Part 18

I öfverensstämmelse härmed, hafva nu äfven Svenskarne -- i trots af alla äldre historiska urkunder, i trots af alla gamla folk-traditioner, ja i trots af deras egna sagor och myter -- börjat insinuera, det man med de i vår äldsta historie så ofta, ömsom, förekommande Jättar, Jotar och Finnar m.m., hvilka der nästan alltid karakteriseras såsom ett folk, icke blott af fiendtlig sinnesstämning emot Svear och Norrmän, utan såsom en nation, helt och hållet härstammande af ett främmande ursprung, att man nemligen med dessa i Sverige och Finland fordom bosatte Finnar, bör förstå äldre, förut hit invandrade Asar och Göter. Likasom man fordom fördref eller tillbakaträngde de Finska folkstammarne från sina besittningar, så söker man nu äfven uttränga deras minne från sjelfva historien, och att derifrån liksom utplåna det Finska namnet. Hvad nytta samtiden, eller framtiden, skördar af dessa Historiens _gengångare_, eller -- till hvad vinst de äro för sjelfva vetenskapen, derom må de sjelfve dömma. Utom alla de många motsägelser och invändningar som skulle kunna uppstå i anledning häraf, vela vi blott tillåta oss följande lilla anmärkning: Om Finnarne icke innehaft Skandinavien före de så kallade Asarne, så måste de följaktligen hafva inkommit på en gång med dem, eller ock efteråt. Att de icke åtföljt de förre, vittna alla historiska efterrättelser, der icke något förekommer, som skulle kunna antyda ett sådant ressällskap af _Jättar_ eller _Jotar_; hvilka, tvertom, här först omtalas, såsom landets ur-invånare. Att de således icke heller kunnat hitkomma sednare än Svenskarne, intygar, utom föregående omständighet, sjelfva historien, hvilken ingalunda skulle hafva lemnat onämnd en tilldragelse, så vigtig som denne -- ett helt folkslags invandring till norden: bestående af flera talrika stammar. Sjelfva den omständigheten, att de Finska folken (Samer, Suomer) aldrig omtalas inbegripne eller deltagande i de stora allmänna folkvandringarne, som i gamla tider omskapade stater och riken, eller som invandrande från östern till vestern, ofta omtumlade med hvarandra i blodiga fejder, (och hvilka nationer flitigt uppräknades af häfdatecknarne);[T] utan att de deremot fast mera omnämnas ibland dem, som af dessa påträngande folkmassor blifvit sprängde eller tillbakaträngde -- denna omständighet bevisar, enligt hvad vi skulle förmoda, redan ensamt nog, att de nemligen varit här långt före denna tid -- ja, så långt före alla andra, att icke engång sägnerne, eller sagorna, om deras hitvandring, kunnat uppfattas, eller upptecknas, af forntidens auktorer. Att således med dessa Jotar eller Finnar vilja förstå Svear och Göther, förutsätter en, emot all sann historisk forskning, så härdad panna, att derom är ingenting att påminna.

[161] Om vi icke misstaga oss, söker Billmark, på ett motsatt håll, bevisa, att Finland först blifvit befolkadt af Finnar från Helsingeland: förmodligen emedan äfven derifrån möjligen någon öfverflyttning kunnat ske, vid det de påträngdes af de framryckande Göterne. Besynnerligt förefaller det oss emedlertid, att man alltid liksom sökt en mindre naturlig förklaring.

[A] Detta gäller om sjelfva det ord, som redan i sig sjelft uttrycker begrepet _liten_; och ehuru i Svenska språket icke finnes ett enda ord, som motsvarar något af de flere och mångfaldiga deraf i Finskan formerade Diminutifver, skola vi dock söka att, i nödfall, åtminstone approximationsvis, uttrycka dem, så godt vi kunna, genom tillägg af något dervid fogadt Adjektivum. Så t.e. bildas af ordet _pieni_, liten (_Comparativus, pienempi; Superlativus, pienin_) följande Diminutifver af _Första_ graden; hvilka man gerna, om man så vill, endast kan anse som dialektskillnader (hvilket de dock, i sjelfva verket, icke äro) emedan de alla äga lika betydelse; Dessa äro nemligen: _pienuinen, pienäinen, pienoinen, pienöinen och pieninen_, ganska liten (hvar och en med sina Komparatifver på: ..._isempi_; och Superlatifver på ..._isin_). Dessutöm bildas, enligt en annan ordhärledning, Diminutifverne _pienukka_ och _pienikkö_, (egentligen: _en liten Tingest_) i hvilkas begrepp af litenhet äfven ingår karakteren af sjelfva det Substantivum, hvarpå de lämpas. De äro således, till sin natur, mera Substantifver än Adjektifver, och kunna följaktligen icke heller kompareras. -- Af dessa båda sistnämde bildas följande ännu mindre Diminutifver, hörande till _Andra_ graden hvilka tillika äfven utgöra nya Diminutifver till de fem förstnämde; nemligen: _pienikkäinen och pienukkainen, altför-liten_ (med sina Komparatifver och Superlatifver). -- Såsom ett ännu mindre Diminutifvum, af alla de föregående, framstår nu ett nytt ord _pikku, helt-liten_ (Compar. _pikkumpi_ eller _pikkuhumpi_; Superl. _pikkuin_); hvilket således ensamt utgör det af _Tredje_ graden. -- Af detta ord bildas följande mindre Diminutifver, af _Fjerde_ graden: _pikkuinen_ och _pikkainen_, _mycket-liten_ (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). -- Af sistnämde Diminutifver bildas ännu ytterligare följande mindre Diminutifver, af Femte graden; _pikkuruinen, pikkarainen, och pikkiriinen_, fasligt- eller grufligt liten (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). -- Ändteligen bildas af desse sistnämnde, ännu en en gång, följande mindre diminutifver af den sista, högsta och _Sjette_ graden; nemligen: _pikkuruikkunen, pikkaraikkanen och pikkiriikkinen_, _onaturligt-, obeskrifligt-, eller obegripligt liten_ (med sina _Comparativa_: _pikkuruikkusempi, pikkaraikkasempi, och pikkiriikkisempi_; samt _Superlativa_: _pikkuruikkusin, pikkaraikkasin, och pikkiriikkisin_). Hvad tyckes läsaren nu om ett språk, som blott i den enkla frågan om hvad som är litet, äger icke mindre än 18 särskildta Diminutifver, med alla sina olika grader, och minst 50 kasus i hvar; (_Singural. och Plural_ tillsammantaget) utgörande tillsammans öfver 1500 olika diminutifva flexioner. Och detta språk vill man likväl kalla fattigt och olämpligt för en högre kultur; ehuru det, genom sjelfva sin formation och ordbildning, företer det evidentaste bevis på en forntida högre odling. Det folk som verkställer, såväl med tanken som med orden, icke mindre än 6 gånger förnyade abstraktioner af ett grundbegrepp, hvilket redan i sig sjelft tyckes vara ett _non plus ultra_, genom allt högre och högre, finare och finare distinktioner, -- detta folk, såväl som dess språk, står icke, eller har åtminstone icke stått, på en låg bildningsgrad; liksom det aldrig, icke en gång i nödfall, tillgripit talesätt, så meningslösa som t.ex. dessa, hvilka, genom det allmänna språkbruket, slutligen vunnit häfd; nemligen: _mycket litet, fasligt litet, förfärligt litet, förskräckligt litet, oförskräckt litet_ (i Uppland), _obarmhertigt litet, och ristligt litet, och förträfflige litet_ (på Gottland), och flera dylika uttryck, hvilka alla kommer ungefär på ett ut.

[B] Mellan dessa båda Reciproca Verb-former, i Finska språket, är en så fin skillnad, att vi icke på Svenska kunna specificera den närmare, än att den ena tyckes innehålla begreppet af sjelfva _Verbum_ i förening med _Accusativus totalis_ _ihteni_, (af _Pronomen Reciprocum_ _ihe, ite_, jag sjelf) t.ex. _seisottain_, i stället för seisotan-ihteni; den andra deremot synes utmärka begreppet af _Verbum_ i förening med _Accusativus partialis_, _ihtiäni_ t.ex. _seisottaiten_, i stället för seisotan ihtiäni. I anledning hvaraf vi ock kallat den förra formen, som nyttjas allmänt i Savolax, och utmärker en mera _generell_ eller _permanell_ handling, _Verb. Reciprocum totale_; och den sednare, som nyttjas allmänt å de Svenska och Norrska Finmarkerna, och utmärker en mera partiel eller momentell handling, _Verb. Reciprocum partiale_. Denna begrepps skillnad utmärkes på enahanda sätt i de andra Verb-formerne, neml. genom Verbets konstruktion antingen med den ena eller andra af dessa olika Ackusatifver; t.ex. _seisotan hänet (hänen)_ "jag har honom att stå, eller stanna" (neml. i anseende till alla dess rörelser; eller på alla punkter af dess yta, eller -- för en längre tid); då deremot _seisotan häntä_ betyder: "jag har honom att stå, eller stanna" (neml. med afseende endast å vissa af dess rörelser: nemligen de större, t.ex. på händer och fötter, hvarvid jag i tanken ännu icke abstraherat bort den möjliga rörelsen i de mindre delarne, t.ex. i fingrar och tår; eller ock tänker jag mig detta afstannande blott -- för en kortare tid).

[C] För att i Svenskan kunna uttrycka _Neutra_ nödgas vi begagna ordet _det_, som egenteligen tillkommer 3:dje person Singularis.

[D] Det skulle troligtvis blifva lika nöjsamt som lärorikt att utgallra, och med sina _loca parallela_, i de Finska Runorne, jemföra detta, i de gamla sago-sångerna förekommande, af oss ännu urskiljbara, plockgods. En möda, hvartill vi för en annan gång skola spara oss.

[E] Jemför hvad vi förut härom skrifvit i Svensk Litteratur-Tidning för år 1817, och i vår afhandling om de "gamla Finnars Vishets-lära;" införd i 1:sta Delen af Otava.

[F] Man tyckes i allmänhet vid öfversättningen af detta ställe hos Tacitus, hafva ansett orden: "_formas aprorum gestant: id pro armis omnique tutela_", betyda, eller åsyfta, detsamma som orden: "_effigies et signa guædam in prælium ferunt_", (i 7:de Kap.) Meningen är dock här helt annan. Några hafva likväl insett orimligheten af att vela tro det figurerna af några afbildade svin skulle vara dem mera till skydd än allsköns vapen och försvar; och derföre sökt förklara saken derigenom att Estherne, vid anblicken af dessa bilder, blefvo modigare och djerfvare. (Se Walpys edition. London 1621, Vol VII). Men detta förklaringssätt, som torde vara nog _longe petitum_, lämpar sig åter icke till Taciti här på stället alltför tydliga ord.

[G] Väl söker Brotier, i sina noter öfver Tacitus (_Parisiis_ 1776) förklara detta derigenom, att han vill lämpa det på _Hertha_, som blifvit nämnd i 49:de Kap. Men utom det att hon af andra folkslag, än Estherne, hade sin dyrkan, så säges det tydligt der "_terram matrem_", hvilket aldrig kan få någon synonymi med "_deûm mater_."

[H] Väl kan det icke nekas att Romarne, af ett slags förkärlek för egna myter, ofta trodde sig i främmande folkslags superstition finna Romerska mysterier. Detta var fallet med Castors och Pollux's dyrkan hos Naharvalerne, att förtiga många andra exempel. Det kan således vara en möjlighet, att Tacitus med _Mater deum_ här verkeligen menat _Cybele_; och hvilket kunde kanske förklaras derigenom att _Metragyrterne_, och _Kyrobanterne_, som voro hennes prester och tillbedjare, i likhet med våra _Noijat_, ströko omkring landet på tiggeri; och betjente sig, liksom Kamtschadalernas _Schamaner_ och Lapparnes _Noider_, af en puka, hvarmed de antydde sin närvaro. Kanske denna likhet mellan Cybeles prester och Esthernes hexmästare, gjorde att Tacitus förblandade den med hvarandra, och ansåg dem dyrka samma Gudom.

[I] Man må ej tro, att detta vore en motsägelse af hvad som förut blifvit sagdt om _qvinnornas slafveri_ hos Finnarne; ty huruvida _husmodren_ häruti gör ett märkeligt undantag, hafva vi förut visat i Sv. Litter. Tidn. 1817, sid. 577, 774.

[J] Högst besynnerligt är, att Sturleson säger just detsamma om _Odin_ och hans trollkonst, hvilken han lärt sig af Jotarnes Konung _Gylfe_; nemligen att han derigenom alltid segrade och var en förskräckelse för sina fiender; "_fordi hand kunde skifte sit ansict oc Aasium mit lyd oc skickelse hvorledis hand vilde_" (sid. 5). Månne icke Tacitus sjelf tänkte sig något sådant, då han nyss förut, i 45 Kap. säger om dem som gifvit sig i strid mot Arierne: "_Nam primi in omnibus præliis oculi vincuntur_?" Hvarmed han torde hafva afsett att de voro hvad vi kalla _silmän kääntäjät_, d.v.s. sådane som kunde "_vända ögonen på folk_." Eller månne han väl härmed kunnat haft afseende på den bekanta versen hos Homerus, der han, talande om Mycerna i striden, sjunger:

... "autos de palin trepen osse phaeino."...

hvilka ord, såväl Possidonius som Strabo, hvardera, sökt, på sitt sätt, uttyda och förklara (se Strabo. L. VII. c. 5 §. 2). Annars hade de gamle den berättelse om Partherne, (ursprungligen ett Scythiskt folk) att de ofta begagnade sig af det krigsputs, att vända fienden ryggen till och låtsa fly, under det de härunder på det häftigaste fullföljde striden: hvarpå Horatius alluderar i 2 B. 1 Ep. v. 112; möjligt äfven att något sådant låg här dunkelt för Taciti tanke.

[K] Man må icke tro att detta var första gången, som Romarne hyste den tanken att menniskor kunde byta om skapnad och natur. Så t.ex. säger Mela om Neurerne (ett Nord-Scythiskt folk) "_Neuris statum singulis tempus est, quo si velint in lupos iterumgue in eos qui fuere mutentur_." (sid. 155). Romarnes egen Mytologi öfverflödar af dylika metamorfoser, i likhet med sagorna om Jättar och Troll i Norden.

[L] Ytterligare gissningar och förklaringar öfver landet _Thule_, finner man. af Arngrim (_Conment, de Islandia_); Praeton (_Orb, Goth._); Totfaeus (Hist. Norveg.); Rudbeck (Atl. T. I. p. 511, &c.); Camd (Britann. T. 2. p. 1482); Gatterer (Univers. Gesch.); Carlström (Dissert. de Thule. Holm. 1675); Grupen (Orig. Germ. I. p. 526); Voss (über Thule, i Bredows Untersuch. über alte Gesch., p. 122-129); Brehmer (Entdeck. im Alterthum, 2:te abth. Weimar 1822, p. 557 cet.) och And. Arv. Arvedson (Diss. de Pytheae Massil. fragm. Upsaliæ 1824), der man finner flera af dessas meningar anförde.

[M] Orden lyda: "hvilket land han sjelf ej säger sig ha besökt." I anledning hvaraf frågas: har han nu besökt det, eller har han -- icke besökt det? Sjelfva denna mening, liksom många andra, i dessa Sveriges "Häfder", är framställd på ett alltför otydligt språk, för att riktigt och klart kunna fattas, enär den innebär en påtaglig tvetydighet, hvilket, i ett historiskt arbete, blir ett dubbelt fel. Ty antingen är här meningen, "att Pytheas besökt landet, ehuru han ej sjelf säger det"; eller: "att han besökt det, oaktadt han sjelf nekar det"; eller, hvilket synes troligare, är Hr Professorens mening "att han aldrig ens besökt det"; så mycket mer som han börjar perioden med denna ingress: "till dessa (Pytheas') underrättelser, sluta sig andra till utseendet mera vidunderliga", (åter ett obskurt uttryck: hvems voro då dessa "andra" uppgifter? Voro de Pytheas' eller ändras?)... I hvilketdera fallet som helst är Hr Geijers uppgift oriktig, och det så mycket mer, som ej blott Strabo, Polybius, Cleomedes, Geminus, Cosmas, Eratosthenes, Hipparchus, m.fl. af forntidens Auktorer omförmäla det Pytheas besökt Thule, det han beskrifvit, utan som han sjelf, och just på detta ställe, säger sig hafva besett hvad han här omtalt. -- Man kan ej gerna bese ett land, eller dess kuster, utan att hafva besökt dem; -- ehuru Hr Geijer, för att sedermera vidhålla och till någon del godtgöra denna sin uppgift, vidfogar en annan -- lika oriktig, nemligen: "något dylikt hade Pytheas sjelf sett." Vi skulle kanske icke anmärka detta egna slags sätt att kommentera och citera gamla Auktorer, om det ej redan blifvit så vanligt hos mängden af våra nutida skriftställare, att på god tro, och liksom blindt, antaga, den ena allt hvad den andra säger, utan att sjelfve närmare forska i ämnet, eller dervid rådföra sig med sjelfva urkunderna. Förmodligen är det denna Geijers tolkning vi hafva att tacka för det äfven Stringholm, hvilken i sin nyligen utgifna Svenska Folkets Historia I D. s. 10 gör Pytheas till "en Grek från den milda södern" bestämdt säger: "Sjelf har han (Pytheas) icke sett detta land" (nemligen Thule) m.m.

[N] Eller måhända har man härtill blifvit missledd af Strabos yttrande, det Pytheas omtalt "hvad han hört" (_eks akoes_) -- liksom man vid beskrifningen af ett land endast anför hvad man der ser; icke hvad man hör? Hvilket yttrande dessutom afser helt andra ämnen (_t' alla_) hvilka förmodligen i nästföregående meningar, ehuru af Strabo icke här reproducerade, blifvit af Pytheas framställde. Hvad detta varit känner således ingen; men gissningsvis formoda vi att fråga kanske varit om solens förhållanden under solstånden, hvarvid alla författare nödgats grunda sina uppgifter på infödingarnes muntliga berättelser, af orsak att de sjelfve icke varit i tillfälle att här öfvervintra, eller afbida dessa årstider.

[O] Detsamma anför Virgilius (Georg. L. III, v. 464) om Geterne, som äfven räknades såsom ett Scythiskt folk:

... ... ... "Atque in deserta Getarum Et lac concretum cum sanguine potat equino."

[P] Plinii förklaring torde här likväl vara den rättaste, då han säger: "_a Germanis appellari glessum_"; ty Estherne sjelfve kalla Bernsten _meri-kiwi_ (hafs-sten), af orsak att den uppfångades ur hafvet.

[Q] Inom denna Krets finner man ännu namn på flera trakter, städer och byar, hvilka synas leda sitt ursprung från landets fordna bebyggare, och hvilka till sjelfva språket äro så rent Finska, att de knappt tyckas hafva undergått den minsta förändring. Så t.ex. träffar man endast i provinsen _Schlavonien_ namnen: _Lapinen, Linkunen, Kaukenen, Metschinen, Wilmandinen, Pellenen, Lasdenen, Laponen, Mulinen, Millunen, Gumbinen, Kautten, Tapiau_, m.fl., hvilka, genom sjelfva sitt namn icke blott tyckas utmärka första grundläggaren till de platser, utan ådagalägga derjemte att samma slägter, eller åtminstone att -- samma slags folknamn, ännu anträffas såväl hos oss i Finland: Estland och Ingermanland, som uti de i Sverige, Norrige, och Ryssland -- koloniserade Finnbygder. Samma slags namn träffar man ännu ned i _Natangen_, t.ex. _Multeinen, Mumeinen, Tillenen,_ m.fl., och i det till Marienburgska Kretsen hörande _Ermeland_ (på Lat. _Varmia_; ett namn nog mycket likt _Wermland_) t.ex. _Putrinen, Lusieinen, Leginen_, m.fl., ja allt ned i Hockerlandska Kretsen, som t.ex. _Narsinen, Kannien, Kossela,_ m.fl. Dessa slags namn träffas numera endast å de stora skogarna som framstryka emellan södra delen af det gamla Preussen, Mazovien och tillstötande Polska provinser. Vi böra kanske här tlllägga, hvad vi endast muntligen hört berättas, och hvarvid vi således icke, utan fullständigare uppgifter, kunna fästa vederbörlig trovärdighet: att nemligen inom Polen ännu skola träffas flera Finnbyer; och att under sista Polska kriget funnits Polackar, äfven af börd, hvilka obehindradt talat Finska språket, det de lärt sig af sina underhafvande.

[R] Ja, månne ej sjelfva _Samojederne_, dessa Asiens _Lappar_ (_Samer_) antyda, redan genom namnet, ett föråldradt slägtskaps-förhållande med denna urgamla, vidt kringspridda, _Suomska_ eller _Samska_ folkstam. Väl har man sökt härleda denna benämning, såväl som dess bemärkelse, från Ryska orden _sam_ (sig sjelf) och _jedu_ (jag äter), och förklarat att man härmed ville bemärks ett folk: "som åt upp sig sjelf"? (se Zedlers Univers. Lex. T. XXXVI, p. 1709). Fråga torde likväl först blifva, huruvida de, i detta fall, gjort skäl för namnet; hvilket dessutom, om det är Ryskt, vore att tillskrifvas sednare tider. Enligt egna gamla traditioner påstå sig Samojederne härstamma från _Suomissembla_ (Suomisland), hvarmed man dock icke, såsom Strahlenberg (Nord. u. Ostl. Theil, von Europa und Asia. p. 56), torde böra förstå Finland. Emedlertid lärer såväl Porthans som flera andras tanke, att nemligen detta folk icke står i något skyldskapsförhållande med de Finska folkstammarne, hufvudsakligast grundad på en ännu högst inskränkt kunskap om deras språk, vara kanske något forhastad, och torde således komma att framdeles bero på en närmare undersökning. Då man i de gamles berättelser om länderne ikring Svarta och Kaspiska hafvet, finner underrättelser om snartsagdt alla Europeiska nationer, hvilka genom dessa bergpass, såväl som öfver Hellesponten, vandrat från östern till vestern, så vore det i sanning underligt, om man icke i dessa gamla, på historiska minnen rika, folkländer, äfven skulle finna några spår af dessa Samer eller Suomer, hvilka, med skäl, anses vara ibland de äldsta som den vägen hit invandrat. Såväl Herodotus som flera andre af forntidens författare, omtala ett gammalt folk, det de kalla _Samii_, hvilket de tyckas hafva känt nästan endast till namnet, men hvilket qvarlemnat alltför många talande spår af sin tillvaro, för att sanningen deraf skulle ens kunna sättas i fråga. Så t.ex. kallades ett landskap i det gamla Thracien _Samaica Regio_, beläget vid landskapet Bennica, hvars invånare kallades _Benni_, (hvilket namn, kuriöst nog, liksom Phoeniciernes _Pæni, Phæni_, är liktljudande med vårt _Fenni_) Enligt Ptolemaeus fanns i Scythien ett urgammalt folk, som hette _Sammitæ_, hvilket bodde vid berget Imaus; och ungefär i samma trakt, emot Kaspiska hafvet, fanns ett Tatariskt konungarike, kalladt _Samahania_. Måhända har staden _Samara_, i Simbrisk vid Volga, floden _Sammara_ (_Sam-meri?_) i Chersonesus Taurica, och floden _Samor_ i öfra Ungern, häraf fått sitt namn. Att denna Samiska folkstam fordom äfven innehaft Grekland, finner man af flera namn, hvilka de efter sig qvarlemnat, såsom ön _Same_ i Joniska hafvet, ön _Samos_ i AEgeiska hafvet, staden _Samo_ på ön Cephalonia; _Samicum_, en gränsstad i Peloponnesiska provinsen Elis; _Sammonium promontorium_, en udde på Kreta, m.fl. Dessa _Samii_ räknades äfven för ett forntida Atheniensiskt folk, hvilket uppbyggt staden _Cale-Acte_, det nuvarande Negropont, på Eubœa, och af hvilket många ord och talesätt ännu i sednare tider bibehållit sig, såsom _samia terra, samia testa, lapis samicus, samica melissa,_ m.fl. Att detta folk sedermera blifvit med andra nationer sammanblandadt, och sålunda slutligen utgått, tyckes namnet _Samo-thracia_ (en ö, med en stad af samma namn, i Arkipelagen) intyga, hvars invånare tyckes hafva utgjort en blandning af Samier och Thracer. Likaså _Sama-mycii_, ett obekant folk, hvarom Ptolemæus talar, hvilket synes hafva utgjort en blandning af Samer och Mycer; hvilka, liksom fordom Scytherne, sträckt sina eröfringståg i Afrika, och hvaraf måhända landskapet _Samen_, i Abyssinien, fått sitt namn. Dessa blandade folk-benämningar tyckas vara analoga med hvad ofvanföre blifvit sagdt om _Semgaller_, m.m. Emedlertid synes det som dessa _Samer_ utsträckt sig icke blott till Mindre Asien, der man anträffar landskapet _Samisena_ i Galatien, staden _Samsun_ i landskapet Run, vid Svarta hafvet, m.fl., utan omtalar Plinius att dessa _Sammei_ fordom voro ett folk i Lyckliga Arabien, hvarom ock landskapet _Sammaria_ i Palestina, till någon del tyckes bevittna. -- Huruvida nu dessa nordiska _Samer_ och _Suomer_ ursprungligen _möjligtvis, kunnat haft någon gemenskap_ med dem af samma namn i södern, lemna vi åt de gunstige läsarne att sjelfve afgöra.

[S] Jornandes, som lefde 550 år e.Chr. upprepar nästan detsamma om Estherne, om hvilka han säger: "_longissima ripa Oceani Germanici insident_." (de Reb. Geticis. c. 25)

[T] Af dessa framstår Hallerrerg i första rummet, hvilken i sina kritiska, ofta till stor del förtjenstfulla, anmärkningar öfver Lagerrring -- med all sin lärdom -- framger en ensidighet, en partiskhet, ja (hvarföre skulle vi icke våga säga det?) -- en okunnighet i Sveriges Historia och Geografi, den vi knappt förmodat; i anledning hvaraf vi, mer än en gång, varit frestade att underkasta nämnde anmärkningar en närmare gränskning, om icke vi ansett tiden dyrbarare för nyttigare företag.

[T] Väl finner man bland dessa, några mer eller mindre med Finnar beslägtade folk, som Alaner, Hunner, m.fl., hvilka flera sekler efteråt utvandrat från det gemensamma stamlandet för så många nationer, -- de Asiatiska stepperne eller högländerne, sträckande sig allt till Indien och Thibet.