Part 6

Vi hafva således nu återkommit till hvad som redan förut blifvit sagdt, nemligen att Preussen innehades af en Finsk folkstam; och häraf lärer man kunna förklara, hvarföre så många Tyska Författare påstå, att med _Abalum_ (eller _Balthiam_) bör förstås Finland (se t.ex. Joh. Georg Wacht, i företalet till _Gloss. Germ._ § XLV, not. M).

Nu hafva vi förut bevisat att Pytheas, med _Thule_, menade vårt nordligaste land d.v.s. de nuvarande Lapp- och Finnmarkerna: att det varit befolkadt, och att allt hvad han om detta folk anför, på intet sätt motstrider, utan fastmer, till alla delar, inträffar på våra förfäder. Och som man äfven af Historien icke känner något äldre folk i norden än Finnar och Lappar, (såvida Svenskar och Norrmän äro en sednare inflyttning) så är ostridigt, och historice bevisadt att de varit här åtminstone 300 år före Christus, eller för 2100 år sedan. Nu hafva vi sednare bevisat, att Estherne, en annan Finsk folkstam, som framtågat på södra sidan om Östersjön, redan samma tid innehaft Preussen, och varit nämnde som en bland de förnämsta nationer på den tiden. Dessa satser, utom det att de i många delar korrigera hvarandra, korrespondera dessutom äfven fullkomligt med hvarandra. Ty det är naturligt, att då de norra Finnstammarne kunnat tränga allt till Thule, de södra äfven hunnit fram till Weixeln, ja kanske längre. Nu fråga vi, om det är troligt, att det nuvarande Finland, som låg emellan dessa folk-länder, kunnat vara öde och obebodt? -- en kanske allmänt nog antagen tanke.[160] Och om det ej fastmer är tänkbart, att äfven landet, på samma tid som de andre, mottog sina invånare, de invandrande horderne. Eller hvad skulle väl kunnat hindra dem? Väl söker Porthan någorstädes bevisa, att Finnarne från Estland kommit öfver Finska viken till Finland.[161] Vi lemma det derhän. Kan väl vara att någon sådan inflyttning skett äfven öfver hafvet, helst då de af främmande folkslag påträngdes; men ostridigt kommo de fleste landvägen. Hvad man likväl säkert vet, är att Esther, Karelare och Finnar från Kyrials bottnar, redan de följande sekler, ströfvade likt roffåglar kring haf och land; mestadels i ett sällskap, till ett bevis på folkets inbördes brödraskap; hvarvid de ofta, för att hämnas lidna oförrätter, icke blott sköflade och härjade de Svenska kusterna, utan slutligen äfven, år 1187, förstörde och uppbrände deras hufvudstad, Sigtuna, från hvilken undergång den aldrig mera kunde komma upp till sin fordna magt och välstånd.

Äfven de Tyska och Danska kusterna fingo ofta röna frukten af deras påhelsningar, i anledning hvaraf ock Påfven slutligen utfärdade den ena bullan efter den andra, med en uppmaning, så till Konungar som folken, att företaga ett korståg emot dessa Christenhetens fiender, lofvande salighet och syndernas förlåtelse åt alla dem som deruti deltogo. Konung Erik, kallad den helige, dels lifvad af den christna pligten, att omvända eller utrota hedningar, dels i hopp att derigenom såväl trygga som utvidga sitt välde, och att sålunda, i ett dubbelt afseende, förvärfva sig odödligheten, åtog sig slutligen, omkring år 1150, detta heliga värf; och många som hastade att förena sig under hans fanor, lyckades att derigenom förvärfva sig martyr-kronan. -- Det är först ifrån denna tid _Finlands Historie_ egentligen tager sin början; såvida man nemligen med detta namn skall benämna de högst få fragmentariska, med afseende å sin natur -- till stor del problematiska, underrättelser, hvilka man om det Finska folket kan uppfånga eller uppvädra, ur Svenska källor.

* * * * *

För att bereda Läsaren en större lättnad, med att på ett ställe kunna öfverse sammanhanget, de särskildta meningarne emellan, hafva vi här trott oss böra införa hela det hos Tacitus ifrågavarande Kapitlet, hvilket afhandlar om Finnarne; hvarvid vi, af flere än ett skäl, följt den för sin korrekthet, i mer än ett afseende, förtjenstfulle edition, hvilken, af Hr Kansli Rådet J.F. Wallenius blifvit utgifven i Åbo, åren 1813 och 1814, i 12:o.

TACITUS DE MORIBUS GERMANIAE, c. 46.

Peucinorum, Venedorumque,(1) et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis adscribam, dubito: qnamguam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant, sermone, cultu, sede, ac domiciliis, ut Germani agunt. Sordes omnium ac torpor:(2) procerum connubiis mixtis nonnihil in Sarmatarum habitum(3) foedantur. Venedi multum ex moribus traxerunt; nam quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant. Hi(4) tamen inter Germanos potius referuntur, quia et domos figunt,(5) et scuta gestant, et pedum(6) usu ac pernicitate gandent: guæ omnia diversa Sarmatis sunt, in plaustro equoque viventibus. Fennis mira feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates; victui herba, vestitui pelles, cubile humus; sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant. Idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ petunt. Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur; huc redeunt juvenes, hoc senum receptaculum. Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset.(7) Cetera jam fabulosa: "Bellusios et Oxionas(8) ora hominum vultusque, corpora atque artus(9) ferarum gerere"; quod ego, ut incompertum, in medium relinquam.

(1) Såväl i de äldre Editioner som i de flesta manuskripter, läses, ehuru mindre korrekt, _Venetorum_ eller _Venethorum_. Hvilket folk hos andra Auktorer äfven förekommer under namn af _Vinitos_ och _Vinulos_.

(2) _Sordes omnium ac torpor: procerum_ &c. har man på åtskilliga sätt sökt såväl kommatera som kommentera. Valpy skrifver: _Sordes omnium ac torpor procerum: connubiis mixtis_ &c. Ernesti har i stället infört: _ceterum connubiis mixtis_. Vi tro at hvad som möjligen i dessa Taciti ord synes tvetydigt, och som gifvit anledning till olika läsarter såväl som till olika förklaringar, uplyses tillräckligt om man härmed jemnför början af 20:de Kap., hvilket slutar med "_similis proceritas; pares validæque miscentur_." Att föröfrigt Tacitus, som en förfinad och kanske förvekligad Romare, säger om dessa Nordiska folk. _Sordes omnium_ &c. bör icke förundra oss -- i synnerhet om han jemnförde dem med hufvudstadens eleganter. Ur samma synpunkt, kunde beskrifningen öfver deras torftighet, m.m. som alltför mycket kontrasterade emot Roms glans och pragt, icke blifva annat än högst ömkelig. Vi finna dessutom att detta är ett yttrande som icke blott gäller om Finnarne, utan, öfverhufvudtaget, om alla den tidens Germaniska Nationer; hvarföre han ock i 20 kap. säger om dem i allmänhet: "_in omni domo nudi ac sordidi_", och särskildt i 31 Kap. om Catterne: "_ignavis et imbellibus manet squalor_." Man kan icke neka att vissa af Finnarnes arbeten äro af den natur, att de allt förväl kunna qualificeras såsom smutsiga och osnygga, t.ex. deras ri-tröskning, svedjebruk, m.m. men att häraf bedömma deras karaktèr, vore orättvist. (Jfr., sid. 74, 75).

(3) Den Sarmatiska drägten utmärkte sig, i allmänhet, liksom den Mediska, genom vida byxor och en fotsida med mycket veck eller rynkor försedd mantel -- ungefär sådan som Finnarnes _nuttu_ eller _kauhtana_. Annars skilde sig de Sarmatiska folken, från de Germaniska, äfven deri, att de icke, såsom desse, kammade sitt hår tillbaka öfver hjessan, utan benade, eller delte det, åt sidorna; hvarvid de ofta jemnade luggen. Enligt denna distinktion, kan man stundom ännu ganska väl skilja Finnarne ifrån Svenskarne.

(4) _Hi_, torde väl här egenteligen böra hafva afseende på Finnarne; men kunde äfven, kanske med lika skäl, hänföras till Venederne.

(5) _Domos fingunt_, förekommer såväl i alla äldre som nyare editioner. Endast Lipsius har, här, hellre velat läsa _domos figunt_.

(6) _Pedum usu_. Ibland de å Vaticanska Biblioteket i Rom förvarade Manuskripter, läses i N:o 2964 och 4498, äfvensom i äldre Editioner: _peditum usu_, hvilket synes öfverensstämma med hvad Tac. i 6:te Kap. säger såsom en allmän reflexion: "_In universum æstimanti plus penes peditem ruboris_", och hvilket han upprepar i 30 Kap. "_omne robur in pedite_"; i anledning hvaraf han ock i 32 Kap säger: "_Nec major apud Cattos peditum laus, quam Tenctris equitum_." I N:o 1862, af de Vaticanska manuskripterne, läser man deremot: "_pecudum usu_", hvilket alltför illa lämpar sig till _pernicitate_. Lipsius och åtskilliga af de nyare hafva velat läsa _pedum usu_, hvarmed de förmodligen afsett, det af Warnefrid m.fl. sednare Förf. omtalta skidlöpandet, helst Tacit. sjelf, en gång förut, (Hist. L. 1), med afseende å Sarmaterna, vetat tala om _usus pedum_.

(7) _Opus esset_, hvilket förekommer såväl i alla Vaticanska manuskripter som i gamla Editioner, har af Rhenanus, kanske mera logiskt rätt, blifvit uttryckt med opus sit.

(8) _Oxionas._ I N:o 2964 och 4498, af Vaticanska manuskripterne, läses _Etionas_; och i N:o 1518: _Exionas_. Man har härmed velat förstå hvad Plinius m.fl. kallat _Oonas_.

(9) Manuskripterne N:o 1518, 2964, 4498 å Vatic. Bibl., äfven som äldre Editioner, hafva här "_et corpora atque artus_."

ERINRAN TILL PRENUMERANTERNE.

Denna lilla Skrift har haft samma öde som så många andra af våra fosterländska produkter; att nemligen, i brist på förläggare, icke förr kunnat befordras till tryckning. Fjorton år äro redan förgångne, sedan jag först uppsatte mina tankar i dessa ämnen, i afsigt att införas i den, år 1821, under ny form, åter fortsatta Tidskriften Mnemosyne. Detta är ock orsaken hvarföre jag, enligt det vanliga bruket i Tidnings-artiklar, i fråga om min personlighet, alltid skrifvit vi i stalet för jag; en omständighet, hvilken jag, vid de sedermera gjorda tilläggen och förändringarne, icke trodde mig behöfva rätta. Snart uppsvällde denna skrift, mer än hvad jag i början kunnat beräkna, och tilltog, med anledning af sjefva ämnets mångsidighet, såväl i vidd som form, hvarigenom den blef alltför voluminös, och (i anseende till noterna) olämplig att intagas i en Tidning; hvarföre jag ock beslöt att låta trycka den särskildt, i form af en bok. Efter några i Finland åren 1823 och 1824 misslyckade försök, att härtill kunna förmå någon af landets Bokhandlare eller Boktryckare, anmälte jag slutligen detta arbete till prenumeration, i den af mig år 1825 utgifna prospektus till Otawa. Äfven detta förslag ville icke lyckas: ty få voro då ännu de, som hos oss nitälskade för forskningar i våra egna häfder. Likväl lät jag deraf icke afskräcka mig, utan gjorde jag ännu ett försök: och uppräknade ibland andra, såsom förlags-artiklar, till fosterlandets gagn, anmälte manuskripter -- afven detta, i företalet till den år 1832 utgifna andra Delen af Otava; men -- äfven nu, utan påfoljd. Häraf skulle det nästan synas, som hade man ännu hos oss alltför litet att påräkna af den såkallade bildade klassens bevågenhet, för befordrandet af en inhemsk Litteratur. I anledning hvaraf jag ock, till en del utledsnad, till en del misströstande, ämnade i en evig natt begrafva ett foster, hvars framträdande i dagen rönt så många hinder; men dels de här å redan antecknade prenumeranter, dels möjligheten att häruti dock kunde ligga ett eller annat frö till framtida utveckling, en eller annan väckelse för tanken, att närmare forska i våra historiska källor, afhöll mig ifrån att hembära förgängelsen ett offer -- mer än hvad hon redan skördat.

Detta är också orsaken hvarföre dessa blad, nu likväl, sent omsider, få skåda dagen; hvartill jag såsom en särskilt anledning får tillskrifva den lyckliga omständighet, att hugen hos våra Landsmän, under de sednare åren, mer och mer vaknat för allt hvad som, i vetenskapligt afseende, kan befordra och befrämja en, Finska nationen likaså värdig som gagnelig, fosterländsk Litteratur; hvilken redan tillvunnit sig allt flere och flere vänner, bland de yngre. Det är med anledning häraf, jag begagnar detta tillfälle, att öppet få förklara dessa unga Fosterlandsvänner min varma erkänsla och tacksamhet, under önskan att deras nit för den goda saken icke måtte afsvalna eller minskas af de många hinder och svårigheter som måhända ännu skola möta oss på denna bana.

Emedlertid vågar jag ödmjukt hoppas, att Herrar Prenumeranter, vid underrättelsen om de svårigheter jag haft att bekämpa, icke blott skola benäget ursäkta detta långa dröjsmål. utan afven -- med efterseende emottaga och bedömma denna lilla gärd af min fosterlandskansla, hvarmed jag alltid skall, om ock med de största enskilta uppoffringar, gagna, i hvad jag kan, Fäderneslandet.

I sammanhang härmed torde jag äfven, till underrättelse för alla dem som subskriberat å Underrättelserne om de i Sverige och Norrige varande Finnbygder, böra nämna, att tryckningen af detta arbete, som hittills, af samma orsak som det närvarande, nog länge blifvit fördröjd, skall blifva det första jag nu kommer ätt lagga under pressen; hvarvid blott den förändring kommer att äga rum, att verket, i stället att begynna med de år 1823 i ämnet växlade Riksdags-förhandlingar, kommer att till en början intaga mina vandringar öfver Finnskogarne, jemte dermed åtföljande kartor.

Stockholm den 18:de September 1834.

_C. A. Gottlund_.

Referenser:

[1] Då andra språk vanligen hafva 2:ne Verbformer (_Activum_ och _Passivum_), och någon gång ett _Neutrum_ eller _Intransitivum_, så hafva deremot Finnarne så många särskilta, alla både till begrepp och flexioner på det nogaste bestämda, Verbformationer, att våra Linguister och Grammatici icke engång kunnat upptaga dem alla: endast några af de väsendtligaste. Så t.ex. finner man exempel på ord, som har några och 100 särskilta, till bemärkelsen olika, Verb-formationer, hvilka, hvar och en, konjugeras på det regulieraste sätt, genom alla sina Modi och Tempora, utan att de i ett enda afseende kongruera med hvarandra, eller konfunderas i sjelfva sina flexioner; hvilka alla Genera Verborum, till begreppet, karakterisera så fina nuancer, och distinktioner, af det ursprungliga stamordet, att de oftast endast genom den skarpsinnigaste tankeförmåga, kunna riktigt följas och fattas; då man nu härtill lägger den lika mångfaldiga nuanceringen af Nomina (såväl Substantiva som Adjektiva), samt de flerfaldiga slags Gerundia och Supina som, jemte alla sina Diminutiva och Adverbia, häraf uppstå, så kan man något så när göra sig ett begrepp om språkets rikedom. Om Finskan således, i detta fall, liknar de Österländska språken, hvilka alla hon häruti torde öfverträffa, så skiljer hon sig likväl ifrån dem, deruti att hon ej som Hebræiskan t.ex. får sina flexioner genom prefixer (hvilka Finska språket, märkvärdigt nog, _helt och hållet saknar_), utan konjugeras orden endast genom tillägg af pronominal-suffixer. I likhet härmed bildas äfven Verba derivativa genom stafvelsetillägg i den sista, eller näst den sista, stafvelsen. Härigenom äger språket den stora och ovärderliga förtjensten, att Stamorden, eller sjelfva radices, äro, i alla sina härledningar, oförändrade. Kan väl ett större bevis anföras på språkets rikedom, än att Finskan, som i allmänhet är ovanligt rikt på Stamord, kan förete exempel, deraf ett enda sådant, finnas till 600 särskilt deraf härledda (icke sammansatta) ord, hvilka alla i sig bibehålla, ehuru under olika modifikationer, grundbegreppet, och hvars många sammanlagda, olika, flexions-former, torde uppgå till minst 50,000 särskilta ordböjningar. (Detta skola vi framdeles, någon gång, genom fullständiga bevis, närmare illustrera).

[2] Finska språket är i mer än ett afseende _poetiskt_. Icke nog dermed, att det i allmänhet uttrycker sig under _symboler_ och _allegorier_, hvarvid det, liksom de Österländska tungomålen, älskar _pleonasmer_ och _hyperboler_, utan karakteriserar det sig isynnerhet genom begagnande af _smekord_ (Diminutiva och Frequentativa flexions-former). Hvarvid såsom någonting högst märkvärdigt förtjenar observeras, att då andra språk hafva på sin höjd ett enkelt _Diminutivum_, så äger man i Finskan, äfven i detta fall, flera grader -- ja man har exempel på fem- till sex-dubbla Diminutifver, d.v.s. _Diminutivum_ af sjelfva _Diminutivum_, hvaraf sedermera återigen blifvit bildadt ett nytt Diminutivum, o.s.v. allt till 6:te graden.[A] Men hvad som isynnerhet gör Finska språket skönt och poetiskt, är icke blott dess många idiotismer, utan den rika _onomatopojesi_, hvarmed det flödar, och hvarmed det icke blott söker imitera och uppfatta sjelfva djurens, och naturens, oartikulerade ljud och läten, utan genom hvilka slags efterhärmningar, (svarande mot drillerna i musiken), det ofta, (liksom en virtuos), trakterar med ett slags preludier midt i sjelfva meningarna. (Jemf. min _Dissert. de Prov. Fenn._ p. 6, 9, 12, m.fl.): i följd hvaraf ock detta språk alltid måste förlora, i öfversättning, minst 50 proc. af sitt individuella, poetiska, värde. Då nu härtill kommer, såsom språkets _musikaliska element_, sjelfva _alliterationen_, eller _assonancen_, af lika tonfall och stafvelser, hvilket äfven i prosan nyttjas som en Rhetorisk skönhet, jemte den alltid noga och bestämda accentuationen, hvaraf språket äger sin meter och melodi, så torde föga fattas för att upphöja Finskan, till ett af de vackraste språk i verlden; så mycket mer, som det till ett ytterligare bevis på sin _harmoni_ eller _symfoni_, äger den högst märkvärdiga egenskapen, att vokalerne, i hvarje ord, liksom stämmas för att ackompanjera hvarandra; d.v.s. om den första vokalen i ett ord är stämd i Dur, (hvilket vill säga: om den utgöres af någon utaf de hårda vokalerne _a, o, u_,) så skola ock alla de andra äfven vara af samma natur, äfven om de ursprungligen icke varit det. På samma sätt: om den första vokalen går i Moll, d.v.s. utgöres af någon utaf de veka vokalerna _ä, ö, y_, så kunna icke heller någon af de följande vara hårda, utan utbytas de då, i likhet med hvad som någon gång skett i Grekiskan, alltid emot de dem motsvarande veka. Endast i och e bilda härvid en medelväg, eller öfvergång, och kunna ställas ihop med såväl veka som hårda vokaler. Detta vokalernes _ackord_ märkes isynnerhet uti flerstafviga ord. t.ex. _tawattomattomalla, täytättämättömällä_. Med ett ord: i hela Finska språket finnes ej ett enkelt ord, der _a och ä, o och ö, u och y_, kunna sammanträffa; emedan de för mycket svära emot hvarandra (om vi få nyttja detta uttryck) och skulle der bilda en dissonance. Ja äfven sjelfva konsonanterna tyckas här iakttaga den regel, att de, äfven i de längsta ord, icke sammanträffa af för många olika karakterer.

[3] Hvad är det väl, som gör uttalet af ett språk _manligt_? Är det väl dessa många hväsande konsonanter, dessa nasal-, guttural- och labial-ljud, som knappt kunna uttalas utan till hjelp af vokaler? Nej, det är dessa fulla, välljudande vokaler -- isynnerhet dem vi kalla _majores_ (hårda). Äfven i detta fall äger Finskan många märkeliga egenheter, hvarmed hon bevisar den afsky hon har för dessa ofta på hvarandra, utan hof, sammanfösta konsonanter. I hela Finska språket finns intet enda ord, som hvarken börjar, eller slutar, med tvenne olika konsonanter; icke heller finnes det något ord i detta språk, der någorstädes midt i detsamma trenne olika konsonanter kunna omedelbart sammanträffa, med undantag af några få speciella fall, der t.ex. _sk_, eller _st_ förekomma liksom sammansmälta till ett grundljud, och hvarest man kanske har de enda exempel att tvenne olika konsonanter kunna stå tillsammans i en och samma stafvelse; men kommer det derpå an att sammanfoga vokaler, då torde, i Finskan, mest hvartannat ord kunna härpå framte exempel. Äfvenså karakteriserar sig Finska språket deruti, att det kan nyttja aspirationer såväl före, som efter, både vokaler och konsonanter, t.ex. _Pöyhöisen wanha lehmä_.

[4] Utom det att Finska språket äger alla kända vokaler, äfven det hos Grekerne och Hebræerne, m.fl. saknade _ö_ (ehuru de i sjelfva uttalet, stundom, kunna vara olika andra nationers), så äger det, oberäknadt de 8 dubbel-vokalerna, icke mindre än 23 _Diftonger_ -- en artig reserv för välljudet! då Grekiska språket, som, i detta fall, hittills varit ansedt för det rikaste, och hvarmed Finskan, i anledning af dessa diftonger, har någon likhet i uttalet, räknar endast 9. De Finska äro följande, nemligen: _ae, ai, au, ei, eu, eä, ia, ie, iu, iä, oa, oe, oi, ou, ua, ui, uo, yi, yö, äi, äy, öi, öy_; hvartill man ännu kunde räkna triftong-ljuden _ieä, uoa_, hvilka förekomma i språket, ehuru de icke uttryckas i skrift.

[5] Så t.ex. då andra språk hafva på sin höjd 6, vanligen endast 4, och stundom (som t.ex. Engelskan) endast en; eller (som t.ex. Hebræiskan) ingen egentlig kasus, så upptog redan _Whaël_, i sin Finska Grammatika, språkets kasus till icke mindre än 14 i _Singularis_ och 13 i _Pluralis_, alla, med olika ändelser, uttryckande olika begrepp. _Judén_ har ökat deras antal till 17, och vi kunna tryggt påstå, att de ännu icke alla äro der upptagne. För att förklara denna ovanliga rikedom på ordens böjningsformer, får man nämna att Finska språket, genom särskilta, hvarannan olika, kasual ändelser, söker på det nogaste uttrycka alla -- äfven de ytterst fina nuancer, hvilka, i fråga om ett begrepps förhållanden till ett annat, låta tänka sig. Så t.ex. då Romaren, med sin Ablatif, utmärkte begreppen: _af, ifrån, ur, genom, uti, med på, hos_, m.m. så uttryckas de i Finskan, hvar och en, genom sina bestämda kasual-ändelser, troligtvis uppkomme genom motsvarande Prepositioners formerande till suffix. Men icke nog dermed, Nomina få dessutom en ny böjningsform, genom ett ytterligare tillägg af pronominal-suffixen, hvarigenom de, förmedelst sjelfva den i så måtto dubbla flexionen, tillika kunna uttrycka hvem de tillhöra, svarande t.ex. emot begreppen: _min_ häst, _din_ häst, _hans (sin)_ häst, _vår_ h., _er_ h., _deras_ h. o.s.v. Sålunda deklineras de nu alla Kasus igenom, såväl i Singularis som i Pluralis; hvarigenom, för hvar och en af dem uppkomma 6 nya böjningsformer; dock är detta icke något ovillkorligt, ty man kan äfven i Finskan, liksom i andra språk uttrycka sig endast med tillägg af Pronomen, utan suffix; vanligast sker det likväl med begagnande af beggedera på en gång, t.ex. _minun poikani_. På sådant sätt får t.ex. ett Substantivum, i stället för (enligt Renval) 34 kasus, 238 kasual-ändelser, och har det, hvilket ofta är fallet, dubbla pluralis, blifva de 357. Följagtligen får ett Adjektivum denna summa nära tredubbelt.