Part 17

[142] En stor del af dessa Scythers afkomlingar föra än i dag samma slags lefnadssätt, hvilket de således allt framgent bibehållit, under en tid af 1800 år efter Strabo. Ännu lefva dessa nomad-stammar icke blott af sina får- och boskaps-hjordar, men förnämligast af dessa stora häst-drifter, af hvars mjölk och kött de isynnerhet lifnära sig. Detta gäller icke blott och endast om de Finska eller Tschudiska folkstammarne, utan äfven om de Tatariska och Mongoliska, såsom t.ex. Kalmucker, Kirgiser, Tschuwascher, Mokschaner, Buräter, Metscheräker, Tunguser, m.fl., af hvilka en enda husbonde ofta kan vara ägare till en hjord af 600 hästar, lika så mycket hornboskap, 1000 får, och somlige till och med 50 kameler; ja det skall finnas de Kalmucker som äga sina några 1000:de hästar (se Merkwürdigkeiten verschiedener unbekannten Völker des Russischen Reichs. Auszug aus Pallas's und Georgi's Reisen. 4 B. s. 88, & 1 B. s. 194). Att sluta af alla gamla Auktorer, måtte Stomjölk varit hos Scytherne en ganska vigtig artikel. Enligt Herodotus (L. IV) uppstod i anledning deraf ett blodigt inbördeskrig emellan sjelfva husbönderne och deras slafvar; och Damascenus (se hans excerpter hos Stobæus), Strabo (L. VII, c. 4, §. 6) m.fl. upplyser, att de begagnade sig icke blott af hästkött, hästost och hästmjölk, utan förnämligast af ett slags surnad stomjölk, hvilken de ansågo för en stor läckerhet, och den de förstodo att, förmedelst en viss egen konst, tillreda; _Trephoménes kréasin, allois te kai hippeiois hippeio kai turo, kai galakti, kai oksygalakti (teto de kai opsemáesin autois kataskeuasthen pos.)_ Måhända alluderar Tacitus härpå, då han i 23 K., om Germanernes anrättningar, säger: "_Cibi simplices: agrestia poma, recens fera, aut lac concretum_." Denna konst att på eget vis syrsätta sin mjölk, hvarigenom den erhåller en ganska stark och angenäm vinsur smak, brukas af dessa nomadiska nationer än i dag, hvarvid de begagna den icke blott, såsom vi, till mat, utan tillreda, genom distillation deraf, ett slags brännvin eller en rusgifvande dryck, kallad _kumyss_, hvartill de förnämligast använda häst- och fårmjölk, och hvarom man kan läsa en ganska fullständig underrättelse så väl i 1 B. s. 176 &c. och 4 B. sid. 76 m.fl. st. i nyssnämnde Merkwürdigkeiten, som i Russia or a compleat Historical account of all the Nations which compose that empire. London 1780, 4 B. 8:vo; hvilka underrättelser tyckas vara hemtade ur Messerschmidts, Herrarne Gmelins (_Seniors & Juniors_), Stellers, Pallas', Falcks, Lepechins, Guldenstedts, Rutschkows, Georgii och Sujews resor i åtskilliga delar af Ryssland. Kanske var det således i följd af ett dryckeslag, d.v.s. vid ett sup- och icke vid ett mjölk-kalas, som Scytherne, förmodligen under något slagsmål, torde hafva klöst ut ögonen på sina trälar, och i anledning hvaraf Herodotus, Aristophanes, Plutarchus, Stephanus, m.fl. anför, det de hade för plägsed att beröfva sina tjenare synen, på det desse, vid brygden af denna dyrbara dryck, icke måtte kunna se taga sig deraf något till bästa; i anledning af hvilken grymhet, den inbördes fejden dem emellan sedermera utbröt. Detta, som å ena sidan visar hvilket värde man redan den tiden visste sätta på brännvinet, bevisar å andra sidan att denna dryck redan varit i flor långt före Herodoti tid. Som bekant är, bruka Finnarne än i dag, i likhet med flera af dessa Asiatiska folkstammar, att under den varma årstiden starkt syrsätta sin mjölk, i en stor, dertill enkom inrättad så, der den idkeligen tillökt och utspädd med vatten, utgör om sommaren deras vanliga läskedryck, samt använd vid måltiden, så som sofvel, är dem en lika syrlig som hälsosam spis. De hafva dessutom ännu ett annat sätt att syrsätta sin mjölk, hvarigenom den, jemte en angenäm syra, bekommer en ganska hård och fast form. Detta sker derigenom, att de insätta den i varma ugnar, sedan filet, eller gräddan, först blifvit aftagen, hvilken annars skulle smälta såsom smör. En sådan mjölk, bildad af hvad Gottländningen kallar _skyr_, kalla Savolaxarne _kokko-maito_, eller _maito-kokkelia_. Att Finnarne fordomdags icke blott brukat hästmjölk, utan äfven deraf varit stora liebhabrar, kan man sluta deraf, att Estherne ännu för 1000 år sedan, eller i 9:de seklet, begagnade sig af stomjölk, såsom den bästa traktering, hvilken endast bestods hos de rike och förnäme, (till hvilkas förmånsrätt det hörde, att få taga sig ett rus), då de fattige deremot fingo åtnöja sig med mjöd, hvarpå der i landet redan den tiden, fanns godt förråd; och rådde det äfven då mycken split och oenighet emellan herrar och trälar. (Se _Others och Wulfstans_ resor, införde i K. Vitterh., Hist. och Antiq. Akad. Handl. VI D. sid. 100). Äfven Adamus Bremensis omtalar att de gamle Preussarne blandade i sin dryck såväl hästmjölk som hästblod, hvaraf de blefvo druckne, och Petrus De Duisburg upprepar ungefär detsamma,[O] då han, i sin Chronicon Prussicum, säger att de fordon drucko mjöd och stomjölk, (jemför Langebek. Script. rerum Danic. mediaevi. 2 T., p. 106-123). Enligt de Nordiska sagorna, var det Odin som först fridlyste hästen, deri genom att han förklarade den helig, och måhända är det allt från denna tid man kan räkna det bruket, att nyttja den till slagt, småningom börjat aftaga. Annars förtjenar det måhända äfven anmärkas, att liksom Lapparne, hos oss, begagna sig af sina Renar, i stället för både häst och ko, så begagna sig ännu många af dessa Scythiska nomad-stammar af samma djurslag, hvaron redan Strabo vetat omtala, hvilket tyckes på sätt och vis liksom utmärka, att äfven den Lappska nationen fordom härstammat eller kommit ifrån dessa sydligare trakter.

[143] Öfverhufvud tagit omtalas Scytherne alltid såsom nomader, hvilka lefde af sin boskap och sina hjordar; dock fans det äfven ibland dem vissa folkstammar som idkade åkerbruk, och det till den grad, att de med spannmål ofta undsatte Grekerne. Detta gällde isynnerhet om Cherson, som var ett fruktbart och till större delen ganska väl uppodladt land. berättar att de i skatt till Mithridates, utom 200 talenter i silfver, erlagt 180,000 _medimner_ säd. (En _medimn_ var ett Grekiskt mått, som innehöll efter stadsmål något öfver 11 kannor, efter landsmål något öfver 16 1/2 kanna; men hos Romarne innehöll den, enligt Cicero, närmare 48 kannor, och svarade således emot 1/2 tunna i fast mål). Samma författare berättar, att man från dessa trakter fordom utskeppade spannmål till Grekland, och att man omtalt det Leucon från Theodosia tillsändt Athenienserna 2,100,000 medimmer säd. Redan Herodotus uppger fyra Scythiska stammar såsom jordbrukare, nemligen _Alazoner_ och _Callipider_, men förnämligast dem han kallar _Skythai aroteres_ och _Skythai georgoi_, (annat namn visste han icke på dem). Förmodligen är det dessa åkerbrukare som Horatius (L. III, Od. 24) kallar _Scythæ campestres_; hvarvid han, liksom Tacitus om Germanerne, anmärker, såsom någonting hos detta folk eget, att bruden, i stället att bringa brudgummen hemgift, sjelf erhåller af honom skänker och gåfvor.

[144] Ungefär detsamma anför Tacitus om Germanerne: _"plus ibi boni mores valent, quam alibi boni leges_." (Jemf. s. 9).

[145] _Honing och mjölk_ omtala Finnarne mycket ännu i sina gamla Runor, såsom den bästa välfägnad de känna -- "helsosam äfven för de sjuke"; och mjölk uppger äfven Solinus, såsom Thuleboernes hufvud-förtäring.

[146] Ungefär samma ord anför Procopius om Thuleboerne. Naturligtvis väckte detta hos Romarne så mycket större förundran, som ylleväfnader var det enda arbete, hvartill (enligt Plutarchus) deras hustrur voro förbundne; och hvarmed äfven de högst förnäme sysselsatte sig. Enligt Plinius och Ovidius var sjelfva Lucretia häruti ett mönster för många; och enligt Suetonius gick Kejsar Augustus sjelf sällan i andra kläder, än i dem som voro förfärdigade af hans gemål, syster, dotter, eller barnnbarn.

[147] Hvad skinnplagg härmed menas, upplyses af Seneca (Epist. 90, 38) då han säger att en stor del af Scythiska nationen klär sig såväl i hermelin som i zobel- och räfskinns-pelsar, hvilka voro både lätta och mjuka, samt ogenomträngliga för vinden. Samma klädsel brukade, enligt Hesychius, äfven Partherne, ett till hälften Scythiskt, till hälften Persiskt folk; och likaså var förhållandet med Hunnerna, enligt Ammianus Marcellinus (L. XXXI).

[148] Månne ej möjligen orediga berättelser om dessa nordboers trolldoms-förmåga, kunnat gifva en anledning till den tro att de "sacri habentur." Skulle man våga öfversätta dessa ord, dermed att: "de ansågos såsom trollkarlar", och skulle man, utan afseende å de af Auktorerne vidfogade förklaringarne, endast fästa sig vid resultatet af hvad i forntiden berättades om Hyperboreerne m.fl. nemligen om deras säkerhet och den vördnad hvarmed de betraktades af andra nationer, jemnfördt med hvad nordens gamla häfdatecknare, ungefär i samma mening, sagt om Finnarne, -- endast då -- men icke förr, skulle vi hafva löst knuten af dessa de gamles, gåtlika, berättelser om norden. Och Tacitus skulle hafva varit den som härvid beträdt öfver gången ifrån sagans områden, in på Historiens.

[149] Enligt hvad vi sidan 53 nämnt, upprepa vi ännu, att, så vidt Taciti skrift redan varit känd af Plinius, denne, under _Hyperboreorum felicitas_, troligen subsumerat och omfattat _Fennorum securitas_; men deraf följer dock ingalunda, vice versa, att Tacitus, med sitt begrepp om _securitas_, förstått den andres, om _felicitas_, och det så mycket mindre, som han nyss förut sagt att de brukade _spe metuque versari_. Deremot synes snarare Jornandes ännu hafva velat lämpa på Finnarne något af hvad som fordom blifvit sagdt om Scytherne, då han säger: _Finni mitissimi, Scanziæ cultoribus omnibus mitiores_; ett vitsord, hvilket alltför litet öfverensstämmer med de historiska urkunderna och de Påfviska bullorna.

[150] Naturligtvis uppstår här fråga hvarifrån Tacitus erhållit dessa sina underrättelser (ty sjelf uppger han sällan sina källor)? Väl omtalar Plinius en Sotacus, som, bland andra, skall hafva meddelat en beskrifning om Bernstenen, hvarom man, numera, lika litet som om författaren, äger någon kunskap. Deremot finner man, att Pytheas redan långt före Plinius (enligt dennes _Hist. Nat._ Lib. 37, c. 11) vid beskrifningen om Östersjökusterna, sagt: "_insulam esse Abalum: illuc vere fluctubus advehi (scil. electrum) et esse concreti maris purgamentum: incolas pro ligno ad ignem uti eo, proximisque Teutonis vendere_." Hvarefter Plinius sjelf tilllägger: "_Huic et Timmæus credidit, sed insulam Basiliam vocavit_." Således, hvad Pytheas här kallar: "_concreti maris purgamentum_", det kallar Tacitus, i 45:te Kap. om Estherna, "_ejectamen tum maris_"; när Pytheas, om Bernstenen, säger: "_illuc vere fluctibus advehi"_, så säger Tacitus derom: "_vicini solis, radiis expressa, in mare labuntur, ac vi tempestatum in adversa littora exundant_", och när den förre säger: "_incolas pro ligno ad ignem uti eo_", så säger den sednare, liksom i anledning häraf: "_Si naturam succini admoto igne tentes, in modo tedae accenditur, alitque flammam pinguem et olentem_." Denna stora öfverensstämmelse i de detaljerade uppgifterna, som röjs emellan båda dessa skriftställare, tyckes vara något mera än tillfällig. Väl kan härvid invändas, att deraf dock icke följer det Tacitus plagierat Pytheas, emedan enär de beskrifvit samma land och samma folk, så måste naturligtvis sjelfva beskrifningarne öfverensstämma. Äfven häremot hafve vi ingenting att påminna -- ty det var just detta vi trodde oss böra bevisa: att nemligen Pytheas med sitt _Balthium_ eller _Abalum_ menade det land som, enligt Tacitus, innehades af _Æstyi_, om hvilka Tac. bland annat, ehuru mindre riktigt, tilllägger: "quod (scil. succinum) ipsi Glesum vocant".[P] Den etymologiska förklaring som påstår, att ordet _glesum_ (fabriceradt, som det tydligen synes, af Tyska ordet _glas_) är uppkommit af Arabiska orden _k--l songh_ eller _k-- lsongh_, hvarmed Phoenicierne skulle hafva betecknat ett _bernstensrikt land_, lemma vi derhän. Herr Reinegg, som gifver oss detta vid handen, och derjemte underrättar oss att Finska benämningen _Suomenmoa_ ursprungligen härleder sig af Arabiska ordet _Somgh_, som skall betyda _bernsten_, är man härföre högeligen förbunden (se Büschings Wochentliche Nachrichten &c. N:o 28, a. 1787). Månne det icke då, tvertom, vore mera troligt, att nemligen Bernstenen, hos Araberne, fått sitt namn efter landet (_Same, Suome_) och icke landet efter Bernstenen?

[151] Jemför Plinius och Tacitus.

[152] Jemför Straho och Solinus.

[153] Plinius förklarar sjelf (L. 37, c. 3) att namnet _Austravia_, hvilket han likväl på ett annat ställe (L. 4, c. 13) skrifver _Austrania_ och _Actania_, är utländskt, upptaget från dessa främlingars språk: "_Austrava, insula septentrionalis, a barbaris sic appellata: a Romanis vero Glessaria_." Man upptäcker lätt, i detta redan till hälften latiniserade ord, bemärkelsen _Esthland_, eller som det af de gamle fordom kallades _Österlanden, Austrland_, hvarunder stundom äfven inbegreps Finland.

[154] Ja långt före Pytheas, talar redan Herodotus, Historiens fader, på ett ställe, ehuru ofullständigt, om detta land. Han säger nemligen, att Bernsten hemtas från yttersta delen af Europa, kring en flod den infödingarne kalla _Eridanus_ (Hridanón), hvilken utfaller i ett haf emot norden, utan att likväl gifva något vidare namn på landet. Efter honom upprepar Strabo detsamma. Man bör kanske icke förtiga att det, i Preussen, verkligen befinnes en flod benämnd _Rudaun_ eller _Rodaun_, som, ursprungen från en sjö med samma namn, vid Danzig, utfaller i Weixeln.

[155] Förmodligen beräknar Pytheas här _Olympiska stadier_, hvilka innehöllo, hvar, 625 Grekiska fot, eller 125 geometriska steg; och hvaraf 8 gingo på en Romersk mil (_milliarium_); men 30, och derutöfver, på en Persisk mil (_parasanga_) och följaktligen 144 på en Svensk mil. Enligt denna uppgift, skulle således detta låga kustland (_æstuarium_) hvilket Pytheas kallar Mentonomen, och som innehades af Guttonerne, sträckt sig 6000 stadier, d.v.s. 41 2/3 Sv. mil i längd. Denna dimension qvadrerar nästan till siffran med verkliga förhållandet, om man antager honom härmed hafva menat Jutland, eller promontorium Cimbricum, som det sedermera kallades, hvilket räknas vara 45 mil i längd.

[156] Namnet _Basilia_ (Basileia) torde egentligen böra anses som ett nomen appellativum, utmärkande att det utgjorde ett eget _Konungarike_. Äfven Herodotus, Strabo, m.fl. benämna en af de Scythiska stammarne "Basilii" (de kunglige), och förklara att de voro såväl till värdighet de förnämste, som till antal de talrikaste, de der, såsom en hufvudstam, ansågo de öfriga Scytherne såsom sina trälar. Att äfven dessa fordna Esther haft egna kungar och ägt mycket trälar, intygas af Others och Wulfstans vitsord.

[157] Man finner i allmänhet, enligt hvad förut blifvit anmärkt, att såväl Romare som Greker voro mycket böjde att anse de fleste af dessa nordiska länder för öar, förmodligen emedan de ännu icke landvägen kommit i någon närmare beröring med dem, utan endast sjövägen öfver hafvet. Derföre, liksom de kallade _lycksalighetens_ land: _insulæ fortunatæ v. beatorum,_ så kallade de nu ock bernstenens land: _insulæ glessariæ, v. Electrides_. Som nu Plinius, (å ena sidan) antingen med eller utan skäl, uppger att Germanicus, med den Romerska flottan, sträckt sin sjöexpedition ända till bernstens kusterna, och man deremot, (å andra sidan) oviss på hvad grund, vill betvifla det hvarken Romare eller Phoenicier varit in i Östersjön, så har man, i anledning häraf, sett sig föranlåten att, på de för dessa tider upprättade geografiska kartor, förflytta flera af dessa Östersjö-provinser till kusterna af Nordsjön. Detta tyckes åtminstone hafva varit fallet med Austravia, Glessaria, m.fl. Emedlertid synes det som denna de gamles uppgift, att nemligen Bernstenslandet vore en ö, icke skulle sakna all grund: ty som bekant är, utgöres detta land af en del utaf det Brandenburgska Preussen, memligen provinsen _Samland_ (på Lat. _Sambia_), hvilken ännu återstår, såsom ett minne, af ett gammalt rike med samma namn; af hvilken provins hela _Samländska kretsen_ ännu bär sitt namn, innehållande provinserna _Samland, Schalanen_ (Schlavonien) och _Nadravien_.[Q] Detta de gamles _Samland_, som redan genom sjelfva sitt namn, ehuru till hälften Germaniseradt, tyckes antyda en omisskännelig frändskap med de likaledes till hälften barbariserade orden _Suomi-land_ (Finn-land), och _Same-land_ (Lapp-land), till ett bevis på folkens och språkens fordna slägtskaps förhållanden, formerar en stor, på trenne sidor af haf omgifven, landtudde, hvilken, kringfluten af Östersjön, Frische och Curische-haff, begränsas äfven på landtsidan af floderna Pregel och Deune, hvilka sålunda afskilja den från den öfriga kontinenten. Uti denna, ehuru mindre fruktbara, likväl tätt befolkade provins, utgör den egentliga Bernstens-kusten, kallad _Sudauische Ufer_, en sträcka af endast 10 mil, räknadt ifrån _neuen Tieffe_ till _Krantz-kruge_ vid början af _Curische-Nehrung_.

Hvad som, med afseende å namnets etymologiska ursprung, blifvit sagt om Samland, tyckes till en del äfven gälla om _Samogitien_, en af Lithauens största provinser, hvilken före år 1560, innan det införlifvades med Polen, styrdes af egna Furstar, Hertigar och Konungar. Äfven detta namn tyckes förråda ett ännu ej utdödt minne af dess fordna bebyggare. Väl anses det härflutet af ordet _Samogitz_, som på landets språk skall betyda _lågländ_; men äfven i detta fall -- hvarifrån härleder sig då detta ord? Och månne det ej ursprungligen kan hafva bemärkt ett land som beboddes af dessa _Samer_ eller _Suomer_, hvilka, af Letterne och Slaverne undanträngde, togo sin tillflykt till de sumpiga och morasiga kärren och skogstrakterna?[R] Denna namnförklaring torde dessutom här förtjena så mycket mindre uppmärksamhet, som ordet _Samogitia_, hvilket är provinsens latinska benämning, egentligen är ett i sednare tider tillskapat vetenskapsord; ty af infödingarne kallas det än i dag _Sámodzka-zemlá_ (Samiska landet) af Polackarne _Smudzka-ziemiá_, och af Tyskarne _Samaiten_, (jemför Cluver. Germ. Ant. 33, 44, p. 686). Äfvenså tyckes namnet af den norr om Samogitien belägna, under Polska kronan fordom lydande, Liffländska provinsen _Semgallen_, hvilken numera, såsom ett Län, är tillslaget Hertigdömet Kurland, innebära det dess fordna invånare varit en blandning af Finnar (_Samer_) och Galler, i likhet med hvad som till förene blifvit nämndt om bemärkelsen af _Fin-gallia_. På samma sätt tyckes den i Nordens gamla Historia så mycket omtalta Danska ön _Samsoe_, liksom den derin till belägna ön _Fyen_ (på Lat. _Fionia_), härleda sin etymol. upprinnelse från dessa gamla Finnstammar, hvilka, efter eget språkbruk, kallades _Samer_ eller _Suomer_.

[158] I anledning häraf hafva några med namnet _Hæsti_, velat förstå de i sednare tider bekante _Hessarne_. Kuriöst nog, tycks det som man äfven i södern skulle återfinna detta namn hos forntidens Auktorer. _Histiæi_ omtalas redan af Herodotus såsom ett Grekiskt folk, under Xerxis tid, om hvars härkomst man skulle kunna sluta deraf, att han omnämner _Histia_, såsom en Scythisk drottning under Darii tid. Straho uppger att folket Histi bebodde ön Icara, m.fl. st., samt att en del af dessa Histiæer sedermera flyttade ut till Macedonien. Att dessa berättelser icke saknat historisk grund, skönjes deraf, att en stad på Euboea hette ännu långt efter dem Histiæa (namnet skrefs äfven Estiæa, Hestiæa och Istiaea) hvilken sedermera (enligt Strabo, L. 10) kallades _Oreum_ eller _Oreus_.

[159] Då så många forntidens Författare vetat att tala om _Estherne_, måste det förefalla oss underligt att Tacitus är den förste, och nästan den ende, som nämner något om _Finnarne_. Af Strabo (L. IV, c. 4. §. 1) finner man likväl att redan Pytheas talt om ett folk, hvilket varit Venedernes närmaste grannar, det han kallar _Timios_ (månne ej möjligen ett skrif-fel, i stället för Finnos?) hvarom sedermera ingen annan Förf. förtäljer; och hvilket folk skulle hafva bebott en ganska långt ut i hafvet sig sträckande landtudde: _epi tinos propeptokuias ikanos akras, eis ton okeanon oikentes_.[S] Vi styrkas i denna förmodan så mycket mera, som både Tacitus och Plinius, hvilka ganska flitigt tyckas hafva studerat hans skrifter -- åtminstone de fragmenter deraf som förekomma hos Strabo -- äfven göra Venederne till Finnarnes närmaste grannar. Hvarföre vi också anse Strabos gissning, det Pytheas härmed skulle hafva menat _Osismerne_, mindre lycklig. En gissning, som, att sluta af Stephanus, tyckes grunda sig derpå, att Artemidorus förvexlat Ostionerne med deras grannar _Cossinerne_, af hvilka han förlägger de sednare vid vesterhafvet (_ad occiduum Oceanum_). Icke mindre anmärkningsvärdt måste det förefalla, att Strabo sjelf, som ganska noggrannt uppräknar alla den tidens kända Germaniska folkslag, icke nämner ett ord om Finnarne; hvilket folk likväl, af hans närmaste samtid, redan var kändt, såsom bosatt i trakterna kring Weixeln. Vi finna deremot af honom omtald en nation, den han kallar _Sumos_ (Sémes) -- månne han ej härmed menar _Suomer_, eller _Suomis_-folk? -- så mycket mer som han omnämner den omedelbart strax efter _Luios_ (Leies), hvarmed han torde förstå _Livos_ eller _Liverne_; hvilka båda nationer han (L. VII, c. 1, §. 3) säger blifvit, jemte flera andra, bragte under Marobodi välde. Pomponius åter känner icke dessa _Sumos_, "no" tyckes liksom i deras ställe konstituera ett folk, som han kallar _Satmalos_, ett namn, som kunde synas deriveradt af _Samelaner_.

[160] Väl har man uppgifvit att Finland, den tiden, beboddes af _Lapparne_; men Lapparne bebo intet land, de genomströfva det blott. Märkvärdigt nog söker äfven Porthan, eller rättare sagdt Juusten (Chron. Episc. Finl. p. 88) utsätta Finnarnes ankomst hit till norden, till 3 à 400 år eft. Chr., endast af det skäl, att Finland, vid Svenskarnes ditkomst, ännu var, i hans tanke, alltför litet bebodt och befolkadt (?). På grund af en sådan hypotes skulle således större delen af Sveriges nordligare provinser saknat invånare intill sednaste tider. Till följd af denna åsigt, vill han lämpa allt hvad Tacitus och andra, före denna tid, skrifvit om Finnarne, på _Lapparne_. Och för att med så mycket större konseqvens drifva denna sin sats, söker han äfven insinuera den tanke, att man med dessa i gamla tider omtalta _Esther_ ingalunda borde förstå den nation, hvilken nu af oss så kallas, utan att härmed troligen utmärktes ett helt annat folk; hvilket folk han, lika så litet som någon annan, ej kan närmare antyda -- ej ens till spåren. Måhända stödjer sig denna hypotes på de af några Förf. anförde yttranden, det dessa fordna Esther sedermera blifvit af Sarmatiska folkslag utrotade; (hvarmed torde böra förstås: att de blifvit af dem underkufvade eller utträngde); eller måhända grundar den sig på ett missförstånd, föranledt af några Preussiska Annalisters och Krönike-skrifvares, lika så ensidiga som spetsfundiga uppgifter? Likasom åtskillige af Sveriges nyare Historici (förmodligen -- af ren patriotism!) icke kunnat lida den tanken att _Finnarne_ skulle hafva bebott Skandinavien före deras förfäder, de yfverborna Götherne;[T] så hafva äfven Preussarne, å sin sida, lika måne om sina anor, icke kunnat fördraga att desse Esther innehaft landet (Preussen) före deras egna ättefäder. Och för att gifva dessa, af dem framställda, åsigter, något sken af sannolikhet, påstår t.ex. Hartknock (i sin Preuss. Hist. P. 1, c. 1) att de forntida Esther icke varit annat än renhårige _Göther_, -- nemligen öst-Göther, hvilka man (troligen för det långa namnets skull?) kallade _AEster_. Olyckligtvis infaller Göthernes invandring i norden, nog sent, för att kunna anses vara landets _aborigines_; han har derföra sett sig nödsakad att tilldömma _Venederne_ detta hedersrum. Men -- på hvad skäl?