Part 4
Med min brustna röst påbörjade jag en redogörelse för hur jag tillbragt min dag. Hunnen till det tredje snookerpartiet somnade jag. Jag väcktes omedelbart. Kusken och hans vän dansade åter runt, brinnande av mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen lyfte handen.
--Attention! Giv akt! Han vill tala.
Jag fortsatte min berättelse och nådde fram till näst sista partiet. Därefter somnade jag på nytt. Jag väcktes och lyfte handen.
--Giv akt! sade polisen. Attention! Han vill tala. Jag avslutade min berättelse. Alla lyssnade uppmärksamt. Just då jag skulle falla i sömn, sade polisen:
--Monsieur Ellèr, ni förnekar alltså icke att ni åkt i droska med monsieur Giannini?
--Nej, sade jag.
--Nåväl, monsieur Ellèr, då måste ni betala monsieur Giannini fem francs.
--Aldrig! sade jag.
Kusken och hans vän återtogo ögonblickligen sin ursinniga dans. Polisen reste sig och öppnade med beslutsam min en dörr.
--Monsieur Ellèr, sade han. Det är där ni skall sova, om ni inte betalar de fem francs, jag talar om.
Mitt hjärta veknade omedelbart. Jag är en känslig natur, vars sinne är öppet för det berättigade i andras synpunkter. Jag tog upp fem francs och gav dem till kusken. Kusken och hans vän avbröto omedelbart sin mordlystna dans, tryckte båda mina händer och försäkrade, att det var vad de väntat sig av mig. Polisen sade detsamma.
--Det var, vad jag väntade mig av er, monsieur Ellèr. Nu skall jag följa er hem.
Han gjorde det, under det kusken körde hem, nöjd med dagen. Vi hade tillbragt tre och en halv timme med att förhandla. Solen höll just på att gå upp över uddarna mot Italien. Havet skälvde i lila och skiffergrått. De vita villorna färgades topasgula och vinröda; palmerna rasslade metalliskt i gryningssuset, och under deras stammar lågo druvblå skuggor. Den fete polisen följde mig till min dörr och avböjde det öl, jag föreslog att vi skulle använda min sista femfrancsare till.
Ack ja, detta var min arrestering nådens sista år 1913 i Monte Carlo, vid det blå Medelhavet, dit röken av en algiercigarrett på ett kafé gav mig biljett i går afton.
ALL ÖVERKLASS ÄR INSTIFTAD FRÅN OVAN
Erotologen sade till oss:
--Detta tilldrog sig på den tid, då jag studerade. Det tilldrog sig i den gamla staden med de krokiga gatorna, där allting kunde tilldraga sig i den vägen. Om aftonen gick det tåg av osläckta begär längs huvudgatan; före klockan nio mer eller mindre kyska, efter klockan tio uteslutande orgiastiska. Hade vi människor varit självlysande i detta tillstånd, hade gatan sett ut som en oändlighetsserie av lysmaskar. Till klockan sju gingo familjeflickorna fram och tillbaka där, arm i arm, fnittrande och pratande. Klockan sju till åtta kom det demokratiska genombrottet; pigorna ryckte in, doftande av mandeltvål och solid köttslighet. Med dem kommo ock fabriksarbeterskorna, smalare i figuren, blekare i ansiktet och svartare under ögonen. Men mellan dem och studenterna var det satt ett svalg av misstänksamhet; några förbund stiftades under gaslyktorna, men inte många. Klockan tio kom Ingeborg, den ensliga förriderskan till nattens garde. Hon gav signalen till uppbrott för de andra. Ännu en halvtimme såg man kvarblivna medlemmar av det demokratiska genombrottet; så var deras tid förbi, och Ingeborg, Anna, Johanna och Amanda behärskade gatan.
Det var hederliga och snälla flickor, och jag skall inte säga något ont om dem på deras gravar. De hade förståelse och erfarenhet. De voro fria från vinningslystnad och hade ingen överdriven tanke om sig själva. I deras klass kan man inte nå längre. Kan man det för resten i någon?
Nog av, efter klockan tio var det de som härskade på gatan med mild, men fast spira--de och poliserna med vilka de stodo på en fot som gränsade till kamratlighet. Det skulle lika litet fallit dem in att förolämpa polisen som polisen att arrestera dem. Fåren betade bland ulvarna. Det var en idyll, men ingen idyll kan vara. En vacker höst upphävdes skråtvånget i den närliggande storstaden. Den gamla staden med de krokiga gatorna såg en invasion, vartill den aldrig sett maken. Röda plymer vajade; siden fräste; genombrutna strumpor sutto stramt över svarvade vådor. Stjärnorna stodo stilla av häpnad som i julnatten. Polisen kliade sig fundersamt i nacken. Ingeborg, Anna, Johanna och Amanda samlade sig som spartiaterna vid Thermopyle för att avslå fienden. Med samma öde. Fienden var för välrustad. Dess kärlekspilar förmörkade himmelen. Spartiaternas gamla bundsförvant poliskåren förrådde dem. Den svarade på deras bön om hjälp med att vända ryggen till. D.v.s. inte till fienden. Efter några månader var fienden erkänd herre på gatan. Anna, Amanda, Johanna och Ingeborg voro försvunna.
Av dessa mindes jag egentligen endast Johanna. Hon var också den bästa. Hon hade endast ett fel. Hon hade en prononcerad svaghet för konjak.
Jag vet inte, hur många år efter det gamla gardets nederlag det hände. Det var emellertid ett par tre allra minst. Den hösten hyrde jag tre möblerade rum tillsammans med en vän. Han var yngre än jag och ganska fången i köttet. Jag själv hade sått min vildhavre, som det heter hos Dumas fils, åtminstone den sortens vildhavre som såddes på förut beskrivna åkerfält. Jag hade börjat anse dylik sådd som ett förräderi mot rasen efter andra litterära mönster. Och en kväll i denna period kom jag hem från kaféet och hörde plötsligt ett gnäll i min trappuppgång.
--Göran! sade det, Göran!
Jag rev eld på en tändsticka. Johanna stod där, åldrad, litet plussig, med en röd kapott på sned på huvudet som sista medgivande åt modets växlingar. Hon stirrade på mig med en trött och slö blick.
--Har du någon sprit, Göran?
Jag kände en våg av altruism slå upp inom mig. Här var ett tillfälle att visa att man kunde göra det goda för dess egen skull, utan tanke på egen fördel eller njutning.
--Kom! sade jag till Johanna. Jag tror nog jag har litet konjak.
Hon följde mig utan att säga någonting. Hon var van att följa efter någon uppför trapporna utan att säga någonting. Jag släppte in oss i våningen och undersökte spritförhållandena. Det enda jag hade var en flaska punsch. Jag bjöd Johanna slå sig ned, jag serverade punschen åt henne i ett grogglas, och jag började tala om gamla tider. Jag konverserade som en resonör hos Dumas fils. Det var inte utan att jag blev rörd själv. Johanna drack punsch ur grogglaset utan att säga någonting. Hon var varm och lycklig. Varför skulle hon säga någonting?
Plötsligt hörde vi steg i trappan. Jag lystrade, och Johanna spände sina öron, som voro vana att lyssna efter hyresvärdinnor. Men det var ingen hyresvärdinna. Det var min vän, som var fången i köttet. Han öppnade dörren till rummet, där vi sutto, och vid armen hade han en av de eleganta damerna, som brukade resa över om aftonen från den närliggande storstaden.
Jag skall aldrig glömma den scen som följde.
Min väns sällskap rätade upp sig i sin fulla längd och frös till is. Hennes sidendräkt frasade kring hennes svarvade gestalt. Hatten med den röda plymen satt som en domarbarett på hennes huvud. Hennes ögon flammade av en rättvis vrede, där hon med pekfingret lyft mot Johanna vände sig till min vän och ropade:
--Fy fan, där sitter ju ett--
Jag utelämnar det ord, varmed hon karakteriserade Johannas levebröd. Men innan jag hunnit protestera, hade Johanna rest sig ur stolen. Hon såg slött framför sig och luskade av utför trapporna som en gammal våt hund. Den röda kapotten vinglade melankoliskt på hennes huvud. Hon sade ingenting. Hon var van att gå sin väg utan mycket konversation, och här fanns ju för resten ingenting att säga. Det enda ord, som träffade spiken på huvudet, hade sagts av den eleganta damen i den röda plymen.
Jag förmodar, det är på det viset det känns för gamla skalder som utvisslas av yngre kolleger. Det vill säga, denna reflexion har jag gjort senare.
PÅ TAL OM NIKLASSON
Niklasson, alltså botanisten Niklasson, var smålänning, och vad det betyder i predisposition åt olika håll vet man. Mendel och ärftlighetsforskarna ha försummat sitt bästa arbetsfält, när de inte kartlagt Småland raspsykologiskt. Finns det en ras i världen, som erbjuder så många typiska drag? Nej. Men låt oss hålla oss till ämnet.
Niklasson anlände till universitetet på cykel från Jönköping--trehundra kilometer. Han var en centaur på hjul. Han rörde sig aldrig med fri vilja på annat sätt. Att han cyklade till universitetet var alltså självklart, och dessutom kostade biljetten, tredje klass, över sex kronor (gamla stilen). På tåg anlände Niklassons böcker, blomsterpress och sängkläder. Niklasson avhämtade dem på stationen, lade dem på sin rygg, som hans förfäder gjort genom seklerna--böcker, blomsterpress och en väldig bolster--och transporterade dem till det rum, han hyrt för 25 kronor i terminen. När han så lastad körde förbi stadsbudskontoret, frigjorde han ena handen för att räcka lång näsa åt stadsbuden. Han var en impulsiv natur och gav fritt lopp åt sina känslor i alla väder. Hans långa näsa åt stadsbuden uttryckte endast godmodigt skämt, parat med tillfredsställelse över att ha överlistat dem. Hade han hatat stadsbuden eller varit skyldig dem pengar, hade han spottat på deras tröskel. Han använde med förkärlek detta orientaliska sätt att uttrycka sitt förakt; exempelvis var kaféägaren Lemchens dörrtröskel alltid våt på grund av Niklasson.
Lemchen hade ett nykterhetskafé, där Niklasson och en annan smålänning brukade spela schack. De voro båda äregiriga och lidelsefulla naturer, och väsnades och svuro under spelet, så att de blida nykteristerna i kaféet darrade och bleknade om varandra. Den fantasi, som de ådagalade i att håna och förakta varandras spel, var oerhörd, och storsmockan dallrade oavbrutet i luften. En afton avbröt värden dem mitt i ett parti, som varat i sex timmar. Kaféet skulle stängas.
--Hur mycket har herrarna fått? sade värden. Eftersom han hört dem larma och bullra i sex timmar förmodade han att de berusat sig i tjogtals koppar kaffe.
--Vi ha fått en cigarrcigarrett, sade Niklasson. Den ska den herrn betala.
En cigarrcigarrett betingade enligt dåtida markegångstaxa ett pris av fem öre. Det kom ett uttryck av hård beslutsamhet i värdens rusdrycksfientliga drag. Han följde Niklasson och den andre smålänningen till dörren, låste ut dem och sade:
--Sådana kunder betackar jag mig för.
Från och med denna dag var hans dörrtröskel ständigt våt. Så fort Niklasson kom på femtio stegs avstånd från den, började hans käkar tugga, och när han gick förbi kaféet med ögon som ljungade av förakt, avlastade han sig resultatet av käkarnas arbete.
Detta var ett uttryck för hans lidelsefulla natur. Som redan antytt, var han också en äregirig natur. Samma dag han kom till universitetet, gick han upp på botaniska institutionen och förhörde sig, om amanuensrummen voro dragfria. Den dåvarande amanuensen besvarade hans förfrågan med ironisk artighet. Han skulle ha aktat sig. Ett år senare bodde Niklasson på rummet som amanuens, vilket icke minst tilltalade honom, därför att han sparade 50 kronor om året i hyra. Flyttningen verkställdes på övligt sätt, på cykel, med böcker, blompressar och bolster på ryggen. Emellertid bodde han endast en kort tid på rummet. Han sökte ett botaniskt stipendium, det Jönsson-Hübnerska, som instiftaren i ett anfall av entusiasm hade trott räcka till för en resa till Norge eller Finland. Det var på femhundra kronor. Niklasson sökte det, i det han förklarade sig villig att resa till Argentina för pengarna. Han fick det under huvudskakningar. Han reste till Argentina (fribiljett från ångbåtslinjen) och återvände efter ett halvt år, brunbränd av tropikernas sol, lastad med stulna blommor, böcker och bolstrar, och med femhundratio kronor på fickan. Han hade satt pengarna i en sparbank i Buenos Ayres, medan han utplundrade det inre av landet.
Denna expedition blev av avgörande betydelse i hans liv. Man började betrakta honom med skygg aktning vid universitetet. Ett år senare sökte han det Petersson-Alinderska stipendiet, som var på tretusen kronor och avsett för en kortare forskningsresa i Europa. Niklasson förklarade sig villig att utforska så gott som hela den ännu okända världen för samma belopp. Minnet av hans första forskningsresa satt kvar, och han fick stipendiet, tre röda tusenlappar. Angående hans avfärd berättas följande av hans schackspelsvän, smålänningen Backeberg.
Avfärden skulle försiggå från Köpenhamn, Backeberg och en annan smålänning vid namn Sjöstrand beslöto att följa Niklasson i väg. Själva uppge de, att det var för gammal vänskaps skull. Det är emellertid tänkbart, att andra motiv spelat in. En slarvigt förvarad tusenlapp kan glida ur en ficka och falla på marken. Finns ingen till hands för att taga vara på den, kan den då bli stulen. Och i varje fall har en person med tretusen kronor på fickan den moraliska skyldigheten att bjuda på något.
Niklasson, Backeberg och Sjöstrand anlände till Köpenhamn, utan att någon av tusenkronorna föll ut ur Niklassons ficka. Emellertid visade han sig ädelmodig och inviterade på en automat, där det intogs fyra smörgåsar och ett glas öl per man. Därefter gick man och besåg stadens sevärdheter utifrån. Man avbröts av en regnskur, som visade sig så envis, att Niklasson svärjande och bannande såg sig tvungen att inköpa ett hotellrum. På detta hotellrum sutto de tre vännerna i fem timmar och talade småländska, under det regnet skvalade på rutorna. Till slut blev Backeberg hungrig och vågade en antydan om att ett par smörgåsar skulle smaka gott. Det var ännu inte sex timmar sen de ätit på automaten. Niklasson for upp med ögonen ljungande av förtrytelse:
--Ni är då heller aldrig nöjda, om inte magen står på er som en trumma!
Klockan tio på aftonen avreste Niklasson. Hans två vänner tillviftade honom ett kyligt farväl och gåvo honom råd med avseende på den sparbank, i vilken han skulle placera sina tretusen.--Men Niklasson överlistade alla. Långt från att placera de tretusen i en sparbank, köpte han en amerikansk farm för dem. Utlämningstraktater finnas inte för personer, som överge vetenskapen för lantbruket, och på farmen tillämpas för övrigt de botaniska insikter, han förvärvade vid universitetet. Med klockbyte och buffelskoj lär han göra sina fyratusen dollar om året. Han är gift och omgives av en växande barnskara. Livet ler mot honom.
Det enda som retar honom är böckerna, blompressen och bolstern som kvarstannade i Sverige. Han vet att det är fåfängt att skriva efter dem. De ha redan donerats till det nyupprättade småländska nationalmuseet i Jönköping.
EKONOMISK ÖVERSIKT
Den förflutna veckans penningmarknad har präglats av Japans försök att »dumpa» koreanska värdepapper i Söul. Statslånet av 1875 sjönk mycket riktigt från 84-1/2 till 60-5/8, men någon krasch kan man absolut inte tala om. Lånen av 1901, 1902, 1903, 1904, 1905 föllo knappt 1/16 poäng; under det de från 1906-1919 höllo sig förvånande väl, i det en nedgång från 79-5/8 till 47-1/32 under omständigheterna kan lämnas ur räkningen.
Efter allt att döma är den koreanska krediten god, och kejsardömet Korea skulle haft utsikter att få rött tryck i P. Hannibal Pfeils ekonomiska kalender, därest dennas utgivande tillåtits av polisen.
P. Hannibal Pfeil anlände till Stockholm för ett antal år sedan i avsikt att skapa sig en framtid i det praktiska livet. P. Hannibal Pfeil var eljest teolog och hade i elva år med iver ägnat sig åt dogmatiska studier. Hans öknamn bland studentkamraterna var också mycket riktigt groggmatikern, eller i vissa kretsar biskopen av Flasconien. Själv vidkändes han icke detta episkopat _in partibus infidelium_; men hans näsa avlade sitt vittnesbörd mot honom. Den var stor och röd som en av de gurkor, vilka italienarna kalla pefferoni och som verkligen smaka tiodubbel peppar och ge världens solidaste törst. P. Hannibal Pfeil hade icke varit i Italien, utan hade förvärvat sin törst i hemlandet och utan pefferoni. Överhuvudtaget älskade han icke omvägar, när det gällde törsten. Bra krogar, många krogar och nära mellan dem, var devisen i hans signetring.
P. Hannibal Pfeils studier betraktades icke såsom de bort av de teologiska professorerna. Efter elva år tröttnade han också på att besvära dem med vidare tentamina, packade sin kappsäck och for till Stockholm. Det var hans önskan att slå igenom som affärsman. Det gjorde honom detsamma i vilken bransch. Utom att han ville ha en god och lätt plats, som gav höga inkomster och tillät honom att grundligt undersöka krogförhållandena i Stockholm, hade han inga bestämda önskningar eller planer.
Han fann att sådana platser som han önskade långtifrån voro vanliga. Efter att ha sökt dem förgäves hos redan existerande firmor, beslöt han att starta en egen firma med åtminstone en sådan plats. Även nu var han ytterst tillmötesgående vad bransch och art beträffar.
Förra veckans fluktuationer på den övriga värdemarknaden voro ävenledes rätt obetydliga. Canadian Pacific förhandlades till ett antal av 200,000 och en kurs av 153-1/11. Guldbolaget Västafrikanska Pactolos steg mot förväntan 120 poäng. Skulle ryktet tala sant, när det påstår att tyskarna i fredstraktaten ålagts att inköpa det guld, som fattas i de 100 miljarderna, hos detta bolag? En artikel i _Ekonomist_ kunde tyda i denna riktning. _Times_' yrkande på en tvångslikvidering av samtliga räntabla tyska företag gav anledning till en mindre hausse i Berlin. Överhuvud äro börsens utslag märkvärdiga, och det ekonomiska livet följer principer, som i klarhet stå långt tillbaka för de principer, av vilka P. Hannibal Pfeil lät sig ledas vid utarbetandet av sitt _Ekonomiska register över Stockholm_.
P. Hannibal Pfeil startade mycket riktigt en egen firma, med en väl avlönad direktörsplats och med mycken ledig tid. Detta hans första företag hette _Aktiebolaget Tubalkain_, Stål och Smide. Han mindes från skolan, att Sverige innehåller mycket stål. Det varade i tre månader och efterträddes av _Flora & Pomona_, Frukt- och Blomsterbörs. Han sade sig själv, att många människor gå med blommor i knapphålet och att ännu flera äta äpplen. _Flora & Pomona_ överlevde _Tubalkain_ med en halv månad och efterträddes av _A.-B. Panem & circenses_, Matvaru- och förlustelsecentral. Detta bolag, som dock vädjade till ännu mer sunda och primitiva behov än lusten att leva vegetariskt och skära med stålknivar, levde knappt en månad. När P. Hannibal Pfeil hämtat sig från sin förvåning häröver och såg sig om efter ett nytt objekt för sin verksamhetslusta, fann han till sin smärta, att folket i Stockholm började visa honom samma misstroende som de teologiska professorerna i Lund. Han fick inte tecknat ett öre för sitt nya bolag, _Amor & Hymen_, Diskret äktenskapsförmedling. Samtidigt voro alla hans pengar slut. Vad skulle han göra?
Det dröjde åtskilliga dagar innan han räknade ut det, men när hans plan var färdig, vittnade den både om människokännedom och vacker tankegång. Han hade beslutat att utge ett ekonomiskt register över Stockholms affärsmän. Nuförtiden, sade sig P. Hannibal Pfeil, startas många osolida företag, ja, rent av företag som äro beräknade på att utnyttja allmänheten. Vad har allmänheten för värn mot sådant? Intet. Allmänheten är okunnigare än ett barn i affärssaker. Vem kan därför göra allmänheten en större tjänst än den som ger ut ett ekonomiskt register? Det är just vad jag tänker göra. Jag går upp till firma efter firma; jag säger dem vad min plan är; jag ämnar utge ett register över Stockholms affärsmän; det kostar femtio kronor att komma med i mitt register; osolida firmor med rött mot några tiors extra avgift för färgtrycket.
Detta var P. Hannibal Pfeils plan för att skydda allmänheten mot svindel. Den kvävdes i sin linda, som många andra vackra och goda företag, naturligtvis av polisen, som ansåg sig själv kunna skydda allmänheten mot skojare. Till råga på köpet ansåg den sig böra göra det i ett bestämt fall--fallet P. Hannibal Pfeil. P. Hannibal Pfeil arresterades för utpressningsförsök och led orättvist det för sådana simpelheter stadgade straffet. Därefter återvände han till universitetet och studerade juridik.
Vad valutamarknaden beträffar, sjönko tyska mark till 25 öre, under det engelska pund stego till tjugufem kronor.
DÄRPÅ EN FUL HISTORIA
Lördagen den 24 augusti var Håkansson senast synlig utanför kaféet Gyllene Vinthunden. Sedan dess är han spårlöst försvunnen. Uppgifterna från dem, som senast sågo honom, växla med avseende på hans tillstånd och utseende. Några förklara, att han var berusad, andra vidhålla motsatsen. Vare härmed hur som helst, Håkansson syntes senast lördagen den 24 augusti och har sedan icke avhörts.
Jag kände Håkansson från universitetet, där han studerade i ett antal år och sökte få spikad en doktorsavhandling om _Det afrikanska Mqunfolkets dialekter_. Avhandlingen blev spikad, men icke på universitetet, utan på stadens renhållningsverk, där vänner och beundrare av Håkansson spikade upp den en vacker majnatt. Den hängde där till bortåt middagstiden följande dag, då ryktet, som med tusen tungor går genom städerna, nådde Håkansson med en viskning om det passerade. Kl. 1,15 nedrev Håkansson sin vid skampålen naglade skrift och sönderslet den offentligt som Luther sönderslet påvens bannbulla. Han riktade några varmt kända ord till den hop, som åskådade honom; om de förstodo dessa ord, är osäkert. Håkanssons dialekt var sällsammare än det afrikanska Mqunfolkets. Skulle det visa sig, att han är död, skall jag skriva en avhandling om den, med tanken riktad på ett filologiskt stipendium. Hans tunga var konstruerad efter principen för den fyrtaktiga dieselmotorn: »bopp-bopp, jag, bopp-bopp-bopp, vill dricka». Det lät alldeles som en explosionsmotor, där de vanliga orden voro den överflödiga, utströmmande spillgasen. »Du, bopp-bopp-bopp, är en fähund», sade Håkansson, »bopp-bopp-bopp, jag skall titta hem till dig i morgon.»--Det sista stilprovet bringar mig på allvarliga tankar. Skulle Håkansson vara i livet och läsa detta, kommer han att titta hem till mig, och då är jag förlorad. Det hus, där Håkansson träder över tröskeln, är dödens. Han är som termiterna. Han lämnar inte huset, förrän han uppätit allt ätbart, utdruckit allt drickbart och jagat invånarna i landsflykt. Det finns tusen exempel härpå. Det finns endast ett exempel på att han överlistats. Det härrör från en prästgård i Småland, och är ovederläggligt sant. Prästgården står ännu kvar och familjen lever ett trevet och lyckligt familjeliv. Den reser midsommarstång, och på julaftonen dansar den kring det smyckade julträdet. Och dock föll ett ögonblick dödens skugga, kastad av Håkansson, in över dess dörrtröskel.