Part 1

FÖRSÖK ATT FÖRKLARA CAJ. CORN. TACITI OMDÖMEN ÖFVER FINNARNE

Ämnadt såsom ett Bidrag till upplysning i Finnarnas Historiska Fornhäfder

af

C. A. Gottlund

Stockholm, Tryckt hos Carl Deleen, 1834.

"Ridiculum est, quod est dubium, id relinquere incertum: Quod nemini dubium potest esse, id judicare."

_Cicero_ pro Murena.

Tardi ingenii est rivulos consectari, fontes rerum non videre.

_Cicero_, de Orat.

Det Kongl. Nordiske Oldskrifts-Sälskabet i Kjøbenhavn.

Vördsammast!

Då Sällskapet, såsom ett föremål för sin fornforskning, omfattat hela Norden, och då icke blott Finland äfven torde få räknas dit, utan då det Finska Folket fordom, till större eller mindre del, utgjort de äldsta inbyggare såväl i _Sverige_ som i _Danmark_ och _Norrige_, så är det med anledning häraf jag tror mig böra hoppas, att ett närmare forskande i detta folks framfarna öden, icke torde böra anses oförtjent af Sällskapets uppmärksamhet.

Det är på grund häraf, jag vågat tillegna Sällskapet närvarande lilla arbete, hvars närmare bedömmande jag härmedelst ödmjukast underkastar Sällskapets, lika så rättvisa som upplysta, omdömen.

Ibland de många lärda Stiftelser, hvilka, tid efter annan, bildat sig till befordrande af vetenskapliga forskningar i Nordens äldsta Historie, och hvilkas verksamhet spridt sig, snart sagdt, till alla delar af dessa trenne Nordiska riken, har ännu ej, mig veterligt, en enda fästat sin uppmärksamhet på denna, i Nordens häfder, likaså ursprungliga, som, på dess första kultur och bildning, inflytelserika Folkstam. De hafva fastmera, genom detta åsidosättande, liksom afklippt, för sjelfva den historiska forskningen, en hel fornverld: nemligen hela den tid, som föregått den Odinska folk-invandringen.

Visserligen är denna tid, liksom all forntid, mörk och dunkel; men så har ock ingenting särdeles blifvit gjordt, för att, med en stråle af kunskapens ljus, genombryta dess skymning. Det är genom djupare forskningar i Finska Folkets häfder, man endast och allenast kan komma till en närmare kunskap om denna tid -- åtminstone till en föreställning derom; och hvad som i detta fall blir en vinst för den Finska Historien, blir det äfven för den Svenska och Danska.

Det torde icke vara Sällskapet så alldeles obekant, att en ny Litteratur håller på att arbeta sig upp här i norden -- en Litteratur, som uppgår med, och har sin rot uti -- Finska språket. Detta språk, som af alla här i norden är det äldsta, har länge nog måst stå tillbaka för de Götiska tungomålen, och framträder derföre nu, såsom det yngsta, af de kultiverade språken i vår nord.

Den Vitterhet, som, vid ett närmare bearbetande af detta tungomål, måste uppstå genom en djupare undersökning såväl af sjelfva Språkets källor, som af alla den Finska Nationens egendomliga urkunder, och hvilken kunskap måhända bordt föregå mången annan, kommer väl, kanske numera, något efteråt; dock måhända ej nog sent, för att icke kasta äfven ett ljus i den Göthiska ålderdomen. Det är således på Finska Språket, och på nyttan af dess odlande för forskningen i nordens äldsta Historie, jag här vill fästa Sällskapets värda uppmärksamhet, och skall jag härvid utbedja mig att med några ord närmare få förklara detta.

Redan i sig sjelft rikt och böjligt, genom sina många verb-formationer och flexions-former,[1] är det Finska Språket, till sin natur, lika poetiskt,[2] som, till sitt uttal, manligt[3] och välljudande: klingande af diftonger och vokaler.[4] Olikt nästan alla andra kända tungomål, vittnar det, såväl genom sin karakter som genom hela sin grammatikaliska språkbyggnad,[5] om en alltför hög ålder;[6] hvarvid det icke rönt någon särdeles inverkan, hvarken af sedmare tider eller sednare språk. Lika märkvärdigt för sin originalitet,[7] som sällsamt för sina många egenheter,[8] förtjenar det redan såsom sådant, språkforskarens och vetenskapsmannens hela uppmärksamhet. -- Vare detta blott sagdt om det formella i språket. Hvad särskildt deremot, det i de alla deraf beträffar, hvarmed vi här vilja förstå sjelfva tankegången, hvilken uttrycker sig genom egna konstruktionssätt och i idiotismer, så vore äfven derom mycket att säga, hvartill vi nu sakna tillfälle. Vi vilja endast anmärka, med afseende å den reella nytta ett närmare studium af detta språk skulle medföra för Nordens äldsta historie, att nemligen hela den Finska Nationens, om vi så få säga, andeliga lif skulle deruti icke blott afspegla sig, utan skulle der igenom kanske äfven vinnas mycken upplysning i hvad som ägt sammanhang med andra folkslags äldsta häfder, och hvilket nu förefaller oss mörkt. På sådant sätt skulle bearbetandet af en Finsk Litteratur blifva till en vinst för hela Skandinavien -- ja för hela den lärda verlden. Måhända inser man detta förhållande bättre, om jag t.ex. nämner, att ibland de inhemska Myter som ännu, ehuru uti sin nedgångstimma, fortfara att likt en svag låga, uppflamma på Saimens stränder, märker man icke blott spår af Hinduers, Persers och Egyptiers äldsta mytologiska åsigter (såsom t.ex. den, om verldens skapelse af ett egg, om vattnet, såsom grundelementet till materien, i universum, m.m.) utan äfven flera af Grekernes myter (t.ex. den om Kronos, Prometheus, m.fl.) hvilka likväl hos oss synas vara så rent Finska, så nationella, och till sitt ursprung så genuina, att man i dem knappt skulle kunna ana någon likstämmighet med dessa Nationers idéer och begrepp.[9] Om man vid jemnförelsen af dessa poetiska och teosofiska folkdikter, skall anse dem äldst, och således ursprungliga, hvilka visa sig under den renaste form, d.v.s. der det i berättelsen minst förekommer af allt detta vidunderliga, onaturliga, och orimliga, hvilket karakteriserar sig, såsom tillsatser, från en sednare, till sin tendens, mera superstitiös, tid -- för att icke här tala om allt det skandalösa och oanständiga, som till en del vanpryder Grekernes och Romarnes fantasier, och hvaraf hos Finnarne icke märkes det ringaste spår -- så skulle vi icke länge tveka, hvilka vi i detta fall skulle tillerkänna företrädet, och anse såsom de primitiva; helst, enligt Grekers och Romares eget intyg, såväl vetenskapernas ljus som den mytiska fabelläran ursprungligen härstammade från Scythien;[10] hvilket ock dess österländska, pragtfulla, allegoriska karakter ännu tyckes antyda.

Ännu mera intressant skulle förmodligen resultatet blifva, om man vid en närmare undersökning af dessa, under namn af såkallade gamla Finska Ordspråk, uttryckta Filosofemer, hvilka, i likhet med Salomos ordspråk, och Thales m.fl. af de gamla Grekernes vishets-reglor, ännu förvara vår Nations äldsta filosofiska åsigter, dess kosmologiska idéer, dess moraliska och filantropiska sentenser, dess Ethiska, Politiska och Ekonomiska aforismer, reflexioner och lefnadsmaximer -- om man, som sagdt är, i dessa gamla, såsom Orakelspråk ibland folket uttalade, natursanningar icke blott finner samma sanna och sköna, samma höga och sublima idéer, hvilka framställt sig såsom de vackraste tankar, hos den gamla klassiska litteraturens största författare; utan om man i dessa såkallade Finska ordstäf, (hvilkas originalitet förmodligen ingen skall betvifla), å ena sidan igenfinner ordagrannt hela verser och strofer, hvilka förekomma hos Grekernes Skalder och Snillen,[11] och å andra sidan, nästan lika ordagrannt uttryckte, samma grundsanningar hvilka tjenat Zerdusht,[12] Anaximandros, Xenophanes, Diogenes, Pherecydes,[13] m.fl. af forntidens filosofer vid uppförandet af sina filosofiska systemer, så tyckes allt detta vara något mer än blott tillfälligt. Då nu här tillkom mer, hvad kanske ingen bordt undgå, att icke blott den gamla Nordiska, såväl som den Mieso-Götiska och Anglosaxiska skaldekonsten är, med afseende å sin form, ursprungligen grundad på Finsk versbyggnad,[14] att dessa folk icke blott fordom kallade sina skalder, enligt Finska språkbruket, _Ljodasmidir_, _Galdrasmidir_ (Sång-smeder: _Runo-sepät_), sina sånger: _Runor_, och Odin sjelf, för _Runhufvudet_ (_Peä-Runoja_), utan att dessa qväden ofta, till sin innersta natur, tyckas vara ingenting mer och ingenting mindre än, mer eller mindre trogna, öfversättningar af de gamla Finnarnes _vishetslära_.[15] Ja, om vi, i sjelfva våra hexeriformler och trollsånger, finna spåren till en högre syftning, till en förgången kultur -- så torde man kanske kunna fråga: förtjenar väl ej allt detta en närmare vetenskaplig undersökning? och dervid kanske fatta hvad vi menat med det intresse bearbetandet af en Finsk Litteratur skulle medföra äfven för Danmark och Sverige. Med ett ord Finska Språket (hvilket hittills, som man sä ger, stått i knut), och med det samma Finska Folket skulle vinna ett högre värde för Nordens äldsta historie, än hvad det måhända hittills ägt, och det är härpå jag hufvudsakligast velat fästa det värda Sällskapets uppmärksamhet.

Ännu mer skulle detta intresse måhända ökas, om man med de gamlas underrättelser om Scytherne[16] ville jemföra hvad man känner om dessa Finska folkstammar. Hvad _Scytherne_ voro för de gamla Grekerne, voro _Jotharne_ (Finnarne) för de gamla Göterne. De voro, hvardera, detta _sagans folk_,[17] om hvilka de orimligaste och de mest motstridiga berättelser voro i omlopp. Hvardera beskymfades de såsom främmande nationer -- oftast, endast med öknamn; utan att dem i sjelfva verket kunde något i sak förevitas. Tvertom nödgades man, detta oaktadt, tillerkänna dem, hvardera, högre kunskaper och vishet; hvilket, om deras språk och litteratur icke för oss vore förgångne, troligtvis skulle deraf besannas.[18]

Liksom man finner en mängd enskilta exempel af dessa Scyther, de der gjort sig kända äfven inom den Grekiska Litteraturen, att de icke blott författat sina Arbeten på Grekiska, utan äfven sjelfve antagit, eller af Hellenerne blifvit begåfvade med Grekiska namn, för att derigenom så mycket mera med dem nationaliseras[19] -- så finner man ock att många bland Sveriges största Krigare, Statsmän, Skalder, Vetenskapsmän, m.m. varit ursprungligen Finnar, utan att man numera, hvarken af deras namn, eller af andra om dem efterlemnade underrättelser kunnat, om ej händelsevis, sluta dertill. Mycket af hvad som i Scythernas lefnads-omständigheter förekom Grekerne sällsamt, och fästade deras

uppmärksamhet, gäller ännu om Finnarne,[20] att förtiga många andra, lika så märkbara som intressanta, öfverensstämmelser dessa Nationer emellan, hvaraf man nära nog vore frestad att sluta att, så framt de icke ursprungligen utgjort ett folk, de åtminstone böra räknas såsom hörande till samma folkstam.

Men jag förglömmer härvid afsigten med dessa rader, och har, hänförd af ämnet, alltför mycket kanske öfverskridit gränserna för mitt åliggande. Emedlertid vågar jag hoppas att Sällskapet ej skall misstyda dessa, om ock flygtiga, delineationer i ett ämne som för mig alltid måste äga ett högt och dyrbart värde.

Särskilt begagnar jag detta tillfälle, att helga ett tacksamt minne för Sällskapets _Första Stiftare_, Professor _Rask_, för hvars personliga, så väl som litterärä, förtjenster jag hyser den största högaktning; med hvilken jag sjelf, icke blott skriftligen, utan muntligen, stått i en närmare beröring, och för hvars värma och nitälskan för odlandet af vårt språk, hela den Finska Nationen står i en tacksam förbindelse.[21] Liksom jag, hade äfven han det ödet att alltför mycket missförstås af sin tid, då han 1824, i uppsatsen om sin "Retskrivnings-lære," kuriöst nog, utgick från lika åsigter som jag: enär han, vid skrifvandet af det Danska språket, ville införa samma maxim, hvilken jag redan 1817 sökt göra gällande för det Finska -- att nemligen, man härvid borde begagna språkets ännu lefvande form, (d.v.s. sådant det uttalas), och icke dess döda, eller redan stelnade, natur (sådant det vanligen skrifves); en princip, som -- man må säga hvad man vill -- alltid är, och blir, den rätta.

Framhärdar etc.

Stockholm den 26 Oct. 1834.

_Carl Axel Gottlund_.

FÖRORD.

Afsigten med denna Skrift har varit att, om möjligt, kasta en ljusare blick öfver Finska Folkets historiska forntid, att -- om ock aldrig så litet -- upplyfta ett hörn af den mörka slöja, hvilken, likt en evig natt, omsluter våra gamla minnen, och -- om ej öppna -- åtminstone lätta den vetenskapliga forskningen i våra egna häfder.

Detta har i korthet varit vår afsigt, under det vi å andra sidan, i sammanhang härmed, sökt att till någon del rätta ett, som vi tro ganska väsendtligt, misstag, hvilket insmygit sig i alla öfversättningar af Taciti beskrifning öfver Finnarne; ett missförstånd, uppkommet, som vi förmoda, hufvudsakligast genom en mindre noggran kännedom om Finska Folkets karaktér.

Vår önskan har härvid förnämligast sträckt sig dertill, att Finska namnet, då det första gången framträder i Historien, måtte der inträda rent och obefläckadt! -- åtminstone icke vanprydt, eller misstydt, af en mängd dervid fästade likaså orimliga som osannfärdiga uppgifter; hvilka, om ock beströdda med ett vanvettigt smicker, alltid måste förefalla oss lika löjliga som förhatliga. Finska Folket har länge nog ändå varit ett föremål för nästgränsande Nationers likaså okunniga som orättvisa omdömen, för att vi icke en gång skulle söka tillrättavisa dessa deras uppgifter; och hafva vi trott oss, i detta fall, böra göra början med de äldsta. Vi hafva allt hitintills haft det missödet, att se vårt Lands såväl som vårt Folks Historie framställde endast af främmande, om just ej alltid fiendtligt stämde, dock ofta, emot oss, i mer eller mindre grad afvogtsinnade Nationer; utur hvilkas ofta vrängda, ofta missledda, ofta på gamla fördomar och okunnighet endast grundade uppgifter, vi nödgats inhemta de första begreppen af vår egen Historie.

Vi kunna icke undgå att härvid, såsom någonting högst besynnerligt, anmärka, det ännu ingen ibland oss uppstått, som, med drift och omtanka, börjat ordna och bearbeta våra häfder. Detta måste förefalla enhvar så mycket mer underligt, som vi härtill icke saknat män med kunskaper och snille, då vi ägt Lärde af alla grader -- Lärare, hvilka vi lönat och ännu löna, de der _ex officio_ dertill bordt hafva ansett sig förpligtade. Men -- oss har deremot (tyvärr!) fattats kärleken för det _Fosterländska_, kärleken för vårt _Språk_, kärleken för vår _Nation_; med ett ord -- oss har fattats denna kraft, som, ensam, är mägtig nog till alla ädla företag. Och -- der den funnits, hafva vi låtit den förtvina och bortdö...

Detta må till en del förklara orsaken, att ehuru vi, i sjelfva de historiska vetenskaperne, under en tid af 200 år, haft flera upplagor af Professorer, Lektorer, Adjunkter och Docenter, -- likväl ingen af desse ännu tänkt på Fäderneslandets Historie. Vi hafva måhända i allmänhet sörjt för mycket för oss sjelfve, för att dervid äfven kunna sträcka vår omsorg till hvad som skulle kunna gagna hela nationen; och svage för en utländsk Litteratur, hafva vi offrat och knäböjt för dessa främmande Gudar, för hvilka vi tändt våra rökverk, för hvilka vi stämt våra sånger, och hvilkas altaren vi smyckat och utsirat, under det våra egna minnen stå oinvigda i sina tempel-gårdar. Sålunda hafva vi, lifvade af ett främmande intresse, odlat och bearbetat ett utländskt Språk, under det vi förgätit och föraktat vårt eget.

Dock böra vi här, kanske så mycket hellre, förskona oss ifrån dessa förebråelser, som tiden småningom tyckes vara inne att godtgöra hvad vi i detta fall brutit -- åtminstone att göra en början dermed; hvarigenom vi ock hoppas, att de omdömen snart skola förmildras, som nu härvid kunna läggas oss till last. Vi hafva -- äfven här, åtminstone i ett afseende, sökt dertill medverka, i det vi bemödat oss att, så troget som möjligt, framställa den Finska karaktéren, såväl fattad af med dess fel som brister -- sådan den anträffas, uppfattad af främmande folkslag, redan i den aflägsnaste forntid.

Af sådan anledning hafva vi här, nästan uteslutande, kommit att fästa oss vid en tidpunkt, som närmast föregått början af vår tideräkning, eller som begynt densamma; och hvarigenom vi småningom blifvit inledde på ett nytt fält, i det vi, från granskningen af Taciti arbeten, oförmärkt öfvergått till en närmare pröfning af de gamles skrifter, i allt hvad som möjligtvis kan angå Finnarne. Emot vår vilja hafva vi härvid icke kunnat undgå att, i likhet med somlige af citationer fullspäckade Disputationer, gifva vår Skrift ett visst slags utseende, af _lärdom_, hvilket vi dock i intet fall afsett, så mycket mindre som vi i allt sökt framställa de enklaste och naturligaste förklaringar. Då vi härvid likväl, i mycket, möjligen kunnat misstaga oss, hafva vi så mycket hellre trott oss böra ordagrant införa -- om ej de flesta, åtminstone de väsendtligaste af de utaf oss här åberopade citationer; på det Läsaren, med mindre omväg, måtte hafva dem till hands, för att deraf sjelf närmare kunna bedömma saken. Väl har detta föranledt oss till en brokighet, och en vidlyftighet, som vi kanske kunnat undvara; men vi hoppas dock härföre vinna någon ursäkt, med afseende å de af oss dervid gjorda anmärkningar, hvaraf vi här sökt framställa resultaten.

Af alla vetenskaper är _fornforskningen_, eller det såkallade _antiquariska studium_, mer än i ett afseende -- det otacksammaste. Icke nog dermed, att man med mycken tidspillan, möda och besvär, skall gräfva sig in i en hop gamla luntor, i hopp att derur, möjligen, kunna hemta någon upplysning. Oftast bedragen i sin väntan, är den vinst, man någon gång hemtar, så ringa, så obetydlig, till sin natur så tvetydig, och med nya tillsatser och villomeningar införknippad, att man slutligen, mången gång, efteråt, stannar i en vida större villrådighet än förut. Äfven, i ett annat afseende, är denna möda otacksam. Huru få äro icke de läsare som intressera sig för antiquariska forskningar, hvilka de fleste måhända anse som en mani, ett slags lärdt bigotteri: hvilket också, tyvärr, ofta varit fallet. Och likväl har äfven denna vetenskap ett alltför högt syfte, för att böra misskännas. Den sträfvar icke blott att utvidga de menskliga kunskaperne, den söker utvidga sjelfva gränserna för deras områden, och att, så vidt möjligt, genomtränga det mörker som, omgifvande oss på alla sidor, hindrar oss att skåda in i sjelfva evigheten. Likaså lärorikt som det vore, att, med en enda blick, kunna se in i en framtid, likaså lärorikt vore det äfven, att kunna forska djupt i en forntid. Och om vi äfven här icke kunna nog klart skåda de föremål vi söka, böra vi dock åtnöja oss dermed, om vi kunne göra oss ett -- åtminstone dunkelt, begrepp derom.

Likasom det ej finnes någon menniska, den der icke -- ännu invid sin sednaste ålder -- äger åtminstone någon hugkomst från sin ungdom, några såkallade barndomsminnen, så finnes det ock intet folk, ingen nation, som icke äger sina häfder, sina historiska minnen. Äfven om de icke alltid finnas upptecknade med pennan, finnas de dock förvarade i sägnerna och sagorna; de finnas inflätade i sångerna och myterna, och i de muntliga traditionerne -- ännu lefvande på folkets läppar. Ja sjelfva språket, lefnadssättet, sedvanorne, och en hop andra nationella egenskaper, bära mer eller mindre vittne om deras ursprung från en förfluten tid. Hvad som i detta fall ofta kan undfalla, eller äga föga värde, för den mindre reflekterande, kan deremot för folk- och språk-forskarn blifva ett ämne af högsta intresse; och det minsta kan mången gång, här, äga lika vigt och betydenhet som det största.

Ju mera ett folk stiger i kultur och civilisation, desto mera värderar det äfven dessa sina _historiska minnen_, hvilka i samma mån blifva dyrbarare och heligare, som man inser värdet af dem.

Äfven det Finska Folket saknar, i detta fall, icke ämnen för en historisk behandling. Vi äga rika inhemska källor för en fosterländsk Historie och Litteratur, så mycket rikare, som de hittills blifvit lemnade nästan helt och hållet obegagnade. Vi hafva i _Otava_ icke blott gifvit en anvisning på dessa inhemska urkunder, vi hafva redan sjelfve, till en del, deraf betjent oss, för att visa de stora skatter vi kunna hemta derutur. Här hafva vi deremot, på en motsatt väg, sökt antyda några af de yttre, d.v.s. några af dessa utländska källor, för forskningar i denna väg; hvilka vi här, så mycket hellre, underkastat en strängare pröfning, som vi hoppas att båda dessa utvägar böra, såsom tjenliga hjelpredor, någon gång framdeles, gemensamt, kunna begagnas, vid en fullständigare framställning af Finska Folkets forntid.

Väl har man ofta sagt att vårt land, såväl som vår nation, varit alltför utblottadt på historiska efterrättelser. -- Visserligen kan detta vara sant, såvida fråga blott är om skriftliga dokumenter, eller andra forntidens minnesmärken; men Historien, som väl i dem äger ett vitsord, består derföre icke hvarken i dessa stenkummel eller Runstenar, lika litet som hon utgöres af några torra namnförteckningar, eller af en mängd döda årtal, de der utmärka många af dessa magra Krönikor, hvilka man hedrat med namn af Historie. Nej, Historien är en lefvande skildring af menniskans, och dess slägtes, fortgående utveckling, hvilken tryckt sin stämpel, nog djupt, i alla våra handlingar och lefnadsförhållanden, för att icke der kunna läsas och uttydas. Likasom man ofta, äfven efter en flygtig beröring med den enskilta menniskan, kan bedömma hela dess karaktér och väsende, ja hela dess lefnadshistorie, så kan man äfven, genom ett närmare studerande af en nations egenskaper -- snart nog blifva i tillfälle att känna en betydlig del af dess historiska öden och utveckling.

Under namn af ett _Folks Historie_, förstå vi således icke Hofvens och Regenternes, icke krigens annaler, icke riks-ärendernas behandling, icke dessa politiska vindar, hvarmed sjelfva folket, i det hela, har alltför litet att beställa. Måhända hade mången, som skrifvit sitt Folks och Fäderneslands Historie, gjort bättre om han, i stället att hemta sina uppgifter från dessa döda handlingar, dessa redan uttömda eller uttorkade källor, hellre härvid valt dess -- ännu lefvande minnen; d.v.s. om han börjat med att närmare studera sjelfva det Folk, han ämnat beskrifva, och hvilket han ofta lika litet känner, som folket känner honom. Huru många af våra Historie-författare hafva väl härpå fästat afseende! Ett närmare studium af sjelfva menniskan har i alla tider varit ansedd såväl för ett af de högsta och svåraste, som ett af de intressantaste; icke mindre lärorikt och mödosamt är ett närmare studium af det kollektiva begreppet Folket. Detta hafva vi blott, i förbigående, velat anmärka, med afseende å Finska Folket, till deras efterrättelser som, vid forskningen i dess häfder, klaga öfver bristen på historiska källor, då de snarare bordt beklaga sig öfver oförmåga att rigtigt kunna begagna dem.

Vi hafva, i inledningen till den uti 1:sta Delen af Otava införda afhandlingen: om "de Gamla Finnars vishets-lära", på ett, som vi tro, ganska tydligt och bestämdt sätt, antydt spåren af trenne hvarandra väsendtligen olika bildnings-perioder, eller kanske rättare sagdt: trenne ganska skiljagtiga _verldsåsigter_ (folk-filosofier), de der, tid efter annan, hos det Finska folket föregått hvarannan; af hvilka en och hvar qvarlemnat efter sig alltför ojäfaktiga minnen, för att icke ännu, till sin natur, kunna uppfattas och bedömmas; hvarvid vi äfven angifvit sättet, huru de slutligen upplöst sig uti, och öfvergått till, hvarandra. Vi hafva der icke blott anvisat dessa olika slags ståndpunkter för Finska Folkets kultur, utan hafva vi der äfven närmare sökt utveckla den första och äldsta af dessa perioder, för att visa på hvilken hög punkt af själs- och förstånds-odling, vår nation fordom måtte hafva befunnit sig, att sluta af dessa klart talande bevis, vi ännu äga från denna tid. Väl torde denna uppgift förefalla många likaså oväntad som otrolig, hvilka, måhända vane vid den föreställning -- att Historien omfattat alla nationer, tro att folkslagen alltid, ursprungligen, stått på samma punkt der de i Historien första gången uppträda; och hvilka kanske icke besinna att olika nationer, under