# Förbannelse över de otrogna! ## Part 5 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/forbannelse-over-de-otrogna-12499/index.md Håkansson anlände till prästgården en afton i juni, till fots. Om somrarna gjorde han långa fotturer, varvid han för att spara halvsulningar gick barfota. När han fann ett hus som behagade honom, gjorde han toalett genom att draga på sig skorna, gick in och begärde gästfrihet. Så ock vid den omtalade prästgården. Långt ifrån att taga sina skor av sina fötter, då han såg detta helgade rum, tog Håkansson på dem, gick in och begärde gästfrihet. »Bopp-bopp-bopp, fattig student, bopp-bopp ligga här i natt, bopp-bopp.» Prästen i den omtalade prästgården var något döv och illslug som de flesta döva. Han tog Håkansson för en armenier, en nation som på denna tid ägnade sig åt bettlerirörelsen i utsträckt grad. Emellertid kom hans fru och uttolkade Håkanssons ord. Den gamle kyrkoherden kastade en forskande blick på Håkansson och beviljade hans anhållan. I detsamma ringde det till kvällsmat, och Håkansson skyndade sig oombedd att blanda sig med dem som gingo in i matsalen. Han tog plats och tio minuter senare var bordet skövlat. Förödelsen grinade mot betraktaren från asietterna. Prästfamiljens medlemmar sågo på varandra. De små barnen gräto. Den gamle prästen vinkade åt familjen att bryta upp, och viskade något åt sin fru. De gingo ut och åto i köket, under det att prästen underhöll Håkansson i matsalen. Håkansson fick upprepa var sats fyra gånger och gallskrek tills han var hes. Till slut var det mörkt, och den gamle prästen ledsagade den trötte och misslynte Håkansson till ett skumt rum i en gårdslänga, där en bädd skymtade. Håkanssons antydningar om ett ljus blevo oförstådda. Den gamle prästen gick skrockande tillbaka, drack en toddy och lade sig. Tidigt nästa morgon vaknade Håkansson och såg sig om. Det var ett underligt sovrum! Vad luften var tung! Och väggarna voro inte tapetserade. De voro fyllda med urklipp ur familjejournaler. Det var otroligt vad luften var tung! Vad var det för ett rum?--Plötsligt greps han av en aning, störtade upp och ryckte bort sängkläderna från britsen, där han låg.... Prästgården såg inte Håkansson till frukosten. Vid den tid, då den åt frukost, vandrade Håkansson barfota längs en dammig landsväg, svärjande så att håren reste sig på de människor han mötte. För hans inre öga stod en och samma syn: en serie runda trälock i avtagande storlekar. »Bopp-bopp-bopp, bopp-bopp-bopp, djävla präst. Fattig student, göra på det viset, bopp! Fy fan, bopp!» På aftonen fann han ett mera gästfritt hem, vars ruiner ännu förevisas för besökande. Detta skrives för att utröna, om Håkansson är i livet. Skulle så vara fallet, är det förutsett. Jag har hyrt en lägenhet med två utgångar, dyrkfria dörrar och fallucka vid ingången. Ett sovrum av samma art, som det i den småländska prästgården, står bäddat. Mänskligt att döma är allt redo för att mottaga Håkansson. Men det kan ju hända, att han sågs för sista gången den 24 augusti utanför Gyllene Vinthunden. TORGSKRÄCK Mina väggar äro dekorerade med de brokigaste konstverk. Mittemot mitt skrivbord hänger en skamlöst blottad ung kvinna. Hon är rödhårig och iförd två svarta strumpor. Då konstnären avlämnade henne i detta dekolleterade tillstånd, protesterade jag liksom det amerikanska museet mot kopian av Venus från Milo, som saknade armar. Men konstnären stod på sig, och jag fick behålla henne som hon är. Till besökande säger jag, att hon hänger där hon hänger för att påminna mig om den nakna sanningen, som det är skribenternas plikt att ständigt hålla för ögonen. På väggen bakom mig hänger en annan modern tavla. Den är målad av en ung man, som älskar de stora linjerna. Den föreställer ett torg i kvällsbelysning i mars månad. Torget är gult och träden blåa, varigenom jag påminnes om mitt fosterland. Men det mest karakteristiska för tavlan är annars torgets kolossala utsträckning. Två regementen skulle kunna ta uppställning där, om de inte lede av spanska sjukan. Genom denna sin storlek påminner torget mig om min gamle vän superintendenten. Han skulle aldrig kunnat ha en sådan tavla på sin vägg. Han skulle ha fått torgskräck av anblicken. Superintendenten var icke intendent. Han bar sin titel på grund av dess två första stavelser, som bilda presensformen av ett omtyckt svenskt verb. Den sats som bildades, om man använde detta verb som predikat och superintendentens namn som subjekt, innehöll en oomkullrunkelig sanning. Superintendenten söp. Det lät sig inte bestridas, och ingen bestred annat angående superintendentens supning än omkostnaderna. De bestredos dock icke av honom själv. Han levde av vänliga människors vänlighet. I gentjänst uträttade han ärenden åt dem, vek bord, spelade fjärde man i bridge och sprang i bankerna med omsättningar. Härmed äro vi inne på dagens text. Superintendentens svåger hade en utsträckt växelrörelse med huvudkontor i den stad där han bodde och filialer i alla större städer och stationssamhällen. Det kunde hända, att han fick fyra, fem brev om dagen, innehållande ett tryckt meddelande, _att en av Eder accepterad förfaller imorgon den 29_. Han tog sådana varningsrop med lugn. Sanningen att säga lade han knappt märke till dem; de voro för honom som sfärernas musik för andra människor, vilken man inte tänker på, emedan man ständigt hör den. Men till saken, till evangeliet. En vacker dag hade superintendentens svåger endast två av honom accepterade. Den ena förföll i den stad där han bodde, den andra i grannstaden. Det var tredje och sista dagen för bägge. Han beslöt att ordna den ena själv och skicka superintendenten till grannstaden för att ordna den andra. Superintendenten fick dokumentet och avreste, försedd med en lagom stor reskassa. Detta var klockan elva. Superintendentens svåger ordnade sin växel och slog sig ned på sitt stamkafé med ljust och lätt sinne. Han träffade ett par vänner, och det kom in varor. Tiden gick. Man väntade på att superintendenten skulle komma tillbaka och bli fjärde man. Plötsligt ringde det i telefonen efter superintendentens svåger. --Hallå, vem är det? --Ja--hör du, det är intendenten, jag-- Superintendenten strök gärna de två anklagande stavelserna i sin titel. --Är det superintendenten? Du har väl ordnat växeln? --Nej--ser du--ser du, det är så att-- --Har du inte ordnat växeln? Vad menar du? Klockan är ett och banken stänger klockan två! --Ja, men ser du--ser du--det är så att-- --Hur är det? --Jo, banken ligger ju vid ett torg! --Ja, vad innerst än sen då? --Jag har fått torgskräck! Jag kan inte komma över torget! Det följde en paus, under vilken superintendentens svåger lade röret och såg på sina vänner.--Han har fått torgskräck! Han kan inte komma över torget! Därpå ryckte han till sig röret igen. --Hallå! Växeln måste ordnas! Du får gå in på ett kafé och ta dig en konjak, så går torgskräcken över! Men skynda dig, klockan är 1,10. Avringning. Svågern och vännerna resonerade om superintendenten. Plötsligt ringde det i telefonen. --Hallå! Det är intendenten. Jo, hör du-- --Har du ordnat växeln? --Nej, ser du-- --Vill du ordna växeln med detsamma! Karlafan, klockan är halv två! --Ja, men ser du, konjaken hjälpte inte-- --Gå in på kaféet, ta dig två konjak till, och omsätt växeln! Har du förstått? --Ja--jag skall försöka-- Avringning. Svågern och vännerna se stumt på varandra. Klockan på väggen tickar ödesdigert. Visaren vrider sig obevekligt närmare två. Plötsligt ringer det i telefonen. --Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag-- --Har du ordnat växeln? --Nej, ser du, jag tog två konjak, och jag kom ett stycke ut på torget, sen var det slut--jag kunde inte-- --Tag dig tre, fyra, fem konjak, men gör det som en blixt, blunda, spring över torget och omsätt växeln, om livet är dig kärt! Klockan är tre kvart på två och.... Luren är nedlagd i andra ändan av ledningen. Svågern lägger ner sin lur och ser på sina vänner med ögon, som likna marmorkulor. Klockan tickar i dödstystnad. Visaren pekar på 1,45, 1,50, 1,55. Plötsligt slår klockan--två ödesdigra slag. Telefonen är stum. Äntligen ringer det. --Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag tog fem konjak och sprang, och jag kom mitt ut på torget, du vet, där planteringen är, men sen, ser du, var det omöjligt, jag kunde inte-- --Växeln är protesterad? --Ja-- Härmed var superintendentens bana som växelomsättare slut. Nästa nummer av Justitia innehöll ett på begäran inryckt meddelande från superintendentens svåger angående den förolyckade växeln: Protesterad på grund av torgskräck. Nej, superintendenten skulle aldrig kunnat ha den tavla som hänger på min vägg. För övrigt intresserar han sig inte för tavlor. Kort efter de omtalade händelserna började han fånga flugor och har nu varit död i flera år. BETULANDER SÅG SIN CHANS Jag träffade Betulander på Wivels trottoar, denna strandremsa, där allt drivgods från norra Europa numera sköljs upp. Han satt--självklart--vid en--naturligtvis--tömd whiskygrogg och svor--tydligtvis--på kyparen, som aldrig kom och gav den en efterföljare. Betulanders fader hade varit präst och själv tillverkat sitt namn ur det enkla råmaterialet Björkman. Betulander och jag hade varit skolkamrater till sjätte övre. Där upphörde Betulander att hyckla ens det minimala intresse för ut finale, som skolplanen fordrade. Han lämnade läroverket med sex C för att ägna sig åt det praktiska livet. Jag hade hört, att han gjort det med framgång. Jag hade sett hans porträtt bland industriens märkesmän i stockholmstidningarnas specialnummer: Direktör John Betulander, vars arbete i oxygenolindustriens tjänst etc. --Det var själva den hurrande Leviatan! ropade Betulander. Nu har jag suttit här med det här tomliket i en timme! --Käre bror, sade jag, när du går på kafé i Danmark, skall du antingen vara stamgäst eller buddaist. Stamgästerna bli betjänade och för en buddaist är tiden ett likgiltigt begrepp. --Är du stamgäst eller buddaist på det här stället? --Här är jag buddaist. Ingen förnuftig människa blir stamgäst på ett kafé som detta. --Men det är väl själva fan i höjden, sade Betulander. För en timme sen kom det en kypare och gav mig den här groggen. Jag svepte den förstås med detsamma och från detta ögonblick är den kyparen försvunnen. Jag börjar tro, att groggen var förhäxad och stod i ett magiskt sammanhang med kyparens liv. Kanske dödade jag honom i samma ögonblick som jag tömde groggen. Men ingen annan kypare vågar göra intrång i den avlidnes rättigheter och servera mig. Jag har skickat i väg tre expeditioner för att finna honom, död eller levande. Men det är lögn! Jag skall dö av törst mitt i hjärtat av Köpenhamn. Och ändå har jag varit i Petrograd och överlevt det. Där fick jag för resten också skicka ut tre expeditioner. --Tre expeditioner? sade jag och lade fram min sportdomarklocka som visar intill tiondels sekunder. Jag har utlyst en hemlig tävlan för den långsammaste kyparen i Köpenhamn. Hittills innehas rekordet av en kypare på gamla Bristol, men tävlingstiden utgår inte förrän i december. Vad var det du sade om tre expeditioner i Petrograd? --Jag är så torr i halsen, att jag knappt orkar berätta det, sade Betulander. Jag tror inte min puls slår femtio slag i minuten. --Berätta det i alla fall. Förläng ditt liv på samma vis som Sheherazade. --Hon riskerade åtminstone inte att dö av törst. Jag kom till Petrograd nu i maj och tog in på hotell Majestic. Rummet kostade femtio rubel om dagen, frukosten sjuttiofem och middagen hundra. Jag var ett nöt. Jag skulle ha tagit in på ett proletärhotell, så hade jag fått mera valuta och sparat mig många sinnesrörelser. Första natten jag bodde på hotellet, blev jag väckt vid tretiden av en kommitté. Det var proletärernas hälsningskommitté, som önskade mig välkommen till Petrograd och underrättade mig om att proletärerna beslutat övertaga min reskassa. --Aha? sade jag. Tio minuter. Nå, togo de din kassa? --De togo min kassa, tolvtusen rubel, och drogo sig tillbaka under sympatiuttalanden för min person. Jag klädde mig och störtade till proletariatets verkställande överdirektion. Den bodde i det där institutet, du vet, där de förr uppfostrade unga flickor.--Nej, nu kan jag inte mer! Nu hör jag tydligt, hur det skriker i stämbanden, när jag talar. --Försök! Bemanna dig! Det har bara gått sexton minuter, åtta och en tiondels sekund, sedan jag kom. Normalt beräknat ha vi tjugu minuter igen, innan kyparen visar sig. Du gick till direktionen i flickseminariet? --Det gjorde jag. Jag förklarade, vad som hade hänt. De ryckte på axlarna, alla på en gång. Det var som om jag hade kommit in i ett pantlånarkontor med sex verkställande pantlånare. Det som hade hänt mig, kunde hända alla nuförtiden. Proletariatet hade rest sig och tänkte inte gå och lägga sig tills vidare.--Men jag var utlänning.--Då kunde jag återvända till mitt land och förkunna proletariatets idéer.--Det var just vad jag skulle göra. Proletariatets idéer tilltalade mig som affärsman på ett utomordentligt sätt. Jag skulle gå ut som en apostel och verka för dem i alla land, men inte utan reskassa. Jag måste ha min reskassa tillbaka. --Fick du den? Tjugutre, sex och en femtedels. --Proletariatdirektionen slog sina huvuden samman. Den beslöt, att jag som partivän och blivande apostel skulle ha min reskassa igen. Den tillsatte en överkommitté och skickade ut den för att taga reda på hälsningskommittén, som önskat mig välkommen, och återfå min kassa. Efter en stund anlände, icke överkommittén, utan hälsningskommittén till flickseminariet. Den rapporterade under förbittring att överkommittén uppsökt den, övertagit de tolvtusen rublerna och nu var ute med dem på egen hand. --Aha? Vad sade direktionen? --Direktionen var verkligen tillmötesgående. Den tillsatte en generalkommitté, som skulle uppsöka överkommittén och utfå min av hälsningskommittén övertagna reskassa. Efter en stund anlände en kommitté till flickseminariet. Det var emellertid inte generalkommittén. Det var överkommittén, som under upphetsning rapporterade, att generalkommittén bemäktigat sig de tolvtusen rubel, som överkommittén hade tagit från hälsningskommittén, och med dem på fickan gett sig ut i Petrograd. --Aha? Trettioen, fyra och två femtedels. Vad sade direktionen? --Direktionen blev verkligt bedrövad. Den slog sina huvuden samman och gjorde sig i ordning att tillsätta en nationalkommitté för att uppsöka generalkommittén. Men jag avbröt den.--Mina herrar, sade jag, jag kan inte längre missbruka er tid och er tjänstvillighet. Jag är begeistrad över proletariatets idéer och ingen skall verka för dem i mitt hemland ivrigare än jag. Som sagt, jag behöver en reskassa. Men tillsätt inte flera fina och kostsamma kommittéer för att återfå mina tolvtusen rubel. Gör mig helt enkelt till chef för en vanlig ordinär hälsningskommitté! --Trettionio, en och en femtedels. Nå? --De gjorde, som jag önskade. Nästa dag lämnade jag Petrograd med tjugutusen rubel på fickan och--hallå! vad ser jag! En kypare med ett allvarligt och drömmande ansikte stod vid vårt bord och sade: --Önskade herrarna något? OLAF STORFOSSENS CAMOUFLAGE I går återvände jag till staden. Inte för att söka ro. Jag trivs på landet, bland de enkla, agrariska företeelserna. I staden har jag oftast tråkigt. På landet kan man också ha tråkigt, men det är den tråkighet som är efter Guds sinne. Tråkigheten på landet är sund, hälsobringande; den beror på att nerverna få för litet arbete. Tråkigheten vid staden beror på dess oro och jäkt, som kunna stiga ända därhän, att de tvinga en författare som Olaf Storfossen till camouflage. Olaf Storfossen har bott i denna stad i tio långa år. Han är norrman, som framgår av det majestätiska namnet, och vi äro kolleger. D.v.s. vi voro det till för någon tid sedan. För någon tid sedan såg nämligen Storfossens första litterära alster dagen, och sen dess är han inte kollega med någon annan än Aiskylos. När Storfossen kom hit för tio år sen, hyrde han en lägenhet vid en av de gator som uppkallats efter hans (dåvarande) döda diktarbröder. Därefter tog han fram en karta över staden och en passare. Med den senare drog han upp en cirkel av åttahundra meters radie. Det var hans åsikt, att detta var yttersta gränsen för en människas kroppsansträngningar. De kaféer, som lågo innanför denna radie, kunde man besöka, de, som lågo utanför, lågo över retningshöjden. I denna åsikt understöddes Storfossen av sin maka. Storfossen hade nämligen gift sig tidigt, så var det gjort, och man slapp sysselsätta sig med bifenomenen i livet. Livet är kort, och det gäller att koncentrera sig om huvudfenomenen. Vilka dessa äro, behöver kanske icke antydas. Den stad, där han slagit sig ned, har tretusen ställen, där huvudfenomenen finnas tillgängliga till olika priser. På den tid, då han flyttade ned till staden, voro priserna så ytterligt låga, att tanken svindlade. Senare, under det olycksaliga världskriget, ha de stigit till den grad, att den norska litteraturen svävat i allvarlig fara att icke riktas med något som helst alster av Storfossens skapande genius. Storfossens förhållande till sin musa är nämligen som germanernas förhållande till kvinnan överhuvudtaget: han blir endast entreprenant mot musan efter att ha förtärt åtta eller tio glas. Och med nuvarande priser såg det en tid ut, som om förhållandet skulle upphöra. Nu är emellertid att märka, att förhållandet då redan resulterat i ett dussin kärlekspanter, som alla funnos kvar i faderns hem. Ingen förläggare hade velat åtaga sig dem utan en rund summa i förskott. Och denna summa hade Storfossen ingen som helst önskan att betala. Just i år skedde emellertid någonting. Det startades ett nytt förlag i staden. Storfossen hade sett många förlag startas och upplösas. Intet av dem hade visat sig mera klarsynt än de andra. Hans åsikt om förlag var stadgad. Utan förhoppningar, med ett bittert leende i munvinkeln, lämnade han in sina samlade skrifter hos det nya förlaget. Han uppmanades att komma tillbaka om någon tid. Han hade fått samma uppmaning förr, och han kvitterade den med ännu ett bittert leende. Därefter gick han till en krog innanför åttahundrametersradien och hånade tillvaron med sina maka. Emellertid var hans prövningstid förbi. Det nya förlaget hade startats för tyska pengar. Det skulle utge tyska agitationsskrifter och i övrigt verka för Tysklands intressen. Dess chef genomläste eftertänksamt Storfossens samlade arbeten. När han gjort det, sade han: --Vi älska inte Norge. Våra u-båtar hava sänkt en tredjedel av norska marinen. Om jag utger Olaf Storfossens skrifter, har jag gjort vad jag kan, för att sätta en torped under den norska litteraturen. Jag skall utge dem. Redan följande vecka påbörjades tryckningen av Storfossens arbeten, och hans och hans makas porträtt lancerades i tusentals exemplar genom det tyska förlagets tidskrifter. Med åren hade de blivit så lika varandra som två bär. Storfossens hjärta svällde som ett segel av stolthet och drev honom på äventyrsfärder utanför åttahundrametersradien. Han var för stark och trotsig för att kunna nöja sig med de gamla råmärkena. Han höjde radien till en kilometer och skulle ha varit den lyckligaste bland dödliga, om inte en sak inträffat. Under sin sturm- und drangperiod hade han gjort skulder. Däri ligger ingenting ont. Alla göra vi skulder och förlåta dem som vi äro skyldiga, så länge de inte kräva oss. Göra de det, förändras våra känslor. Storfossens fordringsägare hade inte krävt honom i långa tider. Livet var kort och det fanns mera hoppfulla företag. Men när de nu sågo Storfossens ansikte, genomglödgat av diktarpatos, stirra mot sig i tryck, slog en tanke ned i dem: denne man förtjänar pengar; låtom oss kräva honom. Dels i horder, dels i enskilda förband, ryckte de an mot honom. Storfossen föll som Lucifer från triumfens himmel ned i bekymrens helvete. Om han åtminstone kunnat flytta! Men det fanns inga lägenheter att få, tack vare det förbannade kriget. Och den, han bodde i, bevakades dag och natt. Han kunde inte lämna den, utan att filistéerna föllo över honom. Livet blev djävligare och djävligare. Då, en dag, slogs han av en genial idé. Kriget, som gjorde att han inte kunde flytta, hade framkallat den. Kriget hade lärt de krigförande vikten av skyddande förklädnad. Batterier, flygmaskiner, allt, doldes genom skyddande förklädnader. Och detta kallades camouflage. Detta gav diktaren Storfossen hans idé. Om ni befinner er i Köpenhamn för att kräva diktaren Olaf Storfossen, och möter honom på hans gata, så kräv honom inte. En förbittrad kvinnoröst kommer att svara er och få er att ta er om huvudet av häpnad. Det är nämligen hans maka, ni kräver. Skulle ni däremot möta en kvinna, som påfallande liknar diktaren Olaf Storfossen, så kräv henne, och bli inte förvånad om en kärv, norsk mansröst ber att bli förskonad för era oförskämdheter. Dräkten är camouflage för diktaren Olaf Storfossen, vars första alster just sett dagen, och som endast är kollega med Aiskylos. De två camouflagen ombytas på något av kaféerna innanför den nya enkilometersradien.-- I morgon far jag på landet igen. Staden är trist. KONUNG ÖDIPUS I denna stad bo många konstiga människor. Många konstiga människor bo i denna stad, men all annan konstighet är liten mot de norska diktarnas konstighet. Av dessa känner jag flera. Storströmmen, som är nietzschean, har ännu två och ett halvt år efter ransoneringens införande aldrig ägt vare sig bröd-, smör-, socker- eller andra kort. Han tål inga ingrepp i sin personliga frihet, utan magrar hellre. För övrigt har han inte magrat. Han är stor och stark och får vad han vill ha, tiden till trots. Men vad är Storströmmens konstighet mot Storelvens och Storstrandens? Storelven är kritiker; Storstranden är lyriker. Storelven är ytterligt närsynt. Dels på grund härav, dels emedan en kritiker bör göra det, går han med guldlornjett. Storstrandens lyrik handlar om kärlek och vin. Han har en rullande, dov och entonig röst, och med denna uppläser han sina dikter för alla och envar, som han blir bekant med. Både Storelven och Storstranden äro fulla av stolthet över sig själva. Nu i höst ha dessa söner av granitlandet slagit sig ned i det vekliga Capua, som kallas Köpenhamn. Här diktar Storstranden dityramber till kärleken och den danska akvaviten, under det att Storelven kritiserar dem. Storelvens kritik är sträng och hård. Han vill kallas omutlig, liksom Robespierre, och skulle liksom denne gärna halshugga större delen av mänskligheten, dels med anledning av vad de läsa, dels med anledning av vad de icke läsa. Man får göra honom det medgivandet, att han inte tar hänsyn till personen. Ett exempel härpå var konung Ödipus. Konung Ödipus är Storstrandens senaste versdrama. Han har nämligen skrivit om Sofokles' tragedi för Kristiania. Då jag varken läst Sofokles eller Storstranden, anser jag mig inte kunna uttala mig om vilken som är bäst. Storelven däremot ansåg sig befogad att göra det. I en fyrspaltig artikel i Tidens Tegn förklarade han, att Sofokles var bättre än Storstranden. Det skulle han aldrig ha gjort. Storstranden blev utom sig. Han rasade i tre dygn och drack otaliga pjolter för att lugna sig. Men då han därpå plötsligt fick norska statens diktarstipendium, glömde han vännens lömska kritik och gav sig ut på rangel. På ranglets fjärde dag träffade han Storelven på ett kafé, men då var han så långt inne i den fjärde dimensionen, att han helt och hållet hade glömt både Storelvens identitet och existens. De ranglade vidare tillsammans i bästa endräkt. De gingo från kafé till kafé i denna stad, som har tretusen kaféer och femtusen ställen, där de drycker tillhandahållas, om vilka nykteristerna uttala sig med en sådan motvilja. På dessa drycker ödslade de bort norska statens diktarstipendium. På femte dagen, då de lämnade ett kafé, kom en tiggare fram och bettlade. Storstranden gav honom den sista hundrakronan. Storelven sade: --Jag har inga pengar, men du skall få trycka den norske kritikern Storelvens hand.