. Hithpalpál?) _seisauttelein_ (jag gör så att jag sjelf småningom börjar stanna), med _Recipr. partiale_ _seisautteleiten_. Af det förra _Verb Neutr. Inch. Factivum_ "_seisautan_," bildas nu en ny form, nemligen ett _Verb. Neutr. Inch. Factitivum_ (Hebr. Pehohél?) _seisauttautan_ (jag låter så göra, d.v.s. jag ställer så till att det börjar stanna), med dess _Impersonale_ _seisauttautetaan_ (man ställer så till etc.) och _Reciprocum totale_ _seisautauttain_ (jag ställer så till så jag sjelf börjar stanna), med dess _Recipr. partiale_ _seisauttautaiten_. Af sistnämnde ord bildas än ytterterligare ett nytt _Freqventativum_ eller _Diminutivum_, eller rättast _Freqventativum-Diminutivum_, som sålunda blir ett _Verb Neutro-Inchoativo-Factitivo-Freqventativum_ _seisauttauttelen_ (jag ställer så till att det småningom börjar stanna) med dess _Impersonale_ _seisauttautellaan_ (man ställer så till etc.) och _Reciprocum totale_ _seisauttauttelein_ (jag ställer så till att jag sjelf småningom börjar stanna), med _Reciprocum partiale_ _seisauttautteleiten_. Då man nu, af sistnämnde ord, tar i _Infinitivus Passivum, Participium negationis_ _seisauttauttettelematak_ (den som icke kan förmås att småningom börja stanna) och häraf vidare dess deras deriverade _Substantivum_ _seisauttauttettelemattomuus_ (oförmågan att kunna verka, så det småningom börjar stanna) hvilket i _Ablativus Interioris_, för medelst en stasvelse-fördubbling (_Epenthesis_) i _syllaba penultima_, har _seisauttauttettelemattomuutehesta_, hvartill då man lägger pronominal-suffixen för _Nominat. Pluralis_ _me_ (vi) och dertill _syllaba enclitica_ _pa_, eller _fördubblad_ _pahan_, (som, vid slutet af ett ord, betyder _jo men, ja just_), så uppstår sålunda ett 17 stafvigt ord, _sei-sa-ut-ta-ut-tet-te-le-mat-to-muu-te-hes-tam-me-pa- han_ (ja just af vår oförmåga att icke kunna ställa så till så det småningom börjar stanna) hvartill man ytterligare, om man så vill, kan tillskarfva suffixen _kaan_, fördubblad _kahan_, (ock). Häraf må man nu icke förledas att tro, det ej även finskan, såväl som andra språk, kan uttrycka samma mening med flere särskilta ord (hvilket sätt, numera, blifvit det allmänna bruket); men hon kan, hvad intet annat språk kan, uttrycka en hel mening, och det ganska vackert, genom manövreringen med ett enda ord. Då man nu, med ett instucket _h_, åtskiljer vokalerna _a u_, i alla ofvannämnde ord, der de finnas förenade, så uppkommer der igenom, till de 59 nyssnämnde, följande 26 nya Verbformationer, nemligen: _seisottahutan, setsottahutetaan, seisottahuttain, seisottahuttaiten, seisottahuttelen, seisottahutellaan, seisottahuttelein, seisottahutteleiten, seisahun, seisahutan, seisahutetaan, seisuhuttain, seisahuttaiten, seisahutan, seisahuttelen, seisahutellaan, seisahuttelein, seisahutteleiten, seisahuttautan, seisahuttautetaan, seisahuttauttain, seisahuttautaiten, seisahuttauttelen, seisahuttautellaan, seisahuttauttelein, seisahuttautteleiten_; hvika hvar och en till betydelsen är lika med sin motsvarande bland de föregående, endast med den skillnad, att de sednare genom detta tillagda _h_ utmärka en större emfasis, en starkare expression, hvarigenom de (i likhet med Hebr. Pehalhál och Pohalhál?) liksom ge tillkänna att man användt en starkare kraft, för att frambringa den åsyftade effekten, och att således äfven verkan deras (neml. sjelfva stannandet) inträffat hastigare än annars. På sådant sätt uppstår nu af ordet _seison_, 85 särskilta Konjugations-former eller Verb-formationer, oberäknadt 12 stycken Karelska _Reciproca_ flexions-former, hvilka sluta sig på _mme_, och tyckas till begreppet vara en sammansättning af sjelfva _Verbum_ och _Accusativus totalis_ _ihtemme_, eller _Accusativus partialis_ _ihtiämme_, _Pluralis numeri-, Pronominis Reciproci_ _ite_, _ihe_ (jag sjelf) t.ex. _minä seisotimme_, i stället för _minä seisotin ihtiämme_, v. _ihtemme_, eller, som det ursprungligen troligtvis hetat: _myö seisotiin ihtiämme_. (Om dessa slags idiotismer, jemf. _Otava 2 D._ sid. 256-260). Dessa 12 Verb-former, som kunna anses såsom Archaismer i språket, och hvilka genom ett emellan vokalerna _a_ och _u_ instucket _h_, uppgå till 19, äro följande, nemligen: _seisoomme, seisoelemme, seisotamme, seisottelemme, seisottautamme, seisottauttelemme, seisahtamme, seisahtelemme, seisautamme, seisauttelemme, seisauttautamme_ och _seisauttauttelemme_, af hvilka genom ett tillägg af _h_ ytterligare bildas följande 7 Verber: _seisohomme, seisottahutamme, seisottahuttelemme, seisahutamme, seisahuttelemme, seisahuttautamme,_ och _seisahuttauttelemme_. Sålunda bildas af ett stamord 104 olika Verb-formationer, hvilka alla hafva hvar sin egen fina bemärkelse; men af hvilka många, helst i poesi, nyttjas, ömsom, _promiscue_ för hvarandra, för att göra begreppet mera lekande och obestämdt, (diskret, och diskursift). I alla dessa ord, såväl som i de många deraf bildade Nomina och Adverbia, äfvensom i deras flere tusende olika flexioner, kan, till följd af språkets analogi, icke förekomma någon af de veka vokalerna _ä, ö, och y_. Kanske börjar man nu, att, åtminstone i ett fall, inse naturen och rikhaltigheten -- äfvensom den gamla, högt drifna, kulturen, af Finska språket, och anser icke mera otroligt, om vi försäkra att t.ex. af det ena ordet _yksi_ (en) finnes, (oberäknadt alla de deraf sammansatta ord), 663 särskilt deraf deriverade enkla ord, nemligen 94 Adverber, 141 Adjektifver, 323 Substantifver, och 105 Verber, hvilka, sistnämnde, hvar på sitt olika sätt uttrycka, och förklara, särskilta nuancer af begreppet: att af flere göra ett (förenkla, förena), eller: att af ett göra flera (fördela); och hvilka ords särskilta flexioner utgöra en sammanräknad summa af något öfver 41,400 olika ordböjningar, i hvilka icke få finnas en enda af de hårda vokalerna _a, o, u_. Om man nu härtill ytterligare lägger den i Nomina, genom tillägg af _pronominal-suffixen_, uppkomna dubbla flexions-formen, hvarigenom, af hvarje Kasus, uppstå _sex_ nya former, så uppgår total-beloppet af de, utaf detta stamord härledda, olika ordböjningarne, (och följaktligen äfven de, i anledning deraf, skiljaktiga begrepp-nuancerna) till ett antal af 165,724 olika fall -- i sanning en rätt fruktsam ord-afvel; enär, i många språk, antalet af de särskilta orden, knappt torde uppstiga till denna summa; och då hafva vi ändock icke beräknat de många hithörande, Karelska Verb-formerna, jemte deras derivata. Man skulle häraf kanske tro att detta språk vore svårt, ja nästan omöjligt att lära. Tvertom, det är ganska lätt! Man behöfver endast känna ett _paradigma_ för Verberna, och ett _schema_ för Nomina, för att derefter konjugera och deklinera alla möjliga ord. Vi känna i detta fall intet tungomål, som är så reguliert som Finskan, och hvarest finnas så högst få anomaliteter, som der. Hvilket språk vill man väl nu jemnföra med Finnarnas, såväl i rikhaltighet till sina källor, som i dess tillgångar på nya? Ja sjelfva Arabiskan, ansedd som det rikaste af de Österländska språken, är ju häremot ett intet, och då man talar om Tyska och Grekiska språkens böjlighet för utbildande af nya begrepp, så har man ännu icke tagit någon kännedom om Finskan.

Såsom ett tredje bevis på Finska Språkets ålder, är just den omständighet, att det äger nästan inga, åtminstone högst få, så kallade sammansatta ord, med undantag af dem som i sednare tider blifvit bildade; hvilket bevisar att konsten att sammanslå begrepp, med sammansatta ord, icke varit af dem känd eller öfvad. Liksom Chinesarn, än i dag, har ett särskilt enkelt tecken (en egen bokstaf) för hvart ord i sitt språk, så har Finnen ett särskilt enkelt ord för hvart -- äfven sammansatt begrepp; och detta må förklara orsaken hvarföre i Finskan finnas så många stam-ord, och hvarföre detta språk således äfven sjelf måste vara ett stamspråk, för många andra; och icke ett tungomål, här stammande af flere. Några, deribland _Rudbeck_, hafva väl, med hänsigt till några gamla plägseder, velat bevisa, det Finnarne ursprungligen härstamma af de 2:ne Israëlitiska Slägter, hvilka, under Konung Hoseæ tid, då de af Salmanassar bortfördes i den såkallade Assyriska fångenskapen, skilde sig från de öfriga af sin stam, och (enligt Esræ IV:de Bok, 13 Kap. Vers. 40-46) vandrade öfver Euphrat, sträckande sitt tåg upp emot norden; andra åter, (deribland _Idman_) hafva med anledning af den ovanliga mängd gemensamma, eller likartade, ord, som förekomma i Finska och Grekiska språken, deraf velat draga den slutsats, att Finskan ursprungligen, åtminstone till en del, härstammat från Grekiskan. Vi tro dock att dessa ord, vid en närmare undersökning, skola befinnas icke från Grekiskan vara inkomne i Finskan; utan tvertom, från Scythiskan (såsom ett vida äldre språk) ingått i Grekiskan, helst de icke utgöra några konst-termer eller vetenskaps-ord, utan fastmera konstituera Språkets primitiva grundord: och tro vi detta så mycket mera, som Grekerne sjelfva, vid flere tillfällen, intygat, det de inhemtat mycket af Scytherne, då desse deremot visat ett afgjordt hat och förakt för allt, som har burskap från Grekland.

[7] Häribland kan såsom en _sällsamhet_ t.ex. räknas, att Finskan helt och hållet saknar, hvad man i andra språk kallat ordens genus. I Finskan finnes icke dessa tre slags könsbestämmelser, som man utmärkt med _Masculinum, Femininum och Neutrum_; och hvilka, med afseende å Adjektifvernas rätta bruk, så mycket försvåra språkens studium för nybegynnare. Man skulle kanske tro, att härigenom skulle uppkomma en stor villervalla vid begreppet af ordens grundkarakter. Visst icke! Då man närmare besinnar saken, skall man finna huru stor orimlighet det t.ex. är att vilja tillägga _pallen_ (_scamillus_) karakteren af _karl_ (_Mascul._), men _stolen_ (_sella_) en karakter af qvinna (_Femin._) och _bänken_ (_scamnum_) deremot, en egenskap af intetdera (_Neutr._), då i dessa begrepp ingen karakter af kön, och således icke heller af könskillnad, ingår, och der de dessutom alla tre ursprungligen utmärka samma grundbegrepp. Äfven i fråga om djur och växter, der könsbestämmelse möjligen kan komma i fråga, uttryckes den i Finskan, liksom i andra språk, genom tillägg af egna ord; och som man t.ex. i Svenskan utmärker denna skillnad genom tillägg af orden _hane, hona_, sker det i Finskan genom de motsvarande begreppen _gubbe, gumma_, eller _hund, hynda_; utan att behof göres att införa olika genus. Likaså litet som man i Svenskan gör någon skillnad vid Adjektifvets genus, då man säger _min_ far eller _min_ mor, likaså litet göres det i Finskan, om man t.ex. säger _min_ blod eller _mitt_ blod: begreppet blir alltid detsamma.