Part 12

Visst är åtminstone, att allt i naturen verkar genom krafter, hvilka ofta äro oss dolde och förborgade; och hvilkas framkallande utgör en hemlighet, såväl i den döda som lefvande naturen. Man behöfver blott bryta sönder en sticka, för att genom dess motstånd få begrepp om kohesions-kraften; man behöfver endast krama ihop en semla, för att se ett bevis på expansions-kraften (elasticiteten), och man behöfver allenast kasta en sten emot höjden, för att finna verkan af attraktions-kraften (tyngden). Hvem kände väl att i bernstenen fanns den elektriska kraften? Hvem i jernet, den magnetiska? I zinken, den galvaniska? -- Ej den som tviflar och beler hvarje ny lära, hvarje främmande mening; men den som observerar, forskar och begrundar. Vare detta nog för att visa, att i döda kroppar finnas krafter, dolda för vårt öga, och ännu outredda för förståndet. Då detta gäller om den döda naturen, huru mycket mer skall det ej gälla om den lefvande? Att framkalla dessa krafter, måste ske genom kroppens potentiering, d.v.s. retning, eller genom konflikt med andra främtnande kroppar och krafter. Hvem känner ej verkan af sinnenas och nerfvernas retning? Explosionerna af vrede, kärlek, fruktan, glädje, m.m. som förekomma i det dagliga lifvet, äro fenomener, så allmänna att de knappt fästa vår uppmärksamhet; och likväl yttrar sig i alla en förut slumrande kraft, hvars verkan är påtaglig, men hvars genetiska förklaring blir en hemlighet. Animala magnetismen, somnambulismen, ja sjelfva propaganismen, och en hop andra mindre kända fenomener, äro dylika dynamiska kraft-yttringar, ännu till sina naturer alltför mycket outredde. Då man härtill lägger hvad inbillningskraften, eller immaginationen, förmår -- äfven en kraft, som alltför mycket beherrskar den menskliga hyddan, så anse vi ett verkligt fysiskt momentellt tillstånd möjligt såväl af nerfslapphet som nerfstyrka, d.v.s. af magnetisk sömn, eller schamanisk extas -- eller måhända karakteriseradt af andra, mera passande, benämningar, uti hvilket patienten slutligen faller, eller hvaruti hexmästaren försätter sig, efter en omåttlig, fanatisk, skalning af sin inbillning, -- uppjagad och uppmanad af andra okända krafter; hvarigenom det förhållande blir stördt, som förut ägt rum de särskilta krafternas potenser emellan, utgörande deras jemnvigt, och hvarefter ett nytt tillstånd af krafternas anomali uppstår, der den ena visar sig verksam, på den andras bekostnad. Och bör detta onaturliga tillstånd ej förefalla oss underligare, än tillståndet af rus, efter konsumeradt brännvin, tillståndet af syner efter en uppskrämd fantasi, tillståndet af _drömmar, clairvoyancer, nattvandringar_, och andra sällsamma potenterade naturer, hvaruti den med olika anlag och krafter begåfvade menniskan kan försättas.

Äfven i ett annat afseende (nemligen i medicinskt hänseende) står det Finska hexeriet i en ganska nära beröring ej blott med den så kallade sympatin (med afseende å de sympatiska medlen) utan ock med den i sednare tider så mycket förfäktade homoiopatin, (hvilken, egentligen att tala, endast är en utgrening af den förra, som läkarevetenskapen accepterat), liksom detta hexeri ännu i ett tredje afseende, (nemligen i magiskt hänseende) torde förete en beröringspunkt emellan den sinnliga och öfversinnliga naturen, eller för att säga mera tydligt, -- emellan oss och _andeverlden_. En möjlighet, som må förvaras såsom en hemlighet. Dock nog härom, vi hafva redan sagt mera än vi bord!.

[73] Peder Clausson omtalar redan en sådan täflan, hvaruti den ene lät en stor sten flyta öfver ett sund; men den andre förvrängde nacken på sin medtäflare, så han alla sina dagar gick med bakvändt hufvud (se hans "Norriges Bescriffuelse", s. 134). Samma Författare anför, kort förut, ett annat dylikt exempel, huru den ene länge sökte komma åt den andra; men fann honom alltid sig öfvermäktig. Han passade derföre på tillfälle då den sednare en gång lade sig att sofva utmed ett berg, då sköt den förre sin gan (eller sitt trollskott) i klippan, och sprängde den öfver honom (s. 131.) Och lärer det vara detta, som han samma sida kallar: "deris ugudeliga oc förskreckelige Trolldom oc afguderi." Samt slutar dermed, att: "dette skrifuer jeg icke gjerne om de onde folck, megit mindre dömmer jeg her noget om, uden at Satan er en tusinfold Konstener, oc megit krafftig i de Vantro-Mennisker." (s. 134.)

[74] De tro likväl ännu, att så länge man endast söker göra godt, såsom t.ex. läka sår, och bota sjukdomar, m.m. så kan allt sådant ske utan att just behöfva hafva ingått förbund med hin onde; och man besvärjer derföre, i detta fall, ej heller vid hans, utan vid Guds, och Jungfru Marias, namn; hvilket sätt är det vanliga, och ger redan, som man ser, tillkänna katolicismens inverkan.

[75] För att i allmänhet gifva ett begrepp om den tillförsigt desse trollkarlar hysa till sig sjelfve, må vi, såsom exempel, anföra följande Runa, eller besvärjelse, hvari en exalterad hexmästare, under full extas, talar om sin öfvernaturliga förmåga, sålunda:

Itekpä minäkin lienen Ryöpen alla ryömylläin Muut ne notkuu nuoran päässä, Minä köywessä kökötän. Köytän minä köywen ruumenista, Akanoista peät aloitan, Munat solmuhun sokaisen! -- Saisinma aijankin ahollen, Kirjawista keärmähistä; Sisäliskot wihtahiksi, Seipäät muista muikaleista... Jos ma hiihän Hiijen moata, Moata Saatanan samoon, Lemmon moata löyhyttelen, Jos minä hikäni hiihän, Hiki toiseenkin tuloopi, Karwa toisen katkiaapi! Hiisi on hirwiä metässä, Karhu on karkia metässä Minä oun karhua karkiampi, Mull' on hietainen hiwiä, Rauwan karstainen kamara; Jolla Hiitä hirwittelen, Peloittelen perkeleitä Syömästä weri-waloa Luu-waloa luhtomasta Onko linnassa lihoo, Onko luuta kalmistossa, Syywän miehen syölähitäk, Haukata halun-alaisen? - -- -- --- ---- Sen nopijat minusta soawat, Kuin tuuli iljanneista, Teräs-rauta kalliosta. Pistän piilin permantohon, Woaralleeni tanterehen, Ettei pystyk noijan nuolet, Noijan nuolet, welhoin weihtet. Eikö minussa miestä lienek, Jos ei ouk pojassa petosta, Tämän pulman purkajaksi, Tämän jakson jaksajaksi! Kuhun sopii minun sormeni, Sopikoon Luojan sormi! Kuhun käypi minun käteeni, Käyköön käsi Jumalan, Herran tahto tammakohon! &c.

[76] Likasom vi, i det föregående, ansett det nödigt att närmare analytisera begreppet af ordet _securus_, så tro vi oss, äfven här, böra göra några reflexioner öfver dess förbindningsord adversus. Till en början önska vi fästa läsarens synnerliga uppmärksamhet derpå, att Tacitus skrifver "_securus adversus_" (säker emot) hvilket är en märkelig, och i Latinska språkbruket ovanlig, konstruktion; ett uttryck, hvilket, såsom i sig sjelf mindre logiskt riktigt, äfven i Svensk öfversättning icke gerna låter säga sig. Ty det bör egentligen heta "säker för", och icke "säker emot", såvida nemligen det endast är fråga om begreppet säkerhet, i och för sig sjelft betraktadt, utan afseende å något i tanken tillika förenadt begrepp om "fiendtligt motstånd." Derföre konstrueras ock ordet _securus_, i Latinet, vanligtvis med prepositionerne _ab_ eller _de_ (icke med adversus) t.ex. "_securus a metu somnus_" (Plin. L. 28, c. 9), "_securus de bello_" (Liv. 6, bell. Maced.) och hos poeterne stundom med genitifven, t.ex. "_pænæ securus_" (Hor. 2, Epist. 2.), "_amorum securus_" (Virg. AEn. 10); hvilket bevisar att detta ord, upplöst till begreppet, borde heta, _sine cura pænæ v. amorum_. Tacitus, som alltid skref nätt och koncist, begagnade sig isynnerhet af detta talesätt, t.ex. "_loca casuum secura_" (Lib. xv 11), "_decoris securus_" (Lib. XIX), "_potentiæ securus_" (Lib. 111), "_odii securus_" (in vita Agr.). Det kan således icke vara utan orsak, eller utan en viss anledning, hvarföre han just här säger _securus adversus_, såvida han härmed endast och allenast skulle haft afseende på deras _securitas_. Denna anmärkning tjenar oss till ett ytterligare bevis, att Tacitus med dessa få ord ville säga någonting mera, än att Finnarne blott voro (såväl utvertes som invertes) säkre (d.v.s. skyddade och tryggade) mot (för) gudarne. Han ville nemligen derjemte äfven liksom låta förstå att de också (genom någon osynlig makt) kunde göra sig hårda emot dem. Och just detta emot enoncerar sig ganska starkt i ordet _adversus_ (emot vänd). Detta Finnarnes trotsande emot Gudarne, förklarar han, i de följande orden, än ytterligare, genom det öppna förakt de visade dem, derigenom att de icke ens ansågo det för mödan värdt, att helga dem några löften (_ut illis ne voto quidem opus esset_).

[77] Egentligen tyckes ordet _homines_, här stå i motsats emot _deos_, ehuru dermed egentligen torde böra förstås _hostes;_ ty förmodligen behöfde ej Finnarne frukta menniskorna annorlunda än såvida de voro fiendtliga; och såsom sådane voro de skyddade för dem genom sina trollkonster.

[78] Deras troll-formel, eller galdr, lyder:

Eerikki, pyhä Ritar', Ottakoon somena marjain, Tawatkoon taskustain, Tunke Tuomarin kitahan! Lain muutan lampahaksi! Lapseks lain pitäjäksi; Minä syöwäksi sueksi. Tuo's sata satoo, Tuhatta tuhattoo, Kaikki moahan koatukooni! Laki moahan lanketkooni.

(Månne ej med denna Erik förstås Riks-Rådet och Riddaren _Erik Fleming_, som var Lagman i södra Finland, och dog 1538)?

[79] _Non penates_, har man vanligen, figurate, öfversatt dermed att "de icke ägde något stadigvarande hemvist." Vi finna likväl ingenting som här kan gifva anledning till en sådan, endast hos Poeterne förekommande, bemärkelse; i anledning hvaraf man äfven velat tillämpa hela beskrifningen på Lapparne. Vi deremot tro att dessa ord äro ingenting annat, än en närmare förklaring af hvad han förut i 9:de Kap. torde hafva lämpat på Finnarne, då han uppger, att en del af Sveverne (månne det ej bör vara Svearna?) blifvit påtrugade en främmande religion (_advecta religio_); emedan de sjelfve: "_nec cohibere parietibus deos, neque in ullam humani oris speciem assimulare,"_ hvilket allt fullkomligt inträffar på Finnarne (jemför _Otava_ 1 b. p. 146. och Sv. Litter. Tidn. 1817, p. 295). Att meningen icke kan vara, det Finnarne voro i saknad af ordentliga hus, finner man ännu tydligare deraf, att han redan tvenne gånger förut talat om deras hus, nemligen "_et domos figunt_" och "_illaborare domibus_." Vill man, oaktadt allt detta, påstå, att Tacitus, med orden _non penates_, ville utmärka det Finnarne icke ägde stadiga bostäder, så följer dock deraf icke, att härmed menas Lapparne; ty han har redan förut fällt samma omdömen äfven om andra den tidens nationer. Så säger han t.ex. i 31 Kap. om _Catterne_, att de icke ens ägde några hus: "_nulli domus, aut ager, aut aliqua curas_" och ungefär detsamma säger han i 46 Kap. om _Sarmaterne_: "_in plaustro equoque viventes_", eller som Pomponius i 2:dra Bok. om dem uttrycker sig: "_pro sedibus plaustra habent_," hvilket han i 3:dje Bok. närmare förklarar: "_gens ... non se urbibus tenet, et ne statis quidem sedibus, ut invitavere pabula, ut cædens et sequens hostis exigit, ita res opesque secum trahens semper castra habitat_". Alla dessa uppgifter tyckas till det mesta vara hemtade från Strabo, hvilket faller mera för ögat, om man jemför Siebenkees's Latinska öfversättning deraf, der det heter i 7:de B. 1 K. § 3, om de Nord-Germaniska folken: "_Commune omnium est, qui istis in locis degunt, facilis et expedita soli mutatio, ob tenuitatem victus, et quod neque colunt agros, nec guidquam reponunt. Sed in casis habitant in unum diem apparatis, cibus eis a pecore plurimus, ut et Nomadibus: quorum etiam imitatione rebus suis in currus impositis facile cum pecore suo abcunt quo visum fuerit_"; hvilken beskrifning, med undantag af de omtalte vagnarne, vida mera tyckes passa på Lapparne, än den Tacitus här gör om Finnarne. Uti 2:dra K. 4 §. och 3:dje K. 17 §. upprepar han detta än vidare, då han talar om de Sarmatiska nomaderna, af hvilka _Roxolanerne_ voro de nordligaste, han kände. (Månne namnet kan hafva någon gemenskap med finska ordet _Ruotsalainen_?) Ty sedan han först sagt: "_quid autem sit ultra Germanos, et alios iis confines, sive ii sunt Bastarnæ, ut plerique putant, sive alii interiecti, sive Jazyges, sive Roxolani, sive alii in curribus domicilia habentes, non est facile dictu_", säger han om dem sedermera: "_Roxolani maxime septentrionales, qui campos inter Tanain et Borysthenem incolunt. Nam quantum est nobis cognitum regionis septentrionalis a Germania usque ad Caspium mare, id omne est campestre: an supra Roxolanos habitet aliquis, nescimus_". Härpå beskrifver han deras nomadiska lif sålunda: "_Tentoria Nomadum pilis coactis compacta, infixa sunt vehiculis, in quibus ii degunt: circum ea versantur pecora, quorum lacte, caseo et carnibus aluntur: sequuntur autem ipsi pascua, semper herbosa occupantes loca: hyeme in paludibus Mæotidi propinquis, aestate etiam in campis._" Hvilket allt ännu i dag gäller om Tscheremisser, Tschuvasser, Morduiner, Votiäker, m.fl. af de, i det f.d. Asiatiska Sarmatien, kringströfvande Tschudiska eller Finska folkstammar, af hvilka de egentliga Finnarne, redan före sin beröring med Svenskarne, tyckas, såsom sjelfva hufvudstammen, hafva ägt ett mera ordnadt och organiseradt samhällslif, hvilket, sedermera, efter denna förening, ytterligare, ehuru på ett främmande språk, antagit alla kulturens och civilisationens förmåner.

[80] Så skall t.ex. den Egyptiske Historieskrifvaren Olympiodorus, som lefde i början af 5:te seklet, hafva berättat, enligt hvad den Constantinopolitanske Patriarken Photius omförmäler, det Vandalerne plägade öknämna Götherne för troll, förmodligen för det de tagit desses land i besittning; och i ett bref från Kalifen Balthasar i Bagdad, till Konung Christoffer, af år 1444, kallar den förre den sednare ännu för "Konung öfver trollen i norden." Brefvet börjar: "_Baltasar Soldanus consanguineus Deorum, Babiloniæ Imperator &c. ... auribus nostris intonuit, te fore magnum regem Trullorum_", &c. Jemför J.F. Neikter, _Dissert. de gente antiqua Troll_, p. 65, och Geijer, Sv. R. Häfd. s. 410.

[81] Se hans _Historia de Gentibus Septentrionalibus_, Romæ 1555, in fol. p. 119. Det är i 3:dje Bokens 16:de och följande kapitel, som han än vidare fortsätter denna beskrifning.

[82] Se hans _Gothorum Sveonumque Historia_, Romæ 1553, in fol. p. 163.

[83] Se hans _Schondia. Argentor_. 1532. fol. p. XCV 1/2.

[84] Se hans _Deploratio Lappianæ gentis_. Coloniæ Agrip. 12:o, s. 254.

[85] Se t.ex. _Loniceri_ edition, tryckt i Frankfurt vid Mayn 1576, fol. s. 84.

[86] Det säges väl att man icke kunde upptäcka upphofsmannen till detta skälmstycke; men Konungen lät "_en Finde, som var viis oc forfaren i alle Trolldoms stycker_", undergå torturen, (han var således misstänkt); och att detta ej var utan sina goda skäl, bevisas deraf: att då han sedan räddade sig, genom flykten, begaf han sig med Harald, Konungens son, hvilken han medtagit, till en höfding (förmodligen den, som ombetrott honom detta värf) hvilken gästfritt tog emot dem, och omsider yppade för den unge prinsen, att det just varit han som borttagit, d.v.s. låtit borttaga, maten.

[87] Väl troddes det att han var son till _Ragnvald Rettilben_ (äfven en arg trollkarl, se Peringsk. s. 114) hvars mor var den beryktade _Snöfrid_, den gamle Finnen _Svases_ dotter (s. 51, 153); men då han undergick torturen, för det han icke lät döpa sig, bekände han i sin dödsstund: "_jag kan ingen döpelse få, ty jag är en ande, uti mennisko-lekamen, qvicknader igenom Finnarnas trollkonster; ty de som kallade sig min fader och moder, fingo inga barn tillsammans -- och dermed dog Evind, och hade han varit den argaste Trollkarl i Norrige_." (s. 160. Jemför Peringskölds upplaga af Sturleson. Stockh. 1597. s. 300.)

Angående åter den nyss omtalte Finnen _Svase_, eller _Bergfinn_ som han äfven kallades, så berättar Sturleson, att han genom sin trollkonst gjorde Konung Harald Hårfager så kär i sin dotter _Snöfrid_, att han tog henne till sin gemål. Ty hon hade knappt räckt honom ett mjödkar -- "_och genast var som en brinnande eld skulle tändas i hela hans kropp, och ville han då straxt hafva samlag med henne. Men Svase sade, thet skulle inte ske, med mindre Konungen fäste sig henne till hustru, och finge henne efter lag_." Hvilket ock Konungen gjorde; men fann vid dess död, (då ur hennes kropp sprungo ormar, och ödlor, grodor, paddor och allsköns elaka matkar) -- sig jemmerligen bedragen, och att han varit gift med en _trollpacka_.

[88] Icke blott i Finland, utan äfven bland de vid Norska gränsen bosatte Finnar, lefver ännu minnet af denna slägt, kallad _Kelta_, (namnet skrifves annars vanligen _Kelda_) eller _Keltainen_. En Wermlands-Finne, benämnd af de Svenske _Kelt-Anders_, visade under 1657 års krig mot de Danske, mycken bravur och tapperhet. Ruinerna efter hans gård, belägen nordost från byn Lekvattnet på Fryksände vestra Finskog, kallas än i dag _Keltais-tomta_, liksom ett annat numera ödeställe, nära byn Ärn-sjön på Östmarks Finskog, benämnes efter någon annan af samma slägt _Keltaisen autio_.

[89] Denna Huld, som var Trollens drottning i norden, eller som hon i Sturlunga-sagan kallas, "trollkona mikil", ansågs vara moder till trollsystrarne _Thorgerd_ och _Yrpa_, hvilka den Norska Jarlen Håkan, redan i 10:de århundradet bevisade en öfvernaturlig dyrkan; och hvarom finnes en egen Isländsk saga. Sagan om _Huld_ omtalades, i början af trettonde århundradet, såsom allmänt bekant i Norrige, hvars allmoge ännu ej glömt _Hulla_ eller _Huldren_, såsom drottning öfver troll, rå, och de underjordiske. Dessa kallas derföre efter henne, i det gamla språket, _Huldufolk_; äfvensom trollkonster benämndes _Huldukonster_ (se Geijer, Svea R. Häfder, 1 D. s. 482). Mest är hon hos allmogen i Norrige bekant af den så kallades _Huldres låt_, hvarmed man betecknade förmenta sorgliga underjordiska toner, som man trodde sig höra ur bergen (Müllers Sagobibl. 1. 368). Vi förmoda att namnet Huld är ingenting mer och ingenting mindre än en förvridning af Finska ordet _hullu_ (galen, öfvergifven); och att bemärkelsen af detta ord, möjligen deriverar sig från nämnde _trollpacka_, eller dess namn. Enligt Grimms _Deutsche Sagen_, s. 6-12, omtalas äfven i Tyskland "_die Frau Holla_", ehuru Müller tviflar om hon är densamma som den, hvilken förekommer i Ynglinga-sagan.

[90] Anmärkningsvärdt är att Tacitus i 45 Kap. säger om Sitonerna, ett Svenskt folk (någre anse honom med detta namn hafva utmärkt Sigtuna-boerne) "_Femina dominantur_", och tillägger: "_in tantum non modo a libertate, sed etiam a servitute degenerant. Hic Sueviæ finis_."

[91] _Odin_, som (enligt Edda Dæmis, 6) sjelf på möderne var af Jätteslägtet, hemtade icke blott sina råd af jätten _Mimer_, ibland Rimthussarne, utan friade till Rinda, enligt Saxo, på en _Finsk spåmans_ råd; eller som det i den äldre Eddan heter, på utsago af en spåkunnig jättegvinna, den han uppsökt och med besvärjelser uppmanat. (Se här om: Vegtams quidja).

[92] Scheffer begår häruti ett stort misstag, då han, sid. 51 i sin _Lapponia_, säger att detta skett af Eriks fader Harald Hårfager, i hvars historie händelsen finnes anförd.

[93] Konungen gifte sig sedermera med denna _Gunnild_, och visade hon att hon ej var illa sänd i lära, då hon framdeles genom en _Finkone_ tros hafva förgifvit Halfdan Svarte, under ett gästabud (s. 64) och sjelf, genom sin trolldom, förgjort Konung Håkan Adalsten Fostre. (sid. 87).

[94] Att detta namn, såsom det här skrifves, i likhet med många andra, hvilka man t.ex. finner uppgifna hos Saxo -- icke är Finskt, inser hvar. Detta hindrar dock icke att det ju ej derföre ursprungligen kan hafva en finsk upprinnelse. Skulle det derföre vara oss tillåtit att gissa oss till det rätta namnet, i anledning af det sätt hvarmed Svenskar och Danskar vanligen barbarisera och råbråka finska ord och benämningar, och hvarpå man ännu i sednare tider t.ex. i Fernows Beskr. öfver Werml. p. 528, finner flerfaldiga bevis, så skulle vi vara böjde att tro, det man härmed torde kunna hafva menat _Muttilainen_, en gammal Finsk slägt, som ännu lefver och är ganska talrik.

[95] Se 3:dje Boken af hans skrift de _Orbis situ_, Frankfurt 1700, p. 348.

[96] Se hans _Historia Naturalis_, tryckt i Paris 1723, fol. T. 1. pag. 219.

[97] Med _Riphaei montes_, har man vanligtvis förstått de Uralska eller Scythiska bergen. Redan Strabo utsätter på sina kartor, ganska tydligt, de Uralska alperna under detta namn (jemför hans _Tabula Sarmatiæ_). Att annars Auktorernas tanke, häruti, liksom i mångt annat, varit delad, är oss icke obekant.

[98] Att denna _felicitas_ är den samma, den Tacitus nog tvetydigt antyder, under namn af _securitas_, tyckes vara påtagligt; ty hvarföre skulle han annars säga "_si credimus_", om han ej ansett den för orimlig (föga trovärdig). Äfven Tacitus tyckes varit villrådig, huruvida han borde tro det eller icke, lemmar likväl saken i sitt värde, men tillägger straxt derpå, med afseende å hvad han vidare hört, att det vore nog fabelaktigt (_cetera jam fabulosa_).

[99] Vi veta väl att om intet ord torde de Lärde mera råkat i strid, än om bemärkelsen af _Hyperborei_ (Nordboer), och hvad folk dermed menas. Vi tro att forntidens Författare sjelfve varit härom oense, och att de, under olika tider, härmed icke blott förstått olika nationer, utan då dessa flyttat, namnet flyttat med dem, och sålunda äfven kommit att beteckna vidt åtskilda länder. Hvarföre den läsare torde göra klokast, som af meningen något så när kan gissa sig till hvad auktor härmed menar. Ofta torde namnet äfven blifvit användt i dikter och myter, endast för de märkvärdiga begrepp man dervid fästade. De flesta komma dock öfverens, att med _insulæ Hyperboreorum_ oftast utmärkes vår nord; och vi sälle oss af många anledningar till denna mening. Vill man härvid jemföra de lärdes tvister, så finnas de till betydlig mängd upptagne i Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 St. s. 38 o. följ.

[100] "_Apollinem præcipue colunt_", torde kanske rättast böra öfversättas med att: "de helgade sig isynnerhet för skaldekonsten"; eller "hade sinne för poesi." Äfven Tacitus gör i 3:dje Kap, en omständlig berättelse om desse de gamles barder. Annars kunde det väl äfven betyda, att: "de bevisade solen sin dyrkan." Båda tolkningarna öfverensstämma med verkliga förhållandet.

[101] Se hans _Bibliotheca Historica_, Amsterdam 1746, fol. T. 1. pag. 158.

[102] Det bör derföre ock ej förefalla oss onaturligt, att vi hos dem finna namn på så många folk, länder, och kungar, här i norden, hvarom intet spår numera finnes öfrigt. Redan den Nordiska Historien sätter oss häruti i bryderi; och då våre gengör det, hvad skola ej då andra folkslags förorsaka? Det ligger i sjelfva sakens natur. Hvarje land flödade af krigiska nationer; af hvilka hvar och en djerf vikinge, som med några skepp drog i härtåg, eller i ledung efter byte, kallade sig kung (åtminstone kallades så i främmande land). Vi finna då snart, att ett och samma land kunde hafva flera sådana kämpar. Och ej nog dermed alla anförvandter af konungahuset (af hvilka de fleste just voro sådane vikingar) fingo denna titel, äfven om de ofta ej hade mer att säga, än att gästa vid konungens bord; och detta, emedan de kunde göra anspråk på thronföljden. På samma sätt gick det till med landet och folket. Från hvad ort och provins man drog ut, från det landet var man ock hemma. Man refererade sig ej till ett visst gemensamt land, och -- ett sådant fanns ej; ty spliten hade ofta delat det. Af allt detta finner man, att då man hos Grekerne och Romarne finner omtalta så många Nordiska riken och folkslag, så bör man ej alltid söka dem placerade bredvid hvarandra, utan kanske oftare uti och inom hvarandra; och då skall man kanske göra sig mera gagn af de underrättelser de lemnat, än man hittills gjort.