Part 13

[103] Vi veta väl att någre -- deribland Fant, sid. 13 -- vilja lämpa den beskrifning Tacitus här gör om _Æstyi_, på de nuvarande Preussarne, eller rättare deras förfäder. Besynnerligt men af hvad orsak, eller på hvad grund, veta vi icke. Kanske derföre att Tacitus säger om deras språk: "_linguæ Brittaniæ proprior_" (quam scil. Sveviæ)? Detta bevisar ingenting annat än att Tacitus ej kände deras språk. Eller kände han det kanske bättre än vi. Ty äfven sednare tiders Författare hafva påstått att språket i en viss del af Provinsen Wallis, äfvensom den gamla Gælskan, i Irland och norra Skottland, skall vara beslägtadt med Finska tungomålen; hvilket kanske skulle kunna förklaras derigenom, att en del af de Skandinavier (eller som de af infödingarne benämndes, Gáler, d.v.s. främlingar) som vid början af 9:de seklet inkräktade landet, kallades _Fion-Gál_, hvilket man vanligtvis öfversatt med "hvita Galer", men måhända rättare bordt heta: "Finn-Gáler", emedan de troligtvis varit Finnar, efter hvilka ock landet sedermera blifvit kalladt _Fingallia_. Den namnkunniga _Fingals_ -- grottan, på Skottska ön Staffa, skulle möjligen på sådant sätt kunna få en bemärkelse af Finn- eller Troll-grottan, i likhet med våra trollhålor, -- Kanske var det i anledning häraf, som Porthan fick det infallet att bevisa det äfven Finska språket bar burskap från England (_Dissert. de superst. Vet. Fenn._ p. 62); men vi veta hvarvid han stannat (se Sv. Litt. Tidn. 1817, s. 388). Att åter Tacitus sagt det Estherne bodde vid Veixeln, der nu Preussarne hafva sina hemvist, bevisar lika litet. Ty när man betänker huru t.ex. Göter, från Donau och Svarta hafvet, bosatt sig vid Mälarns stränder och på Maroccos kuster, samt huru så många andra nationer, vid de allmänna folkvandringarne, flyttat sina gamla bopålar, och flyktat från hus och hem, för att i andra länder söka sig nya; så bör man icke undra om äfven Estherne, på en tid af närmare 2,000 år, kommit att från grannskapet af Weixeln draga sig till floderna Düna, Puddes och Luga. Att de förr verkligen innehaft det nuvarande Preussen, kan ledas i bevis med flera skäl. Så heter det t.ex. i Chr. Kelchens Liffländska Historia (tryckt i Rudolfstadt 1695. 4:o, s. 12): "Ein theil des alten Swewier landes wurden eigentlich Esthen genant, welche Preussen bewohnten, und den Bernstein zu samlen beflissen waren; Doch aber ware dise Esthen dem Ursprung nach keine Swewier, ob sie zum alten Swewier lande gehöreten, sintemahlen sie auch mit den Teutschen einerley Sprache gehabt, sondern mer allein in Sitten und Kleidung über eingekommen seyn. Nach dem aber die Wenden und Herulier, wie aus dem Ptolomæo bekant, an diesen Ohrten meister gespielet, haben die Esthen Preussen verlassen, und ist endlich der theil Lieflandes, so noch heutiges tages nach ihnen Estonia, Esthland, genand wird, ihr letzter Sitz worden." Ja Plinius visste ju redan att det beboddes af Finska stammar, då han säger att Finland, enligt berättelse, sträckte sig till Veixeln: "_nec minor opinione_ (qvam scil. Svevia) _est Fennigia_ (alii: _Eningia_) _quidam hanc habitari ad Vistulam usque fluvium... tradunt_." (Hist. Nat. Lib. I v. c. 13); och Egyptiern Claudius Ptolemmæus (som lefde ungefär 130 år eft. Chr.) säger i 3:dje Boken uttryckligen: "para men t' bistoulan potamon, 'ypo tous ouenedas guthones; eita phinnoi." Detta lärer bäst sålunda låta förklara sig, att på högra sidan om Veixeln, allt in åt Ryssland, beboddes landet af Finska och Sarmatiska, (se dermera äfven af Slaviska) folkstammar; men på venstra, åt floderna Rhen och Elbe, af Götiska och Vandaliska (jemför Strabo, s. 330).

Af de Finska folken omtalar redan Tacitus _Finnar_ och _Esther_, Plinius nämner ännu några andre, som t.ex. _Livoni_, och _Ingaevones,_ m.fl., och lärer Tacitus, med "_nationes Fennorum_", hafva afseende på alla dessa stammar; af hvilka de som lågo ikring den Finska viken, ofta hemsöktes och beskattades af de Svenska Vikingarne, som då sade sig segla _austurvegie_, d.v.s. längs med de östra kusterna, i motsats mot nordan väg, då de kursade norden om till Biarmaland och till stränderna af Hvita hafvet.

Då vi nyligen varit i tillfälle att se en annan Författares tanke öfver samma ämne, begagna vi tillfället att här anföra hans mening, hvilken är hemtad från Versuche über die Alterthümer Livlands und seiner Völker, von Johann Ludv. Börger. Pastor zu Ermes in Livland. (Se: Versuche in der Livländischen Geschichtskunde, von Friedr. K. Gadebusch, Riga 1779. 1 B. 5 St. p. 7.) Han säger: "Die alten Einwohner Livlands zu welchem man in vorigen Zeiten, nämlich zu den Zeiten der Herrenmeister auch Kurland und Semgallen rechnete, theileten sich überhaupt in zwo Nationen, die in Absicht der Sprache und Kleidung sehr unterschieden waren, an derer Sitten nicht zu gedenken. Beide, ob sie gleich sehr ausgebreitete Völker waren, hatten keinen allgemeinen Namen, zum wenigsten ist er nicht bekannt geworden. Um sie nun genau zu unterscheiden, will ich das eine Tschuden benennen, einen Namen, den die russischen Schriftsteller den Esthen geben, das andere aber mit den polnischen Schriftstellern Gethen. Die Tschudische Nation hatte von diesem grossen Strich Landes den grössten Theil ein, und theilete sich in drey Völker, nämlich in Esthen, Liewen und Kuren."

[104] Vi kunna här icke underlåta att med förundran anmärka den påtagliga likhet som äger rum emellan hvad Tacitus i denna mening säger om Estherne, och hvad som i följande Kap. blifver sagdt om Finnarne. Ty då det om desse heter (i anledning af deras trollkonst) "_suas alienasque fortunas spe metuque versare_", så heter det om de förre (med andra ord): "_insigne superstitionis_" (d.v.s. superstitiosi sunt). Och då det på förra stället heter: "_non arma, non penatess_" heter det på sednare stället: "_id pro armis omnique tutela_." Då det om Finnarne heter: "_securi adversus deos, securi adversus hominess_" så heter det om Estherne: "_securi inter hostes_"; och då det säges om Finnarne: "_sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant_"; säges det om Estherne: "_rarus ferri, frequens fustium usus_." Om vi nu således visat att Tacitus ägt kunskap om Esthernes vidskepelser, och att beskrifningen om Estherne på sätt och vis är synonym med beskrifningen om Finnarna, liksom det ena folket, till språk och seder är beslägtadt med det andra; så är ju all anledning att förmoda, det Tacitus med orden _securi_ &c. haft afseende på Finnarnes trollkonster.

Annars veta vi ganska väl att denna hans mening om Estherne blifvit af alla andra annorlunda tolkad, enär man mera fästat sig vid orden än saken. Vi hafva derföre äfven vågat fatta denna mening från en annan synpunkt, än den vanliga; och då vi i allt söka sanning och sammanhang, tro vi, när vi funnit detta, oss hafva hunnit målet af vår önskan. Vi tro oss derföre, äfven här, böra först upptaga, och om möjligt vederlägga, våra föregångares tolkning, innan vi härutinnan våga framställa våra egna åsigter. I spetsen för alla de andre, vela vi framdraga en gammal Tysk öfversättning af Jacob Micyllus, tryckt i Frankfurt 1511, der det sid. 1320, heter: "Diese (Esthen) pflegen auch die Mutter der götter zu ehren, und zu einer Zierde oder herrlichkeit ihres Gottsdienst pflegen sie der wilden Schwein Bildungen oder gestalt umbher zu tragen, Dasselbig haben sie für ihre waffen und ihrer aller Schutz und Schirm,[F] pflegen auch dadurch under den Feinden beschirmet und vertädigt zu werden." Såledesn har "_matrem deum venerantur_", blifvit öfversatt, med "de dyrkade _Gudarnas moder_." Derför ser man äfven, i många editioner, det vara skrifvit _deûm_; hvilken diktion nästan blott förekommer hos Poeterna, och utan att vi kunna påminna oss huruvida Tacitus någonsin tillförene betjent sig deraf, Ernesti edition, hvilken vi alltid vilja sätta i första rummet, förkastar väl denna läsart, i anseende till accenten, utan att dock derföre kunna införa någon bättre. Vi tro att om Tacitus med _Deum_ menat _Deorum_, så måste han nödvändigt härunder tänkt sig antingen _Esthiska_ eller _Romerska_ gudar. Det förra kunde han platt icke hafva menat, emedan han hvarken, förr eller sednare, omtalar några sådana; och hos hvarje läsare hade naturligtvis den billiga frågan uppstått: "hvilka Gudars mor?" Han hade då icke blott behöft nämna dessa Gudars namn, utan äfven deras Moders, emedan de voro för Romarne okända.[G] Äfven så litet hade han härmed kunnat mena de Romerska Gudarnas moder, _Cybele_; ty då skulle han i det följande icke hafva kallat detta hennes dyrkande: "_insigne superstitionis_"; utan: _insigne religionis_, eller _numinis_, som han gör i 43 Kap. der han talar om Castor och Pollux's dyrkan hos Naharvalerna (jemf. Plin. II L. c. 37). Man har dessutom svårt att antaga det Estherne kände Romarnes _Mater_, dess mindre dyrkade henne; och det så mycket mer som ingen annan Romersk Författare nämner ett ord derom, hvilket man ingalunda försummat, om så skulle varit -- helst man känner huru flitigt deras Historieskrifvare begagnade hvarandras underrättelser.[H] Vi tro derföre att om ordet _Mater_ nödvändigt skall bibehållas, meningen är: _matrem_ (tanquam, vel ut) _deum venerantur_ (de vördade sin moder [I] liksom en Gud). Ungefär samma talesätt förekommer om Anglerne m.fl. i 40 Kap. "_terram matrem colunt_" (de dyrkade jorden som sin, d.v.s. såsom allas, moder). Men månne ej detta kan vara ett skriffel, i stället för: _martem deum venerantur_ (de värderade krigiska förtjenster)? Vi äro nästan snarare fallne för att tro detta. Ty jemnförer man hvad Cassiodorus (och redan före honom Virgilius) berättat om deras grannar Götherna: "_Martem Gothi semper asperrima placavere cultura_" (se Jornandes _de Reb. Getic._ införde i den förres _Op. Omnia, Genuae_ 1637, pag. 710) och hvad Tacitus sjelf i 9:de kap. säger om Germanerna: "_Herculem ac Martem placant_", med det Pomponius säger öfverhufvud om alla dessa Nordiska folkslag: "_Mars omnium Deus_", så tro vi oss ej sakna stöd för denna gissning. Skulle orden _formas aprorum gestant_, betyda "de buro bilder af vild svin" som en ceremoni vid sin gudstjenst, så skulle det sedan bordt heta _eas_ (scil. formas), och icke _id_, som nu refererar sig till insigne superstitionis, eller till sjelfva detta bärande. Ty det var väl icke ceremonien eller det yttre kännetecknet på deras religion, som gaf dem detta hägn emot fiender; utan det hade väl bordt vara sjelfva dessa svina-beläten som, ehuru väl nyttjade vid ceremonierne, likväl i det fallet varit att anses af en inre och högre betydelse, såsom Gudinnans attributer och tecken af dess gudom. Det kan annars icke nekas, att det måste förefalla en hvar litet besynnerligt, att höra omtalas en Gudinna som afbildas och dyrkas under form af ett svin; och att dessa bilder gällde mera än vapen. Således är äfven denna förklaring, så haltande och orimlig den i sig sjelf är, tvifvel underkastad och föga tillfredsställande. Vi tro derföre att dessa ord böra öfversättas sålunda: "som ett tecken på deras vidskepelse" (d.v.s. med andra ord: som ett bevis på deras trollkonst) "bära de (eller tagade sig) skapnad af vildsvin, (d.v.s. så kunna de taga sig gester och åthäfvor af dessa djur) -- _id pro armis omnique tutela_." Detta (deras vilda utseende, och hvaraf det är en följd -- deras förmåga att trolla) gagnar dem i stället för vapen och allt slags försvar.[J] Detta är ju så naturenligt, att vi ej annat kunna än anmärka, att hvad Tacitus här säger om Estherne, nemligen: "_formas aprorum gestant_", det samma säger han i nästa Kap. om Hellusierna och Oxonierna, hvilka folkslag han uppräknar i ett sällskap med Finnarne: "_corpora atque artus ferarum gerere_." Det är ju precist samma sak-uttryck, med andra ord.[K] Härigenom slipper man först och främst att öfversätta _insigne superstitionis_ med gudstjenst; utan bibehåller såväl ordet _insigne_ som _superstitio_ här, samma sin ursprungliga betydelse som i 43 Kap., och undviker man derjemte att tro det Tacitus nyttjat ordet _forma_ (hvars egentliga bemärkelse är det _yttre utseendet, formen, skepnaden_) i stället för bild, hvilket hade varit mindre nödigt, då så många andra, dertill mera lämpliga, ord varit att tillgå, t.ex. _simulacrum, imago, effigies, statua, signum,_ m.fl.

Att det sedermera står: "_securum deæ cultorem_", anse vi, ej utan skäl, vara en korrumperad text; och att ordet _deæ_ på detta ställe tillkommit, derigenom att det i något manuskript varit skrifvet i margen; såsom en förklaring (ehuru högst felaktig) öfver ordet cultorem, men sedermera, genom afskrifvares okunnighet, blifvit inryckt i sjelfva texten. Vi instämme derföre fullkomligt med Ernesti, som redan i början af detta Kapitel säger: "_vulgatum quidem vitiosum est_."

[105] Man kunde med afseende å den vilda extas, hvaruti de Finska Hexmästarne härvid försätta sig, lämpa på dem dessa Virgilii verser:

... Subito non vultus, non color unus, Non comtæ mansere comae; sed pectus anhelum, Et rabie fera corda tument....

(Æneid. IV L., v. 47-49).

[106] Dock, det är ej blott Finnar, Esther och Lappar, som vunnit detta vidtfräjdade namn af _trollkarlar_; äfven andra Finska folkstammar hafva häruti, med dem, delat samma ära. Så t.ex. säger Adamus Bremensis, som lefde vid pass år 1077, om de gamla Kurländningarne, äfven ett Finskt folk: "_Gens crudelissima, propter nimium idololatriæ cultum fugitur ab omnibus; divinis, auguribus atque necromanticis omnes domus sunt plenae. A toto orbe ibi responsa petuntur, maxime ab Hispanis et Græcis_." (De situ Daniæ. Helmstad 1670, 4:o, p. 146).

[107] Detta tyckes, (i förbigående sagdt), vara en komplimang åt Svenskarne. Vi böra ej glömma att Författaren var Svensk.

[108] Ungefär samma tid, eller vid pass 700 år eft. Chr.f. anser Torfæus Halfdan Östenson lefvat, hvars Saga (Se Björners Nordiska Kämpadater) innehåller flera sådana prof af Finnarnes trolldoms-förmåga i krig. Isynnerhet det 21:sta Kap. der det talas om _Floke_ och _Fale_ den Finske.

[109] Han säger: "_absurdissimum hoc est commentum_."

[110] Vi tillstå uppriktigt, att vi icke känna det ställe hvarpå Schefferus här egentligen syftar, emedan han icke citerat någon Auktor; men vi förmode att han kanske läst Phil. Arlanibæi _Arma Svecica_ &c. tryckt i Frankfurt 1631, der det s. 76 säges, att Konungen, till företagande af en vinter-kampanj, förskrifvit en hop Lapp-muddar och pelsar, för arméns räkning; hvilka ankommit (förmodl. till Stockholm) förmedelst trenne Lappska _cohortes_ (som han kallar det) hvarmed torde böra förstås partier, transporter, expeditioner; och hvarefter dessas växt och utseende, m.m., närmare beskrifves, utan att det på något sätt nämnes, det desse varit vid militären, mycket mindre afgjort segern.

[111] Utom de egentliga Finnarne, voro de Esthiska och en del af de Lifländska Regementerne, på sätt och vis, äfven att räknas till denna nation. Huru stor del af Svenska armén bestod af Finnar känna vi icke. Arlanibæus, som uppger hufvudstyrkan, säger blott sid. 72 & 73: "_Scloppetariorum equitum ex Svecia et Finlandia, quanquam eorum plures numerati fuerunt -- 36 turmæ (numeratis in singulas turmas centum equitibus) facit 3,600. Decem Sveciæ et Finlandicæ legiones, quarum singulæ constant duodecim signis: decem igitur constant 12,000 milites_."

[112] Se _Dissert. de Præcip. causs. defectuum Historiæ Fennicæ. Præs. Joh. Bilmark; Resp. Gabr. Haberfelt_, Aboae 1766 p. 14.

[113] Att detta _mod_, af den sämre och okunnigare hopen, blifvit förklaradt såsom tillkommet genom _trolldomskonst_, är nog troligt; äfvensom att de vidskeplige Katolikerne trodde måhända, och utspridde, sådant, för att derigenom undskylla sitt nederlag; hvilket äfven O. Fryxell, i sina Historiska berättelser, 6:te Del. s. 23, antyder, ehuru han naturligtvis äfven vill lämpa det på Svenskarne -- då han säger att: ... "Svenska Konungen hade i sin här många Lappar, Trollkarlar och vidunderliga varelser, hvilkas blotta åsyn kunde jaga den tappraste soldat på flykten." Detta upprepar han sid. 403, då han uppger att Bayrarne och Schwabarne, kallade dem för "Kättare, Lappar och förhexade Finnar"; och att deras Konung, "sjelf förtrollad, segrade genom ett af mörksens Furste förtrolladt svärd"; hvarföre de ock i sina böner anropat "det Gud täcktes bevara dem för deras arf-fiende, den Svenske djefvulen."

[114] Den store Konungen hyllade alltid mycket Finnarne, och satte, vid många tillfällen, till dem ett större förtroende än till andra. Ja han förebrådde sig ofta sjelf, att genom sin oförsigtighet mången gång onödigtvis hafva uppoffrat dessa hjeltar. Också var det ej underligt, om han älskade dem, ty Finnar var det som, vid Demmin, räddade honom från Neapolitanarnes klor, och en Finne var det som, vid Kerkholm, frälsade hans far undan Polackarnes sablar. De voro således icke ovärdige Monarkens kärlek; och öfvergången vid _Lech_, drabbningen vid _Neuburg am Wald_, affären vid _Regensburg_, bataljen vid _Breitenfeld_, eröfringen af _Würtzburg_, träffningen vid _Freystädtlein_, stormningen på _Alte Veste_, och sjelfva slaget vid _Lützen_, jemte flera andra ställen, bära härom de ojäfaktigaste bevis. Äfven af de Finske Härförarne utmärkte sig många under detta krig, såsom t.ex. Åke Tott, Klas och Herman Fleming, Evert och Gustaf Horn, Axel Lilje, Torsten Stålhandske, Klas Hastfer, Erik Slang, m.fl., hvilka förevigat sitt minne i häfderne. Tysklands Författare utbasunade vidt och bredt de Finska truppernes beröm, och förvara ännu på många ställen minnen af deras bragder. Då Svenska Historien om icke förnekar -- dock likväl förtiger detta, kan det icke skada att veta hvad andra nationer härom tänkt och skrifvit. Man kan i detta fall jemnföra åtskilliga tal öfver Gustaf Adolf, t.ex. Aug. Bucher I _Oratio Gratual_., pag. 118 m.fl. st. Mich. Wirdungi _Orat._ p. 155, m.fl. st. P. Winsuni _Orat._ p. 258, m.fl. st. _Laudatio Funebris, Auctore anonymo,_ p. 378, m.fl. st. Dan. Heinsii _Panegyr._ F. 22, o. fl. st.; alla tryckta i Leyden 1637, 12:o. Vi vela blott anföra det sist citerade stället, som lyder: "_Stabant Finni Tui, ut exili corpore, ita valido, compacto, inconcusso, vi atque animo, qui mille passus supra corpus emineret, reverentia unius ac honesta paupertate invicti. Qui ut mortem metuant, aut hostis caussa loco abeant, non magis expectandum, quam ut elementa rerum viribus humanis cedant. Animæ ingentes, inconcussæ atque immotæ, quæ cum libertate vestra ac victoria ex hoste pariter ac vota terminatis; Vos ego, tanguam immortalitatis nostræ formas ac effigies, complector_." Härom kan vidare jemnföras _Histoire de Gustave-Adolphe, Roi de Suède,_ par M. Legrimoard, à Neuchatel 1789. III Partie, 8:o; _Histoire de Gustave-Adolphe, R. Suèd._, par M.D.M. Amsterdam 1764, T. IV 8:o. _Geschichte Gustav Adolfs Königs von Sweden_, Breslau 1774, II B. 8:o. Trettiåra-kriget af Fr. v. Schiller, m.fl. andra skrifter i detta ämne.

[115] Se härom Åbo Tidn. 1785, Bih. p. 235.

[116] Läs härom Åbo Tidn. 1789, p. 173, och H. H. Aspegrens Beskr. öfver Pedersöre Socken, P. 73, 86, införd i Åbo Tidn. 1793, p. 66-74.

[117] Se Histoire de Charles XII Roi de Suède, par Mr. Voltaire, p. 46; Histoire de Suède sous le Règne de Charles XII &c., par M. De Limiers, T. 3, s. 98; The History of the Wars &c., p. 67. Jemf. Nordbergs Carl XII:s Hist. T. 1, s. 144.

[118] Då Ryssarne, om våren 1808, ville framsläpa några större kanoner och mörsare, till Helsingfors, för att begagnas vid belägringen af Sveaborg, blefvo dessa, förmodligen af blida och menföre, vid det då hastigt infallna vår-stöpet, så qvarhäftade midt på stora landsvägen, vid en grind strax utom Borgå tull, att de med all konst och möda ej kunde förmås af stället. Sedan man fåfängt anlitat hjelp af hästar och karlar, skall, enligt berättelse, soldaterne, som ansågo detta genom satans list och funder vara verkstäldt af en Finne, nemligen en tiggare gubbe, som man nyligen på vägen mött och illa trakterat, slutligen företagit sig att risa dessa kanoner med qvistar af alla möjliga trädslag, för att derigenom utdrifva den onde med sitt anhang. Huruvida detta lyckats, veta vi icke, ej heller hvad lycklig påföljd kunnat blifva af det vigvatten, som, enligt sägen, sedermera skall härvid blifvit begagnadt; men att de omsider väl fått dem ifrån nämnde grind, dock ej längre än ett litet stycke derifrån, på andra sidan om staden, under den så kallade Näsibacken, der de varit tvungne att vältra dem i skogen strax invid vägen, och bygga öfver dem ett skjul af granris, hvarunder de legat långliga tider, till dess de vid ett tillfälle, efter flera år, sjöledes, på en Rysk galeas, blifvit bort-transporterade. Händelsen är visserligen så till vida sann, att jag sjelf, då jag om våren 1810 insändes till Borgå Gymnasium, ofta besåg dessa fältstycken, bestående af 4 grofva kanoner och 2 mörsare, hvilka ännu då lågo qvar uti sitt långa vinter-qvarter, i en liten skogsdunge, tätt intill venster om landsvägen.