Part 10

Ehuru man således hos de gamla klassiska Auktorerne icke finner några spår som bevisa det Romerska flottorna inträngt i Östersjön; må man derföre icke tro att deras enskilta handelsfartyg varit derifrån utestängda, eller att de, i kommerciel väg, saknat kommunikation med dessa orter, hvilket af många omständigheter kan bestyrkas, och hvarom mera längre fram. Emedlertid hade Romarne, genom de krig de dessa tider förde med åtskillige af de Germaniska Nationerne, kommit med dem i en närmare bekantskap, och genom dem erhållit underrättelser om flere af de folkstammar, som bodde ännu mera aflägset. På sådant sätt uppgick för dem ett nytt ljus öfver den mörka norden, visserligen mycket blandadt med dikter och fabler, ty -- sådan är vanligtvis början af all historie. Sålunda hade nu Finnar, Svenskar, och en hop andra folkslag blifvit kände, åtminstone till namnet. Detta tyckes hafva inträffat några år nyss tillförene, att sluta af hvad Tacitus i 1:sta Kap. säger om denna del af norden: "_cetera oceanus ambit, latos sinus et insularum immensa spatia complectens, nuper cognitis quibusdam gentibus, ac regibus, quos bellum aperuit_"; hvilket Strabo, än närmare förklarar, då han i 7:de B. I K. §. 4, säger: "dessa folk lärde man sig då först känna, när de med krig öfverföllo de i Germanien förlagde Romerska legioner, och sedermera gåfvo sig under dem, men kort derpå afföllo, eller drogo sig längre undan." Hvad krig Tac. härmed egentligen menar, är osäkert, antingen det som fördes några och 80 år efter Frälsarens födelse, under Kejsar Domitiani tid, eller, hvad som är troligare, afser han de tre, (efter någras räkning fyra), fälttåg, hvilka den Romerske Härföraren _N. Cl. Drusus_, åren näst före Christi födelse, anställde i denna del af Norden; och hvarest han, tid efter annan, besegrade Galler, Catter, Markomanner, Sigambrer, Friser, Rhetier, Bructerer, Cherusker, Svevier, och andra Tyska folkslag. Det var om denna Drusus, som _Svetonius_, i 1 Kap. af _Claudii vita_, säger: att han varit den första Romerska Fältherre, som beseglat det Nordiska hafvet, "_Oceanum Septemtrionalem primus Romanorum ducum navigavit_"; och som, enligt _Velleius_, L. 11, c. 106, med sin flotta, seglat upp för Elbe, bland då ännu okända nationer: "_classis, quæ Oceani circumnavigerat sinus, ab inaudito atque incognito ante mari, flumine Albi subvecta, exercitui Cæsarique se junxit_." Det var ej underligt om vid denna tid, då liksom en hel verld öppnat sig för de Romerska vapnen, allt förekom dem, i början, _nytt_ och _okändt_, och om således äfven beskrifningen, öfver dessa länder, blef konfys och vanställd. Tacitus säger sjelf i 10 Kap. af sin Biografi öfver _C. Jul. Agricola_, att norra kusten af England och Orkadiska öarne, likaledes, då först, nyligen, blifvit upptäckte "_Hanc oram novissimi maris tunc primum Romana classis circumvecta, insulam esse Brittaniam affirmavit, ac simul in cognitas ad id tempus insulas, quas Orcadas vocant, invenit domuitque_", och är det förmodligen på dessa, och åtskilliga andra, öar _Plinius_ alluderar, då han i 4:de B., 27 K. säger: "_tres et viginti inde insulæ Romanorum armis cognitæ_." Emedlertid är Plinius den första, hos hvilken Skandinaviska namnet förekommer -- äfven han säger, att han "fått underrättelse om omätliga öar, ej länge sedan från Germanien upptäckte." "_Nam et a Germania immensas insulas, non pridem compertas, cognitum habeo_." (L. 2, c. 112, §. 7) och tillägger på ett annat ställe (L. 4, c. 27) der han talar om Cattegat (sinus Codanus) "_refertus insulis: quarum clarissima Scandinavia est, incompertæ magnitudinis_." Att likväl Tacitus vid författandet af denna sin beskrifning öfver norden, icke blott haft att tillgå dessa samtida historiska källor, utan att han härvid äfven rådfrågat äldre Auktorer, hvilkas trovärdighet man i allmänhet betviflat, skall i det följande visas. Troligtvis har han äfven erhållit mången upplysande underrättelse af sin egen svärfar _Caj. Jul. Agricola_, hvilken redan såsom ung, gjort sina första krigstjenster i Britannien, under _Sueton. Paulinus_, der han sedermera, under flera år, utmärkt sig för sin tapperhet och rättrådighet, både såsom Guvernör (_Proprætor_) och Kyrkans öfverhufvud (_Pontifex_).

[46] Bland dessa hans fördomar, kan man nämna, att det var isynnerhet för alla omina eller järtecken (_prodigia, portenta_) som han bar en särdeles respekt.

[47] Tacitus skall, enligt hvad man tror, ledt sin härkomst från en obemärkt slägt i Umbrien. Enligt andres tanke, skulle han likväl varit af en ädel börd. Ja några vilja till och med förmoda, att han härstammat af Kejsar _Claudius Tacitus_; men -- så går det alltid: en stor man får stor börd.

[48] Om vi nu äfven gifva närmare akt på Taciti manér, skola vi finna att det just är vid dessa omständigheter, han förnämligast fäster sig. För tapperhet berömmer han isynnerhet de nationer som bodde närmast Romarne, och med dem försökte sina vapens lycka; -- således dem, hvilkas krigiska förtjenster han bäst kunde äga sig bekante; som t.ex. Bataverna (i 29 Kap.), Catterna (i 30 och 31 Kap.), Tenctrerne. (i 32 Kap.), Chaucerna (i 35 Kap.) och Cimbrerna (i 37 Kap.); men för vildhet, och vidskepelse, deremot, utskriker han de folk, som bodde längre i norr (hvilka Romarne till det mesta kände endast genom ryktet) och hvilkas beskrifning vidtager med 35:te Kap. såsom t.ex. Semnonerna, (i 39 Kap.), Reudigenerna, Avionerna, Anglerna, Varinerna, Eudoserna, Suardonerna, Nuithonerna (i 40 Kap.), Naharvalerna (i 43 Kap.), Estherne (i 45 Kap.) och slutligen, Finnarne (i 46 Kap.) med hvilkas beskrifning han, på en gång, både slutar och fulländar denna sin historie.

[49] Af Katolisism och munkunderverk fick väl denna deras gamla vidskepelse, sedermera en ny, förändrad, och kanske stegrad potens. Att, för öfrigt, denna Finska folkets medeltid föregåtts af en annan, utmärkt af en större upplysning, och förståndsodling, hafva vi bevisat i _Otava_ 1 Del. p. 22-35, dit vi derföre hänvise dem af våra läsare, som härom önska sig en närmare kunskap.

[50] Något sådant, tyckes äfven andra, före oss hafva märkt, men de hafva trott sig afhulpit detta, dermed att de i stället för _sed_ skrifvit _id_ (Rhenanus och Boxhornius, -- se deras Editioner); och Ernesti tror att Tacitus skrifvit _sed id_. Vi, deremot, tro att han skrifvit intetdera: utan att hans afskrifvare, såsom ofta händt, antingen af okunnighet eller slarfaktighet, eller måhända i tanka att förbättra texten, tillagt ordet _sed_, liksom hans kommentatorer nu tro sig göra än bättre om de sätta dit _sed id_.

[51] Möjligt äfven att detta skett, genom slarf och vårdslöshet, vid sjelfva afskrifningen, hvarpå man har ganska många exempel; och att det måhända tillgått sålunda, att man flygtigt, och i hast, fått se första stafvelsen _se_- af det kort derpå tvenne gånger upprepade ordet _securi_, stående, någorstädes i grannskapet, under _receptaculum_, t.ex. vid slutet af en rad.

[52] _Illaborare domibus_, har vanligtvis blifvit öfversatt med: "att uppföra hus", eller "att äflas med byggnader"; ehuru det då troligen bordt heta _laborare in domos_ (såsom t.ex. hos Ovid. _in spem laborare_, äflas med hoppet). Denna tolkning tro vi här vara så mycket mindre lämplig, som ett sådant arbete icke egentligen utmärker någon daglig sysselsättning -- mycket mindre utgör ett folks näringsgren -- hvarom likväl här tyckes vara fråga. Dessutom kan denna mening, refererad till orden _gemere in agris_, icke blifva annan än _laborare in domibus_. Så vidt vi känna, förekommer ordet _illaborare_, uti det Latinska språket, icke annorstädes än på detta ställe hos Tacitus, och då man i anledning häraf snart sagdt i alla Lexica gifvit det denna ensidiga, och, som vi tro, oriktiga tolkning, endast lämpad och afpassad, som det synes, i motsats emot hvad i föregående mening anföres om Finnarne, nemligen: "_Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur_", så tro vi oss härigenom böra rätta och anmärka detta misstag.

[53] Eller huru vill man väl annars förklara dessa, i alla fall, oförklarliga ord: _suas alienasque fortunas spe metuque versare?_

[54] Således gjorde de, i detta fall, intet arbete, (ty att de närde sig med boskapsskötsel, handel, frakter, eller grufarbete, omtalas icke). De måste således haft idel goddagar -- ty jaga kunde de väl icke alltid, -- i tid och otid.

[55] Men hvarifrån skulle de få egendom, om de ej förskaffat sig den genom flit och arbete?

[56] Både Finnar och Lappar äro från urminnes tider kände för sina handarbeten. De förre, isynnerhet för sina _smiden_, de sednare för sina _träkäril_, m.m. Se Rühs Finl. o. dess Inv. 2:dra Uppl., l:a Del. sid. 5, 2:a Del., s. 34, 37.

[57] Härmed må man dock icke förblanda _svedjebruket_; ty ehuru det i många afseenden är vida besvärligare, anse de det likväl ej med samma förakt som _åkerbruket_, hvilket de hålla vara dragarens kall. Till upplysning för dem, som härvid möjligtvis kunde falla i förundran, hvarföre man nemligen skulle anse det för en större skam att plöja en åker än en sved, få vi anmärka: att Finnarne, fordom, ej plöjde sina sveder; utan bestod deras svedjesätt deruti, att, sedan de nedfällt den grofva skogen, brände de den, och, utan att hvarken plöja eller harfva, kastade de utsädet bland de härs och tvärs liggande trädstammarne, i den nästan ännu varma askan. Häraf blef en följd, att man blott kunde taga ett säde, af en sålunda förarbetad sved. Detta sätt att svedja, der hvarken tarfvas plog eller häst, sker än i dag i norra delen af Savolax, och, allmänt, å de Svenska och Norska Finnskogarne; samt att detta varit det äldsta, fordom brukliga, svedjesätt, tyckes redan den högst enkla metoden förråda; och bestyrkes äfven detta af ett ställe hos Clausson (se hans "Norska Krönika", tryckt i Köpenhamn 1632, sid. 135) så lydande: "De (Finnarne) bevare sig intet met jorden at förarbeide, derfor skeer det som mesteds sönder i Nordland, at der som Finden drager fra, oc hafuer af hugget Skoufuen, der drage Norrsk folck til igien, oc plöye oc saae, oc giöre der skiönne jorder aff." Detta är hvad Tacitus i 14 Kap. ganska sinnrikt kallar: "_nec arare terram, aut exspectare annum_," hvilka ord han tyckes hafva plagierat utur Strabo, som i 7 B., 2 K., 3 §. säger om de emellan floderne Rhen och Elbe boende Svever, och åtskilliga andra af dessa folkslag: me georgein, mede thesauritsein (neque colunt agros, nec quidquam reponunt). Då emedlertid åkerbruket småningom infördes, skedde det ej utan stor motvilja, dels såsom stridande emot fäders, och förfäders, urgamla bruk och vana, dels såsom ett, för fria söner, nesligt arbete, att gräfva i jorden. -- Ganander anför en hos Finska folket ännu allmänt gängse mytisk fabel, som är artig nog, och kan tjena att visa oss med hvad begrepp Finnarne i början måtte hafva omfattat denna nya näringsgren. Den lyder: _Kalewan tyttären ottaneen kyntäjän, ja hewoisen ja auran, jota toi äitilleen, ja sanoi: "mikä Sitti-sontiainen tämä on, jonka minä löysin äitin moata tonkimasta?" Äiti sanoi: "wie pois piikani! meijän piteä pois-paeta tältä moalta, -- ne tuloowat tänne asumaan_." Dock, fram, fram! skall allt godt och ädelt, äfven om det vore aldrig så stridande emot häfdernas helgd och bruk; ehuru det visserligen går trögt och långsamt i början. Det var derföre trälar och qvinnor, först, hos Finnarne, fingo befatta sig med ett yrke, som nu utgör hvarje odalmans fröjd och glädje. Äfven detta tyckes icke hafva undgått Tacitus, och torde hafva gällt, till någon del, äfven om andra nationer, efter han i 15:de Kapitl. gör följande reflexion: "_Fortissimus quisque ac bellicosissimus nihil agens, delegata domus et penatium et agrorum cura feminis senibusque, et infirmissimo cuique ex familia, ipsi hebent_."

[58] Ett gammalt ordspråk: "_Tyhmä paljon työtä teköö: Eleä wiisas wähemmäilläk_," bevisar mer än tillräckligt, hvad de här mena med "wiisas." Och en runa, som talar om en trollkarls besök hos en annan, börjar med följande bombastiska anathema:

Ymmärrys yllä piteä, Hattu miestä hallihtoo; Hywä päiwä! helwettiin -- -- Onko perkele kotona? Jolta saisin sanoja kuulla, Sekä konstia kowia.

Ännu lefver, i Finnarnes mun, ett gammalt ordstäf, som vittnar om denna makt emot Gudomen, hvilken våra fäder trodde sig besitta, och som tyckes vara en gammal qvarlefva af den gråa hedendomen; emedan _Guds makt_, enligt det, redan sättes i bredd med _trollkarlens_. Det lyder:

Kaksi kowaa koittelee (alii: kiskottelee) Susi ja hewoisen warsa, Meijän poika ja Jumala.

Att denna _meijän poika_ måtte hafva varit en beryktad trollkarl, synes här klart, då han vågade pröfva sin styrka med de christnes Gud. Äfven hos Tyskarne bibehåller sig ännu ett ordstäf, som tyckes påminna om den då ännu icke hos dem kufvade hedniska öfvermakten, enär man säger: "_noch leben die Heiden_." Men småningom segrade det himmelska väldet öfver det jordiska, och äfven Finska folket förnam slutligen att den Allsmäktige, både i kraft och godhet, öfverträffade deras usla hexmästare. Och ett annat ordspråk, som synes bära sin stämpel ifrån denna tid, har i folkets minne förvarat denna öfvergång från hedendom till sann christendom. Det lyder:

Joka kiitteä hyweä, Kiittäköön hywät Jumalat! Joka laittaa pahaa, Laittakoon suwesta talwi!

[59] Orden: _trolldom, trollkonst, trolleri, trolla,_ som ofta här förekomma, torde visserligen, liksom deras begrepp, helt och hållet utgå ifrån språket, i den mån upplysningen tilltager. Då de till dess måste qvarstå, nödgas vi upplysa, att de ej här få tagas i den vanliga bemärkelse de torde äga i Svenska språkbruket, der de lära betyda konsten att, genom öfver- eller onaturliga medel, frambringa öfver- eller onaturliga verkningar. Enligt Finnarnes begrepp, är så väl medlet som verkan, endast i så måtto öfvernaturligt eller öfversinnligt (andeligt), att andra icke kunna inse eller fatta det förras natur, blott dess verkan; men derföre tro de icke medlet, i sig sjelft, vara så tillvida onaturligt, att det skulle sakna naturen att verka, d.v.s. de tro endast på en _naturlig magi_, hvaruti de tillskrifva mindre hexmästarns personlighet, som icke mera de medel han nyttjar, denna öfvernaturliga kraft; uti hvilket fall de, med samma skäl, kunna anse för trollkonster, alla fysiska fenomen och experimenter, hvilka de till sin natur icke kunna förklara.

[60] Denna national-sång, som först tyckes utveckla Catos idé: "_inter prima spectari jubet, ut solum sua virtute valeat_", och sedan Plinii: "_malus est ager, cum quo dominus luctatur_" (L. XVIII. 5) karakteriserar ganska väl det gamla Finska folklynnet, och har numera öfvergått till ett slags bunden prosa, som lyder sålunda:

Älä huolik paljosta työnteosta, Eleä wiisas wähemmälläik! Kyllä mua kaswaa moatessans, Pelto, pepuroijessans; Kantaahan suo jänistä, Suo jänistä, moa warista, Nurmi nuorta joutahinta, Pelto, pieniä kanoja. Ei sallik sawinen pelto, Eikä sontainen suwaihtek Koreita kuokkijoita Walkeata kuokan wartta.

(Se _De Proverb. Fenn._ P. I. p. 26.)

Att Runan är urgammal, och fullkomligt öfverensstämmande med den allmänna opinionen, bestyrkes deraf att de flesta verser, eller rader, lösryckta från det hela, ännu i dag, bland de ålderstigna, tjena såsom gamla godkända ordspråk. Äfven Tacitus tyckes, i detta fall, hafva något så när känt folkets karakter, då han om det, i 14:de Kap., säger, generellt, med afseende å åkerbruket: "_pigrum quin immo et iners videtur sudore acquirere, quod possis sanguine parare_", hvilka sednare ord, dock mera äro tillämpade på dem som, medelst krig och härnad, sökte lefva af rof och byte. Märkvärdigt är det likväl, att äfven de gamla Götherne skydde åkerbruket; deras lära gick ut på att lefva af krig och vikingafärder. På samma sätt tyckes förhållandet hafva varit äfven med åtskilliga andra nationer. Så t.ex. var det äfven enligt Judarnes dogmer, anförde i Talmud, Tract. _Jewammoth_, fol. 53. Col. 1, der det heter: "åkerbruket är den sämsta handtering; deremot är handeln den bästa; ty den som i handel har 100 gyllen, kan alla dagar äta kött och dricka vin, då deremot den som på åkerbruk nedlägger samma summa, måste åtnöja sig med rötter och grönsaker; samt nödgas ändå mycket nog gräfva och arbeta." Hvarefter det vidare härom heter: "Så ock emedan man aldrig sett något djur, eller någon fågel, den der handtverk kunde, och ingen hjort den der fikon torkade, intet lastdragande lejon, ingen räf, den der krämare var -- alla nära de sig utan smärta och arbete, oaktadt de endast äro skapade till vår tjenst -- hvadan ock billigt är, att vi (Judar) nära oss utan möda, vi som endast äro skapade att tjena Gud;" (Jemf. Judendo men framställd ur de Rabbinska skrifterne, m.m. p. 40), hvilken lära tyckes öfverensstämma med Lukas, K. 12, v. 24. Om man nu härmed jemför de gamla Grekers åsigter, som, i Arkadien, i det idylliska herdelifvet, idealiserade sin lycksalighet, med hvad de berättade om de nomadiska Scythernes sällhet, besjungen redan af Homerus; och med hvad Bibeln lär om Abraham, Isaak och Jakob, med flere andre af de förnämsta bland folket, hvilka vallade sina hjordar, så synes alla dessa gamla folkläror, liksom sammanstämmande intyga, att menniskan icke var skapad till arbete; men att hon, efter sitt förlorade Eden, sjelf dertill liksom förpligtat sig. (Jemf. _Otava_, 1 D. s. 19).

[61] Han sjöng härom:

Olin orjana Wiroissa, Palwelin pakanan moassa, Illat surwon, oamut jauhon, Aina kiikutin kiwiä. -- -- -- -- -- -- -- Kylwin otrat Suomenmoalle, Wiskaisin Wiron selälle,

[62] Annars behöfver en så kallad Finsk hexmästare icke så mycket ryktet till sin rekommendation, som icke mera blotta namnet af trollkarl; ty detta ger honom reputation nog. Och för att såsom sådan gifva sig tillkänna, hafva de ett visst eget slags uppförande, som förnämligast utmärker sig i ett poetiskt och mystiskt språk. De tala derföre oftast med iakttagande af allitteration, och under allegorier, hvarvid de isynnerhet begagna sig af så kallade gamla ordspråk, som egentligen utgöra, i korta sentenser uppfattade, vishets- eller lefnads-reglor; och hvilka gamla minnen stå qvar som monumenter af en hos Finska folket förgången högre kultur. Härom finnes, utom den af oss utgifne _Dissert. de Proverb. Fenn._, en ganska fullständig, och som vi hoppas högst intressant, afhandling, i 1:sta Del. af _Otava_, s. 1-183, der man finner dessa Finska Filosofemer systematiserade, eller bragte under en vetenskaplig uppställning; hvilka, icke blott till karakteren, utan, ofta nog, till ordalydelsen, äro likstämmiga med de gamle Grekers eller Pelasgers så kallade Gnomer, eller deras korta, moraliska, kosmologiska, och filosofiska lefnads-maximer, hvilka, såsom ett slags orakel, uttaltes ibland folket, af deras så kallade vise; och af hvilka ännu Thales, (den förste af Greklands sju vise) skall hafva mycket begagnat sig, hvilken dog, öfver 90 år gammal, 545 år f.Chr. Sådana korta sedespråk tyckas fordom äfven hafva tjent till lefnadsreglor för Judiska folket, och hvilka till stor mängd finnas uppfattade i den, uti gamla Testamentet intagne, så kallade Ordspråks-boken, hvilken anses vara sammanskrifven af Konung Salomo, som tros hafva lefvat omkring 1000 år f. Christus.

[63] Hvad Tacitus här säger generellt om alla Finnar, det samma säger Juusten speciellt om trollpackan Huld. Nemligen: "_Omnes spe metuque sibi obnoxios habebat_." (Se Nettelbladts Schwed. Bibl. 1 Stück, p. 103).

[64] I Finska språket, förekomma dessa hexmakare under åtskilliga olika benämningar, allt efter de särskilta nuanserna af deras verkningssätt och förmåga; såsom t.ex.

Wiisaat, Tietäjät (vise män, underkunnige), Noijat, Welhot (trollkarlar), Loihtiat (besvärjare), Lumojat (klummare, tjusare), Näkiät (andeskådare), Taikurit (hexmästare), Katehet (skadare, afundsmakare), Puoskarit (qvacksalvare), Kuoharit, Salwurit (gällare), Weri-salpajat (blodstämmare), Into-mieher, myrrysmiehet, poppa-miehet (huxpux-makare), Kahtojat (siare), Lukiat (läsare),

m.m. I sammanhang härmed, tro vi oss, såsom något anmärkningsvärdt, böra nämna: att hvad som, hos andra nationer, anses såsom någonting för aktligt och nesligt, nemligen att kastrera hästar, detta anses hos de Finska folken såsom någonting stort och förtjenstfullt; hvarföre ock de fleste af deras så kallade trollkarlar äro _ex professo_ hästgällare, liksom desse sednare, alltid, till professionen, äro trollkarlar. Till detta yrke hörer icke så mycket konsten att verkställa sjelfva operationen, som icke mer att dervid uppläsa alla de galdrer och besvärjelser, som skola hela så väl brännsår som jernsår, -- men framför allt de ord, som härtill skola inviga sjelfva knifven. Skall man riktigt vara mästare i konsten, tillkommer det äfven, att -- icke genom rep och handkraft, utan -- endast genom de magiska orden binda djuret, eller göra det spakt och orörligt; ja till och med att åstadkomma allt detta i dess fria, naturliga, stående ställning. Besynnerligt nog, omnämner redan Strabo i 7:de B., 4:de K., §. 8. såsom någonting eget, och singuliert, hos alla Scythiska och Sarmatiska folkslag, att de nemligen brukade _vallaka_ sina hästar, för att derigenom tämja dem, och göra dem mindre ystra; hvarvid han anmärker att deras hästar väl voro små, men ihärdiga och bångstyriga: "_idion de te Skythike kai te Sarmatike pantos ethnes, to tes hippes ektemnein eupeitheiros kharin, mikroi men gar eisin, otseis de sphodra kai dyspeitheis_."

[65] Man har exempel på folk som vandrat allt upp till Lappmarken, för att der få den bot hemmavarande besvärjare ej förmått lemna dem. Emedan man tror att ju längre man kommer mot den höga, eller som de kalla, mörka, norden, desto argare trollkarlar skall man finna; och man har ofta funnit att deras _nåider_ förmått häfva sjukdomar, dem ingen läkarekonst kunnat bota. Isynnerhet gäller detta om _Epilepsi, Hypokondri, Melankoli, Mani, Plöresi_, och med ett ord: om alla själs- och sinnes-sjukdomar i allmänhet.

[66] Det är ej blott vid de tillfällen de behöfva påkalla hans hjelp, som han skall visa sig såsom deras patron och gynnare; utan hoppas de (_spe versantur_) att de uti allt hvad de företaga sig, i denna verlden, skola röna lycka och framgång.