Part 16

[135] Man har på mångfaldiga och ganska olika sätt sökt förklara hvad Pytheas härmed egentligen menat; och det är märkvärdigt att se huru de lärdes förklaringar, i detta fall, omfattat äfven det orimliga. -- Någre hafva trott det Pytheas härmed haft afseende på vissa _hafskräk_, eller _mollusker_ (antingen på _Medusa capillata_, Linn. eller på ett slägte kalladt _Holothurium_), som det synes, på den grund att dessa små zoofyter, som ännu icke voro af naturforskare upptäckte 1000 år efter Pytheas, blifvit händelsevis af Tyskarne, närmare 2000 år senare, benämnde _Meer-Lunge_ (jemf. Bougainville, Mannert, m.fl.); andre åter, såsom Gassendi, Zeune, m.fl. hafva härunder tänkt sig antingen det brinnande, eldsprutande _Hekla_, eller tjocka _töcken_ (mist) och _dimmor_, som ofta skola omgifva dessa trakter: eller flytande ismassor. Malte Brun är den ende som velat förklara det med de så kallade dynerne, eller sandbankarne kring Jutländska kusten; Lagerbring (Sv. R. Hist. s. 32) söker uttyda det dermed, att Pytheas förmodligen sett vår kraf-is, hvilken han i sin okunnighet, gifvit en så sällsam beskrifning; i anledning hvaraf ock slutligen Strinnholm (Sv. Folk. Hist. I B. sid. 11) helt simpelt gör Pytheas -- till en okunnig sjöman, denne Pytheas, som enligt Hipparchus (_ad Arati Phænom._ L. 1, c. 5) m.fl. varit den samme som allraförst upptäckt att ingen stjerna fanns vid sjelfva nordpolen, utan att dess punkt i det närmaste qvadrerade emot den fjerde vinkeln af en fyrsidig figur, bildad mellan de 3 närmast intill stående stjernor. Lagerbrings förklaring, som visserligen kanske är den troligaste, isynnerhet om det bekräftar sig hvad Pontan (Descr. Dan. p. 747) och O. Rudbeck (Atl. T. 1, p. 509) anmärkt, att nemligen Norrmännen, ännu i dag, kalla Ishafvet _Leber-Zee_, hvilket namn, med en alltför liten modifikation i begreppet, möjligen skulle kunna utmärka hvad Pytheas här menat med hafs lunga, -- kan likväl tåla en annan, måhända mindre eftersökt, jemte sig vid sidan, en förklaring som kanske vore mera naturlig: såvida man nemligen icke alltid vill efterjaga -- endast det underbara. Då han om landet, d.v.s. om kusterna, dem han besökte, säger att han träffade der en intim blandning af jord, vatten och luft, hvilken massa (förmodligen till mjukhet och porösitet) liknat en lunga, den der höjde sig öfver hafvet, (d.v.s. flöt uppå vattnet) och hvarken bar eller bröt: (i anledning hvaraf han förmodar, att detta _mixtum compositum_ utgjort materiens primitifva kohesions-tillstånd, uppkommit af verldens första urämne, chaos); så tro vi att Pytheas, med denna sin poetiska beskrifning, ej på ett naturligare sätt kunnat afmåla våra _Luhot, hyllyt, lewät. liejut, wennot, hetteet, alhot, alankot, newat, rahkasuot, lansiat_, m.m. (dyn, sanka myror, häng-flyn) hvilka den tiden måtte hafva varit mångfaldigt flera och större; helst man af alla gamla beskrifningar har sig bekant, att Skandien med sina, ömsom låga ömsom höga, kuster, låg fordom vida mera under vatten än nu. Att Skandinavien -- isynnerhet norra delen deraf, den Pytheas tyckes hafva beskrifvit, den tiden förnämligast måtte hafva bestått af stora och sanka kärr och mossar, hvilka sträckte sig emellan de djupt i landet gående höga fjällrötter, kan man sluta af det begrepp de gamle gjorde sig om norden (jemf. Pomp. L. III, c. 6. Jordanes, c. III, P. Warnefrid, L. I, c. 2, m.fl.) Ur denna mening synes äfven Tacitus hafva fattat Pytheas ord, hvilka han tyckes vilja förklara sålunda: "_nusquam latius dominari mare, multum fluminum huc atque illuc ferre, nec littore tenus accrescere aut resorberi, sed influere penitus atque ambire, etian jugis atque montibus inseri velut in suo_." Sedan han nyss förut, med afseende å den stelnade materiens formation, yttrat: "_credo, quod rariores terræ montesque, caussa ac materia tempestatum, et profunda moles continui maris tardius impellitur_." Med anledning af ofvan nämnde Taciti yttranden, jemförde med Pytheas beskrifning, tyckes det som han fattat saken alldeles från samma synpunkt som vi, då han anmärker att kusterna vid Thule skiljde sig från alla andra kuster, derutinnan, att vattnet, vid flod och ebb-tiderne, icke här, som annorstädes, steg och föll, utan inströmmade i sjelfva landet (jorden?) och, liksom förbigående de yttre skären, steg i de inre vikarna, der det inträngde (inmängde) sig mellan berg och backar. Detta låter endast tänka sig sålunda, att kusten, på somliga ställen, bestod af en flytande hängdy, som höjde eller sänkte sig allt efter vattnet, hvilket såväl deruti in- och utströmmade (_influit_), som strömmade der ikring och inunder (_ambivit_); och hvilket landämne således i 2:ne fall liknade en lunga, nemligen deruti att det flöt på vattnet, och att vattnet forssade derigenom ut och in, likt luften i en lunga. Man finner ej utan ett visst slags förtrytelse, huruledes Doktor Fant öfversatt detta ställe hos Strabo, sålunda: "På kusterna (af Thule) fanns bernsten och en hafs-svamp, som hvarken var jord, vatten eller luft, utan en blandning af alla tre elementerna ... Procopius, en författare af 6:te århundradet, kallar Sverige och Skandien med samma namn, Thule (sid. 9)." Månne man endast kan tillskrifva slumpen detta missförstånd, att så uppenbart förvända och förrycka en annan Historieskrifvares tydliga ord och mening, -- helst Strabos' och Pytheas', som vunnit ålderdomens och efterverldens aktning? Ty först och främst öfversätter Hr Doktorn detta med "en hafssvamp, som hvarken var jord, vatten eller luft," -- d.v.s. som bestod af ingen utaf dessa delar (ty att den icke ensamt kunde utgöras af en utaf dessa ingredienser, torde ej behöfva förutsättas); och likväl heter det strax derefter "utan (var) en blandning af alla tre elementerne": en rak motsats mot det förra, eller -- hvad månne Hr Doktorn annars menar med sina så kallade _elementer_? Dessutom står det uttryckligen om denna massa, som fanns _vid (icke på) kusterna_, och som tyckes hafva hindrat hans landgång, att den icke var en "hafssvamp", utan att den (förmodligen med afseende å natur och egenskaper) endast liknade något sådant; hvilket inom dessa få rader ännu en gång upprepas, för att ej möjligen missförstås (_to pleumoni eoikos_). Det tyckes verkligen som Pytheas hade anat det öde honom skulle förestå i profana händer. Men det oförlåtligaste af allt är att Hr Doktorn med hvarandra ihopblandar tvenne, i grunden särskilta, _beskrifningar_, tvenne särskilta _namn_, och tvenne särskilta _land_, så att han i stället att sprida ljus i historien, tyckes tvertom hafva befordrat motsatsen. Ty hvad Pytheas här talar om _Thule_, förblandas med hvad han på ett annat ställe talar om _Basilia_ eller _Balthia_ (det nuvarande Preussen) ett helt annat land, om hvilket han uttryckligen säger att det låg en dagsresa till sjös från _Mentonomon_, hvilket kustland åter, beläget 600 stadier från Oceanen, innehades af Guttonerne. Och i detta land, kalladt Basilia, säger han "fanns bernsten på kusterna". Hvad land härmed bör förstås, komma vi i det följande att närmare förklara. Här vare det nog, att det var i Basilia, och ej i Thule (hvilket Fant påstår) som Pytheas funnit detta fossile. Ej nog härmed! Hr Doktorn meddelar ännu en fjerde lika grundlös uppgift, då han bestämdt säger att "Procopius kallar Sverige och Skandien för Thule." Ty utom det att han ej nämmer dessa förra -- ej ens till namnet, så skola vi snart bevisa att Procopius med Thule betecknade den ytterst nordliga delen af Norrige, Sverige, Finland och Ryssland, d.v.s. Lapp- och Finnmarkerna, hvilka ingalunda, till land, folk, eller beskrifning, äro detsamma som Sverige och Skandien -- äfven om någon del deraf, i politiskt afseende, vore derunder lydande; hvilket ock redan Botin (i sin Svenska Folkets Historia. Stockh. 1757, s. 8) visligen anmärkt.

Icke utan skäl väntade man sig att se dessa Pytheas ord bättre uppfattade och förklarade af Hr Professor Geijer, hvilken äfven (i sina Svea Rikes Häfder, 1 D. s. 65, 66) af dem lemnat en slags öfversättning: Man finner deremot att också han sökt att, om möjligt, göra dessa meningar ännu mera mörka och obegripliga. Ty sedan han först, i likhet med Hallenberg (Anmärkn. öfv. Lagerbr. S. Hist. 1 D, s. 47) oriktigt uppgifvit det Pytheas ej sjelf besökt Thule,[M] -- förledd dertill, som det synes, af några sednare tiders skriftställare, hvilka endast, och hufvudsakligast, med afseende å Lipariska öarne, satt i fråga huruvida Pytheas sjelf besökt alla de orter han, i sina skrifter, omtalar;[N] -- nämner han likväl att han der funnit "ett väsende" (hvad vill detta säga? Hr Professorn har således inblåst lif i den af Pytheas omtalta döda materien -- visserligen nödvändigt, för att deraf tillskapa _ett djur_) "hvilket hvarken var haf, luft eller jord" (man kunde föranledas häraf, till den fråga: finnes det ett väsende som är haf, eller jord, eller luft?) "utan af alla tre sammansatt, liksom en hafs lunga"; hvarefter han antager den af Schlözer (sid. 14) m.fl. gjorda förklaringen, att härmed förstås "ett slags medusa, ett geléaktigt _sjökräk_, som finnes i Nordsjön och Östersjön, och kallas hafslunga." Hvilket djur, såsom: "en blandning af de tre elementerna (återigen!) mot högsta norden upphöjde både jord och haf (?) gjorde dem otillgängliga (?) och vore liksom verldens _yttersta band_" (???)

Säkert hade Pytheas sjelf blifvit alldeles förskräckt, om han här fått läsa hvad hans penna skrifvit; och säg, -- hvad skulle han väl tänka om våra visa fäder, som förvandlat hans _pulmonis marini simile_ till ett _hafskräk_ och något som på en gång _liknade_ det samma? -- förmedelst en metafysisk konstruktion, icke mycket olik den, hvarigenom Cajus Caligula förklarade sig på engång vara såväl _Gud sjelf_ som hans _öfverste prest_. Mången torde kanske äfven undra, hvarföre de lärde icke hellre valt ett litet kräk ibland Litofyterna, t.ex. korall-djuret, till denna märkeliga sakens förklaring, då -- om också materien blifvit litet hårdare, man härvid likväl, såsom ett talande exempel, kunnat åberopa tillkomsten af Söderhafs-öarne, ja kanske hela nya verldens formation.

[136] _Tanais._ Detta Strabos yttrande, förmodligen hemtadt af Pytheas' egna ord, har förorsakat de lärde mycket bryderi: hurulunda nemligen Pytheas, vid kulminations-punkten af sin nordpols-resa, kunnat så i hast, och -- liksom genom trollkraften af ett enda ord, förflytta sig långt ned till södern, så han uppgifvit sig hafva beseglat de Europeiska farvattnen från Gades till Tanais, eller -- såsom man förklarat det: från Cadix till Don; hvilken sistnämnde flod, af de gamle kallad Tanais, utfaller, som bekant är, i den till Svarta hafvet hörande Moeotiska hafsviken. Att förklara denna luftfart, som man med skäl kunde kalla det, blir minsann icke så lätt. Redan gubben Erotosthenes tillstod uppriktigt, att han var villrådig huruvida man kunde sätta tro till denna Pytheas' uppgift; han betviflade dock ingalunda möjligheten deraf: ty som vi förut anmärkt, gjorde sig de gamle, redan långt före Pytheas, det begrepp, att den nord de i östern tänkte sig, på andra sidan om Svarta och Kaspiska hafven, skulle sammanträffa med den nord de i vestern tänkte sig, på andra sidan om den ännu okända Germaniska oceanen, utan att de härvid måhända ens kunnat föreställa sig det ofantliga afstånd som äger rum dessa haf emellan; eller med andra ord, de trodde att såvida österns och vesterns nord vore densamma, skulle följaktligen, då man på hvardera stället stötte emot haf -- dessa haf naturligtvis slutligen flyta tillsammans. Men huruvida Pytheas verkligen kunnat verkställa en sådan segling, eller huru det historiskt sanna skall kunna förenas med det i berättelsen fabulösa, blir för våra Geografer en dubbel gåta, emedan de inse sjelfva omöjligheten deraf. Brehmer söker förklara det (2:ter Abth. p. 381) derigenom att Pytheas, från mynningen af Weixeln, letat sig fram till Dons källor (?) och derifrån sedermera följt denna flod till dess utlopp, dels gåendes, dels roendes (?). Cluver (III, p. 128) och Bougainville (p. 154) hafva trott att man med _Tanais_ här borde förstå Weixeln. Zeune, jemte åtskilliga andra hafva deremot velat lämpa detta på Düna; och Mannert (I. p. 75) Ukert (1. 2, p. 307) m. fl. hafva förklarat det Pytheas härmed troligen menat Elben, hvars utlopp han endast sett, och, af okunnighet, antagit att den sammanflöt med Don, så man från den ena af dessa floder kunnat segla in i den andra; i följd hvaraf han ock ansett dem ursprungligen vara en och samma flod, och följaktligen äfven, gifvit dem ett och samma namn. En märkvärdig förklaring, hvarigenom den ena vetenskapsmannen söker nedsätta den andra i okunnighet, ja till den grad, det han skulle hafva trott att en och samma ström hade sitt utlopp i 2:ne vidt afskilta haf, och således löpte i tvenne motsatta riktningar. Liksom de gamle påbördade Pytheas osanning för hvad de sjelfve icke begrepo, så söka nu de yngre tillskrifva honom okunnighet, för hvad de icke kunna förklara. Till en början tro vi oss böra anmärka, att Pytheas sjelf ingenstädes, så vidt vi kunnat finna, talar hvarken om Svarta eller Moeotiska hafvet, mycket mindre säger sig hafva besökt dem; utan att denna, lika så orimliga som falska, slutsats är uppgjord af hans kommentatorer, i anledning af det här anförda yttrandet om _Tanais_, hvarmed man nödvändigt vill anse honom hafva menat _Don_; i följd hvaraf ock alla de tillvitelser som Mannert, på grund af denna beskyllning, gör honom, torde vara lika så obilliga som oförtjenta. Vi kunna äfven här icke undgå att nämna, huruledes de lärde, vid uttydningen af de gamles ord och meningar, ofta gått öfver ån efter vatten, och sökt att på ett mera konstmässigt, och således -- på ett mindre naturligt sätt förklara äfven det mest enkla och naturliga, för att derigenom liksom gifva saken ett utseende af mera djupsinnighet och lärdom. Då man af hela Pytheas' beskrifning tydligt finner att han seglat uppför Norrska kusten, förbi de så kallade Finnmarkerna, så -- hvad är väl då naturligare, än att han med floden _Tanais_ menar _Tana elf_, som vid Nordkyn, Norriges nordligaste landtudd, utfaller uti den i Finnmarken djupt ingående _Tanafjorden_, hvarigenom den uttömmer sig i ishafvet. -- En ström som icke blott af alla här i norden är den nordligaste, utan måhända äfven den största; och hvilken, i en sträcka af närmare 20 mil, ännu i dag utgör gränsen emellan Norrige och Ryssland? Härigenom försvinner allt det vidunderliga i Pytheas' berättelse, hvilken numera framstår trovärdig och sann, enär man finner att han fortsatt sin resa ända till Nord Cap i stället för att, som man hittills trott, hafva hamnat till Svarta hafvet. Måhända var det i anledning häraf, som Arrianus påstod att -- med undantag af _Jaxartes_, som utfaller i Kaspiska hafvet, och hvilken någon gång genom misstag blifvit kallad Tanais, -- det i Scythien äfven skulle finnas en annan flod med detta namn än den, hvaröfver Alexander gick med sin armé.

[137] Att Procopius, så väl som flera andre, kallat Thule för en ö, bör icke förbrylla oss; detta gjorde de emedan man, för att komma dit, måste segla öfver hafvet. Han har likväl nyss förut uppgifvit "Est autem Thule amplissima: guippe Britannia major deculpos a qua plurimum distat, ad aquilonem sita." Anmärkningsvärdt är att Strabo förifrar sig öfver Pytheas, för det denne icke uppgifvit Thule såsom en ö, oaktadt man seglade dit ifrån Norrige; i anledning af hvilken sednare uppgift Hallenberg i sina anmärkn. öfver Lagerbr. Hist. 1 D.s. 39 drager den falska slutsats, att Thule låg afskildt från Norrige och Skandien. Tvertom tyckes Pytheas just härigenom hafva bevisat det han kände landet bättre än någon annan, och att han följt dess kuster från söder till norr.

[138] Procopius, _de bello Gothorum_, Basel 1531, Fol., p. 93. Han nämner dock att här funnos 13 talrika nationer, styrda af lika många konungar. Af dessa folkslag uppräknar han endast _Skritfinnar_, _Gauther_ och _Eruler_. Efter honom omtalar Lombardern Paulus Warnefridus, som lefde för litet mer än 1000 år sedan, något närmare detta folk, hvilket han kallar _Scritobini_, hvars namn han deriverar från deras _skidlöpande_ (skrida), hvilket han så väl som deras skidor, noggrannt beskrifver, tilläggande (liksom Pomponius om Germanerne) att de åto rått kött, ägde renar, m.m., om hvilka redan Solinus i 31 och 32 Kap. lemnat en nog vidskeplig beskrifning, till en del tagen, som det tyckes, från Strabo.

[139] Om dessa _Mysi_, eller som de, enligt Strabo m.fl. rättare böra heta _Moesi_, känner man alltför litet. Homerus uppger dem som ett Thraciskt eller Scythiskt folk, och såsom sådant, måste de hafva utmärkt sig framför flera andra. De bebodde landet ifrån berget Hæmus i söder, till floden Donau i norr, och i vester och öster från floden Saws förening med Donau, allt till Svarta hafvet. Romarne, som sedermera äfven inkräktade deras gebit, indelte det i _Moesia superior_, eller vestra Moesien, och _Moesia inferior_, östra Moesien; det återtogs likväl snart af Sarmatiska folkstammar, som gåfvo _Moesia superior_ namn af _Servien_, och _Moesia inferior_ namnet _Bulgarien_. Annars fanns, enligt Ptolemæus, äfven i Asien ett landskap benämndt _Mysien_, hvilket indelades i Stora och Lilla Mysien, och hvarifrån detta folk ursprungligen torde hafva härstammat, och, troligtvis på samma väg som så många andra, vandrat öfver till Europa. -- I anledning häraf: hvarifrån härleder sig Finska ordet _mies_, Esthernes _mees_ (man), som tyckes gifvit anledning till Svenska ordet _mes_? hvilket hos dem fått samma föraktliga betydelse som ordet _mysi_ fordom hade hos Greker och Romare. -- Skulle det väl ursprungligen kunna hafva betydt en _Moes_, en Moesisk man?

[140] Märkvärdigt nog, nämner Solinus detsamma om Thule-boarne: "_utuntur fæminis vulgo, certum matrimonium nullis_" hvarmed man kan jemföra hvad som af Diodorus Sicul. blifvit sagdt om Celterne. Äfven Tacitus, som, flerstädes, på det högsta berömmer de Germaniska folkens såväl rena som stränga seder -- äfven med afseende å deras ägtenskap, säger deremot på ett ställe, att ehuru de allmänt endast ägtade sig en hustru, brukade likväl någre af de förnäme taga sig flere; hvilket synes hafva varit en qvarlefva af det österländska bruket, "_Quamquam severa illic matrimonias nec ullam morum partem magis laudaveris: nam prope soli barbarorum singulis uxoribus contenti sunt, exceptis admodum paucis, qui non libidine, sed ob nobilitatem, plurimis nuptiis ambiuntur_." (18 K.) Enligt Gruber (Orig. _Livon._ p. 155, 178) skall månggifte fordom varit öfligt hos Estherne; och ehuru man hos Finnarne numera ingenstädes finner spår hvarken till något slags polygyni eller polygami, så tyckes likväl ännu ett och annat gammalt ordstäf liksom antyda något som kunde syfta ditåt; hvilket vi äfven anmärkt i reflexionerne till det försök vi gjort, att med ledning af dessa ordstäf, bedömma våra förfäders karakter, seder, sinnelag och tänkesätt, m.m., såväl i sinnliga som öfversinnliga ämnen. (Se Otava 1 D. s. 178).

[141] Ur denna synpunkt betraktad, är sjelfva Religionen till sin karakter _poetisk_; emedan den, under hoppet på en tillkommande sällhet, redan förljufvar det närvarande lifvet. Den har derföre äfven längst af alla vetenskaper, bibehållit sitt poetiska element i musiken och sången; och, mera egnad för hjertat än för förståndet, verkar den alltid mer på den känslofulle, än på den känslolöse. Äfven Historien har sin poetiska ståndpunkt i sagan, der den med det närvarande sammansmälter minnet af det förflutna.