Part 11

[67] Vi framställa denna deras Svartkonst, här, under dess _närvarande karakter_, eller sådan den i allmänhet blifvit uppfattad, -- icke sådan den _ursprungligen_ är. Ty om vi en annan gång skulle komma att sträcka våra forskningar djupare i detta ämne, skulle vi kanske bevisa att denna åsigt är högst felaktig, och egentligen uppfattad, och tillkommen, genom ensidiga omdömen hos den okunniga hopen, och det såväl af anhängare, som antagonister, till denna deras magiska vetenskap. Det ligger redan i begreppet af all _vetskap och kunskap_, att deruti måste finnas något positift, något verkligt vetande, till grund. Det är således redan i sig sjelft någonting otänkbart, att ett helt folks _vetenskap_ (låtom oss kalla det så) eller tro, om ock aldrig så superstitiös, endast skulle kunna bestå i toma formler eller _besvärjelser_, hvilka så till sägandes endast utgöra den yttre sidan, eller karakteren, deraf; och ännu orimligare, att denna _tro_ på tomhet skulle hafva bibehållit sig, eller ägt intresse och bestånd, från det ena seklet till det andra. Ty man bör kanske i allmänhet anmärka, att så mycket än folket eller den råa massan, är böjd för att på ett superstitiöst och öfvernaturligt sätt förklara hvad som öfverstiger dess förstånd, så litet är den likväl, å andra sidan, fallen för att omfatta gyckel och toma _fantomer_. Nästan lika så otänkbart vore det att tro, att det positifva, som uti Finnarnes svartkonst möjligen kunde finnas, blott skulle bestå i en kunskap om, eller i ett dyrkande af, den onde, eller det _ondas princip_, ty sjelfva denna princip är redan i sig sjelf, och såsom sådan, till sin grund, eller natur, _negatif_; emedan det utgör en förnekelse af det goda. Vi tro ock derföre att, oaktadt hvad man än derom må säga, det icke finnes något folk i verlden, som med sin tro och kärlek (d.v.s. dyrkan) endast omfattar det onda; emedan en sådan tro, som i sig sjelf icke innehåller någon kunskap, icke skänker dem någon realitet, hvarken för förståndet eller hjertat. Efter denna allmänna åsigt, följer således äfven: att sjelfva trolleriet, eller hexeriet, betraktadt antingen såsom vetenskap, eller såsom föremål för tro, måste ytterst hvila på något positift, verkligt, d.v.s. på någon verklig kunskap.

Man skall ock derföre, om man närmare vill forska i saken, träffa vidskepelsen -- redan i de äldsta urkunder man derom äger -- förenad med, om vi så få kalla, _positifva vetenskaper_, förnämligast med _astronomi_, (eller kanske rättare, astrologi) _naturkunnighet_ och _mathematik_. Så t.ex. att sluta af de få och ofullständiga efterrättelser man äger om de gamle Chaldéers _filosofi_ (hvilken egentligen utgjordes af teogoni och kosmogoni) så bestod den hufvudsakligast af stjerntyderi och trollkonst (demonologi). Chaldéerne utgjorde, som man vet, den lärda kasten i Babylon, Assyrien, och Medien, hvilkas lära ungefär 536 år f.Chr. förstördes af Perserne, som i dess ställe införde sin Zerdusht's eller Zoroasters lära, hvilken, enligt Platos omdöme, ganska oriktigt blifvit betraktad såsom en djefvulsk magi, då den likväl endast bestod i mystiska undersökningar och förklaringar af den gudomliga naturen. På samma sätt förhöll det sig med den gamla Egyptiska Vishets-läran, hvilken -- att dömma efter de fragmentariska, oftast kanske förvända, begrepp, man derom fått genom Grekernes skrifter -- förnämligast skall hafva bestått i astronomi, mathematik och spåkonst (tecknetyderi). Ännu hos de upplyste Romarne och Grekerne, stod vidskepelsen, som en trogen skugga, vid sidan af deras _Religion_; och den förres prester löntes offentligen af staten, i bredd med den sednares.

Om man derföre närmare begrundar den allmänna karakteren af de gamlas kunskapsarter i Österlanden, så skall man finna att de, liksom sjelfva deras Religion, eller Religionsbegrepp, förvarades såsom en stor _hemlighet_, ett _arcanum_, hvaruti blott vissa Prester, eller Kaster, invigdes; hvilka, med en mystisk, mytisk, eller poetisk omklädnad, framställde för folket dessa sanningar, under symboler och allegorier, hvilka således blefvo vetenskapernes yttre form. På sådant sätt blef nu äfven naturkunnigheten till sitt inre hemlighetsfull, och till sitt yttre, symboliserad, personifierad, och lokaliserad för folket, och den lägre hopen, som, under dessa yttre attituder, sinnligt fattade, och dunkelt anade, den i dem inneboende högre betydelsen. Denna allmänna Österländska karakter, af hemlighetsfullhet, (som hufvudsakligen tyckes grunda sig på en väl beräknad egennytta) eller denna deras åsigt, om nyttan och nödvändigheten, att hålla kunskapens källa för folket, så hemlig som möjligt, uttalar sig högt, såväl i den Grekiska myten om _Pandoras ask_, som i den Mosaiska, om _kunskapens träd, på godt och ondt_, hvilka båda berättelser enoncera, att sällheten fordom, ehuru okänd, fans ibland menniskorna på jorden; men försvann, så snart de, förledde af kunskapsbegär, började forska efter dess natur. Hvardera af dessa myter tyckes vara beräknad -- icke så mycket att visa följderne af nyfikenhet (vetgirighets-begäret), som icke mera -- för att bevisa det menniskoslägtets, d.v.s. folkets, lycksalighet ytterst grundar sig på deras okunnighet (väl förståendes om det onda -- såväl som om det goda; ty det ena följer af det andra), och att således kunskapen, liksom elden, endast borde vårdas af vigda händer. En sats, som, på sitt sätt idealiserad, ännu i mången stat torde följas, såsom en regerings maxim.

Då emedlertid vetenskaperna, sedermera, och slutligen äfven Religionen, utgingo i ett renare skick, befriade, och obeslöjade, från denna yttre, förvillande, förklädnad -- hvilket isynnerhet befordrades genom Christna Religionens utbredande, hvars lära, i motsats mot all annan, var att utsprida upplysning; och som uttalar sig i de orden: "går ut och lärer allt folk", -- så blef af de gamla vetenskapernas så kallade yttre sida, d.v.s. af den i dem hemlighetsfulla karakteren, endast huxpuxeriet och allegorien, eller den gamla formen, qvar, såsom en tom kåpa -- dock icke tom i den mening, att ju icke derunder ännu döljer sig mången kunskap och sanning, men isolerad, och, utan vetenskaplig behandling, insvept i ett mystiskt mörker, hvarigenom den blifvit gjord till ett föremål för vidskepelse och superstition, å ena sidan, och för en lukratif egennytta, å den andra.

Som det gick med vetenskaperne, så gick det äfven med Religionen. Af den gamla mytologiska kunskapen, som omgjordade deras religions begrepp, blef -- sedan sjelfva vetandet, eller den inre kunskapen derom, dog ut eller fick en annan, mera vetenskaplig form -- endast sjelfva stommen, eller de toma namnen, qvar, med sina attributer, hvilka utgöra detta långa afguda-register -- numera utan all betydelse.

Om man, efter att sålunda hafva angifvit karakteren af detta hemlighetsfulla, som omslöjade de gamles vetenskaper, och hvilket ännu utgör ett hufvudkriterium på Finnarnes trollkonst, vill betrakta saken från en annan, närmare, synpunkt, så skall man finna att förhållandet, på sätt och vis, är det samma -- ännu i dag; i thy fall, att allestädes der mörker och okunnighet står qvar ibland folket, der finner man också vidskepelse, nemligen i så måtto, att alla kunskaper som öfverskrida deras fattningsförmåga, förklaras såsom öfvernaturliga, eller såsom verkningar af djefvulens list, o.s.v., en förklaring, hvarigenom man ganska lätt och behändigt kan upplösa de svåraste problemer. Ofta nog skall kanske ännu i dag den enfaldige, förledd af illusionen, i varseblifvandet, anse de lärde för trollkarlar, de der kunna "vända ögonen på folk." Ungefär på samma sätt har man äfven gjort med Finnarna. Då de okunnige utskrika dem för trollkarlar, så är det väl naturligt, att den upplyste, som icke vill räkna sig till denna hop, icke instämmer i detta rop; men det vore, å andra sidan, lika onaturligt, och bevisade lika okunnighet, om han skulle skrika deremot, och förneka möjligheten, att de äga förborgade kunskaper, förmedelst hvilka de -- genom naturliga medel, som dock till sin grund kunna vara såväl sinnliga som öfversinnliga -- uträttat en hop sällsamma saker; och hvilka kunskaper så tillvida kunna kallas "förborgade", som de icke kommit till allmänhetens kunskap. Också bör man härvid icke glömma, huru mycket såväl Läkarekonsten, som många andra grenar af Naturkunnigheten, ursprungligen haft att tacka hvad man kallar "kloka gubbar", eller de så kallade "magiska Vetenskaperne", dem de nu förakta för sin mystiska form, för sin vetenskapslöshet och hemlighetsfullhet. Man kan således betrakta både vidskepelse och trollkonst -- hvilka, i visst fall, äro hvarandra motsatta begrepp, -- såsom en _vetenskaplig skugga_, hvilken, liksom hvarje annan skuggbild, endast har sin realitet i det immateriella; men är i materiellt afseende icke blott till sin natur en tom skepnad, en annans vålnad; utan till hvars konstruktion, redan i begreppet, ingår en sammanverkan af ljus och mörker, (kunskap och okunnighet) såsom dess tvenne elementer, eller beståndsdelar; och hvars karakter derföre hufvudsakligen är, att -- förnämligast verkande på inbillningen -- försvinna för ljuset (upplysningen), men deremot på ett märkvärdigt sätt tilltaga, såväl till extensitet som intensitet, i mörkret, (hos okunnigheten), der den ofta visar sig, d.v.s. spökar, under tusen olika, mer eller mindre förskräckliga, gestalter. Om vi således, under denna liknelse, närmast tro oss hafva uppfattat karakteren såväl af vidskepelse som trollkonst i allmänhet; nemligen såsom en intellektuell skuggbild, hvilken väl, såsom sådan, icke i sig sjelf har verklighet, men likväl ytterst grundar sig på en verklig kunskap; så måste af dessa skuggor, vidskepelsens, betraktad såsom en reflet af trollkonstens, och således längre aflägsnad från sjelfva föremålet, (eller vetandet), följaktligen äfven vara så mycket större och vidunderligare; då deremot trollkonstens, såsom närmare omgifvande sjelfva kunskapen och sanningen, måste såväl till form som natur, vara så mycket mindre; i det den förvarar uti sig många af den ursprungliga, vetenskapliga, bildens egenskaper. Må man derföre icke för lättsinnigt bedömma de män, som, med för liten erfarenhet, men med för stor lättrogenhet, i sina skrifter, vitsordat om denna Finnarnes fordna trollkonst; icke heller för mycket förlita sig på deras auktoritet, som, med en ännu mindre erfarenhet, men med en så mycket större misstrogenhet, helt och hållet förnekat deras närvarande; ty båda partierne hafva haft orätt, och båda hafva de haft rätt.

Vi böra kanske ännu en gång, för att reda begreppet, taga en kort resumé, af hvad ofvanföre, i detta ämne, blifvit sagdt. Vi hafva nemligen, redan a priori, antagit: 1:o att sjelfva hexeriet, om ock aldrig så absurdt, likväl ytterst, måste hafva en positif grund; och 2:o att denna grund icke kan bestå i en kunskap om, eller i ett dyrkande af, det ondas princip. Sedermera hafva vi, a posteriori, verkligen funnit vidskepelsens vetenskapliga, d.v.s. positifva, karakter, hos de gamle; eller, hvad som med andra ord är detsamma, vi hafva hos dem sett vetenskapernas mystiska, d.v.s. vidskepliga, behandling; och funnit orsaken dertill förklarad, redan i de äldsta myter. Derefter hafva vi anmärkt, att då vetenskaperne sedermera utgingo i ett renare ljus, stod vidskepelsen ännu länge qvar ibland folket, såsom deras gamla form, och den qvarstår ännu, som en motsida, till den klara kunskapen. Slutligen hafva vi, för att göra detta ännu mera tydligt, framställt såväl trollkonst som vidskepelse, under liknelse af en vetenskaplig skugga, hvars hufvudbeståndsdelar äro ljus och mörker, och hvars natur är att försvinna, ju mera man ökar det ena af dessa element; och deremot, att tillväxa, ju mera man ökar det andra. Hvarvid vi anmärkt, att af dessa skuggor, trollkonsten, såsom innehållande mera kunskap (ljus) måste, till sin natur, vara vida mindre; och deremot vidskepelsen, såsom inrymmande mera okunnighet (mörker) vara så nycket större. Hvaraf såsom ett corollarium följer, att ju mera man utskrikit Finnarnes trollkonster, destomera har man derigenom endast indicerat sin egen vidskepelse (superstition, öfvertygelse härom) och ju mindre man deremot tillegnat dem denna såkallade öfvernaturliga förmåga, ju mera har man derigenom bevist sig vara upplyst. Hvarvid det bör observeras, att Finnarne sjelfve aldrig utbasunat denna sin trollkonst; utan tvertom hafva de, så mycket som möjligt, sökt hålla äfven ryktet derom hemligt. Häraf följer att vidskepelsen i sin högsta potens, egentligen varit att träffas mera hos andra nästgränsande nationer, och deremot trollkonsten allenast hos Finnarne.

Om man nu, efter dessa förberedande åsigter, närmare granskar sjelfva karakteren af de Finska troll-läsningarne eller besvärjelse-formlerne, ursprungligen uppkomne af deras gamla mytiska runor, hvilka äro de äldsta urkunder, der denna natur-vetenskap uppenbarar sig, så skall man, till en icke ringa förundran, finna, att der ingenstädes anropas den onde om hjelp, ja hvad som är än mer -- Finnarne hafva ingen personifikation, ingen sinnlig föreställning, intet mytiskt begrepp, om denna princip;[E] de åkalla honom derföre icke heller i sina besvärjelser -- tvertom är det endast _naturliga ting_ och _naturkrafter_, som öfverallt uppmanas och anropas. Ja man förbannar någon gång, till och med den onde sjelf, såsom upphofvet till allt ondt, hvilket man väl icke gjort, om man tillika dyrkade honom. Härigenom faller nu ett stort fjäll från ögonen på dem, som i det Finska hexeriet tro sig se verkan af djeflar och onda andar. Och för att än ytterligare bevisa, att den Finska så kallade trollkonsten, i sig sjelf är ett resultat af kunskap; och ursprungligen varit förenad med astrologi och naturkunnighet, behöfva vi blott anföra det gamla ordspråket:

Ken pahat sanoopi, Se taiwahan tähet lukoopi, Meren allot arwoapi.

(Se Otava, 1 D. p. 146.) Hvilket i Svensk öfversättning vore: "Den som säger de onda" (neml. orden) d.v.s. den som utsäger det ondas princip, eller förklarar dess natur, och derigenom således äfven botar; eller med andra ord:

"Den som är en trollkarl, Han beräknar himlens stjernor, Han begrundar hafvets vågor."

Såsom följd häraf, torde läsaren finna, hvad vi redan ofvan före anmärkt, att då vi här tala om _trollkonst, svartkonst, hexeri_, m.m. så hafva vi med dessa ord, och deras, i vårt språk, motsvarande begrepp, icke ens fattat, mycket mindre på djupet insett, det hvarom här egentligen är fråga. Tvertom tjena dessa, och flera andra benämningar, blott att förvilla begreppet, emedan de endast afse den ensidiga åsigt, hvarifrån okunnigheten eller fåkunnigheten bedömt saken; och ingalunda uppfatta ämnet från den synpunkt, hvarifrån de Finske hexmästarne sjelfve betrakta det. Svenska språket har således icke, lika litet som något annat, något tjenligare ord, som kunde uttrycka detta begrepp, än den gamla benämningen _finnekonst_, riktigt förstådd. Ej underligt derföre, om äfven Tacitus, i saknad af ord som motsvarade det begrepp han härom tyckes hafva gjort sig, begagnade sig af dessa många mystiska meningar, hvilka vi här sökt förklara; -- så mycket mer, som de Latinska orden _magus, præstigiator, maleficus, veneficus, mathematicus, incantator_, ingalunda, hvarken hvart för sig, eller alla tillsammans, motsvara detta begrepp; hvilket kanske snarare skulle kunna uttryckas med de mera obestämda nomina gentilia _Indus_ och _Phryx_, i likhet med _Finne_ och _Lappe_, hos oss.

[68] Detta sker vanligen derigenom, att de göra honom _vansinnig_ (hullu) eller _ursinnig_ (hurja); men oftast endast derigenom, att de förskaffa honom fallande-soten, hvilken sjukdom ock derföre på gammal Finska icke har någon annan benämning, än: _paha pieksee_ (den onde risar, basar), emedan man trodde att det var den onde sjelf, som utmätte straffet. Detta uttryck, som synes vara synonymt med det i Nya Testamentet så ofta förekommande _daimonitsetai_, skulle måhända kunna förklara hvad dermed egentligen bör förstås: isynnerhet om man finge antaga att Frälsaren, och hans Apostlar, då de talade till folket -- äfven ville begagna sig af dess talesätt och begrepp, för att göra sig för dem begriplige. Då det i Bibeln så ofta talas om att "_utdrifva djeflar_," hvilken, väl till orden verbala, men till begreppet för mängden kanske mindre begripliga, tolkning, intill denna dag bibehållit sig i alla öfversättningar af den Hel. Skrift, så var måhända ofta meningen dermed ingen annan, än att "bota för fallandesot"; så mycket mer, som de der så kallade besatte (daimonitsetai) alltid räknades i bland antalet af sjuklingar; och man dessutom, i Frälsarens person, icke föreställer sig någon hexmästare eller andebesvärjare, utan endast en välgörare och förlossare. För oss, må dock gerna de ortodoxe tro att Han t.ex. utdref "sju djeflar"; annars kunde man kanske tro, att Han kurerade en epilepticus, som hade t.ex. sju paroxysmer på dagen; i förra fallet, var underverket icke större, än välgerningen i det sednare. Men för att återkomma till Finnarne, så må man nämna att man har flere, ja otaliga, berättelser, att t.ex. unga flickor, som gifvit sådane hexmästare korgen, ja stundom äfven deras fäder och bröder, fallit i endera tillståndet. Och har man äfven andra, kanske lika många, exempel, att de af andra hexmästare blifvit botade. Ej under derföre om redan Petr. Claudius säger: "De (Finnarne) bedrifne oc somme megen arrighed met deris troldum, saa at den ene skjuder eller sender sin Gan (d.v.s. sitt trollskott) i et menniske, oc en anden bider den ud igen, oc drifue deris lust met mennisken at plage oc bekomme hans gods oc penninge derfor." (Sid. 134).

[69] Besvärjelse-formeln börjar:

"Tuo lykky minun kotiin, Tuo outo toiseen taloon! Tuo lykky minum kotiin: Sata sarwen kantajata, Tuhatt' maijon antajata! Tuo outo toiseen taloon: Yksi kyytä kytkyäseen, Yksi woajaan wasikkaa! Sekin rainnalle rauwetkoon, Jot' on nuorin nostettawa! Sarwet sontahan sowitak, Häntä pitkin permantoa!" &c.

Det finnes ingen besvärjning hvartill de ej, jemte de andra vidskepliga upptågen, äfven hafva en så kallad _trollsång_, eller _besvärjelse-formel_ på _vers_, att tillgå; som må vara ett bevis hvad magisk verkan sång och musik fordom måtte hafva haft på Finnarne, då förutan dem, intet ansågs kunna göra så starkt intryck på deras sinnen. Enligt Cicero, hade deklamation och skansion af en vers, ännu i sednare tider, nästan samma verkan på Romarne. Hvad de Finska trollsångerna angår, uppläsas de nunnera ganska fort och otydligt, hvilken förändring de tyckas hafva undergått vid Påfve-tiden, då munkarne slabbrade sitt "Pater noster" och "Ave Maria", i de Finska öronen.

[70] Björnstämningen begynner vanligtvis med följande formel:

"Nousek kontio kolosta, Lehmä-syôjä lietehestä, Hiekasta hewoisen-syôjä, Rapakosta romma-koura! Nouse karhu kankahalta, Karwa-hassu halmehelta, Wiijasta wihanen kissa! Hako tiellä poikkipuolin, Musta miehen hakkooma; Liikkukoon lihais sylikäis, Käyköön kyöri kainalossais" &c.

[71] Vargstämningen börjar med följande ord:

"Laitan ma korwesta koirat, Willa-hännät wiijakosta! Laitanmahan suen suolta, Moalta makkaran tekiä." &c.

[72] Sådant, och mycket annat, är verkligen sant, och exemplen äro ej sällsynta. Dock, naturligt, naturligt måste väl allt ske. Ehuru deruti just konsten består, att kunna dölja det naturliga under mysticism, grimacer och hocus pocus. Det är derföre fåfängt att predika och skrika mot deras vidskepelse och trolldom, förr än man vet hvaruti den består -- både till det naturliga, och onaturliga. Man vinner dermed icke mera än Baals prester, då de ropte på sin Solgud. Det enda möjliga sättet att utrota denna vidskepelse, är att sätta den i den fullkomligaste dager, och göra de hemliga konsterna så allmänt bekanta som möjligt. Men skall detta ske med framgång, så fordras dertill en -- nästan otrolig insigt uti saken. Deras _tietäjät_ äro emedlertid verkligen i besittning af en djup kännedom utaf många växters och kroppars hemliga egenskaper och verkan, hvilket de sorgfälligt under blåsning och läsning söka bemantla. Det förutsättes äfven att de alltid först skola taga en noga kännedom om upphofvet af det onda de skola bota, innan de företaga sjelfva kuren; hvarföre ock sjelfva besvärjelse-formeln oftast börjar med en genetisk deduktion af det ondas princip. Detta prolegomenon kalla de _synty_. Emedlertid läsa de sina hexerier t.ex. i åtskilliga slags _ister_ (som skola mogna svullnad, m.m.) brännvin, salt, mjöl och mjölk, m.m. och icke i dukar och kläder -- ty dessa hafva ingen reagerande verkan. Tron, den oryggligaste tro, gör kanske likväl det mesta, och verkar här i psykologiskt afseende, måhända lika mycket som i religiöst. Vi äro icke lätttrogne, men försäkra heligt, att om man kommer i en nära rapport med en hexmästare, som är i sin rätta _haltioissa_ (extas); då alla hans fibrer och muskler äro i den högsta möjliga spänning, hvarje nerf i den starkaste retning, och genom hvarje åder frusar lif och blod, så skall hans potentierade natur ofelbart göra ett starkt intryck på vår egen sinnesstämning, isynnerhet om denna är svag. De tillstå äfven sjelfve, att utan denna spänning af sin egen natur (karaismus, into, luonto, haltio) är all deras möda fåfäng; likasom det å andra sidan ovillkorligt fordras ett blindt förtroende till deras förmåga, så framt kuren skall lyckas. Månne icke detta står i något slags sammanhang med den _animala magnetismen_ (våga vi nyttja detta namn?). Skillnaden torde blott vara den, att i förra fallet fordras hexmästarens (eller magnetisörens) ovanliga nerfstyrka; i sednare fallet, menniskans (eller patientens) ovanliga nerfsvaghet. Förhållandet blir ju, i båda fallen, det samma, antingen man förhöjer täljaren, eller förminskar nämnaren -- nerfsystemet spelar i båda sin roll. Eller med andra ord: i förra fallet agera muskel och nerf-systemet; i sednare, hemisfer-systemet, genom det sympatetiska systemet och nerfvernas atmosfér (?). En annan märkvärdig omständighet är den, då hexmästaren potentierar sin natur till den grad, att en verklig explosion af stridande krafter blir synlig, och han faller i ett konvulsifviskt tillstånd af sjelfmedvetslöshet (loween lankeaminen). Vi veta väl att många charlataner hyckla detta tillstånd, för att bedraga allmogens enfald; men vi tro äfven, att många erhålla det på naturlig väg. Att i detta ämne närmare söka utveckla våra tankar, kan här icke blifva föremål för vår afsigt, så mycket mindre som det tyckes stå i ett nära sammanhang med de paroxysmer som påkomma svagsinnade och religiöst svärmande -- sekteriska menniskor; och hvaröfver vi vilja afvakta kunnigare mäns omdömen.