Part 3

Vi gå längs en landsväg, stenlagd som en stadsgata. Det växer högt gräs emellan stenarna. Det är längesen man körde här. Efter ett par minuter stå vi vid en bro, som går över en liten å. Men bron binder inte längre samman två stränder, den skiljer dem åt. Vid vartdera landfästet går det en ribba över den, omvirad med taggtråd. Mellan dessa ribbor är ingen mans land. Hindret ser inte oövervinnligt ut. Det påminner närmast om när barn leka krig. Men i denna puerilitet ligger det ingenting löjligt.

Under bron flyter den lilla ån, sommarstilla, täckt av vass och näckrosor. Ängarna, som gå ned till den på vardera sidan, ha högt, vajande gräs och lysa av blommor. Husen på bägge sidorna ligga inbäddade i trädgårdar och se gamla och burgna ut. Vi veta att det talas samma språk i dem. Allt är på den ena sidan ån som på den andra. Och dock är allt olika. Ty den ena sidan tillhör livet och den andra sidan döden. På vår sida göra blommorna rätt i att lysa. Över den andra sidan ligger det en skugga. Döden och svälten ha brett sina vingar över den i redan många år. Och som deras representant står en enda person på andra sidan bron--en gråklädd landstormsman med gevär och bajonett. På vår sida av bron står som pendant en liten flock svartklädda kvinnor och män och ser på honom. Han rör sig inte; han säger ingenting; han stirrar rakt framför sig. De säga heller ingenting, men de behöva inte göra det för att man skall förstå, att de ha släkt på andra sidan.

Detta är alltså gränsen.

Plötsligt skymmes himlen. Vinden har blåst fram en hel molnarmé, som breder ut sig över det blå. Solljuset försvinner, först på andra sidan, så på vår. Reinhardt kunde inte ha arrangerat det bättre. Den gråklädde landstormsmannen står kvar, stel och orörlig, lutad mot geväret. Men de svartklädda människorna på vår sida börja tyst gå upp längs den gräsbevuxna stenlagda landsvägen.

Vi följa dem och hoppa upp på våra cyklar. Molnen lova fuktighet av ett slag, som vi inte sätta värde på. Vi spänna i under tystnad och efter ett par timmar äro vi framme i Ribe. Vi finna erotologen där. Han har också varit vid gränsen, men motats över den av den unga barnensdagskvinnan och tagit före oss på tåg. Livet har sina stormar.

VERANDA MOT HAVET

Den fetaste av de tre cyklisterna lade från sig jordgubbsskeden och tände en ny cigarrett.

--Ah! sade han. En lagom lång cykeltur, ett kallt bad i solnedgången och en lagom stark måltid--alla ljuvligheters ljuvlighet och krona.

Den minsta av de tre cyklisterna sög de sista dropparna ur sitt madeiraglas.

--Du har rätt, sade han, och jag satt själv och tänkte detsamma. Men då jag gjorde det, kände jag ett stygn i mitt hjärta i likhet med de personer som stenade Stefanus. Ty vad bevisar en sådan reflexion? Att man håller på att bli gammal. Ungdomen är den tid, då man inte känner efter hur det känns. Medvetandet att man har det bra är den första signalen från ålderdomen, som är den tid, då man inte har det bra.

Den tredje av cyklisterna var en av de personer, som tala i citat. Han skyndade sig att citera Salomo om de år, om vilka man skall säga: de behaga mig icke. De båda andra tego. Den fete återtog, vänd till den minste:

--Du har rätt. Jag ser, att du är förvånad över att jag medger det. Men det är därför att jag på det viset får tillfälle att lancera en sats som jag tänkte ut i eftermiddag, medan vi cyklade.

Den berör lögnaktigheten i ett gammalt ordspråk. Detta ordspråk säger, att kunskap är makt. Det är ett omtyckt ordspråk. Det sitter över skoldörrarna, och på reklamhäftena från bokförlagen. Den som förnekar det blir stenad. Jag skall vara så modig. Jag påstår att det är lögn.

--Vad behagas! ropade den tredje cyklisten. En lögn att kunskap är makt? Är du ignorant?

--Tyvärr inte, sade den fete. Jag vet för mycket både om andra och mig själv. Jag vet om mig själv, när jag är lycklig, och det minskar min lycka. Och vad jag eljest vet har varken gjort mig mäktig eller lycklig. Men låt oss taga saken i större perspektiv. Låt oss tänka på samhällena. År det samhälle mäktigast, där kunskapen är störst? På intet vis. Alexanders okunnighet förde honom till Indien. Romarnas okunnighet var den solida basen för det romerska riket. Så länge den kunde bevaras, växte riket och var omöjligt att besegra. I samma stund som den började ge plats för kunskaper, föll det samman. Vad som gjorde att tyskarna fruktade engelsmännens inträde i världskriget, var framför allt den solida, sekelgamla, brand- och dyrkfria anglosaxiska okunnigheten om allt som ligger utanför England. Det är den som gör att England hittills aldrig förlorat ett krig. Det borde resas ett monument åt den, tre gånger högre än Nelsonpelaren.

--Du pratar, sade den minste cyklisten. Ska vi inte ha kaffe?

Han ropade på kyparen utan att avvakta de andras svar.

Himlen över havet hade grånat. Skyarna tornade upp sig i fantastiska drömbyggnader, under vilkas botten en strimma vallmorött solsken trängde fram som ett spett. Drömbyggnaderna voro underminerade och färdiga att störta.

--Gud vet, om vi kan cykla i morgon, sade den tredje cyklisten. Jag tror det blir regn.

--Landet behöver regn, sade den fete cyklisten. Jag hoppas det får regn. Det är ett kunskapsrikt land, och varje bonde vet hur många millimeter regn, det behövs för skörden. Men jag undrar om någon bonde i detta kunskapsrika land ber samma bön som de kinesiska bönderna be sedan urminnes tider. Den kinesiske bonden säger: må det regna först på statens åkrar och därefter på mina. Det är hans enkla och oreflekterade bön. Men hur många millimeter det skall till, vet han säkert inte. Han är djupt okunnig, och har bevarat sin okunnighet genom fem årtusenden. Därför är han personligen lycklig i motsats till oss, och därför kommer Kina att överleva alla andra riken. Den vita raseri är bara en betydelselös episod.

--Hör upp med ditt dumma prat, sade den tredje cyklisten. Jag förstår, att en person som du försvarar okunnigheten, men de kunskaper du har skulle inte engång besvära en kines. Och i Kina hade du varit halshuggen för lättja för länge sedan. Vill du ha någon punsch?

--Det du säger om mitt öde i Kina, sade den fete cyklisten, bevisar bara kinesernas beundransvärda klokhet ytterligare. Nå ja, låt mig få ett glas punsch då, men må det regna först i edra glas och därefter i mitt. Skål!

APOLOGI FÖR KONUNG HERODES

Jag bor för närvarande på ett förtjusande sommarhotell. Utanför mina fönster sträcker sig bukten, blå- och gröngnistrande i solskenet, som var dag väller ned i en fors mellan de vita sommarskyarna. De tre revlarna draga sina marmorgröna band parallellt med den vita strandremsan; utanför dem går vattnet mörkblått med små ilskna vågor och innanför dem sliter det upp sig i tusentals attacker mot stranden. Nästan nere vid strandbrynet löper den vita, släta landsvägen, och på andra sidan om den, bakom villorna, ligger skogen. Bokarna stå mäktiga, svällande, djupgröna; här och där ge de plats åt en uthuggning eller ett böljande vetefält. Det är ett nordiskt Arkadien, där bullret från världen saknar resonans, och där jag, ovärdig, fått rum.

Livet är skönt.

Varje morgon klockan tio--ty jag är lat--drar jag på mig de nödtorftigaste kläderna och går ned i badhuset. O, ljuvligheters ljuvlighet och krona--saltvatten, klart grönt saltvatten, som bär mig och sköljer mig, en simtur och en kontemplativ vila i vattnet med händerna under huvudet och den sommarblå himlen över mig!--Frukost utan restriktioner och en cigarrett. Man kan arbeta; man har lust att arbeta. Allt är underbart. Livet är skönt.

Livet var skönt till för fem dagar sen.

För fem dagar sen fick jag nya grannar. Ett äkta par från huvudstaden hade skrivit och bett om rum. Det fanns ett rum ledigt. Detta rum var rummet bredvid mitt, och värden hyrde intet ont anande ut det till det äkta paret, som önskade rum. För fem dagar sen kommo de, och livet förändrades i ett slag för mig. Solen miste sin glans; havet svartnade; himlen svartnade; blommorna blevo doftlösa; fåglarnas sång tystnade för ett barnskrik.

Ja, ett barnskrik. Ett litet barn har öppnat sin späda, tandlösa mun och utan att säga ett ord förändrat hela Arkadien. Solen lyser utan värme över ett trist och intetsägande landskap; blommorna sloka på sina stänglar; fåglarna ha stoppat huvudet under vingen, besegrade av ett barnskrik. Ett infernaliskt, outtröttligt, genomträngande barnskrik. Inte ett högt furiosobarnskrik, utan ett klart, oemotståndligt, obevekligt, stackatobarnskrik. Ett skrik, som vittnar om att detta barn, fastän blåögt, i rakt nedstigande led härstammar från det folk, som med sin röst välte Jerikos murar. Ett skrik, som börjar så fort det lilla barnet öppnar sina ögon och som fortgår i en otrolig, oavbruten serie till dess det sluter sina ögon. Ett skrik, som ingen maskin på jorden skulle kunna prestera utan att bli hes efter fyra timmar, men som detta lilla tre månader gamla, djävulska barn med lätthet utsänder dygnet runt. Det är otroligt. Det är outhärdligt. Det är beundransvärt. Det är helvetiskt.

Jag tassar uppför trapporna sent om natten. Jag har suttit på sommarhotellets veranda sedan eftermiddagen, ehuru jag skulle ha arbetat. Arbetet är omöjligt på mitt rum. Ingen musa i världen kan göra sin skygga viskning hörd genom det lilla barnets skrik. Alltså blir det hotellverandan, och ända dit sänder barnets sagolika strupe stänk av sina tonvågor. På hotellverandan går eftermiddagen, aftonen och en del av natten. Vid midnattstid tassar jag uppför trapporna till mitt rum. Äntligen är allt stilla. Evighetsrösten vilar. Jag kan få sova, vilket jag inte fått på flera nätter. Liksom en inbrottstjuv smyger jag mig in på mitt rum. Jag klär av mig med en varsamhet som om det gällde en invalid. Jag lägger mig försiktigt i sängen. Jag sluter ögonen av vällust, bara jag tänker på sömn...!

Just då utsänder sängen en svag knirkning. I en timslång sekund svävar jag mellan fruktan och hopp, så är saken klar. Det obevekliga barnet har hört mig och rapporterar nu för Gud och världen, att den vuxne stört framtidsväsendet i dess av änglar beskyddade vila. Det skriker till himlen över mig som de oskyldigas blod ropar från marken. Na-na-na. Det varierar inte sin anklagelse; det fastslår den genom att upprepa den om och om igen med katonisk konsekvens. Det upprepar den så länge, att jag utmattad faller i sömn.

Jag drömmer om zoologiska trädgårdar, mordförsök, krig och dambassänger. Det lilla barnets röst är det underliggande substratet till alla dessa drömmar. Äntligen tystnar den. Jag vaknar. Jag saknar ackompanjemanget till min sömn. Barnet låter mig ligga vaken länge nog för att morna mig. Det är inte att hoppas på mer sömn. Jag stiger upp och sätter mig till skrivbordet. I samma nu lyfter det sin röst till en höjd, klarhet och gällhet som överträffar eller tycks mig överträffa allt vad det förut presterat. Jag försöker att vänja mig vid rösten, som man vänjer sig vid sfärernas musik, att sluta öronen för den, att ta det hela som ett skämt. Ack, vad förmår jag mot det lilla barnet? Efter två timmars fåfäng kamp ger jag upp och går ned och badar. Jag behöver svalka mitt värkande huvud. När jag kommer tillbaka, är det tyst i rummet bredvid. Jag vågar inte tro mina öron. Jag störtar fram till skrivbordet och fattar pennan. Från rummet bredvid kommer ett egendomligt ljud. Först förstår jag inte, vad det är. Det är inte barnet. Därpå går det upp för mig: det är barnets fader och moder som knappt troende sin lycka utstöta ett matt hurra! I samma ögonblick hör jag den riktiga rösten igen--den omutliga, outtröttliga na-na-na-rösten. Det lilla barnet har ingen tanke på att låta gäcka sig. Det vet, vilket århundrade det lever i.

Detta är en apologi för den mycket förtalade regenten och realpolitikern Herodes, konung av Betlehem.

WELTPOLITIK

Många människor syssla nuförtiden med storpolitik. Man sluter fred (eller gör det rättare sagt inte); man ändrar gränser; man beräknar skadestånd av själva fan. Jag läser därom i tidningarna, fastän jag lovat mig själv att låta bli. Blir det fred, blir det utan min medverkan, och blir det krig igen, sker det också mig förutan. Det enda som följer av tidningsläsning är fördärvade nerver. Jag är en rå hädonist.

Det fanns emellertid en tid, då jag levande intresserade mig för åtminstone ett storpolitiskt problem. Men om jag berättar detaljerna, komma de endast att bekräfta att jag är en rå hädonist.

Det var sommaren 1913. Jag låg i Monte Carlo, var fattig och hade ett umgänge, som endast mot sin vilja var fattigt. _Jag_ fann mig med en franciskans tålighet i syster Armods energiska famntag. Det är faktiskt. Åtminstone inbillar jag mig det nu, när sex år ligga emellan. Men låt oss tala om Louise av Koburg.

Jag hade ingen personlig beröring med denna prinsessa. Visserligen kände jag två grevar och en italiensk markis, men de voro inte i stånd att introducera mig i de kretsar, där Leopold II:s dotter rörde sig. Den ene av grevarna var greve Borgacz från Ungern (som visserligen var av god familj, i det att det var hans bror som senare formulerade ett visst ultimatum till Serbien); den andre var greve Origoni, som numera odlar peppar på en franska staten tillhörig domän i Guyana. Markisen hade lösskägg och en stor räkning hos sin hotellvärd. Nej, ingen av dessa ädlingar var i stånd att introducera mig i Louises av Koburg krets. Den som höll på att göra det var svensk och hette--men nej. Inga namn!

Denne svensk var systemspelare. Trots sin ungdom--han var 24 år--hade han besegrat hasarden. Icke mindre än fem ofelbara system stodo till hans förfogande, när han ville spela--och fick kapital. Det var just det det hängde på. Han behövde kapital. I samma ögonblick han fick det, var kasinot sålt, dess guld hans, och han och hans vänner burgna män för livet. Ingen har bett livligare för en annans räkning än jag för W:s. Och plötsligt tycktes mina böner verka.

En vacker dag berättade han mig följande vid ett stycke franskbröd med salt och ett glas franskt brännvin:

I kasinot hade han gjort bekantskap med en tyska av god familj. En äldre tyska. (W. var en vacker pojke.) Denna tyska hade fattat ett livligt intresse för hans system nummer tre, det på dussin och transversaler. Och nu berodde allt på prinsessan Louise av Koburg.

Hur kunde så många människors framtid bero på Louise av Koburg?

Jo, Louise av Koburg, som var dotter till Leopold II, hade i denne en hård fader. Leopold II nekade sitt barn de pengar, som tillkommo henne, och på grund härav måste hon processa med honom. Sådant är livet. För att föra processen behövde Louise av Koburg pengar, och dessa pengar hade hon delvis lånat av den äldre tyska, som W. träffat i kasinot. Fick Louise pengar, fick tyskan pengar; fick tyskan pengar, fick W. pengar; och fick W. pengar, var kasinot sålt med man och mus. Och W. och hans vänner rika.

På så invecklade trådar hänga institutioners och människors öden.

Nu återstod en sak, sade W. Det var nödvändigt, att jag tog till Mentone.

Varför var detta nödvändigt?

Jo, W. ville veta om den gamla tyskan fått pengar av Louise. Han hade som en aning om att hon hade det, men han ville inte fråga direkt. Varför inte? Nej, ty då kunde den felaktiga uppfattningen lätt insmyga sig hos henne, att W. var nödställd, behövde pengar och var tvungen att sälja sitt system till underpris.

Jag medgav, att detta var sannolikt. Men hur skulle jag få reda på om tyskan hade fått pengar eller ej?

Bah! En man med mitt skarpsinne och vinnande sätt! En barnlek--en fullkomlig barnlek. Tyskan bodde på Hôtel des Acacias. Det gick som en dans.

Nåväl, jag skulle ta till Mentone. Men då fick W. lov att ge mig till biljetten. Jag var luspank.

Käre bror--jag beklagar. Jag också. Du får gå.

Gå! Gå till Mentone! Nästan en hel mil!

Varför inte? En uppfriskande promenad. Och målet som vinkar oss: kasinots ruin, allmänt välstånd över resten av linjen!

Gott. Jag skall gå.

Jag gick.

Jag gick en kilometer, jag gick två, längs stranden av det blå Medelhavet. Mina skor voro lätta och tyngde mig inte. Jag gick, och under det jag gick, utmålade jag kasinots undergång för mig själv; jag utpenslade den i detaljer, tävlande med Yttersta domens i Michel Angelos framställning. Jag såg guldet hopa sig i drivor kring W. och mig. Jag såg krupiärerna begå självmord; jag såg monsieur Blanc på knä för W., tiggande om nåd. Jag hörde W. svara honom (torrt, som det står i romanerna):

--Fem millioner, och jag slutar!

Jag såg upp. Jag befann mig vid Cap S:t Martin. Det återstod mer än en halv mil. Och mina fötter voro ömma. Men det fanns intet val. Vidare!

Jag gick och gick, kilometer efter kilometer. Till slut var jag så trött, att jag inte orkade mer. Jag befann mig just vid en spårvagnshållplats. Och plötsligt erinrade jag mig en sak: i min byxficka låg ett enfrancstycke från Charles X:s tid. Det saknade giltighet; varenda affär, jag kände i Monte Carlo, hade delgett mig detta och spottat ut det. Men--

Jag hoppade upp på spårvagnen, som just kom. Vi körde, och jag stack till konduktören det fula myntet med Charles X:s drag nedåtvända. Han måste ha varit numismatiker, ty utan att vända myntet sade han omedelbart:

--Den går inte. En annan.

--Jag har ingen annan, sade jag.

Nåväl. Kanske var han välvillig. Kanske trodde han sig kunna prångla ut den odugliga francen själv. I varje fall behöll han den och lät mig åka till Mentone (dit turen för övrigt kostade 30 centimer). Och när jag kom dit, trött i fötterna, torr i halsen och varm och svettig över hela kroppen, fick jag en repetition i Johan Jacob Borelii logik.

Det finns i logiken, säger denna skrift, något som heter _petitio principii_. Det är: när man utgår från en otillräckligt bevisad förutsättning.

Fick Louise av Koburg pengar, fick tyskan i Mentone pengar. Fick tyskan pengar, fick W. pengar. Fick W. pengar, var kasinot sålt och vi alla rika.

Denna kedja var utan en felande länk. Men en av länkarna var inte hållbar.

Louise av Koburg hade fått pengar av Leopold II, åtminstone en del. Tyskan på Hôtel des Acacias hade fått pengar av Louise av Koburg--åtminstone en del. Men W. fick inga pengar, ty tyskan hade rest från Hôtel des Acacias, så fort hon fått pengar. Kasinot kunde dra nattmössan över öronen och sova lugnt ännu en tid.

Allt detta utforskade jag på hotellet i Mentone.

Det var första och sista gången jag blandade mig i Weltpolitik. Det var också första och som jag hoppas sista gången jag tjuvåkte på tåg--hem till Monte Carlo för att undervisa W. i _petitio principii_.

MONSIEUR ELLÈR I KURRAN

Jag är släkt med en fransman vid namn des Esseintes, om vilken en man, som dog som trappist, skrev en bok. Herr des Esseintes gjorde imaginära resor. Ljuset över en gata eller doften av en cigarrett gör nuförtiden mig samma tjänster, som Cook gjorde mig förr i världen. En algiercigarrett, som någon rökte på ett kafé, befordrade mig i går till rivieran.

Jag gick vid det blå Medelhavet; de gulvita husen med sina gröna fönsterluckor dåsade i solljuset; palmerna rasslade över mitt huvud; och om inga vidare fåglar sjöngo, berodde det på att de uppätits av befolkningen. Ty, som jag engång för länge sedan påpekat, dessa sydlänningar äro ett praktiskt folk, som föredrar en fågel i grytan framför tio i skogen.

Ja, man skulle kunna kalla dem för materialister, men älskvärda materialister. De äro hjälpsamma och hjärtegoda. De äro det av instinkt, vid alla tider på dygnet, i alla förehavanden, t.o.m. när de äro anställda i polisen. _Egomet qui loquor_, jag som talar till eder, vet det, ty jag har själv blivit arresterad i Monte Carlo.

Hunnen hit skjuter den skandalhungrige läsaren upp ögobrynen, lägger från sig cigarren och mumlar:--Aha! Men varför--

Jag avbryter läsaren, som önskar fråga, varför den skarpsynta monegaskiska polisen inte behöll mig. Det var av hjärtegodhet. Men låt mig lägga aktstyckena i saken på bordet.

Det var en aprilafton 1913. Jag hade fått en anvisning från Sverige på ett belopp, som endast kunde kallas mindre. Intet annat adjektiv passade på det. Jag hämtade det på posten, och på vägen från posten till min bostad föll djävulen över mig. Djävulen öppnade dörren till en biljardakademi, gav mig en puff i ryggen och sade:--Ah, visst fan. Det tjänar inget till att förneka det: jag älskar att spela biljard. Mest lina, men nästan lika högt engelsk _snooker_. Jag hade spelat snooker på Den uppgående solen i Tottenham Court Road med en tvivelaktigt hederlig polack, vars fader var i tullen, och markören på stället. Jag ansåg mig rätt på det klara med snooker. När djävulen nu öppnade dörren till elfenbensakademien, var det första jag såg en snookerbiljard och en engelsman, som spelade snooker med sig själv, och som förväntansfullt betraktade mig. Djävulen skrockade och drog sig tillbaka. Inom en minut var jag mitt uppe i spelet med engelsmannen.

Nu är det med engelsmän som spela snooker, att de dricka whisky samtidigt. Den som förlorar partiet, betalar whiskyn. Jag vann partiet nummer ett och den därunder konsumerade whiskyn. Jag vann partiet nummer två och den under tiden assimilerade whiskyn. Jag vann partiet nummer tre, plus den samtidigt absorberade--

Nej, detta är ingen kaféräkning. Jag vann alla partierna utom det sista. Under det sista partiet upptäckte jag, att, om jag var styvare än engelsmannen i snooker, engelsmannen var styvare än jag i whisky. Långt ifrån att medge detta föreslog jag att vi skulle ge oss av till en annan lokal. Den sista resten av svenskarnas vikingalynne, lusten att byta lokal, satt i mig. Vi lämnade biljarden och togo en droska. Av obekant anledning trugade jag på engelsmannen fem francs till att betala droskan. Därefter somnade jag. Fridfullt.

Jag vaknade vid att en person ryckte mig i armen. Jag slog upp ögonen och såg att denne person var kusken. Han var fet, svart och önskade pengar. Jag sade:

--Engelsmannen har fått pengar till er. Kusken sade:

--Betala! Här finns ingen engelsman. Fem francs! Jag såg mig om; han hade rätt. Engelsmannen var borta.

--Betala! ropade kusken. Betala!

Hade han inte ropat, hade jag kanske betalat. Nu slog det mig, att allt vad jag hade kvar var tio francs. Jag har sagt, att postanvisningen var mindre. Tio francs betydde mitt livsuppehälle i lika många dar (på den tiden). Och denne kusk ville ha mig att betala körturer med dem! Aldrig.

--Jag betalar inte, sade jag till kusken och steg ur vagnen. Aldrig!

Kusken krängde på ett ögonblick av sig rocken och flög mot mig, brinnande av lust att förvandla mig till rostbiff. En intresserad folkskara slog krets om oss. Jag gjorde mig under höga rop redo att lida för min tro, då kretsen klövs och en fet, monegaskisk polis tog på sig glasögon och ställde sig mellan kusken och mig. Varför han tog på sig glasögon, vet jag inte, men han gjorde det.

--Han vill inte betala! ropade kusken. Ah, porcamadonnacorpodichristosacramentoporcodio! han vill inte betala, men han skall! Han skall! Fem francs! Betala!

--Betala, min herre, sade den fete polisen. Ni har åkt droska; ni måste betala.

--Jag har givit engelsmannen pengar att betala med, sade jag. Min röst var brusten.

--Var är denne engelsman? sade polisen.

--Han har försvunnit, ropade kusken. Ah, porcamadonnacorpodichristoporcasacramento, betala, betala! Fem francs!

--Aldrig, sade jag.

--Till polisstationen! sade polisen.

Vi stego upp i droskan, polisen, kusken, en vän till kusken, som var ännu mer upprörd än kusken, och jag (motståndslöst). Vi reste till poliskontoret och togo plats kring polisernas förmaksbord.

--Vad är ert namn? sade polisen.

--Ellèr, sade jag, ty så heter jag i Frankrike.

--Och ert namn? sade polisen till kusken.

--Giannini! ropade kusken. Ah, porcosacramentoporcamadonna--

--Monsieur Ellèr, sade polisen, ni måste betala monsieur Giannini fem francs.

--Aldrig, sade jag och föll i sömn. Man väckte mig omedelbart. Kusken och hans vän dansade på golvet av mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen lyfte handen.

--Attention! sade han. Giv akt! Han vill tala.