Part 5

Vi finna då att redan Homerus, hvars tid anses hafva infallit omkring 1000 år f.Chr., vid det han i de första verserne af Iliadens 13:de Rhapsodi besjunger de Thraciska folkslagen (eller som de sedermera kallades: de Scythiska), karakteriserar dem såsom _hästtämjare_ (_hippopóloi_) och _hästmjölkare_ (_hippemolgoi_); hvarvid han, märkvärdigt nog, tillägger: att de, af alla menniskor, voro de _ädlaste och rättfärdigaste_ (_agauon kai dikaiotáton). Väl änger han dem icke närmare till namnet; utan, uppräknande dem i ett sällskap med Myserne,[139] benämner dem _abioi_ (verldsförsakare) och glaktophágoi_ (mjölkätare). Ett så högst smickrande _laudatur_, lemnadt af sjelfva Homerus, skulle naturligtvis äfven förkommande tider äga vitsord, huru tvetydigt det än för mången månde synas. Också finner man att forntidens författare, de der alla lefvat flera sekler efter honom, hvar efter annan åberopat sig denna hans auktoritet, i det de, ofta emot egen öfvertygelse, icke ansågo sig tillständigt betvifla sanningen af hans ord. Dock, för att icke, vid beskrifningen af detta folk, endast ord för ord hafva plagierat den gamle Skalden, nödgades de bifoga hans uppgift med nya tilllägg och förklaringar, sådane de med godt samvete trodde sig kunna göra, utan att derigenom hafva ändrat sjelfva meningen.

Så t.ex. lämpar Posidonius från Apamea (som lefde 50 år f.Chr.) dessa yttranden äfven på Myserne, hvilka han uppger som ett fromsint folk: och tilllägger dervid, att en del af _Thracerne_, med anledning af deras religiositet, kallades _katnobátas_, en annan del, i anseende till deras stränga återhållsamhet, _ktísas_, (ord, hvars egentliga bemärkelse ännu torde vara outredd), om hvilka han (enligt Strabo) säger, att de till följd af den högaktning man hyste för dem, betraktades med en helig vördnad, och lefde i ett ostördt lugn: anierosthai te dia timen, kai meta adeias tsen. Aescylus lämpar detta på _Scytherna_, hvilka han kallar en _rättrådig_ nation; och Strabo intygar att detta till en del ännu varit fallet på hans tid: såvida de då ännu ansågos af Grekerne i allmänhet för ett fattigt, enfaldigt och rättskaffens folk, det der åtnöjde sig med litet. Afven Ephorus, då han i slutet af 4:de Boken af sin Historia, talar om _Scyther_ och _Sarmater_, dem han, liksom flere andre, afmålar grymma och förfärliga, -- ja till den grad, att de spisade sig af menniskokött -- tillägger likväl slutligen, i anledning af dessa Homeri ord, att det äfven fanns vissa (stammar) ibland nyssnämnde nomader, som närde sig af stomjölk, och "öfverträffade alla andra menniskor i _rättfärdighet_": _te dikaiosyne pánton diaphérein_. Ja redan Skalden Hesiodus, troligen samtidig med Homerus, ehuru af någre ansedd yngre, af andre äldre, har berättat ungefär detsamma om dessa mjölk-ätande nomader, i ett poem, kalladt _Jordens omfång_; och uppgett, såsom orsak till deras sällhet, att de åtnöjde sig med en tarflig lefnad, voro hvarken rofgirige eller vinningslystne, utan lefde sinsemellan i fridsamhet, hvarvid de begagnade allting gemensamt, ja, till och med hustrur och barn;[140] och som de icke ägde något af värde att förlora, för hvars skull de ville underkasta sig träldomens och slafveriets bojor, så förblefvo de städse af främmande nationer oantastade och obesegrade -- med ett ord, de lefde, såsom Strabo yttrar sig, ett fullkomligt platoniskt lif, i följd hvaraf de utmärktes såsom de rättfärdigaste menniskor på jorden, sådana som i hela vida verlden icke annorstädes stodo att finnas!! "_dikaiotátes anthropes, tes edame ges ontas_."

Vare detta nog sagdt om Grekerna; vi skola, för att komma närmare på saken, äfven i det följande anföra något af hvad Romarne härom vetat förtälja. Emedlertid torde läsaren redan af det anförda finna, huru väl Taciti uttolkare förstått att begagna sig af dessa argumenter, för att förklara hans omdömen öfver Finnarne.

Nu är saken emedlertid den, att Homerus var en skald, och att han, såväl som alla stora skalder, var inspirerad af en hög och liflig fantasi. Väl behandlade hans sånger ett historiskt ämne, och utvecklade ett stort epos; men de öppnade derjemte en hel sago-verld, och måste, för att vara poesi, äfven låna mycket ifrån tankens och diktens rymder. Liksom målaren, måste äfven skalden hafva vissa ljusa punkter på sin tafla, för att derigenom, så mycket mera, få de närmaste partierne att framstå: ty såväl teckning som kolorit hör till de sköna konsternas element. Beklagligtvis befinner sig Skalden vanligtvis på en punkt, der han i hela sin omgifning, d.v.s. hos sin samtid, endast träffar dessa vanliga menniskor, hvilka blott visa skuggsidan af lifvet; han måste derföre söka att annorstädes ifrån hemta dessa ljusare drag, dessa stora karakterer, hvilka han endast finner i en forntid, i en förgången verld, der allt det ädla, der allt det stora och sanna i handling, ännu står qvar, men skildt ifrån alla småsinnets personaliteter -- der, med många af minnets liljor, redan aggets taggar bleknat, och dit icke tadlets tungor mera väcka. Men icke nog dermed: skaldens fantasi är alltid lefvande, och hans skapelser måste äfven derföre blifva det. Icke nöjd dermed att han genom upplifvandet af dessa gamla minnen, gör dessa redan afsomnade åter lefvande i sina handlingar, vill han, för att göra dem än mera åskådliga, äfven förflytta dem till sin tid, eller med andra ord: han vill försätta sin tid tillbaka till dessa minnes- och händelserika dagar. På sådant sätt, måste skalden alltid tänka sig ett lyckligt och storsint menniskoslägte, der det ännu träffas i sin fullkomlighet -- sådant det likväl ingenstädes finnes, annars än i sången och sagan; och följaktligen måste han nu äfven gifva dessa ädle något fädernesland. Äfven den prosaiska menniskan måste hänföra sig och sin tid till en annan vida lyckligare, och då hon icke känner någon sådan, talar hon med ett slags rörelse, om sina barndomsminnen, om dessa flydda oskuldens dagar. Liksom hon, söker nu äfven Historien, (omfattande hela menniskoslägtets ålder) att tillbakaflytta denna folkens lycksalighetsperiod till det redan framfarna, i den så kallade gamla goda tiden, eller som hon kallar det den gyllene åldern; hvaremot åter Religionen, stödjande sig vid tron och hoppet, söker att framflytta den i ett fjerran tillkommande, det hon tänker sig på andra sidan om grafven.[141] Vid gränsen af evigheten, söka således hvardera af dessa läror att, så väl i det framfarna som i det tillkommande, finna menniskoslägtets sällhet (dess öfverensstämmelse med naturen och Gudomen); -- endast skalden söker att förena dessa båda åsigter i idén af en närvarande sällhet, och han ensam förstår att redan här i tiden njuta och drömma sig en lyckligare verld. Främmande, eller glömsk, för dagens lidelser och smärta, sjunger han med förtjusning om sin kärlek, -- ja om sin sällhet; och om han ännu icke funnit det idéal han söker, drömmer han sig dock i tanken en lycksalighetens ö; hvilken, då den icke finnes i verkligheten, han placerar ytterst på gränsen af hvad han anser verkligt. Likasom nu nordens sångare drömma sig sällheten i södern, der de förlägga lycksalighetens land uti Hesperiens och Arkadiens bygder, så drömde sig deremot Homerus sällheten ytterst i höga norden, dit ännu ingen kunskap trängt sig: han placerade derföre dessa lyckliga slägter upp i Scythien; dock visligen nog namngaf han dem icke annorlunda, än genom fingerade namn.

Han handlade häruti i enlighet med den rätt honom tillkom såsom skald, och felet är derföre icke hans, utan hans efterföljares. När Historien, såsom vetenskap, småningom löste sig ifrån sagans blomsterband, eller då sanningen skulle skiljas ifrån dikten, så var det ett fel hos flere af dessa forntidens Historie-författare, att söka gifva verklighet åt sjelfva fantasins skapelser; eller med andra ord, att vilja uppsöka ett folk och ett land, för hvilket dessa Homeri verser skulle tjena till efterrättelse: ett fel, måhända ganska förlåtligt, när man besinnar svårigheten att med noggrannhet kunna utstaka gränsen emellan Historiens och Sagans områden. Flere af ålderdomens Häfdatecknare, börjandes redan från Historiens Nestor, Herodotus, men isynnerhet Apollodorus, Eratosthenes, Possidonius och Strabo, hafva mycket bråkat sin hjerna med att kunna riktigt fatta och förstå dessa Homeri ord, hvilka syntes dem så mycket mer oförklarliga, som Scytherne just icke voro ett folk, för hvilket de syntes vara väl lämpade. Likväl som Homerus tydligen här hade utmärkt ett folkslag, det der närde sig af stomjölk, och såsom Scytherne ännu på Strabos tid, eller 1000 år derefter, förnämligast lefde af sina får- och hästhjordar, så trodde han, såväl som flere med honom, att Homerus med dessa sina lyckliga och rättfärdiga Hästmjölkare, omöjligen kunde förstå andra än Scyther.[142]

Äfven Justinus, som lefde omkring 100 år efter Strabo, berättar i 2:dra Boken af sin Historia åtskilligt om Scytherna; men inflätar med det historiska, som passerat från 5 till 7 hundra år före hans tid, äfven det poetiska från Homeri tid; och gör dervid en målning, så behaglig man kan göra den med en lätt penna. Då denna hans beskrifming i många afseenden öfverensstämmer med den Strabo gjort om Germanerne (se sid. 46) vela vi, för jemnförelsens skull, här intaga densamma.

"Hominibus (scil. Scythis) inter se nulli fines. Neque enim agrum exercent; nec domus illis ulla, aut tectum, aut sedes est, armenta et pecora semper pascentibus, et per incultas solitudines errare solitis.[143] Uxores liberosque secum in plaustris vehunt, quibus, coriis imbrium hiemisque caussa tectis, pro domibus utuntur. Justitia gentis ingeniis culta, non legibus.[144] Nullum scelus apud eos furto gravius... Aurum et argentum perinde aspermantur, ac reliqui mortales appetunt. Lacte et melle vescuntur.[145] Lanæ iis usus ac vestium ignotus...[146] pellibus tamen ferinis aut murinis utuntur.[147] Hæc continentia illis morum quoque justitiam edidit, nihil alienum concupiscentibus. Quippe ibidem divitiarum cupido est, ubi et usus. Atque utinam reliquis mortalibus similis moderatio et abstinentia alieni foret!... Prorsus ut admirabile videatur, hoc illis naturam dare, quod Græci longa sapientium doctrina, præceptisque philosophorum consequi nequeunt, cultosque mores incultae barbariæ collatione superare. Tanto plus in illis proficit vitiorum ignoratio, quam in his cognitio virtutis."

Det var naturligt, att ju mera den geografiska kunskapen utvidgade sig, destomera insåg man äfven huru litet denna härliga beskrifning tillkom Scytherne, mera än något annat folk; och desto högre upp i den mörka norden måste man följaktligen förflytta eller eftersöka detta rättfärdighetens slägte. På sådan anledning hade redan Pomponius Mela (L. III) och före honom Diodorus Siculus (L. II, c. 47), lämpat detta på _Hyperboréerne_, af alla Scythiska folkslag det nordligaste man kände, hvilka han beskrifver som ett polar-folk, och hvarvid han säger: "_Terra angusta, aprica, per se fertilis: cultores justissimi, et diutius quam ulli mortalium et beatius vivunt_." Sedan han förut, i II B., sagt om en annan af dessa folkstammar, dem han kallat _Axiacæ_: "_furari quid sit ignorant: ideoque nec sua custodiunt, nec alia contingunt_." På hvilket folkslag han såväl som Plinius och Solinus, tyckes vilja lämpa hvad Homerus sagt om _Abierna_.

I öfverensstämmelse härmed säger nu äfven Plinius: "_pone Riphaeos montes, ultraque aquilonem, gens felix (si credimus) quos Hyperboreos appellavere, annoso degit ævo, fabulosis celebrata miraculis... Regio aprica, felici temperie, omni afflatu noxio carens... discordia ignota et ægritudo omnis_." Och som _Arimhæerne_ åter voro de nordligaste bland Hyperboreerne säger han om dem, på ett annat ställe (L. VI, c. 14) ... "_ritus clementes. Itaque sacros haberi narrant, inviolatosque esse etiam feris accolarum populis: nec ipsos modo, sed illos quoque qui ad eos profugerint_"; hvilket han åter tyckes hafva hemtat från hvad Herodotus anför om _Argippæi_. Sjelf trodde han likväl föga härpå (_si credimus_), dock kunde han icke undgå att anföra, hvad redan från ålder blifvit berättadt om dem.

Solinus kunde väl icke neka att han, såväl som andra, ansåg alla dessa berättelser om _Hyperboreerna_, för gamla fabler, hvilka genom ryktet fortplantat sig ända till hans tid; ickedessmindre nödgades han såsom sanning antaga, hvad så många klassiske författare före honom anfört, om detta folk, kalladt _gens beatissima_, högst upp I norden; hvarom han säger: "_Discordiam nesciunt, aegritudine non inquietantur, ad innocentiam omnibus æquale votum_." Hvarefter han särskilt om _Arimphæerne_ anför Plinii ord: "_amant quietem, non amane lædere. Sacri habentur, attrectarigue eos etiam a ferocissimis nationibus nefas ducitur. Quicunque periculum a suis metuit, si ad Arimphaeos transfugerit, tutus est velut Asylo tegatur_".[148]

Nu torde kanske mången tro att Tacitus hade för sin tanke, liksom i perspektif, alla dessa de gamles underrättelser om Hyperboreernas _felicitas_, Abiernas _humanitas_, Axiacernes _probitas_, Arimphæernes _integritas_, Argippeernes _incolumitas_, och öfverhufvud de mjölkätande Scythernes _justitia_, då han skref om Finnarnes _securitas_, m.m.[149] och att han med dessa sina ord således icke åsyftade annat än hvad som förut blifvit berättadt om Scyther och Hyperboreer. Visserligen skulle det kanske så kunna synas vid ett hastigt och flygtigt, för att ej säga tanklöst, genomögnande af dessa hans meningar. Men man behöfver aldrig så litet närmare granska saken, för att icke blott finna den himmelsvida skillnad som äger rum emellan sjelfva denna Taciti beskrifning och alla de andres, utan att han här talar om ett helt annat folk af Germanisk stam (?) det Romarne redan närmare kände, och hvilket dessutom hade flera andra folkslag om sig mera i norr. Då nu härtill kommcr att Tacitus icke var någon rabulist, den der utan urskillning uppdukade en hop gamla sagor (åtminstone vilja vi, för vår del, fritaga honom härifrån), då han tvertom hade en skarp historisk blick, en fin omdömes-förmåga och ett odladt förstånd, så finns det intet skäl för handen, som kan föranleda oss till att härutinnan ändra vår öfvertygelse. Det är således icke i Taciti ord, eller med afseende å det folk, hvarpå de skola lämpas, vi finna någon likhet eller öfverensstämmelse med hvad som blifvit sagdt af desse gamla skribenter, utan det är i de utläggningar och öfversättningar hvarmed man hittills sökt förklara meningen af dessa hans yttranden, som vi finna icke blott denna öfverraskande likhet, utan fastmer ett upprepande af de gamles argumenter. Detta åter ligger i sjelfva sakens natur: när man vill förklara någonting orimligt och onaturligt, måste äfven sjelfva förklaringen blifva derefter orimlig och onaturlig, d.v.s. den måste ej blott strida emot det sunda förnuftet, utan äfven emot all erfarenhet. Derföre, liksom de gamle på en galen väg sökt förklara Homeri yttranden om Scytherne, så hafva ock de nyare oriktigt fattat Taciti omdömen öfver Finnarne: Förklaringarne likna fullkomligt hvarandra i tanklöshet och orimlighet. Härigenom hafva vi således nu återkommit till hvad vi redan vid början af denna skrift bevisat, att nemligen man på denna väg kommer till en otänkbarhet. Taciti ord stå visserligen alltid qvar, oförändrade; meningen dermed må nu hafva varit hvilken som helst. Men vi hafva emedlertid visat, att om man öfversätter dem, som man hittills gjort, så innehålla de ett nonsens, en gammal vidskeplig saga, hvars orimlighet och osannolikhet äfven inses af den enfaldige; deremot, om man gifver dem den tydning vi här sökt göra gällande, så karakterisera de, på det mest frappanta sätt, den Finska nationen; och innebära en fullkomlig historisk sanning.

* * * * *

Innan vi sluta denna, redan öfver höfvan kanske utsträckta afhandling, tro vi oss böra ännu en gång återgå till en kort jemnförelse emellan hvad Tacitus och Pytheas sagt om norden. Vi hafva i det föregående sökt framställa en parallel emellan hvad desse skriftställare yttrat, såväl om Thule som om dess invånare (Finnarne), hvilka tänkte antingen i Germanien eller i Skandinavien, dock hufvudsakligen till beskrifning, måste vara sig like; och hvarvid vi, liksom i förbigåendet, gifvit tillkänna, att man likaledes skulle igenfinna en ganska stor öfverensstämmelse, i hvad hvardera af dessa Författare anfört om Estherne. Det är detta som ännu återstår oss att ådagalägga, och hvarmed vi tro oss än ytterligare kunna bestyrka de af oss förut gjorde, af mången såsom paradoxer kanske ansedde, anmärkningar, rörande dessa Författares enstämmighet.

Nästan inget af dessa nordiska länder har i fornåldern vunnit den ryktbarhet som det af Esther fordom bebodda, nuvarande, Preussen; och det i anledning af en ganska lumpen sak. Bernstenen, hvilken nu för tiden äger ett ganska medelmåttigt värde, ansågs fordomdags icke så: den betraktades då såsom en af de största klenoder, och ansågs såsom en af de förnämsta rariteter och dyrbarheter, hvarom de gamle visste att förtälja; i följd hvaraf äfven det land blef, åtminstone till namnet, bekant, hvarifrån den förskref sig.

Bernsten (_Electrum, Succinum, Ambra Cetrina_, känd af de gamle äfven under namn af _Chryselectrum, Lyncurion, Langurium, Subalternicum_, m.m.) som är ett särskilt jordharts, af vegetabiliskt ursprung, finnes väl egentligen vid Östersjö-stränderna, men träffas numera äfven i Frankrike, England och Tyskland, der den, stundom blandad med svafvelkis och stenkol, uppgäfves ur jorden. Att de gamle ej kände dessa tillgångar, utan ansågo Basilia som Bernstenens enda fädernesland, intygar bland andra Diodorus Siculus, då han säger: "_E regione Scythiæ, supra Galliam, in oceano insula jacet, quam _Basileam_ vocitant: in hanc succinum large a fluctibus exspuitur, alias nusquam in orbe terrarum, se exhibens_." (Bibl. Hist. Lib. V, c. 23), och ungefär detsamma säger Tacitus om Estherne: "_soli omnium succinum inter vada atque in ipso littore legunt_." Att emedlertid Bernstenen redan länge, under namn af Electrum till sina egenskaper, hos de gamle, varit känd, finna vi spår redan hos Aristoteles, Plato och Theophrastus, ja redan hos Thales och Pythagoras.

Både Romare och Greker kommo deruti öfverens, att den hemtades från Europas nordligaste del, der den träffades i stora stycken vid kusterna; men om dess formation och bildande gjorde de sig många olika föreställningar. Tacitus och Plinius äro, af Romerska Författare, de förste som tyckas hafva kommit saken närmare; af hvilka den förre uttryckligen säger: att det var Estherna (_AEstyi_) förbehållet att uppsamla den på sina kuster;[150] samt tillägger att de sjelfve visste sätta föga värde derpå, utan sålde den för godt pris till den mest bjudande. Huru den först kommit till de Grekers kunskap, vet man icke; förmodligen fördes den öfver Tyskland[151] landvägen, genom byteshandel,[152] dock sedermera äfven sjöledes, först genom Phoeniciska och sedan förmedelst Romerska skepp. Under Kejsar Neros regering fick chefen för de kejserlige gladiatorerne, Julianus, tillstånd att sända ett skepp till _Austravia_ (det nuvarande Preussen) efter Bernsten, hvilket blef af AEstyerne väl emottaget, och hembragte en laddning af 13,000 Bernsten (jemf. Plinius L. XXXVI, c. 2, Solinus c. 33). Theodorik, Östgötharnes konung i Italien, fick äfvenså en gång mycken Bernsten af dem till skänks; och det bref finnes ännu qvar, hvaruti hans Stats Sekreterare Cassiodorus, i sin Konungs namn, härföre tackar Æstyerna. Brefvet börjar sålunda: "_Hæstis Theodoricus Rex. Congratulatio ad quendam sublimem, super susceptione transmissi muneris_." (Cassiod. Op. Omnia. Genuae 1637, pag. 162).

Man ser häraf således, att Bernsten, fordom liksom nu, hemlades från Preussen, som den tiden under namn af _Austravia_,[153] innehades af Estherne. Nu blir blott fråga, om Pytheas, redan 300 år tillförene, med sin beskrifning öfver _Abalum, Bassilia_ eller _Balthia_ åsyftade samma land?[154] Han säger nemligen: (enligt nyss citerade ställe hos Plinius) "_Guttonibus Germaniæ genti accolis æstuarium oceani, _Mentonomon nomine_, spatio stadiorum[155] sex millium: ab hoc dici navigatione insulam abesse _Abalum_: illuc vere fluctibus advehi, &c.... Huic et Timæus credidit, sed insulam Basiliam vocavit_." Man ser således genast att _Albalum, Balthia och Basilia_ betecknade samma land,[156] och att äfven Pytheas sjelf någon gång omvexlat dessa benämningar, kan slutas af Plin. L. IV, c. 27, der det heter: "_Xenophon Lampsacenus, a littore Schytharum tridui navigatione, insulam esse immensae magnitudinis, Balthiam tradit. Eandem Pytheas Basiliam nominat_." Vid bestämmandet således af landets läge, säger han att man på tre dygn seglade dit från Scythien, d.v.s. från kusterna af de nuvarande Ryska Östersjö-provinserna. Detta berodde likväl förmodligen på väder och vind, äfvensom från hvad ställe man löpte ut, och på hvad punkt man landsteg. Derföre heter det äfven på ett annat ställe (Lib. IV, c 13) att sådant hade skett på ett dygn: "ex insulis ante Schythiam, quæ appellatur Raunonia, unam abesse diei cursu, in quam veris tempore fluctibus electrum ejicitur, Timæus prodidit." Förut är blifvit sagdt att det äfven låg en dagsresa från Mentonomon som innehades af Guttonerne. Således låg nu _Balthia_ ungefär midt emellan _Mentonomon_ och _littus Schythiae_. Att detta land benämnes som en ö, betyder, som redan blifvit anmärkt, intet annat, än att det var ett kustland. Man hade redan nämnt det som _immensae magnitudinis_; och Solinus, som citerar samma författare (nemligen Xenophon) säger: "_a littore Schytharum in insulam _Abaltiam_ (i.e. Balthiam) triduo navigari, ejus magnitudinem immensam et pene similem continenti_"; hvilka sednare ord ej tyckas vara mycket bevisande för att landet skulle hafva varit en ö.[157] Redan Pytheas har (enligt Plinius) vetat tala om "proacimi Teutoni"; och att Tyskarne ej blott voro deras närmaste grannar, utan att sjelfva landet låg så godt som på Tysk botten, intygar Metrodorus Sceptius, då han om Demanten säger: "_in eadem Germania in Balthia insula nasci, in qua et succinum_."

Af allt detta följer således att Basilia och Balthia betecknade Preussen, ej i anseende till dess nuvarande politiska områden, utan med afseende å dess gamla lokala förhållanden; i anledning hvaraf ock hafvet, som sköljer dess kuster, än i dag kallas mare Balthicum, och dess båda inlopp, stora och lilla _Bältet_. Nu blir fråga blott om detta land då redan innehades af Estherne, hvilka, enligt Tacitus, först 3:ne sekel derefter bebodde detsamma. Vi finne af Strabo, att Pytheas bland de folk som bebodde landet på andra sidan om Rhen allt till Scythien, framför andra måtte hafva nämnt Estherna, hvilket han händelsevis anför, då han i sin vresighet mot Pytheas säger: "_de Ostiæis, et quæ trans Renum sunt ad Scythiam usque locis, omnia falsa perhibuit_." Det är klart, att de Pytheas här kallar Ostiæi, äro desamme som hos Tacitus kallas AEstri, (eller kanske rättare, enligt andra diktioner: _AEstui, AEstii_; desamma hvilka han, i 2:dra Kap, enligt Plinius m.fl. kallat _Istaevones_), af Eginhart, enligt Frankiska skrifsättet, _Aisti_; och af Cassiodorus, förmedelst en starkare aspiration i uttalet, _Hæsti_,[158] samt af Jornandes _AEstri_. Af Stephanus, deremot, kallas de _Ostiones_; af Plinius _Istæuones_, och af andra med någon liten åtskillnad i namnet, såsom _Isthæuones, Istivones, Istones_ (deraf deras nuvarande Latinska benämning: _Estones_) äfvenså _Vistæones, Virstaeuones och Hestiones_.[159] Huruvida ej detta namn möjligen kunde hafva något gemensamt med de, nästan af de flesta forntidens auktorer, för sina märkvärdigt vilda likbegängelser, så mycket utskrikne _Essedones_ eller _Issedones_, -- till denna fråga kunde man föranledas i anledning af de sällsamma begrafningssätt, som, enligt Others och Wulfstans intyg, ännu för 1000 år sedan varit bruklige hos Estherne.