Part 3

Vi finna nu således, huru fattig och otänkbar en sådan mening blifver, som den t.ex. Doktor _Fant_ fått vid sin öfversättning af detta ställe hos Tacitus; så lydande: "utan fruktan för gudar och menniskor hade de (Finnarne) uppnått den sällsynta lyckan att icke ens hafva något att önska" (se hans Utkast till Svenska Historien, i D. s. 9).[42] En sådan mening hänger icke ihop, och låter ej förklara sig; så har aldrig Tacitus kunnat skrifva, han som skref med ett så ljust förstånd, och hvars omdömen vittna om så mycken urskillning. Icke heller kan hans mening vara, att Finnarne voro idel cyniske Filosofer, och att de, såsom desse, sökte inskränka sina önskningar, ty då hade han väl icke sagt, "_ne voto quidem_." Det är således ett fel, att tro det Tacitus med votum här menar önskan, och att derigenom söka förklara detta -- förlorar man blott tid och möda.[43]

Vi hafva således nu, hvad denna mening beträffar -- och till den följande skola vi snart komma -- bevisat, att den på mångfaldigt sätt blifvit förvänd; och i stället att vara förklarad, tvertom blifvit gjord till _en samman-hängande omening_. Det kommer således nu turen till oss sjelfva, eller det återstår oss, att försöka -- om vi deraf kunna göra en lyckligare explikation än våra föregångare.

Vi skola derföre bemöda oss att förklara detta på ett sätt, som, ehuru enkelt och simpelt, skall, som vi hoppas, tillfredsställa läsaren, och åtminstone visa sanning och sammanhang, i allt hvad Tacitus skrifvit och menat. Ett sätt att se saken, hvilket, vid första genomläsningen, genast framställde sig som en klar tanke, för hvilken vi sedermera funnit flera än ett talande skäl.[44]

Enligt all sannolikhet, uppsatte Tacitus sin berättelse om Finnarne, enligt hvad ryktet om dem, genom Germaniska folkstammar, fört till Romarnes öron.[45] Att detta, enligt sin natur, förstorar, och snarare ökade än minskade, hvad möjligen en gång om dem blifvit berättadt, är -- lika så troligt. Det blir då fråga om, hvad rykte Finnarne vid dessa tider haft om sig, och det är detta vi först tro oss böra göra till ett föremål för en närmare undersökning. Det var naturligt, att i en tid der _krig och bardalek_ voro folkslagen liksom egnade, dessa egenskaper först skulle efterfrågas, och högt aktas af ett folk, hvars lynne var stämdt för _härnad och örlog_. Men det var vid denna tid, liksom vid mången annan, som _vidskepelsen_, och _fanatismen_, äfven upprest sina brokiga altaren. Det var ej blott hos de råare och vildare nationerna, utan äfven hos de upplyste Greker och Romare, som man såg henne bestrålad af ära och glans. Och det var ej blott folket och den lägre hopen, som hyllade dessa fördomar, utan äfven de mest tänkande och förståndige män, voro -- liksom Kejsarne sjelfve -- ej fritagne härifrån. Man märker utaf många ställen i Taciti egna skrifter, att detta till någon del äfven var fallet med honom sjelf.[46] Det var ock ej underligt -- han var Plebej född.[47] Det var således ingenting naturligare, än att han vid dessa saker först skulle fästa sin uppmärksamhet, och ingalunda, med stillatigande, förbigå om en nation, mer än någon annan, var derföre beryktad.[48] Det blir då blott fråga, om man har anledning att tro det Finnarne, redan på hans tid, voro beryktade för sin _vidskepelse, svartkonst och trolldom_. Att de nu derföre äro allmänt kände, veta vi nog; och att de verkligen idkat, och ännu idka, den, äger hvar och en sig bekant, som aldrig så litet är bevandrad i deras språk och hushållning, eller i deras gamla hus- och hem-seder. Det är ej nog dermed, att de tilltro hvarandra, stora och undergörande ting, med hin ondes list och konster, utan kunne vi heligt försäkra: det mången, i sin enfald, fullt och fast tror sig vara mästare öfver en annans hus och lif; och då detta ej låter sig göra, förklarar man det som en följd -- ej af egen oförmåga, utan af en annan lika stor mästares motverkan. Detta, jemte tusen historier om äldre och nyare underverk, som finnas i hvar mans mun, gör att man med skäl kan säga, det Finska folket är -- kanske ännu i dag, ett bland de mest vidskepliga man känner.

Det är klart, att förrän ett helt folk, så i grund, kunnat falla i fanatismens händer,[49] måste dertill hafva erfordrats tal af år och sekler; eller, det skulle småningom förberedas, liksom en nation småningom åter kan fortskrida på kulturens och civilisationens bana. Alla de som känna Finska folket och språket i grund, samt dermed deras vilskepelser, konster och trollsånger, skola lätt finna, att dessa för det närvarande äro i ett starkt aftagande, äfven som att de fordom varit till en ovanlig höjd uppdrifne; hvaraf kommer, att nästgränsande nationer, såsom Ryssar, Svenskar, och Danskar, fordom, mera än nu, lemnat Finnarne vittnesbörd om deras svartkonst.

Om man emedlertid, till en början, antager, att detta på Taciti tid varit bekant -- hvilket är högst troligt, och hvilket vi längre fram skola söka att bevisa -- så blir förklaringen af hela kapitlet lätt och begriplig, och stöter hvarken tanken eller örat. Men man måste då gå tillbaka, till den föregående meningen, och se om ej äfven den, ur samma synpunkt, kan betraktas. Också skola vi nu visa, att äfven den, enligt vår tanke, blifvit missförstådd. Ty som redan förut blifvit sagdt, så har orden: "_sed beatius arbitrantur_" &c. blifvit, utan allt skäl, hänförde till den föregående perioden. Hade detta varit Taciti mening, så har han nog sökt att bättre förena båda dessa meningar, och ingalunda åtskiljt dem med en punkt. Man ser dessutom, att detta _sed_ här står öfverlopps, och liksom på köpet.[50] Vi tro derföre att det tillkommit genom kopisters okunnighet,[51] och att Tacitus börjat meningen med orden: "_Beatius arbitrantur_"; men att desse som förmodligen icke riktigt kunnat fatta den, och alls icke utan i sammanhang med den förra, måtte hafva tyckt det den icke hängde väl ihop med föregående mening, hvarföre de troligen trott sig göra väl, om de, på något närmare sätt, dermed kunnat kombinera den; hvilket de lära ansett lämpligast kunna ske -- genom ordet _sed_. Dock dermed må nu vara huru som helst, så beror vår öfversättning icke härpå; ej heller vilja vi härmed vara till förargelse för alla dem, som torde anse ordet _sed_ höra till en korrekt text.

"_Suas alienasque fortunas, spe metuque versare_" ("att, förmedelst hopp och fruktan, oroa sin och andras egendom", eller: "att i anseende till sin, och andras, förmögenhet, sväfva emellan hopp och fruktan") har man ansett såsom en följd af "_ingemere agris_" (bruka jorden) och "_illaborare[52] domibus_" (idka husliga sysslor.)[53] Äfven denna förklaring tro vi vara nog förhastad; ty man hade bordt märka, att begreppen ingemere agris och illaborare domibus äro hvarandra motsatte, det ena näringssättet fordrar att arbeta ute på marken, det andra, inne i rummen; det förra frambringar naturprodukter, det sedmare -- manufaktur-varor. Dessa båda näringsgrenar har man nu på så sätt förenat, att sedan man sagt, det Finnarne idkade intetdera,[54] har man trott att om de detta gjort, deraf skulle blifvit en följd, att de lefvat i en beständig osäkerhet för sin och andras egendom.[55]

Hade Tacitus velat lämpa _spe metuque versantur_ på dem som idka åkerbruk, så hade det varit nödvändigt för honom att härtill uppgifva något skäl, t.ex. köld, frost, ofruktbarhet, m.m. emedan Romarne (Virgils älsklingar) som ansågo åkerbruket såsom första källan till sin välmåga, ej kunnat gissa hvarföre detta, hos Finnarne, skulle blifva orsaken till deras fattigdom. Vidare kan man icke säga om åkerbruket, att det kunde vara ruinerande för andra än dem som lagt sin hand dervid, ty huru skulle väl de, som dermed ej haft någon befattning, komma att härvid lida (_suas alienasgue fortunas_)? -- åter en orimlighet. Samma anmärkning äger rum, om man vill lämpa dessa ord (neml. _spe metuque versantur_) på dem som sysselsätta sig med slöjd-arbeten; ty om de än sjelfve, vid ett sådant näringsfång, skulle förlora (hvilket knappt är tänkbart) så vore detta ju af ingen betydelse för alla dem, som dermed ej haft något att skaffa (_alienis fortunis_).

Vi vilja derföre konstruera meningen sålunda: _Beatius arbitrantur illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare, quam ingemere agris_. Härigenom visar sig icke blott ett redigare sammanhang af denna mening, utan blir äfven sammanbindningen tydligare med den förra. Ty då det i det föregående taltes om deras kojor och hyddor, der

både unga och gamla lefde tillsammans, så säges det i denna mening, att "de ansågo det för bättre, att här sysselsätta sig med handarbeten[56] ... än att träla vid jordbruket." Hittills hafva vi ännu icke förklarat orden: "_suas alienasque fortunas spe metuque versare_," emedan dertill fordras någon större vidlöftighet; hvad vi dock till en början må anmärka, är att denna mening icke, såsom vanligt, må anses som en följd af _illaborare domibus_, eller _ingemere agris_, utan innebär den en egen märkbar betydelse; och att riktigt fatta den, utgör här en väsendtlig hufvudsak.

Om vi, tillsvidare, hålla oss troget efter orden, så blir det: "än att med hopp och fruktan oroa sin och andras egendom." Att detta icke sker hvarken genom åkerbruk. eller genom hvad annat slags arbete som helst, inser hvar och en. Det blir då fråga, hvarigenom detta sker, och hvad härmed egentligen menas, och -- just detta är hela knuten. Att detta sker genom krig, lärer väl ingen undfalla; men att det icke kan passa här, ser man ganska tydligt, ty det talas ej om Nationen i gemen, eller om folket i massa, utan tyckes vara sagt, speciellt, om hvar och en, såväl om män som qvinnor; och svårt har man väl att antaga det alla hus, och alla i hvarje hus, voro bragte i harnesk emot hvarandra. De kunde alltså icke lefvat i en beständig fejd sinsemellan, eller i fruktan för inbördes krig, så mycket mindre som något sådant icke omtalas. Nå hvad hade de då att _frukta_? jo, för hvarandras _svartkonst, hexeri och trolldom_; hvarpå de äfven, å andra sidan, byggde allt sitt hopp. Skulle nu Tacitus verkligen hafva menat detta -- låtom oss till en början antaga det -- så hade han aldrig bättre kunnat afmåla de gamla Finnarne; och är detta ett karaktersdrag som ännu, i många afseenden, karakteriserar de nuvarande. Ty Finnarne ansågo fordomdags åkerbruket[57] endast tillhöra slafven och oxen, och den största ära -- att lefva genom sin vishet,[58] som de kallade det, hvarunder de förstå sin förmåga att på ett för andra oförklarligt sätt, bota och skada, d.v.s. att hexa och trolla.[59] Derföre tilltalade, äfven i Runorne, en hexmästare sin måg, (som idkade åkerbruk), att han, som hederlig man, skulle öfvergifva ett så nesligt yrke, och, genom ett lysande exempel, följa hans _ärorika bana_, d.v.s. lära sig trolla.[60] Uti en annan sång, der en fänge beklagade sitt oblida öde i ett främmande land, suckade han mest deröfver att han varit tvungen att mala säd (på handqvarn) och _plöja jorden_;[61] sysslor, hvilka hvardera tillhörde könet, hvars lott, hos alla vilda folkslag, är näst trälens.

Hvar och en Finne, som aldrig så litet ger sig min af att vara en _hexmästare_, blir, hvarhelst han än må komma, emottagen med största aktning; ty har han en gång vunnit detta rykte om sig,[62] så finner han för sig öppnade dörrar, och dukade bord, öfverallt; hvarvid han snart blifver så van, att han till slut, utan kallelse, förmäten instiger öfver hvarje tröskel, som ligger vid dess väg, och dristigt frambefaller mat, dricka, brännvin, m.m. Häraf händer att, om han ej blifver med tillbörlig aktning bemött, han vid sin bortgång hotar värden och huset med undergång och förderf (_fortunas alienas metu versant_).[63] Afven försummar han icke att utkräfva sin hämnd, om tillfälle yppas; och händer någon olycka, fast efter tio år, så tillskrifves det honom och den förbannelse som hvilat öfver huset. Men dem åter som hylla honom, ingifver han det bästa hopp, och lofvar väl tiofaldt fördubbla deras lycka, med boskap, rikedom, m.m. (_fortunas alienas spe versant_). Derföre uppsökas och efterskickas desse kloke män[64] ofta på otroligt afstånd, och betalas hederligen, under fri traktering och förplägning. De som ej hafva råd tili en sådan omkostnad, besöka dem sjelfva, ofta på ett afstånd af hela 20 till 30 milen.[65] I folje häraf försumma ej heller, å sin sida, desse andebesvärjare, att göra sig förtjente af det förtroende de vunnit. De bota derföre ej blott alla möjliga slags sjukdomar, åkommor och krämpor, alla olyckor och skador, utan kunna de äfven draga dem öfver sin ovän. Det finnes intet ondt som de ej tro sig kunna bota, intet godt som de ej tro sig kunna förderfva. Och går man äfven öfver till själens och hjertats egenskaper, så finnes det ingen dygd, som de ej tro sig kunna kränka, ingen ära som de ej förmå skända. Att väcka och släcka passioner och begär, tillfredsställa önskningar och lustar, är för dem ett lätt arbete. Men det är ej blott öfver menniskan, som deras magt sträcker sig; äfven djuren, -- tama och vilda, fiskar, fåglar och maskar -- alla lyda deras vink.

Ja, ej blott den lefvande naturen, äfven den döda måste erkänna deras välde. Det är derföre med de aflidnes skuggor, med kyrkogårdars och begrafnings-platsers multnade invånare, som de befästa och styrka sitt välde. Deras ben bära de ständigt på sig, som en talisman, och med en behandling af deras stoft söka de sprida döden bland sina medmenniskor. Och med hvems bistånd sker allt detta? Jo, med hin ondes. Det är till honom de sända sina böner. Honom bortlofva de sig och hela sitt hus, för att i en annan verld varda hans tjenare, blott de i den närvarande blifva betjente af honom.[66] Är det då underligt om man fruktar dessa, som stå i sold hos djefvulen,[67] och med hans och hela helvetets härsmagt hota hvarje af sina fiender. Det vanliga sättet att hämnas, är att förmedelst hexeri och trolldom, antingen ansätta sjelfva personen,[68] eller dess egendom, derigenom att man förskämmer all hans husliga lycka och trefnad, att t.ex. hästar störta, och boskapen dör, med ett ord, att allt vantrifves och trånar bort.[69] Eller hvad som är ännu vanligare: man stämmer björnar och rofdjur på hvarandra,[70] och -- härom finnes det mångfaldiga berättelser. Det vore väl ej underligt, om i ett land der det finnes stora skogar, äfven funnes många björnar. Äro emedlertid båda ovännerna trollkarlar, så låta de det stackars djuret springa sig trött från den enas boskapsdrift till den andras, utan att den dock på någotdera stället förmår göra sin skyldighet, eller rättare: visa sitt natur-anlag -- att skada; och dermed kunna de låta den fortfara så länge tills skinnet mötes af dess fötter. Ja ej blott björnar, utan äfven vargar[71] och andra rofdjur kunna göra samma tjenst. Komma tvenne sådane trollmän tillsammans, så gnisla de tänder och visa en ohygglig uppsyn mot hvarannan, under det ingendera vill gifva vika för hvarandras makt. Skulle det någon gång hända, att tvenne sådane kämpar, på en gång, sökte nattherberge i en och samma gård, så har man många exempel på, att den ena, om morgonen derpå, oaktadt alla sina konster, befunnits död, på det ställe han om aftonen lagt sig; och detta allt, ehuru de, på särskilta bänkar, kunnat ligga långt skiljda från hvarandra, och ehuru stugan kunnat vara full med folk, som alla kunnat intyga, att inga händer på den aflidne blifvit burna.[72] Att sådant ej blifver angifvet, finner hvar och en; det är ej lätt att angripa en man, som gifvit ett så öfvertygande prof på sin styrka. Och dessutom hvarest äro bevis? Det är ock derföre vanligt, att vid sådana genmöten, der de pröfva hvarandras förmåga, hvarken lif eller lemmar komma i fråga.[73]

Det är nästan ingen Finne, som ej tror sig kunna något litet i denna väg, åtminstone så mycket som till husbehof fordras; såsom t.ex. att iakttaga vissa allmänna försigtighetsmått emot troll och hexor. Så t.ex. att göra litet hocuspocus i ladugården, då boskapen första gången om våren utsläppes på bete, på det den ej måtte skadas af vilddjur, -- ej trampa på främmande trösklar, -- väl signa sig vid andras svordomar, -- spotta vid ett elakt möte, m.m. Kunna de härtill någon liten besvärjelse-formel, så tro de väl att den ej är utan sin goda verkan; men veta äfven, att om den skall äga önskad kraft, måste man stå i en närmare gemenskap med fan, eller hafva anbefallt sig honom i händer.[74] Derföre anse de i allmänhet hvarandra för sin mästare, eller tro att andre stå i en närmare relation med djefvulen, än de sjelfve; ty de mena, att man endast i den grad kan hoppas hjelp, som man gjort sig af honom förtjent. Då nu hvar och en, som vill göra uppseende och äga reputation, måste gifva sig min af en trollkarl -- äfven om han icke vore det -- och med miner, tal och åtbörder, låta påskina sin öfvernaturliga makt och verkningsförmåga, sig sjelf till godo och andre till fruktan, så ser man lätt hvad Tacitus menar med "_suas alienasque fortunas spe metuque versare_", hvilka ord kanske sålunda rättast böra förstås: _suas fortunas spe, alienasque metu, versare_.[75]

Således blifver nu meningen (äfven om _sed_ nödvändigt skall bibehållas) "_Men de anse det för lyckligare, att med handarbeten sysselsätta sig hemma, och (förmedelst sin trollkonst) skydda sin, och åtkomma andras, egendom, än att träla vid åkerbruket_." I sammanhang härmed, säges det i den följande meningen (i anledning af denna deras trollkonst, _seid, galder_, eller hvad man vill kalla det): "_Säkra emot[76] gudar och menniskor, hafva de gått i land med det svåraste värf, utan att de ens behöft göra något löfte till gudarne_." Kanske torde någon stöta sig dervid, att de här sägas vara "_säkra_", då de i den förra meningen sades _sväfva emellan hopp och fruktan_? Men det står ju uttryckligen, att de voro _securi adversus homines deosque_,[77] ty dem fruktade de icke; men för hin onde, och dess redskap (d.v.s. för arga trollmän) sväfvade de i stor fara. Kanske invänder man vidare: det fanns väl lag och rätt i landet! Huru dermed må varit, lemna vi derhän; men det synes troligt, att den som fruktar hvarken gudar eller menniskor, fruktar ej heller deras rättvisa. Åtminstone tro Finnarne sig ännu i dag, kunna klumma (qväsa, tjusa) både Domare och Lagen.[78]

Ännu en omständighet, som styrker vår sak, är den, att Tacitus, då han talar om Finnarne, säger strax i början: "_Fennis mira feritas, fæda paupertas: non arma, non equi, non penates_." Om vi nu noga undersöka gången af hans berättelse, så skola vi finna, att allt hvad han sedan säger i det följande, blott är en förklaring häröfver. Så t.ex. förklarar han först, deras "_fæda paupertas_", och säger: "_Victui herba, vestitui pelles, cubile humus, sola in sagittis spes, quas inopia ferri ossibus asperant_." Derpå beskrifver han deras "_mira feritas_", på följande sätt: "_Idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemgue prædæ petunt. Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur; huc redunt juvenes, hoc senum receptaculum_." Sedan förklarar han i det följande "_non arma_", derigenom att de voro "_securi adversus deos, securi adversus homines_." Slutligen förklarar han orden "_non equi_", deri genom att de icke skötte något åkerbruk (_beatius arbitrantur illaborare domibus, quam ingemere agris_); och ändteligen i sista meningen, der han uttrycker deras förakt emot Gudarna, förklarar han äfven hvarföre han sagt om dem: "_non penates_";[79] "_illis (Fennonibus scil.) non voto quidem opus esset_."

Man torde kanske redan vara nöjd med vår förklaring öfver detta ställe hos Tacitus, blott vi äfven gittat bevisa det han verkligen hade sig bekant Finnarnes trolldom, eller att denna deras konst redan på hans tid var i utrop. Och -- äfven detta skola vi i det följande söka ådagalägga.

* * * * *

"Laulaawat Lapin sanoja, Hiijen wirttä winkuttaawat."

Snart sagdt alla forntida Författare och Historieskrifvare som blott omnämnt det Finska folket, hafva gemensamt instämt i ett vitsord om deras såkallade trolldom. Redan sjelfva det ordet, eller namnet, Troll, betecknade ursprungligen, och i historiskt afseende, en Finne (jote, thusse, rese, m.m.) liksom begreppet "Finnar" och "trollkarlar" voro i de gamla nordiska sagorna synonyma, hvilket bevisar, att den mytiska bemärkelsen uppstått, och härledt sig, af den historiska.[80]

Den Svenske Historieskrifvaren Olaus Magnus,[81] som sjelf lefde vid slutet af fjortonhundratalet, säger om dem: "_Aquilonis regio, Finlandia ac Lapponia ita erat docta maleficiis olim in paganismo, ac si Zoroastrem Persam in hac damnata disciplina præceptorem habuisset_." Och hans bror, Johannes Magnus:[82] "_populus ille multis rationibus insuperabilis existimatur. Est etiam incantationum studiis omnino deditus, eisque non minus quam armis pugnare consvevit_." Bayrarn Jac. Zieglerus, som dog vid hög ålder, år 1549,[83] säger om dem: "_incantatores sunt perefficaces_;" Portugisarn Damianus a Goes, som lefde vid samma tid:[84] "_incantamentis sic pollent, ut inter multa dictu mira, quæ prætermitto, naves in medio cursu retineant, sic ut nulla vi ventorum amoveri possint_."

"_Incantationum studiis incumbunt_", säger Seeländarn Saxo Grammaticus, om dem, i sin _Historia Danica_, som han skref år 1177,[85] och den gamle Isländaren Snorre Sturleson, en bland de äldste nordens Historiker, född på Island 1179, anför på många ställen bevis af Finnarnes trollkonst. Så beskrifver han t.ex. sid. 38 af sin _Norske Kongers Chronica_, öfversat på Danske aff H. Peder Clausson. Kjöbenhafn 1633. om en Finne, som midt under måltiden trollade bort all maten från bordet, då Konung Haldan Gudrödsson, med ett stort följe, gästade på Hadeland.[86] Sid. 154 omtalar han en stor trollkarl benämnd Evind Kelda, utan att dock bestämdt nämna hvad landsman han egentligen var;[87] men mammet är finskt, och i Finland finnes ännu en slägt med det namnet.[88] Sid. 292 och 308 omtalar han huru den Norske Länsherren Thorer Hund på Bjarköö, beställer sig af Finnarne 12 stycken renskinns-muddar, som voro förfärdigade "med saa megen Finnekonst, at der kunde intet jærn bide paa." Hvilket Konung Olof Haraldson, kallad den Helige, nogsamt fick röna, då han, i vapenskifte med samma Hund, måste tillsätta lifvet; emedan vid hvarje hugg han gaf sin motståndare, endast rök och dam gick ur pelsen. Och qväder Skalden Sigvater härom sålunda:

"Then milda Konungen fant sjelf Then starka Trolldomen, Hvarmed de Trollkonstige Finnar Hade hulpit Thori; När som Konungen slog Hunden Tvert öfver skuldrorne, Och thet med guld beprydde svärdet Kunde intet bita." (jemf. Peringsk. s. 751, 795).

Exempel på Finnarnes svartkonst anföres dessutom s. 13, 59, 64, 128, m.fl. st., att förtiga historien om i Vandlands förtrollning af Finska Prinsessan _Drifva_, genom dess trollkona _Huld_,[89] hvilken historie blifvit verldskunnig, och anses hafva skett vid pass år 80 eft. Chr.f. (se Heims Kringla, p. 12) och således just på Taciti tid.[90] Vill man jemte Historien rådfråga de mytiska Eddorna, så kan man gå ännu längre tillbaka i tiden,[91] och man skall allt framgent finna samma sak mångfaldeligen bekräftad i allt det vidunderliga, som der anföres om Jothar, Thussar, Dvergar, Resar, Troll, m.m. under hvilka namn man måste tänka sig ömsom våra Finnars och Lappars stamfäder. Dessa vidunderliga och fabelaktiga historier igenträffar man, ehuru till stor del omstöpta, i Romarnes och Grekernes vidskepliga berättelser om vissa folkslag här upp i norden. Icke underligt derföre om den tillförene ofta omnämnde Danske Författaren Peder Clausson, sedan han besktifvit Finnarnas trolldom, slutar sin berättelse med att säga: "_De ere allesammen grumme Troldfolck, huis lige jeg icke troer at hafue nogensteds vaerit, eller endnu findes i verden_." (sid. 132).