Part 2

olika tider, ömsom både stigit och fallit, såväl i yttre politisk betydenhet, som i anseende till deras inre civila organisation, hvarigenom de, såväl i fysiskt, som i intellektuelt och moraliskt afseende, deklinerat eller avancerat, oftast växelvis, liksom ebb och flod. Huru många vidtfräjdade nationer, och huru många årtusenden, slumra icke, liksom begrafne i en evig glömska, af hvilka icke en flägt, icke ett minne mera återstår? Och vi böra icke förgäta att Historien, såsom sjelf ett barn af en sednare tid, icke ens kunnat till namnet uppfatta, mycket mindre närmare beskrifva, många andra af forntidens folkslag, hvilka likväl efter sig lemnat minnesmärken, de der ännu väcka vår häpnad och förundran; och hvilka vittna lika mycket om en hög kultur, som om en hög ålder. Derföre, lika onaturligt som det vore att vilja påstå det Finska folket icke förut utgjort en egen nation, eller icke förut befunnit sig här i norden, innan Tacitus inrymde dess namn i Historien, likaså orimligt vore det att vilja tro, det denna nation alltid tillförene, eller ursprungligen, stått på den bildningspunkt han afmålat den, eller hvarpå den i 12:te seklet anträffades af Svenskarne. Man bör tvertom besinna, att Finska Folket, före sin ankomst till norden, uttågat från länder, hvilka, genom sjelfva sin lokal, måtte hafva stått i en närmare beröring icke blott med de i gamla tider upplyste Grekerne, utan äfven med Persien och Indien, eller de såkallade Österlanden (hvarom vi någon gång framdeles torde få tillfälle att närmare nämna).

Om vi således här icke lyckas att öfvertyga någon det Finska Folket fordom innehaft en verkeligen ganska hög grad af förstånds- och själsbildning (hvilket icke heller nu är vår afsigt att bevisa); ja om man än anser denna uppgift för en dikt oaktadt sjelfva Asarnes egen Gudalära, och deras äldsta myter, nog tydligt antyda detta, i allt hvad der berättas om dessa gamla Jotars _högre vishet_; så skola vi kanske deremot, så mycket snarare, lyckas att öfvertyga läsaren om denna tredje, och tillika lägsta, grad af verldslig vishet, hvarpå de Finska folkstammarne ännu befunno sig, då de första gången gjorde sig kände i den Nordiska historien; en kultur -- utmärkt genom _vidskepelse_ och _signeri_. Det är under denna sin tredje bildnings-period, eller, om vi så få kalla det, under deras förnedrings-tillstånd, som vi här, med anledning af Taciti vitsord, sökt uppfatta den Finska national-karakteren; och vi skola visa, att den äfven på denna sin låga ståndpunkt, stod högt öfver alla andra den tidens nationer.

Hvad nu särskildt sjelfva detta Taciti vitsord vidkommer -- hvilket, huru än det må förklaras, på intet sätt rubbar våra omdömen öfver Finnarne -- så beror härvid allt hufvudsakligast derpå, att rigtigt här kunna uppfatta andan och meningen af hans yttranden om dem; hvilket vill säga något helt annat, än att endast deraf lemna en verbal öfversättning. För att kunna rigtigt uppfatta hans mening, måste man, i allmänhet, något närmare känna andan af hans skrifsätt, hvilket genom språkets korthet ofta nog förefaller mörkt och otydligt.

Hvad nu sjelfva detta Taciti skrifsätt angår, är derom af de lärde redan så mycket vitsordadt, att dervid numera är ingenting att tillägga. Alla hafva intygat, att det fordras något mer än vanlig latinsk språk-kunskap för att kunna rigtigt förstå honom: att man väl kan, ja till och med ganska skickligt, öfversätta hans ord och meningar, utan att derföre på djupet (som man säger) hafva insett betydelsen af dem. Ja, att det mången gång fordras ett slags öfvernaturlig förmåga, att kunna rigtigt uppfatta eller gissa sig till hans ofta framkastade fina vinkar, hans finesser och insinuationer, uttryckte i de subtilaste former, såväl till språk som tankar: hvilka, sammanträngda genom lakonismer och stundom endast till hälften utsagde, eller dunkelt antydde, öfverlemnas liksom till läsarens omdömes-förmåga, att närmare utvecklas och idealiseras.

[För att tillfyllest rättfärdiga dessa våra yttranden, behöfva vi blott åberopa _Lipsii_ omdömen öfver Taciti arbeten, deri han bland annat säger: "_Singulæ paginæ, quid paginæ? singulæ lineæ, dogmata, consilia, monita sunt; sed brevia saepe aut occulta, et opus sagace quadam mente ad odorandum et assequendum. Sicut non omnes canos feram, non item lectores virtutes hujus dotesque aut indagent, aut captent. Viris opus est, et tum ingenii quadam subtilitate, judicii rectitudine, et, ut verbo dicam, naturæ bonitate, qui non hobet, me audiat, et res alias agat_."]

Långtifrån att vi, i detta fall, skulle tilltro oss en större kapacitét än någon annan (tvertom underkänna vi oss häruti, i allt, andras stora öfverlägsenhet), är det likväl med anledning af detta hans manér, att, i likhet med hvarje fulländad Konstnär, endast medelst några lätta, knappt märkbara, drag, liksom flygtigt, hafva markerat de yttersta konturerna till en teckning, den läsaren sedermera äger att, efter sin smak, fullfölja och fullända -- som äfven vi vågat här utveckla, de åsigter och föreställningar, hvilka vi tro härvid ursprungligen hafva legat i hans idé.

Väl skall man kanske tillräkna oss det som en förmätenhet, att hafva vilja tolkat dessa Taciti meningar på ett sätt som skulle utvisa, det man ända hitintills icke förstått dem; och måhända skall man lägga oss det till last, att vi härvid vågat icke blott granska, utan äfven klandra några af våra förmäns och Lärares förklaringar, och lärda idrotter. Till allt detta kunna vi icke svara annat, än att dessa våra bemödanden blott och endast måtte anses som ett _Försök_, icke så mycket att _öfversätta_ (ty öfversättare hafva vi nog), som icke mera att förklara sjelfva öfversättningen af dessa Taciti ord; och då föröfrigt, inom tankarnes verld, den enas åsigter torde vara lika goda som den andras, och endast äga företräde i den mån de komma sanningen närmast, så tro vi, att äfven i detta afseende, icke något hinder bör ligga oss i vägen, för framställandet af våra idéer. Att vi för öfrigt, i mångt och mycket, möjligen kunnat misstaga oss, erkänna vi gerna, och skulle icke heller anse det underligt, då så många kunnigare män, än vi, ofta tagit felt; i anledning hvaraf vi ock vilja välvilligt underkasta oss all den tillrättavisning, hvartill vi härigenom möjligen kunnat göra oss förtjente.

Men icke nog dermed, att vi i dessa ämnen vågat vara af en, till alla delar, skiljagtig tanka från alla andra, hafva vi äfven i ett annat afseende vågat utveckla åsigter, alltför olika dem man annars hyser uti ett, kanske mindre allmänt, ämne. Vi hafva nemligen vågat att, midt i sjelfva 19:de seklets upplysning, skrifva om _häxeri_ och _trolldom_: ord, om hvilka ingen förnuftig menniska, numera, vill höra talas. Och ehuru vi här endast ordat om sjelfva tron härpå, eller om det blott så kallade _ryktet_, hafva vi likväl härvid icke otydligt gifvit tillkänna, att vi härunder tänka oss någonting mer än blott de toma orden, det vill säga någonting immateriellt verkligt.

Vi hafva sålunda, såväl i det ena som i det andra fallet, ingått i ämnen alltför främmande för vår tid, och hvilka måhända strida mot dess anda; i anledning hvaraf vi ock torde hafva skarpa kritiker och recensioner att påräkna, af dagens skribenter; men vi hoppas att icke alltid den ena dagen skall blifva lik den andra, och att äfven den tid skall komma, då man häråt lemnar någon uppmärksamhet.

Föröfrigt öfverlemna vi helt och hållet till hvar och ens enskilta omdömesförmåga, att, med anledning af de utaf oss här framställda åsigter, härutinnan stadga sina begrepp, antingen _mot_ eller _med_, hvarvid vi få tillämpa Taciti eget yttrande: "_ex ingenio suo guisque demat, vel addat fidem_!"

* * * * *

Quot capita, tot sensus.

_Cajus Cornelius Tacitus_, en bland Roms yppersta Historie-författare, är den förste som lemnar oss någon närmare underrättelse om våra Förfäder, deras seder och lefnad. Det är hos honom man för första gången ser Finska Folket taga sitt rum uti Historien, såsom en nordisk nation, hvilken, beryktad för sina ännu alltför råa och obildade seder, utmärkte sig såväl genom en härdad natur som en högst tarflig och torftig lefnad.

Det är vid slutet af sin skrift: _de Situ, Moribus, et Populis Germaniae_, som han flygtigt, och liksom i förbigående, med några få, men sanna, drag, tecknar våra stamfäders lefnad och vandel. Ehuru dessa underrättelser äro ganska korta och ofullständiga, äro de oss dock alltför dyrbara och kärkomna, emedan de äro de äldsta vi, åtminstone numera, äga i behåll. Vi ämna icke här beklaga oss öfver den litterära förlust vi, i historiskt afseende, ej kunna undgå att inse, vid åtankan af det ofullständiga i hans beskrifning, utan skola vi fast mera söka, att, så vidt möjligt, riktigt uppfatta det lilla han meddelat, och göra det tydligt både för oss sjelfva och andra. Detta har varit ändamålet med denna uppsats: och huruvida vi i någon mån lyckats, att, i detta fall, närma oss målet, öfverlemna vi till hvarje läsares enskilta bedömmande.

Det är icke hela hans berättelse som vi här önska framställa såsom ett föremål för några reflexioner och omdömen; den är, likasom allt hvad han skrifvit, kort, sinnrik, och likväl mycket sägande; utan är det egentligen de begge sista meningarna, hvarvid vi förnämligast tro oss böra fästa vår uppmärksamhet, och hvilka vi önska kunna fatta från sin riktiga synpunkt, för att sedermera så mycket säkrare kunna bedömma dem till sitt värde och innehåll. Det tyckes som dessa rader, vid första påseendet, vore, i sig sjelfva, så tydliga och lätt fattliga, att all vidare förklaring kunde anses öfverflödig; äfvenså synes sjelfva stilen här vara så lätt och flytande, det ingen ju skulle tveka, att, på sitt språk, kunna återgifva originalet, i hela dess vidd och anda. Och så har det äfven gått. Man har explicerat, kommenterat och kriticerat; och nöjd med att endast ytligt hafva öfversatt sjelfva orden, har man dermed äfven trott sig hafva förstått och begripit sjelfva meningen. Vi våga likväl tro motsatsen; eller, att man helt och hållit missförstått dessa Taciti ord, hvilka visserligen innebära en djupare och mera betydelsefull mening, än hvad de mystiska orden, vid första påseendet, nog dunkelt tyckas antyda. Men ju mera man begrundar och nogare öfverväger dessa märkvärdiga yttranden, desto mera skall man troligen finna, att de, långt ifrån att vara förklarade, mer och mer behöfva förklaras, så framt man annars vill bringa till tydlighet, hvad de innebära.

Vi skola derföre först upptaga det sätt hvarmed man vanligtvis brukat tolka dessa meningar, och sedan vi visat orimligheten deraf, skola vi söka att gifva dem den riktning och betydelse som vi tro dem böra förtjena.

"Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset," har man ungefär sålunda öfversatt: "Men de (Finnarne) anse (detta lefnadssätt, som i det föregående omtalas) för lyckligare än att sucka vid åkerbruket, arbeta hemma uti sina hus, och att, under hopp och fruktan, lefva i osäkerhet för sin och andras egendom.[22] Säkra emot menniskor och säkra emot Gudar, hafva de uppnått den annars ovanliga lyckan, att icke mer hafva någon önskan öfrig." Så har man, allt från Taciti tid till den närvarande, förklarat detta ställe, hvarvid man låtit det bero; utan att hafva funnit det man väl skapat sig en mening med orden, men icke med tanken. Dock hafva någre förmärkt att -- isynnerhet den sednare perioden, alltförväl tålde vidare uttydas. Detta har man ock gjort: men tyvärr, än med ett ord, än med ett annat, utan att derigenom kunna sprida någon upplysning öfver saken i det hela. Vår mening är icke här, att särskildt upplaga och vederlägga alla dem som möjligen här om yttrat sig. Detta är så mycket mindre nödigt, som den ena, med sin förklaring, icke kommit stort längre än den andra; -- de hafva mest alla stannat på samma punkt, hvarifrån de gått ut. Det är blott de förnämste af dem, hvilkas förklaringar vi skola pröfva, för att efterse när, och hvar, de tagit vilse; på det vi, af deras felsteg, måtte kunna rätta våra egna.

_Chladenius_, Professor i Erlangen, skall uti ett Program, som han skrifvit i anledning af Kurfurstens af Würtenberg förmälning med Prinsessan Elisabeth Fredrika Sophia af Huset Brandenburg Culmbach, tagit sig till ingångsspråk: _de Fennis, auctore Tacito, votis opus non habentibus_; och sedan han, jemte beskrifningen om Finnarnas råhet, omförmält det de ej lockades af alla de retelser till njutningar, som i andra länder tjena att förhöja lifvets behag, såvida de lefde i sin torftighet ett sällt och lyckligt lif, "utan att behöfva önska sig något bättre" -- så lämpade han detta på sina landsmän, och säger att de deremot, så mycket mera, nu borde förena sig i en gemensam önskan att detta biläger måtte lyckligt för sig gå.[23]

Att Chladenius har orätt (då han säger, att Finnarne voro lycklige och sälle, för det de ej behöfde önska sig något af det högre lifvets njutningar) finner hvar och en, som anser det högre lifvet -- äfven med dess njutningar, vara för mer än det lägre sinnliga lifvet, och dess njutningar; som anser menniskan, äfven med sina mångfaldiga passioner och begär, vara satt högt öfver djuret, med dess brånader och lustar. Denna förklaring kan här så mycket mindre passa sig, som Tacitus sjelf icke gör någon skillnad emellan dessa högre och lägre begär -- sinnliga och öfversinnliga njutningar. Han säger blott, i allmänhet, om dem: "_ut illis ne voto quidem opus esset_," utan att på något sätt närmare bestämma hvad han här egentligen menar med _votum_. Och dessutom, om man än medger, att Finnarne ej hade sig bekanta de behof, som vi, af en högre lifvets njutning, så måste de desto mer haft känning af de lägre, sinnliga behofven, hvilka, om ock till antalet färre, än hos den civiliserade menniskan, äro deremot i förhållande så mycket större, vildare, och utan all begränsning, emedan de icke dämpas af förnuftets ledning, eller styras af ett upplyst förstånd. De måste t.ex. haft den önskan, att deras jagt, fiske, krig, giftermål, med ett ord -- allt hvad de företogo, måtte lyckas dem, och framför allt, det som tillfredsställde kroppens, och sinnlighetens, behof. Det kan således icke vara Taciti mening, att med dessa ord säga det Finnarne icke hade någon önskan, så mycket mindre som han nyss förut skildrat deras nödtorft, på ett så lifligt sätt: "_non arma, non equi, non penates; victui herba, vestitui pelles, cubile humus_." Det tyckes ju redan häraf, som de haft all anledning, att önska sig ett lyckligare tillstånd än det de ägde. Och utom allt detta, är det högst otroligt att Tacitus, som lefde på en tid, der (likasom på hvarje annan) rikedom och gunst ansågos såsom de största lyckans skänker, och som äfven sjelf visste sätta värde på dem,[24] förmått gå så utom sin tid, att han ansett Finnarnes fattigdom för en verklig (högre) sällhet. Och om vi äfven antoge att han hade gjort detta, så kunde han dock icke kalla detta slags sällhet för "_difficillimam rem_;" ty man kan ej gerna betrakta det som ett ting (kalu, kappale) eller som en sak (asia, toimitus) hvilket endast är ett tillstånd deraf; och som således ursprungligen har en adjektif betydelse -- ehuru detta sedermera, genom reflektionens abstraktion af det objektiva i materien, fått en subjektif karakter; eller: man bör ej förblanda substantivum med adjektivum, materie med begrepp, den diskursifva föreställningen med den abstrakta.

_Joh. Aug. Ernesti_, af alla Exegetiker den skarpsinnigaste, bemödar sig blott att förklara orden: "_securi adversus deos_," och säger i sina noter till Tacitus, att "_Gudarme hade ingenting att taga af ett folk som ingenting ägde_".[25] Härigenom tror han sig nu hafva förklarat alltsammans. Han synes således velat lägga deras sällhet uti sjelfva deras _uselhet och fattigdom_, som gjorde, att de icke hade något af värde att förlora, hvarken hos gudar eller menniskor.[26] Men äfven den fattigaste har ju någonting att förlora, om ej annat så _lifvet_, -- ja ej blott sitt, utan föräldrars, makars, barns, anhöriges och vänners, hvars lif är honom ofta långt dyrbarare än hans eget; och, kanske ännu dyrbarare än sjelfva lifvet, är hans _goda namn och rykte_, som dock så ofta står i röfvarehänder; och, utom båda dessa villkor för hans yttersta omtanka, är friheten -- äfven i det naturliga tillståndet -- det heligaste af hvad han äger, det dyrbaraste han kan förlora. Men förutan allt detta, och förutan det att den fattige sätter lika mycket värde på det ringa, som den rike på det stora, så fråga vi: hvarest finnes väl det folk, om hvilket man kan säga, _att det icke behöfver frukta, hvarken för gudar eller menniskor?_ Strider icke detta emot det sunda förnuftet, erfarenheten och Religionen; och är det ej en rak kontradiktion mot all _möjlighet, trolighet och sanning_? Detta kan således aldrig hafva varit Taciti mening, en man som tänkt med så mycken urskillning, som aldrig skref annat än hvad han i sin tanke riktigt fattat, och som, vid hvarje bokstaf som flöt ur hans penna, lade vigt och uttryck. Orden: "_rem difficillimam assecuti sunt_," äfvensom orden: "_ut illis ne voto quidem opus esset_" lemnar Ernesti aldeles oförklarade. (Det var likväl detta, som Chladenius hade åtagit sig.) Enligt Ernesti skulle denna fattigdom (som gjorde att gudar och menniskor ej hade något att beröfva dem -- och som således utgjorde deras sällhet) här kallas _difficillima res_;[27] men det är ju ej så svårt att blifva fattig, och månne ej då difficilis borde snarare kanske öfversättas med olycklig?[28]

Herrar Chladenius och Ernesti stöta således med sina förklaringar nästan till samma punkt, ehuru på olika vägar. Den förre påstår, att Finnarnes sällhet var positif, eller att de verkligen ansågo sig lycklige, för det de ej behöfde önska sig något mera, d.v.s. de hade sjelfve medvetande af sin sällhet; den sedmare åter, att deras sällhet var negatif, eller att de ej kände några flera behof, d.v.s. de voro medvetslöst sälle. Den förre ville hänföra difficillimam rem till orden: _illis non voto opus erat_; och den sednare till: _securi adversus homines, securi adversus deos_. Vi tro oss hafva bevisat att båda otvifvelaktigt felat, och att Taciti mening ej kan vara den, att Finnarnes lycka bestod i deras olycka, och i sjelfva deras uselhet, deras sällhet; lika så litet som han, utan att tillika hafva uppgifvit någon grund (hvarföre? hvarigenom? eller på hvad sätt?) kunnat säga om dem, att de voro säkre både emot gudar och menniskor. Ty att han icke härtill kan räkna deras fattigdom, såsom ett skäl, hafva vi redan bevisat, och det äfven af den orsak, att han i den föregående meningen ej mera nämner ett ord derom.[29]

_Bilmarks_ förklaring[30] är likväl den sämsta af alla. Ty utom det att han icke höjt sig öfver de andre, hvilka han vill kritisera,[31] så har han sjelf deremot sjunkit så mycket djupare med sin sigt. Han förutsätter nemligen, det Tacitus hade sig bekant, att intet annat folk än Svenskar bekrigade Finnarne, och när detta skedde var afsigten blott att, genom nya ägtenskapsband, knyta en starkare vänskap, båda dessa nationer emellan;[32] och detta, jemte deras inbördes ärlighet,[33] gjorde att den Romerske Skribenten tecknade om dem: "_securi adversus homines_".[34] Samt, att de vidare voro skyddade emot gudarnas makt, i anseende dertill att de 1:o ej hade en så porös och svafvelbunden jordmån som Italien, (hvarigenom jordbäfningar kunde befaras), 2:o att blixt, torka och sjukdomar icke härjade deras land; och 3:o hade de ingen säd-[35] eller vin-bergning, som kunde slå dem felt, -- derföre skref Historietecknaren om dem: "_securi adversus deos_." Denna lycka, säger Förf. (sid. 11) vederfares oss ännu, och räknar, bland våra förmåner, "skärfulla stränder" (?) samt slutar med att säga: "för oss blixtrar det sällan, och sjukdomar äro rara".[36] Allt detta förutsätter att Tacitus hade en noga kännedom ej blott om landet och dess läge, utan ock om klimatet, solsken, blixt och torka, -- _köld och frost_ likväl undantaget.

Alla de skäl Bilmark anför, till stöd för sin sak, äro så svaga och litet bindande, att det i sanning icke fordrades stor konst att vederlägga dem allesammans. Men som detta knappt skulle löna mödan, måge de tills vidare blifva beståndande, och anses såsom fullt gilltige; vi skola då efterse -- hvad har han nu allt bevisat? Jo, icke annat än på sin höjd, att Finnarne voro säkre _adversus hostes_, men icke _adversus homines_. Och det är icke nog dermed, om han äfven kunnat bevisa deras verkliga, passiva säkerhet både mot gudar och menniskor i allmänhet; han hade då blott bevisat, att de voro utvärtes säkre, _tuti_ (af tuitus),[37] utan borde han äfven visa, att de sjelfve förlitade sig på denna sin (yttre) säkerhet, d.v.s. voro trankile och obekymrade, _securi (sine cura)_. Och denna deras inre säkerhet (_securitas_) kan ej finnas annorstädes än i deras bröst, i deras eget sjelfmedvetande.[38]

Orden: "_rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset_", lemmar äfven Bilmark oförklarade -- förmodligen derföre att han trodde dem icke behöfva någon vidare tolkning. Vi hafva redan tillförene bevisat, att _difficilis res_ betyder rätt och slätt en _svår sak_, och aldrig, ej ens genom den mest förblommerade öfversättning, kan få bemärkelse af lycka och sällhet, m.m. Då likväl denna tolkning vunnit ett allmänt bifall, nödgas vi, för att visa orimligheten deraf, vid denna punkt vara litet vidlöftigare i våra argumenter.

Vi vilja, till en början, anmärka, att vi rentaf anse det såsom någonting otänkbart, att kunna säga om en menniska -- dessmindre om ett helt folk -- att hon icke har någon önskan,[39] och hålla det för ännu orimligare, att anse detta såsom menniskans sällhet.[40] Ty önskan måste menniskan äga i samma stund hon äger vilja; emedan viljan är ingenting annat än _förmågan att bestämma sin önskan_. Således, lika litet som vi kunna abstrahera från menniskan dess fria vilja, lika litet kunna vi fråntaga henne förmågan att önska. Men denna förmåga väckes af behofvet; alltså är behofvet att önska -- lika ursprungligt, ja -- ursprungligare i menniskonaturen, än den fria viljan. Vill man nu äfven betrakta henne från en annan, högre, synpunkt, så skall man finna att hon alltid måste äga tvenne absoluta önskningar, den ena från hjertat utgående, den andra från själen eller förnuftet, d.v.s. hon måste hafva önskningar som utgå från, och hafva afseende på, såväl hennes sinnliga som öfversinnliga (andeliga) natur; eller hon måste önska lefva (vara till) i ett dubbelt afseende, såväl för sitt eget sinnliga intresse, som för det allmänna öfversinnliga. Ty såvida äfven menniskan utgör en länk i den skapade naturen, så måste naturen verka på henne, liksom ock hon tillbaka på den. Vore hon nu ett medvetslöst ting, skulle denna vexelverkan vara henne medvetslös; men då hon har medvetande af sig sjelf, har hon äfven medvetande af naturens förstörande (af det mångfaldiga) och förenan de verkan, hvilken hon måste önska att kunna motverka -- och denna önskan fortfar så länge lifvet varar. Dessutom har hon en annan högre önskan, nemligen önskan att idealisera sig sjelf, d.v.s. uppfylla sin bestämmelse, och såsom ett individuum medverka till det stora hela -- menniskoslägtets förädlande. Den förra önskan sträfvar att mångfaldiga det enkla, och har individets väl till föremål; den sednare, att förenkla det mångfaldiga, och utgör slägtets idé. Skulle nu lifvet kunna existera utan all önskan,[41] så skulle äfven dessa begge borttagas, och vi fråga då, hvad för en sällhet medför möjligheten af ett sådant lif? Det är det medvetslösa växtlifvets, barnets i moderlifvet, och kroppens på jorden.