Part 15

[129] Ishafvet har, i anseende till sin, stundom flytande stundom stelnade, form, erhållit så väl af Romare som Greker skiljaktiga benämningar. Orpheus kallade, enligt hvad s. 81 finnes nämnt, sitt nordligaste haf _Kronion_, och tillade som en förklaring, "_nekrén te thalassan_" (det döda hafvet). Hvad han i sin poetiska stil sålunda nyttjat som ett epitet eller som en diagnos, anfördes af Dionysius, Strabo, m.fl. såsom ett nytt namn, det de förklarade genom ett tredje _ton-ton pepegota_ (det ihopfrusna hafvet), förmodligen för att derigenom skilja det från det, med sin tjocka bituminösa salthinna öfvertäckta, _Döda hafvet_ (Mare mortuum) i Palästina. Äfven Romarne hafva icke saknat namn för att beteckna nordhafvet, hvilket de i allmänhet indelade i tre delar, nemligen 1:o _Mare Schythicum_, 2:o _Mare Sarmaticum_ eller, som de äfven kallade det, _Saturnium_, och 3:o _Mare pigrum_ eller (som Tacitus tillägger) _prope immotum_. -- Utom dessa benämningar hade de gamle äfven en hop andra namn, hvilka uppgåfvos vara upphemtade ifrån sjelfva infödingarnes språk. Så t.ex. uppger Plinius (L. IV, c. XXVII) och efter honom Solinus (c. XXX) att Hecathæus, enligt invånarnes språk, kallat den del af Nordhafvet som stöter till Scythien, räknadt allt ifrån floden Paropamisus, _Amalchium_; hvilket ord på deras tungomål skulle betyda _mare congelatum_; och att åter, enligt Philemon, Cimbrerne kallat den del af detta haf som sträckte sig till landtspetsen Rubeas, _morimarusa_, hvilket han öfversätter med _mare mortuum_; samt att hvad som härifrån vidare sträckte sig upp mot norden, kallades _Cromium_, hvilket ord han i XXX c. förklarar med _mare concretum_. Dessa tre benämningar, af hvilka likväl endast de 2:ne första bestämt uppges vara nordiska, hafva öppnat ett rikt fält för Etymologerne att deröfver utbreda sina förklaringar. Det första namnet, _Amalchium_ (ej olikt Balthium?) var dem likväl en hård nöt -- man lemnade det derföre oförklaradt. Så mycket mer deremot förklarades det andra, _morimarusa_. Schlözer (Allgem. Nord. Gesch. 1. 114, jemf. Schöning, p. 73; Forster, p. 34, m.fl.) bevisade att det kom af Cimbriska och Iriska orden _mor_ (haf) och _marw_ (död), och följaktligen betecknade hvad Plinius ganska riktigt anmärkt, det _döda hafvet_. Vi böra kanske i förbigående nämna att kustlandet af Ryska Lappmarken, allt ifrån floden Ponoja ned åt hvita hafvet, än i dag kallas af Ryssarne _Moremanskaja Laponja_, (se Rühs Sv. R. Hist. 1. D. s. 148) hvilket, rådbråkadt af Finska ordet _meri-moan_, betyder "Lappska kustlandet." Möjligen kallade nu Finnarne det närmast derintill stötande hafvet, efter sitt sätt att tala: _kustlandshafvet_, till skillnad från det derifrån längre bort belägna frusna hafvet eller _hafs-hafvet_, (svarande mot Grekernes _thalassa pontou_); hvilka ord, i ablatifven _in loco_, skulle, på deras språk, i förra fallet, heta: _merimaan meresä_, i sednare: _meri-meräsä_ (_mori marusa?_). På samma sätt förklarades nu äfven att _Chronium_ kommer af de Iriska eller Irländska orden _Muir-croinn_, som betyder det _frusna_ eller _sammangrodda_ hafvet, (se Adelungs Mithridates II, 54 & 84) således hvad Plinius ganska träffande kallade _concretum_; ett ord hvaraf det förra, nära nog, kunde anses vara sammandraget.

[130] _Thule_. Hvad land Pytheas egentligen menar med sitt _Thoule_, har blifvit mycket omtvistadt bland de lärde. Strabo (L. IV, c. 5, §. 5; L. VII, c. 3, §. 1) anser såväl allt hvad Pytheas, som andra, derom skrifvit, för en ren dikt. Plinius (L. 4, c. 10) förmodar blott att det låg beläget inom den nordiska polcirkeln. Mela (L. III, c. 6) anser det ligga vid Belgiska kusten; och Solinus (c. 30) nämner det såsom af alla öar den längstbelägna från Britannien, ofvanför hvilket allt var frusit, och ishafvet vidtog; men tillägger på ett annat ställe, der han nämner att man på 5 dygn kunde segla dit från Orkaderna, att landet var fruktbart, och att invånarne lefde af vår-växter, mjölk, och trädfrukter. Tacitus (Agric. c. 10) säger att Romerska flottan, som kringseglat England, fått _Thule_ i sigte, ett land hvilket allt hitintills af snö och vinter varit förborgadt. Claudianus (de quart. Cons. Honorii, v. 32) besjunger det, såsom skald, mera poetiskt, då han qväder att det upptinat af de i Brittiska kriget stupade Picters blod; hvaraf någre sednare tiders författare velat sluta, det han härunder tänkt sig någon af de _Shetländska öarne_, såsom t.ex. D'Anville (i Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 37, p. 436) och Forster (Gesch. der Entdeckungen und Schiffahrten im Norden, Frankf. 1784, p. 33). Ungefärligen under samma latitud, tyckes verkeligen Ptolemæus (_Tab. ad Geogr._) och Stephanus Byzantinus (_nox Thoule_) hafva tänkt sig detsamma. Henrik från Hunthingthon (i sin Hist. L. I, p. 297, Erf. uppl. 1601) som lefde i 12:te seklet, förstod härmed den nordligaste af de _Orkadiska öarne_; i anledning hvaraf ock Adamus Bremensis (_de situ Daniæ_) och efter honom Saxo Grammaticus (i företalet till sin _Hist. Dan._) Pontan (_Rerum Danic. Hist._, p. 745). Henrik Massiliensis (_Sect._ 2, i Gronows _Thesaur._ p. 2973) Bougainville (Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 146). Mannert (Geogr, d. Gr. u. Röm. I. p. 83). Zeune (Erdansichten, Berlin 1820, p. 40), m.fl. lämpat detta på Island, såsom den nordligaste af dessa öar, helst det sades ligga i grannskapet af Ishafvet. Plinius (L. IV, c. 80) säger att man från Norrige (_Nerigon_) plägade segla till _Thule_, hvilket han förmodligen anför på grund af Pytheas' uppgift; (hvilken måhända äfven sjelf sålunda kommit dit). Men man har ju inga spår på att Norrmännen den tiden seglade på Island; ty som bekant är, blef detta land först 1000 år derefter eller 871 år eft. Chr. af dem upptäckt. Deremot är det verldskunnigt att de, redan i de äldsta tider, företogo sina resor norden om (ikring Finnmarken) på Biarmaland. Vi hålla det derföre troligare, att Pytheas med Thule betecknat den nordligaste delen af Skandinavien, eller de så kallade Finnmarkerna; i hvilket fall vi förena oss med Dalin (Sv. R. Hist. l. p. 58), Lagerbring (Sv. R. Hist. 1. p. 31), Murray (i _Nov. Comm. Goett._ T. 6), Schöning (i Schlözers Allgem. Nordische Gesch, Halle 1771, p. 18), Adelung, m.fl. Malte Brun deremot är den enda som tror att Pytheas härmed menat Jutland. Någre hafva åter med Thule velat förstå Grönland, som först, enligt de nordiske sagorna, blef upptäckt år 981 e.Chr. Detta har man troligen gjort i anledning deraf att Plinius i grannskapet af Thule nämner (i 4 B. 13 Kap.) ett land, och (i 16:de, 27:de och 30:de Kap.) ett haf, det han kallar Cronium, ett namn förmodligen taget af hvad redan den gamle Skaldekonungen Orpheus (hvilken lefde omkring 1200 år f.Chr.) (i sin Argonautica, vers. 1079, 1080) berättat om _Kronion_ (scil. _ponton_) såsom han kallar Hyperboréernas haf, eller det döda (frusna) hafvet, hvarmed han torde hafva förstått _Mæotiska träsket_. Apollonius Rhodus, som lefde omkr. 230 år f.Chr., betecknar i sin _Argonauticon_. L. IV med detta namn _Adriatiska_ hafvet; Philemon, som här citeras af Plinius, förstår härmed det ytterst nordliga _Ishafvet_, och Eustathius, som lefde omkring 330 år eft. Chr., kallar _Kaspiska_ hafvet med samma namn. Detta ord, neml. _Cronium_ (troligen deriveradt af _Kronos_, eller _Saturnus_, såsom härstammande från den ännu döda, oformade materien), har man trott vara en förvridning af ordet _Grönland_. Men Harduinus, i sina kommentarier öfver Plinius, vederlägger sjelf denna sin tanke, och förklarar det med Sarmatien, uti hvilket land, en ligt Ptolemæus (L. III, c. 5) en flod med detta namn skulle befinna sig.[L]

Af allt detta finner man nu att Pytheas är den förste och den ende som besökt och beskrifvit Thule, och att alla de andres förklaringar äro blott mer eller mindre lyckliga gissningar hvad land han härmed menat. Häraf följer, att då numera intet land med detta namn står att finnas, så måtte under den tid af 1000 år som förflutit innan den Nordiska Historien egentligen tager sin början, namnet antingen undergått en betydlig förändring, eller blifvit helt och hållit utträngt af ett annat nytt och främmande. Emedlertid hade Antonius Diogenes, som lefde ej långt efter Alexanders tid, författat ett historiskt arbete, bestående af 24 Böcker, under namn: "_Thules märkvärdigheter_", och hvartill han troligtvis hemtat sina materialier från Pytheas' resor. Äfven detta verk är numera förgånget, hvaraf likväl den lärde Patriarken Photius, som lefde vid slutet af 9:de seklet, skall, på sitt bibliotek i Constantinopel, ännu hafva förvarat ett excerpt. Att man ansett allt hvad han deruti berättat för orimligt, och alltsammans såsom en uppfinning af Förf. sjelf, intyga Eusebius och Synesius. Men det är vanligen menniskans lott att vara lätttrogen eller misstrogen; och då hon i förra fallet tror allt, vill hon deremot i sednare fallet ej tro annat än hvad hon sjelf ser. Och hvad ser hon? Derföre påstod äfven Strabo offentligen, att Pytheas ljugit i allt hvad han berättat om Thule, hvilket han ansåg för idel dikter.

Det förtjenar kanske anmärkas, att då namnet _Thule_ icke låter derivera sig hvarken ur Grekiska eller Romerska språket, så måste det följaktligen vara ett _vox barbara_, eller det måste vara en benämning, som är hemtad från infödingarnes eget språk. Det är derföre så mycket mer underligt att våra gamla nordiska Antiqvarier och fornforskare, som med sina lärda etymologiska förklaringar, eller rättare sagdt gissningar, vanligtvis varit till hands att dechiffrera hvarje obekant ord, på ett sätt som ofta varit lika löjligt som orimligt, här icke engång vågat på försöket, af orsak, som det synes, att det varit dem nästan omöjligt att i något af de utaf dem kända nordiska språken finna dess _radix_, eller åtminstone ett ord, hvilket kunde vridas till dess förklaring. Väl uppger Werlauff (Skand. Lit. Sällsk. Skrift för år 1814) att ordet _Thual_ på forn-Iriska språket skulle hafva betecknat norden; måhända, liksom hos oss, endast i följd af denna Pytheas beskrifning? Ett sådant isoleradt ord i ett språk, är vanligtvis sjelf af ett främmandt ursprung, (hvarföre det ock redan tyckes hafva dött ut) och upplyser derföre icke heller hvarom här egentligen är fråga; nemligen: hvilket land härmed bör förstås. Andra hafva åter sökt härleda det från Isländska ordet _Tili_, mål, _yttersta gräns_. Utan att kunna utfundera betydelsen af detta ord, tror likväl Ortelius att namnet _Thule_ ännu bibehållit sig i _Thelemarken_, eller som det af infödingarne kallas _Tauhlmarken_, hvarmed man betecknade landskapet Tellemarken i Norrige. Djurberg går ännu längre, och påstår (Geogr. Lex. 2 D. s. 385) likväl utan att anföra något bevis, att detta landskap fordom kallades _Thule_. Så litet vi i allmänhet äro böjde för dessa lärda hårdragningar och ordtydningar, böra vi likväl nämna, att om Finnarne den tiden, liksom till en del ännu, innehade norra delen af Skandinavien, så är det äfven i deras språk man bordt söka anledningen och betydelsen till detta namn. Finska ordet _tuulee_ (det blåser) hvilket uttalas precist såsom Grekiska ordet Thule, skulle visserligen kunna tjena såsom ett slags förklaring, det man härmed betecknade ett land eller en kust, der det _ständigt blåste_, eller der _vinden låg på_; och då detta ord på flera af de med Finskan närmast beslägtade tungomål, heter _tél, tyrél, til, toi_, (jemför Otava II Del. pag. 71) kunde det möjligtvis blifva en ännu större anledning att tro det man med _Thule_ äfven betecknade _Tellemarken_, om nemligen ursprunget till detta namn ej låter sig på annan väg naturligare förklaras. Äfven Tacitus tyckes tala om blåst och orkaner vid kusterna af Thule, då han med anledning af det isbelupna hafvet, såsom tungt för rodden, säger: "_perhibent ne ventis quidem perinde attolli_." Annars kunde man äfven, ehuru med mindre sannolikhet, derivera det af Finska ordet _tule_ (kom), och anse det som en vänskaplig inbjudning till en främling, att besöka deras land -- ett yttradt: "välkommen!" Eller, i motsatt fall, en sådan varning, hvarmed de nordliga Finnstammarne helsade _Wäinämöinen_, då han besökte deras bygder (se E. Lönnrots Kantele. 1 D. s. 5); men måhända ingå dessa slags etymologiska deduktioner redan nog mycket i Rudbeckska maneret. --

[131] Man finner af denna Plinii citation att Pytheas här egentligen talar om de länder som ligga närmast sjelfva polen (_sub vertice mundi_) och att det således till mer eller mindre del kan gälla om Thule, beläget inom pol-cirkeln. Skulle man kunna antaga att Pytheas i stället för "sex månader", skrifvit "sex veckor", så hade man haft ingenting att deremot anmärka; icke engång att han varit hyperbolisk. Cleomedes, (se Cycl. Theor. L. I, c. 7) som äfven citerar Pytheas, säger det "man berättar om Thuleboerna, dem Pytheas skall hafva besökt, att de hade vid midsommarstiden en månads lång dag." Han skulle således, enligt denna beräkning, hafva befunnit sig ungefär under 68° 30' polhöjd, eller under samma latitud som Enontekis. Procopius, hvilken tyckes hafva varit något närmare underrättad om Thule, säger att solen under sommarsolståndet syntes der oupphörligt i hela 40 dygn. Man finner såväl häraf, som af åtskilliga andra smärre skiljaktigheter, hvilka, ehuru historiskt sanna, blifvit måhända anförde såsom bevis på Pytheas inkonseqvens, att han besökt landet på flera punkter; hvilket är så mycket mer troligt, som han företog sig en kustsegling, i flera dygn, emot norden. Så t.ex. säger Geminus (se _Elem. Astronom. in Petavii Uranol._ p. 22) som äfven åberopar sig Pytheas, att denne i sin skrift om Oceanen, sagt: "_inbyggarena (oi barbaroi) visade oss stället hvarest solen låg och sof (ope o helios koimatai), ty det inträffade på dessa orter att natten blef ganska kort, på somliga ställen endast 2 timmar, på somliga 3; så att solen åter uppgick en liten stund efter nedgången_." Detta skulle ungefär hafva varit under samma latitud som Torneå, d.v.s. vid 65° 51' polhöjd, eller måhända ännu sydligare. Cosmas (se _Christiana Topogr. ap._ Montfaucon, _Collect_: Patr. T. 2, p. 149) hvilken äfven anför Pytheas egna ord, säger att han i sina skrifter om Oceanen, sagt att då han kom till de längst mot norden belägna länder, så hade invånarna visat honom solens läger-stad (ten helis koiten) emedan der varit en beständig natt. Anmärkningsvärdt är att just dessa yttranden än idag karakterisera infödingarnes talesätt, hvilket han ganska väl tyckes hafva attraperat. Finnarne säga, nemligen om solen, vid dess nedgång: att den går till _koia_ (mänöö majoilleen); äfven detta Svenska talesätt tyckes härleda sig från det Finska ordet _koto_ (hem) eller Lappska ordet _kåte_ (hus), hvarifrån såväl det Finska ordet _kota_, som det Svenska ordet koja torde derivera sig, såsom närmast uttryckande en Lapps boningsrum. Äfvenså säger man om solen, vid starrbraket, att den _töfvar_ eller _hvilar i sitt bo_ (_makoo pesällään_). Jemf. Otava 2 D. p. 59, 78.

[132] Många hafva fästat uppmärksamhet dervid, att Pytheas vid beskrifningen af Thule, nämner att der fanns honing; och hafva, i anledning deraf, äfven velat lämpa hela denna beskrifning på mera sydligare länder -- helst ordet _Thule_ icke speciellt förekommer i denna mening. Vi hafva redan anmärkt att Pytheas besökt landet på flera punkter, såväl de sydligare som de nordligare; och vilja blott till svar å denna anmärkning nämna, att Finnarne icke blott brukade mjöd, utan att de deraf voro stora liebhabrar, hvilket äfven Clausson intygar, då han s. 136 säger: "_De (Finnarne) dricke ocsaa usigelig gierne miöd, oc gifue stundom et Otterskin for en kande miöd, eller giöre et stort arbeide derfore_." Att Finnarne fordom brukat såväl mjöd som öl, ses äfven af flera gamla runor; som t.ex. den, deri en friare undfägnades sålunda:

Tuotiin mettä kannun kansa, Kannu mettä, oltta toinen. &c.

(Se Pien. Run. 1. D. p. 5). Äfven biet (_mehiläinen_) besjunges mycket i gamla Runor och besvärjelse-formler, under önskan att det måtte samla honing, till lisa för den sjuke. Huruvida Finnarne ursprungligen redan sjelfve förstått sig på dess tillredning, eller om de lärt sig det af Svenskar, Tyskar eller Danskar, känna vi icke, hvilket likväl icke tyckes varit fallet, efter de hafva en egen genuin finsk benämning härföre (mesi) -- så framt man icke äfven vill derivera den från svenska ordet mjöd, eller latinarnes _mel_, Grekernes _meli_. Men det veta vi, att då Finland först kom under Sverige, betalte det sin skatt i ikorn-skinn till Kronan, och i så kalladt _Finskt öl_, för hofvets räkning; hvilket ansågs bättre än det Svenska. I den ryktbara sagan _Fundin Noregur_, hvilken anses såsom det äldsta Nordiska Historiens monument, och tros vara författadt af Are Hin Frode, som lefde något öfver 100 år före Sturleson, står: "Konung Raumur (hvars tid anses hafva infallit 200 år e.Chr.) hade samdryckjo om julen med Berg-Finn." Det tyckes vara temligen tänkbart, att de icke bjödo hvarannan på vatten, utan måtte det varit öl, mjöd, eller någon annan rusgifvande dryck, hvartill alla mindre civiliserade folkslag -- isynnerhet de nordiska, satt ett stort begär. Likaså berättas det i Kon. Harald Hårfagers Saga, att nämnde Norrska Konung på 870-talet, undfägnades med mjöd, då han såsom gäst var bjuden till Finnen _Svase_. Vi känna att mjödet, hvaraf Odin (enligt Sagorna) tog sig dagligen en styrkedryck hos _Saga_ i Söquabeck, varit Nordens äldsta välfägnad, allt från den tiden Fjolner deruti fann sin död; dock ej sådant det nu brukas, utan -- i byttor, "starkt och kryddadt", (som de gamle kallade det) och derföre vanligtvis alltid åtföljdt af ett dugtigt rus. Förmodligen är det detta, eller något dylikt Tacitus menar, då han om Germanerne säger: "_potui humor ex hordeo aut frumento, in quandam similitudinem vini corruptus_" (c. 28).

[133] Om man nu nogare jemför denna Pytheas beskrifning öfver invånarne i _Thule_, med Taciti beskrifning öfver Finnarne, så skall man icke undgå att märka dem emellan en alltför stor likhet, ja det skall kanske visa sig, att den sednares berättelse på många ställen endast tyckes vara en omskrifning af den förras. Eller, med andra ord, man skall finna att Tacitus lämpat på Finnarne nästan allt hvad som Pytheas sagt om Thuleboerne, likasom man längre fram får se huru skickligt Tacitus förstått att kompilera Pytheas i dess beskrifning på Estherne. Så t.ex. då Pytheas säger om Thule (för att nyttja den latinska öfversättningen) "fructuum mitiorum nihil"; så säger Tacitus, liksom i anledning deraf: _non queritant "ingemere agris"_; då Pytheas säger: "_milio et aliis oleribus, fructibus et radicibus homines vesci_"; så säger Tacitus, ganska kort och lakoniskt: "_victui herbas_" och då Pytheas talar om att de der tröskade sin säd uti stora hus (frumentum in magnas domos contundunt) så är det mer än möjligt att Tacitus alluderar härpå, då han om Finnarne säger att de brukade "_illaborare domibus_." Hvad för öfrigt Thules geografiska beskrifning angår, återfinner man äfven den hos Tacitus, ehuru i ett annat arbete, nemligen i Jul. Agricolae vita, c. 10, der han ibland annat äfven tyckes vilja förklara, hvad Pytheas berättat om dess otillgängliga kuster.

Annars är Tacitus icke den enda, som tyckes vilja lämpa på Finnarne, hvad Pytheas sagt om Thule. Plinius säger (L. IV, c. 27) om infödingarne på holmarne _Oonæ_ eller _Oænæ_ (möjligen en rådbråkning af Svenska ordet ön) "ovis avium et avenis incolae vivant", hvarest han med avenis tyckes afse det Pytheas benämnde _kegkros_ (milium). Detsamma upprepar före honom Pomponius (L. III) då han vid beskrifningen om Skandien, och näst före berättelsen om Thule, säger om _Oonæ_-boerne: "_Ovis avium palustrium et avenis tantum alantur_." Äfven Solinus (c. 30) som i allt plagierat Plinius, och derföre med skäl blifvit kallad hans "apa", repeterar äfven detta med tillägg: "_vivunt ovis avium marinarum, et avenis vulgo nascentibus._" Nu blir fråga hvad land man härmed menar. Någre, deribland Ortelius, (se hans karta öfver Europa, eller gamla Celtia) hafva härmed velat förstå _Novaja Semla_, förmodligen för det Pomponius säger att det låg gentemot Sarmatien; andre åter hafva härmed förstått Åland (se J.J. Hoffmans _Lexicon Universale_, Leyden 1698, T. III, p. 445, och Ol. Llindbergs _Antiqu. Lexic._ 2 D. p. 445) förmodligen emedan Plinius och Solinus, enligt Xenophon Lampsacenus, säga att det icke låg långt ifrån Balthia och Scythiska kusterna. Jordanes förklarar detta tillfyllest, då han i 3:dje Kap. säger: "_Crafennæ (Scritofenni) frumentorum non quæritant victum, sed carnibus ferarum atque avium vivunt; ubi tanta paludibus foetura ponitur, ut et augmentum præstent generi, et satietatem ac copiam genti_." Förmodligen beboddes Åland ännu denna tid af Finnar, om hvilkas dervaro benämningarne _Jomala, Lappwesi_, m.fl. tyckas påminna oss.

Denna uppgift, att nemligen infödingarne förnämligast lefde af fågel-egg, måste förefalla litet en och hvar besynnerlig: helst, om det äfven varit fallet, det icke kunnat gälla för mer än endast 3 à 4 veckor på året. Xenophon tyckes vara den som först meddelat denna underrättelse, hvarvid sedermera de andre, en och hvar, gjort sina tilllägg; men månne icke äfven här vid något skriffel eller något missförstånd möjligen kunnat äga rum, och att man förblandat _ovis_ med _ovibus_, hvilket ganska lätt låter tänka sig, vid dechiffreringen af de gamles ofta svårlästa och abbrevierade manuskripter? Man skulle kunna föranledas till denna misstanke, om man observerar huru allt hvad de gamle berättat om de så kallade Scytherne, småningom blifvit förflyttadt allt högre och högre upp emot norden, och slutligen tillämpadt än på Sarmatiska, än på Germaniska folkstammar; så att man vid beskrifningen om dessa folkslag skall hos sednare tiders författare, återfinna nästan allt hvad hos de gamle ursprungligen blifvit tillskrifvit Scytherne. Deribland fanns bland annat äfven nämndt, att de lefde af fårhjordar, hvilka de bättre än någon annan förstodo att sköta, hvarföre de äfven hade _magnæ oves_; hvilket Strabo (L. VII, c. 3, §. 17) Hesiodus och flere omtala. Denna uppgift igenfinnes sedermera ingenstädes hos de yngre auktorerne, vid beskrifningen om de så kallade nordliga nationerne, så framt man icke, enligt hvad vi tro, gissningsvis får antaga att dessas underrättelser om de myckna _fågeleggen_ (ovis) (hvilken berättelse åter icke förekommer hos de gamle) ursprungligen torde härleda sig, genom ett missförstånd, af de gamles uppgift.

[134] Såväl i anseende till de otydliga och som vi tro felaktiga öfversättningar, våra Historici skapat sig af dessa meningar, som med afseende å den olika tolkning vi trott oss böra gifva det sista af dessa ord, vilja vi här, till de kunnigares bedömmande, införa sjelfva grundspråket. _Prosistoraesantos de kai ta peri tes Thoules kai ton toton ekeinon, en ois oute ge kat auton hyperken eti, oute thalatta, out aer, alla sygkrima ti ek touton pleuroni thalattio eoikos, en o psesi ten gen kai ten thalattan aioresthai, kai ta sympanta, kai touton os an desmon einai ton olon, me pote poreuton, me te ploton hyparkonta, to men oun to pleumoni eoikos autos eorakenai, t' alla de legein eks akoes' tauta men ta tou Pytheou' kai dioti epanelthon enthende, pasan etheltoi ten pyrokeanitin tes Eurotes, apo Gadeiron eos Tanaïdos._