Part 4

Ja ej nog dermed att man var kunnig om deras svartkonst, och åtnöjde sig med att begagna och påkalla den vid trängande behof, man skickade äfven sina barn från aflägsna orter till Finnarne, att lära sig deras trolldom, eller som det efter den tidens sätt att säga, kallades -- "Finne konst."

Sturleson berättar att Konung Erik Blodyxa,[92] då han återvände från ett ströftåg i Biarmaland, träffade på hemvägen, i Findmarken, en flicka vid namn _Gunnild_, som från Halogaland var ditsänd, att lära sig "_Finnekonst_", d.v.s. trolla.[93] Derom läses det i den Danska öfversättningen, sid. 56: "Der Hand (Erik) kom tilbage til Findmarken igien, funde Hands mend en deilig jomfru paa en Oe udi en Findgam; hun kallede sig Gunnild for dennem, oc sagde: min Fader boer paa Halogaland oc heder Ozor Huide, hand sende mig til Motle[94] Finnekonning at lære Finnekonst, seden kom jeg til desse to Finner, som ere mest konstrige ofuer ald findmarken... Naar de blifue vrede, da skjelfuer jorden under dennem, oc hvad lefuendis Djur, da kommer for deris Öjen, ma styrte ned ligesom det vaare dödt."

Detta kan vara tillräckligt att visa, det den Finska folkstammen, så långt den Nordiska Historien någonsin sträcker sig, och redan i de äldsta häfder, der detta namn förekommer, visat sig såsom ett folk, det der stod i nära förbund med hin håle. Vi skola snart äfven få se att denna Nation var lika mycket härföre beryktad -- såväl i vestern som i södern; och att Romerska och Grekiska Historieskrifvare fullkomligt instämde i allt hvad de Danska och Norska Krönikorna berättade om dem.

Redan Spanioren Pomponius Mela, som lefde ungefär 40 år efter Chr. säger om inbyggarne i Thule -- och hvilka desse voro, skola vi längre fram få se -- "_Graiis et nostris celebratæ carminibus_".[95] Att desse Nordboer eller Thuleboer varit beryktade såväl för de natur-fenomen solen här företer vid solståndstiderne, som för de många vidunderliga Jätte- och Fé-sagor, som om dem förspordes, och hvilka med ryktet flögo verlden omkring, utsmyckade genom Skaldernes fantasier, intyga äfven andra af forntidens Historiker. Tacitus sjelf tyckes endast hafva omskrifvit dessa Pomponii ord, då han, i 2:dra Kap. om de Germaniska folken (hvartill han äfven räknar Finnarne) i allmänhet säger: "celebrant carminibus antiquis"; ehuru han dermed egentligen tyckes afse deras egna folkqväden. Äfven Romaren Plinius den äldre (född i Verona år 20, och död år 76 eft. Chr.) tyckes hafva kompilerat detta ställe hos Pomponius, då han, vid beskrifningen om norden, säger på ett ställe i sina skrifter:[96] "_pone Riphaeos montes_,[97] _ultraque aquilonem, gens felix_[98] _(si credimus) quos Hyperboreos_[99] _appellavere, annoso degit ævo, fabulos is celebrata miraculis. Ibi creduntur esse cardines mundi extremique siderum ambitus_." Och hvad som är ännu märkvärdigare, säger han om detta högst mot norden boende folk: "_Apollinem præcipue colunt_".[100] Hvilket allt han tyckes, till stor del, hafva hämtat af Diodorus Siculus;[101] och på hvem han åter stödjer sig, kan göra oss lika mycket. Allt nog för sina sånger och trollkonster voro nordens folk beryktade hos Romare och Greker, och det förnämligast genom deras Poeter, hvilka ej underläto att gifva sin inbillningskraft fritt spel, och tillägga många orimliga fabler om de folk och länder, som lågo i denna del af verlden.[102]

Tacitus säger ju redan sjelf om Estherna (AEstyi) som äfven är ett Finskt folk:[103] _Insigne superstitionis formas aprorum gestant, id pro armis omnique tutela; securum deæ cultorem etiam inter hostes præstat_.[104] Detta är så väl träffande, att han aldrig kunnat skildra dem bättre.

Ty ser man en af våra Hexmästare, då han är i sin rätta _luonnossa_, _innossa_ eller _haltioissa_, så må man väl förlikna honom vid ett vildsvin.[105] Denna sin öfvernaturliga förmåga tror han äfven skall kunna skydda honom (vara hans skyddarinna) midt ibland fienderna.[106]

Ja man har, såväl i äldre som sednare tiders Krönikor, icke tvekat att genom anförda historiska fakta, bekräfta dessa Taciti yttranden om Finnarne: nemligen huruledes de, förmedelst sin svartkonst, icke blott varit till en skräck för sina fiender, utan ock huru de derigenom ofta förgjort eller förjagat fiendtliga härar. Och detta anföres af åtskillige _Svenska, Danska, Tyska och Ryska_ Häfdatecknare, såsom en oförgriplig sanning.

Utan att vilja åberopa de gamla Svenska sagorna och kämpa-daterna, hvilka, liksom deras äldsta Krönikor, äro fulla af sådana exempel, och i anledning hvaraf den Svenska pöbeln, ännu i dag, bär ett slags panisk fruktan för allt hvad Finne heter, vela vi blott af Historiska författare citera den redan förut nämnde Olaus Magnus, som pag. 363 säger om Finnarne ungefär detsamma som Tacitus här tyckes hafva åsyftat; nemligen: "_Hi etenim Finni et mutuis præsidiis, et Gothicis ac Sveticis armis,[107] magicisque artibus, et elementorum secretis viribus sese, suasque terras inconcusse servare solent_."

Danskarnes äldsta Historiska urkund, Saxo, omtalar att då Konung Ragnar Lodbrok med en flotta var ankommen att underkufva Biarmarne (äfven ett Finskt folk) blef denne segersälle hjelte, blott genom deras trolldom, besegrad. Härom heter det i en Dansk öfversättning: "Biarmländerne gaffue sig til deris troldoms Konst, oc opuacte Hastigt Wvær met Regn oc Storm, oc förhindrede Kong Regners framgang, vundertiden met stor Kuld oc Frost, vundertiden met wlidelige Heede oc Brynde, saa at mange döde aff hans Folck, nogle aff Hunger oc Torst, nogle aff Pestilentze oc Blodsot, oc andre saadanne farlige smitte Siuger".[108]

Tyskarne omtala att Gustaf II Adolf, i 30 åra-kriget, hade uti sin armé en bataljon Lappar, hvilka, genom sin trollkonst, gjorde hans vapens framgång. Detta låter Schefferus högeligen förtryta sig, att man nemligen sålunda, genom en hopspunnen osanning,[109] velat fördunkla den största Hjeltes glans (se hans Lapponia p. 33).[110] Vi torde dock få anmärka, att det icke var en sådan _absurdissimum commentum_ som Förf. behagat tro. Ty väl veta vi att Lappar aldrig utgjort milis, men ickedessmindre torde dock berättelsen vara så till vida sann, att de Svenskes segrar ofta af Tysklands författare tillskrefvos Finnarnes tapperhet. Saken är blott den, att Tyskarne tagit miste på dessa folkslag, och förvexlat Lappar med Finnar. Det är ingen obekant att Gustaf Adolf hade flera Regementer af Finnar i sin armé,[111] hvilka, genom sitt utmärkta mod, väckte fiendens förvåning; och kanske än mer genom det lugn och den köld de ådagalade under sjelfva slagtningens hetta. Att de ej voro Svenskar, urskiljde man af språket; men hvad de egentligen voro för folk -- visste man icke. (Det var första gången de voro förde så långt fram på Tysk botten). Man kallade dem derföre i början, och i brist på annat, _agmen horribilis Hackapaelorum_,[112] af Finska orden _hakka peällä_ (hugg neder) hvilket man förmodligen hört vara deras lösen. Det var således ej genom deras trolldoms konst (som Scheffer påstår) utan för deras tapperhet och mod, som Tyskarne tillskrefvo dem segern.[113] Ej heller tro vi det vara förnedrande för en stor Fältherre, att i sin armé hafva ett hurtigt folk -- äfven om det ej utgått ur skötet af hans egen nation.[114]

Äfven _Ryssarne_ hafva ej kunnat annat än tillskrifva Finnarne svartkonstens hela hemlighet. Den så kallade Viborgska smällen, som skedde under 1495 års krig, natten emot den 30:de November,[115] och jordskalfvet vid Pedersöre kyrka d. 26:te Febr. 1715, under 1700-1720 årens krig, kunde af den Ryska soldatesken icke annorlunda förklaras, än såsom förorsakade genom Finnarnes hexeri.[116] Voltaire försäkrar äfven att den namnkunniga segern vid Narva 1700, hvarvid den Svenska armén till största delen utgjordes af Finnar, ehuru Svenskarne ensamt tillegnade sig äran deraf, skall i de Ryska annalerne endast blifvit förklarad på ett öfvernaturligt sätt, såsom vunnen genom trollkonst och djevulens magt.[117] Äfven under sednaste kriget år 1808, känner man en anekdot som passerade i Borgå; och som bevisar att den sämre Ryssen, ännu i dag, är vidskeplig nog att tillskrifva Finnarne alla magins hemligheter.[118]

Vi hafva således nu sagt nog om Finnarnes trolldom, och bevisat kanske mera än hvad vi, för tillfället, behöft; nemligen att Finnarne ej blott i Norden, utan öfver hela Europa, och allestädes dit kunskapen om dem kunnat tränga sig, varit beryktade såsom stora Trollkarlar och Hexmästare;[119] hvarvid man redan fästade sig vid blotta namnet, så att en Finne och en trollkarl kommo ungefär på ett ut, likasom svartkonst och trolldom i allmänhet voro kände under namn af _Finnekonst_.[120] Detta har varit förhållandet ej blott på dessa sednare sekler, utan fast mera i äldre tider,[121] då Galler, Franker, Romare och Greker härom vetat något att förtälja. Detta allt hafva vi bevist, och att detta rykte sträckt sig ej blott till Christi tid, utan derutöfver;[122] samt att detta gällt ej blott om Finnar, utan ock om Biarmar, Esther, Lappar, Kurer,[123] Liver, Ingrer, Tschuder[124] och andra folk af samma stam; och -- nu fråga vi ändteligen: om det ej är att förmoda (hvilket vi äfven gjort) att Tacitus med dessa sina, i annat fall oförklarliga, uttryck: "_securi adversus Deos, securi adversus homines, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset_", åsyftar Finnarnes trollkonst? Att vi icke närmare kunna leda detta i bevis, är klart; men vi hafva åtminstone bevist möjligheten och _troligheten_ deraf, samt lättheten att efter denna åsigt finna _sanning_ och _sammanhang_ af hans berättelse; och då vi detta gjort, så -- hafva vi gjort nog.

* * * * *

Många hafva trott att Tacitus med sin beskrifning öfver Finnarne, här egentligen haft afseende på Lapparne, hvilka ofta, äfven i sednare tider, blifvit så kallade, helst af Norrmännen, sina närmaste grannar, i anledning hvaraf båda nationerna i äldre tider, af Sturleson, m.fl. tyckas vara subsumerade under det gemensamma namnet _Finnar_. Måhända hafva ock båda dessa folkstammar kanske fordom, mera än nu, varit med hvarandra införlifvade, och gemensamt utgjort de först invandrande Asars naturligaste fiender. Det kan i hufvudsaken göra oss här lika mycket, hvilketdera folket Tacitus härmed menar, ty det kan i alla fall ej blifva fråga om nuvarande Finnar eller Lappar, utan om deras ättefäder, hvilka vi i många afseenden anse vara ursprungna ur samma rot, och gemensamt hafva utgjort Nordens första bebyggare. Men då anledningen till denna gissning förnämligast lärer vara tagen deraf, att Tacitus säger: "_vestitui pelles_", hvarmed man trott sig böra förstå Lapparnes _muddar_ -- liksom ej Finnarne hade kunnat nyttja sådane? (De kläda sig ju ännu i skinn; om ej i Renens, så i Fårets), så tro vi oss böra upptaga såväl detta skäl som åtskilliga andra, hvilka härtill kunnat gifva något slags anledning. Hvad Tacitus här säger om Finnarne, har han förut i 17 Kap. sagt om många andra nationer i allmänhet: "gerunt et ferarum pelles", och upplyser tillika att qvinnornas klädsel den tiden ej stort skilde sig från karlarnes (_nec alius feminis quam viris habitus, nisi quod feminæ saepius lineis amictibus velantur_). Uppgiften: "_cubile humus_", gäller lika om Finnar, som om Lappar. De ligga än i dag hvardera på golfvet af sina boningsrum -- åtminstone sker detta i Savolax och Karelen, der man på många ställen knappt vet hvad säng vill säga. Att detta österländska bruk, i gamla tider, tyckes hafva sträckt sig äfven till andra nordiska nationer, skulle man kanske kunna sluta af 20:de Kap. der det säges såväl om herren som trälen: "_inter eadem pecora, in eadem humo degunt_." Hvarmed man kan jemnföra Strabo L. IV, c. 4. § 3. Att Tacitus säger om Finnarne: "_in aliquo ramorum nexu contegantur_", tyckes väl kunna tydas på Lapparnes _kotar_, dock kan härmed likaså väl förstås Finnarnes _mehtä-majat, ponkat, hyysät_ (kojor och hyddor, mestadels gjorda af qvistar och granbark) hvaruti de uppehålla sig om sommaren, antingen de äro stadde på jagt eller fiske, eller ock annars sysselsatte med sina utarbeten. Han talar dessutom, enligt hvad vi förut anmärkt, särskilt om deras hus och boningsrum (domi), och man finner redan af sjelfva beskrifningen å de förre, att dessa så kallade riskojor egenteligen voro, liksom de i dag ännu äro, skyttars och jägares tillhåll. Föröfrigt torde man kanske kunna antaga, att Finnarnes hus den tiden, liksom någon gång stundom ännu, isynnerhet de fattigares, i många afseenden ej måhända varit så olike Lapparnes, endast att de varit uppförde af timmer. Man betrakte t.ex. en eller annan af de torftige nybyggarnes hyddor på skogarne, och man skall ännu finna exempel huruledes uti dessa små kyffen, eller ruffen, bestående af några rankiga väggar, öfverskylde af ett till hälften förstördt barktak, en beständig eld underhålles i ena hörnet af rummet, antänd emellan några på marken liggande lösa stenar, under det röken och värmen utgår från det andra, genom springorna på väggar och tak. Bättre golf än blotta jorden finnes der sällan, hvarken vinter eller sommar. En trästol och en gammal rostig gryta utgöra de vanliga husgeråden. Ett sådant hus kallas _kota_, liknande Lapparnes _kåte_ (boningsrum), och utgör numera brygghus eller kök i de mera förmedlades gårdar. Att byggningskonsten i allmänhet vid dessa tider varit liksom i sin linda, tyckes man kunna sluta af Taciti beskrifning i 16 Kap. öfver de Germaniska husen; hvilken beskrifning icke just är för häfven: "_ne cæmentorum guidem apud illos aut tegularum usus; materia ad omnia utuntur informi, et citra speciem aut delectationem_."

Att han vid beskrifningen om Finnarnes pilar säger: "_inopia ferri, ossibus asperant_", bevisar lika litet att han härmed åsyftar Lapparne; vi hafva redan anmärkt, att han i föregående Kap. sagt nästan detsamma om Estherne: "_rarus ferri, frequens fustium usus_", och i 6:te Kap. säger han ofver hufvud om de Germaniska nationerna: "_ne ferrum guidem superest, sicut ex genere telorum colligitur_". Icke heller ligger något bevis deruti att han om Finnarne säger: "_idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ petunt_"; ty man finner i allmänhet af hans beskrifning på den tidens nationer, att qvinnan, hos de nordiska folken, delade mannens mödor och besvär; ja ofta underkastade sig vida större; hvilket han ganska riktigt, i 15 Kap. anmärker, då han säger att under det männerne tillbragte tiden under sömn och lättja, nödgades qvinnorna såväl förestå hushållet som besörja om jordbruket (jemf 25 Kap.). Uti 18 Kap. försäkrar han att qvinnorna icke blott i fred, utan äfven mången gång under krigets vedermödor, delade alla mannens faror, i det de uti full rustning drogo med dem ut i härnad, hvilket han i 7:de och 8:de Kap. upprepar, med tillägg, att det ofta varit könet man vid sådana tillfällen fått tillskrifva segern. Detsamma anför Strabo (L. XVII, c. 2, §. 3) om några af de Cimbriska stammarne; och Pomponius åberopar sig härvid de Sarmatiska qvinnorna, om hvilka han säger: "_fæminæ etiam cum viris bella ineant_." Historien besannar detta i hvad som berättas om de gamles sköldmöer, hvilka tyckas gifvit en ursprungligen historisk anledning till berättelserne om de mytiska Valkyriorna. Äfven i sednare tider saknas ej exempel på krigiska fruntimmer. Så t.ex. skola öfver 300 Frisiska qvinnor hafva stupat i striden år 1516 emellan Erke Biskop Christoffer af Bremen och Friserne, uti landet Wurzen; och hvem är det väl, som icke hört omtalas historien om de Småländska qvinnorna, i Värends härad, huru de bortföste Danskarne? Vid detta förevetande, bör det förefalla oss så mycket mindre underligt om äfven de Finska qvinnorna deltagit, med sina män, i jagt och fiske.

Att Tacitus med sina Finnar här så mycket mindre kan hafva afseende på Lapparne, synes vidare deraf att han placerar dem i Tyskland, såsom grannar till Peucinerne, och uppger det de nyttjat vegetabilisk föda (_victui herba_), samt förbigår, i detta fall, helt och hållet deras renhjordar och nomad-lif, hvilket hufvudsakligen karakteriserar detta polar-folk. Och likväl påstår äfven Lestadius (i orts. af sin Journal öfver dess Miss. Resa i Lappmarken, s. 454) att Tacitus med denna beskrifning "målar på ett träffande sätt den Lappska nationen." Vi tro oss emedlertid kunna antaga att de egentlige Finnarne, allt från urminnes tider, skiljt sig från Lapparne, derutinnan, att de ej, som desse, varit nomader, utan idkat jordbruk; om ock detta ej skulle hafva sträckt sig till annat, än att afbränna skogen, och så i askan.

Vi hafva redan i det föregående anmärkt att, utom de _riskojor_ och _skogshyddor_ hvaraf Finnarne begagnat sig under sina jagtfärder, (ungefär på samma sätt som Svenskarne, vid sin boskapsskötsel, betjena sig af så kallade _sätror_ eller _fäbodar_), så har Tacitus särskilt omnämnt deras hus, utan att dock närmare bestämma hurudana desse varit till sin beskaffenhet. Af det följande få vi åtminstone en anledning att sluta, det desse varit så kallade _rök-pörten_, _Finn-bastur_ eller _Finn-rior_, hvilket är så mycket mer att förmoda, som dessa hus äro de första och förnämsta en Finne uppför, emedan han, skyddad för ett strängt klimat, här bor med sin familj, tröskar sin säd, och inrättar sitt bad, tre väsendtliga ting i hans lefnad, hvilka han icke kan vara förutan,[125] och hvaraf det sistnämnda ännu tyckes påminna om hans Orientaliska ursprung.

Pytheas,[126] som redan 300 år före Christus gjorde en resa till norden, säger[127] att han sex dagsresor till sjös norr om England,[128] i grannskapet af ishafvet[129] kommit till ett land, som hette _Thule_,[130] hvarest under sommar-solståndet, oafbrutit existerade dagar i sex månader; och under lika så många månader oupphörligt nätter, vid vintersolståndet;[131] "hvarest ej växter af ett mildare luftstreck kunde fortkomma, och der en fullkomlig brist rådde på husdjur. Dock närde man sig det af bjugg och andra grönsaker (_kegkro de kai allois laksanois_) såväl af frukter som rotsaker. Der hvarest säd och honing[132] kunde komma till mognad, tillredde man sig deraf en dryck. Säden _tröskade de i stora hus_ (en oikois megalois) dit de inburit axen, såvida de icke kunde påräkna vackra solskensdagar, emedan den annars, (_allos_) i brist på upphållsväder, skulle, genom regn, kunna hafva blifvit förskämd".[133]

Sjelfva landets geografiska, eller rättare fysiska, beskrifning, hvilken åberopas på ett annat ställe (nemligen hos Strabo L, II. c. IV) låter visserligen mera poetisk än vetenskaplig; men då dess meddelande redan gått igenom 2:ne oblida händer, innan det kommit till oss; nemligen först genom Polybii, hvars uppgift sedan blifvit citerad och ytterligare kommenterad af Strabo, så kan man derpå icke fästa allt det afseende det annars kanske skulle förtjena. Strabos beskrifning lyder som följer:[134]

"Dessutom berättade han (Pytheas) såväl om Thule, som om andra der belägna trakter, att han uppå dessa ställen, numera fann hvarken land, eller vatten, eller luft; endast ett slags sammanblandning häraf, som till utseende liknade en hafs lunga (hafs-svamp?); uti hvilken han sade, att landet och hafvet höjde sig tillsammans (koncentrerade sig), äfvensom allt annat; och att detta vore liksom materiens (första) kohesions-band, hvarken tillgängligt för vandraren, eller farbart för seglaren.[135] Detta, som sålunda liknat ett slags lunga, omtalte han enligt hvad han sjelf sett, det andra deremot, enligt hvad han hört. Dessa voro Pytheas' egna ord. Och derföre, när han återvände härifrån, hade han beseglat hela Europeiska kuststräckan, ifrån Gades (Cadix) allt till Tanais".[136]

Hvad land han härmed menar, vet man icke bestämdt; men Procopius från Cæsarea, hvilken, under Kejsar Justiniani tid, såsom Handsekreterare åtföljde Belisarius under dennes fälttåg, såväl emot Göther som Vandaler, och som lefde 527 år e.Chr, säger uttryckligen att det endast var _Finnar_ som bodde der: "_Ex his vero qui Thulem hanc in sulam[137] incolant, barbarorum natio quædam ac sola qui Scritifini (oi Skrithifinoi) vocant_".[138] hvilka han beskrifver enligt hvad honom muntligen blifvit meddeladt af personer som sjelfve besökt orten. Hans berättelse, som så till vida öfverensstämmer med Taciti, att han säger det de, både män och qvinnor, uteslutande sysselsatte sig med jagt, och äfven derutinnan närmar sig till Pytheas', att han omtalar en 40 dygns lång dag, eller natt, under solstånds-tiderna, hvarvid i sednare fallet, infödingarne plägade uppstiga på bergsspetsarne, för att derifrån speja, och sedan för de andre, ned i bygden, berätta när solen åter antydde sin ankomst -- skiljer sig likväl väsendtligen ifrån båda de nyss anförde urkunderna, deruti att han uppger det de hvarken förtärde några rusgifvande drycker (vin) eller hemtade sig något slags födoämne från växtriket, emedan de icke idkade något åkerbruk: att de vidare, hvarken nyttjade kläder eller skoplagg, emedan deras qvinnor icke förstodo sig på ullens behandling, hvarföre de insvepte sig i djurskinn dem de, i brist på lin och sy-tillbehör, sammanfogade med djurens senor, m.m. Man finner att han med denna beskrifning åsyftar Lapparne, hvilka såväl som deras grannar, Finnarne, varit nordens äldsta bebyggare. Äfven han säger om dem: "_Deos siquidem ac Dæmones plurimos colunt_." Men hvad han sedermera berättar, att de nemligen skulle hafva offrat menniskor åt sina Gudar, af hvilka de ansågo Mars för den största, måtte han hört talas om Svearne och Götherne (_oi Gautoi_) ty desse offrade både män och kungar afgudomen. (Jemför Tacitus cap. 9, 39. Sturleson pag 2, 13, 156, med flera ställen).

* * * * *

Måhända skall mången, med oss, förundra sig deröfver att dessa Taciti meningar ej redan långt för detta erhållit den förklaring vi här sökt gifva dem. Orsaken dertill är likväl lätt insedd. Förmodligen torde ingen bättre kunna känna Finnarnes karakter än en infödd Finne, och ingen således heller bättre kunna vara i tillfälle att riktigt uppfatta, och på dem tilllämpa, hvad som af de gamle, med mystiska ord, blifvit skrifvit om deras förfäder. Att likväl äfven den hittills antagna tolkningen måste hafva för sig någon slags grund, eller stödja sig på några skäl, om ock till sin natur illusoriska, har icke undfallit oss; och vi vilja derföre äfven här, till någon del, upptaga och granska dessa, så vidt det för tillfället låter sig göra. Väl skall man kanske förebrå oss denna åtgärd, såsom en inkonseqvens, emedam vi den igenom icke blott lemna vapen i händerne på våra antagonister, utan, hvad som är än värre, vända dem emot oss sjelfve; men vi vilja hellre göra oss skyldige till denna förebråelse, än att härvid tillvitas för ensidighet: som skulle vi nemligen endast envist hafva fästat oss vid vissa, af oss en gång uppfattade, fixa idéer.

För att nu äfven på denna väg följa våra föregångare i spåret, nödgas vi gå något längre tillbaka, för att, om möjligt, uppleta första källan till dessa deras hypoteser och förklarings-grunder.