# Förbannelse över de otrogna!

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/forbannelse-over-de-otrogna-12499/index.md

--Den privata äganderätten är icke blott omöjlig, antisocial och brottslig. Den är löjlig.

Därefter satte han sig i sitt rum i den Heliga synodens lokaler och påbörjade det elfte bandet av sin _Kritik av äganderätten_. Det var hans mening, att hans anklagelser skulle kulminera i detta band. För sitt inre såg han redan slutsidan med en kursiverad sista rad:

Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.

Hans arbete på detta band stördes varken av larmet från kulsprutorna på gatan eller av nödropen från visiterade borgare. Dessa ljud voro musik för professor Poppenberg. De voro som ett ledmotiv för hans arbete. De gjorde att det gick fram med stormsteg. De, och hans pennskaft.

Professor Poppenberg kunde icke tänka sig att skriva med något annat pennskaft. Han hade räddat det genom aderton års landsflykt. De krävande pensionaten i Bern hade hånlett åt det, när professor Poppenberg, tillfrågad om han ägde något, visade på pennskaftet och sade: detta. Det var gammalt, slitet, bitet och färglöst, men det var det pennskaft som nedskrivit de tio banden av Kritik av äganderätten och som nu raspade ned sida efter sida i det elfte och kulminerande bandet--bandet som skulle sluta med kursivsatsen:

Den privata äganderätten kan karakteriseras med ett ord. Detta ord dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.

En dag fick professor Poppenberg besök i sitt rum i den Heliga synodens lokaler. En deputation från Jeniseisk (i Sibirien) hade tillryggalagt fyratusen värst för att hälsa förintaren av den privata äganderätten, och som nu raspade ned sida efter sida i det, dess hyllning. Några timmar efter det den lämnat honom för att återresa till Jeniseisk gjorde professor Poppenberg en förfärlig upptäckt: hans pennskaft var borta.

Hans pennskaft var borta! Pennskaftet, som förintat äganderätten i tio (och ett halvt) band, var borta. Hur? Det fanns endast en förklaring: det hade stulits. En medlem av delegationen från Sibirien hade begagnat tillfället och gjort det oerhörda.

Professor Poppenbergs hår reste sig på hans huvud. Hans ögon lågade; hans näsvingar skälvde. Hans röst darrade, då han trädde in på proletariatets styrelsekontor och sade:

--Delegationen från Jeniseisk har arbetat mot proletariatets intressen. Den har stulit mitt pennskaft. Utan detta pennskaft kommer det elfte och kulminerande bandet av min Kritik av äganderätten icke att skrivas. Detta band är slutkapitlet i proletariatets bibel. Jag fordrar delegationen från Jeniseisk arresterad, mitt pennskaft tillbakalämnat och gärningsmannen skjuten.

Det skedde så. Professor Poppenberg skrev det elfte bandet färdigt samma natt. I detta band överträffade han sig själv. Han beslöt att sätta slutsatsen med fetstil:

Den privata äganderätten kan karakteriseras i ett ord. Detta ord dräper den i ett hugg. Den privata äganderätten är löjlig.

TOLFTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET

Äntligen--äntligen skulle tåget gå!

Det hade varit sex ruskiga timmar! Sex timmar i ett sådant litet nordtyskt hål, där man endast vistas, om man är handelsresande eller studerar vid den polytekniska anstalten; över sex timmar där, och bara för en idiotisk stationskarls skull. Tåget från Hamburg hade naturligtvis haft direkt förbindelse till Rheine och Holland--naturligtvis!--och så står karlen och bedyrar motsatsen länge nog för att tåget till Holland skall ge sig av från spåret bredvid! Det var så att man kunde bli galen! Dömd att vänta sex timmar bara för det! Man skulle nästan kunna tro, att den där stationskarlen vore köpt och betald för att--men nog med det. Som det var, hade den lilla nordtyska staden denne stationskarl att tacka för sex timmars besök av en celeber resande--plus ett antal tyska mark. Många restauranger hade den ju inte, men de som funnos hade lagt märke till dagen. Både kyparna och den öldrickande söndagspubliken hade stirrat på mannen, som drack den ena tredubbla whiskyn efter den andra--men med sådana mätglas _måste_ man göra dem tredubbla, och whisky var motgiftet nummer ett.

Varför i all världen blåste de inte av tåget?

Nå, en försenad resande! Gjorde de sig verkligen besvär med att vänta på en sådan tredjeklassare? Han såg ju ut som en folkskollärare på landet, blå överrock, svart filthatt, celluloidkrage och grön kappsäck! Vad nu? Han styrde kurs på andraklassvagnen. Ressällskap, och sådant ressällskap till på köpet! Det här var en lyckad söndag. Där stod han i kupédörren, och nu gick tåget.

--Goddag, min bäste herre, goddag!

Trodde han man önskade hans bekantskap? Han tänkte kanske presentera sig, sin blå överrock, sin svarta hatt och sin gröna kappsäck! Bäst att avstyra det med detsamma. Det finns ingenting så avkylande som en kall stirrning och dödstystnad. Så där, räckte det? Nej, det tycktes inte så. Mannen med den blå överrocken lyfte sin svarta hatt med ett soligt leende:

--Ni kommer från Hamburg?

Vad fan angick det honom? Hur kunde han för resten gissa det?

--Ni är utlänning?

Vad innerst i dödsriket angick det honom?

--Jag kan se, att ni inte är härifrån. Jag känner nästan alla människor här. Jag är teologie studerande och har verkat någon tid som pastorsadjunkt, därför känner jag de flesta här.

Haha! Det var omöjligt att hålla sig allvarsam. Teologie studerande! Verkat som pastorsadjunkt! Vad gjorde han i tåget? Det var ju söndag. Han skulle väl vara ute och hålla aftonsång vid den här tiden.

--Är det inte syndigt att resa med tåg om söndagen, herr pastor?

Han ryckte till för tonfallet.

--Syndigt? Nej, varför det? Den moderna luterdomen är frihetens religion. Man kan göra allt, när man kan bedja sitt fadervår om kvällen med gott samvete.

--Verkligen? Allt?

--Allt! Vår evangeliska försynstro åstadkommer det.

--Aha! Ni tror alltså på en försyn?

--Om jag tror på försynen? Naturligtvis, min käre herre, naturligtvis.

--Det gläder mig att göra er bekantskap. Jaså, det finns en försyn, och man kan göra allt, om man kan läsa sina böner på kvällen! Det öppnar möjligheter för en kasuistik, som lämnar jesuiternas långt bakom sig. Jag hade en vän--får jag berätta?

--Med nöje, min bäste herre, med nöje.

--Min vän var vad man kallar förhoppningsfull. Hans föräldrar voro allvarliga, gudfruktiga människor. Men de voro fattiga. De hade inte råd att låta honom studera, som han ville. Det var deras stora sorg. De bådo till Gud om hjälp för sonen, dag efter dag. Då ingrep en släkting till familjen alldeles oväntat och gav honom pengar.

--Försynen, min bäste herre, försynen.

--Detsamma sade hans föräldrar. Min vän fick studera. Delvis skötte han sig bra, och delvis hade han tur--föräldrarna kallade det för försynens ingripande. Han tog sina examina med glans, men framgången gick honom åt huvudet, och han slog sig på rackarliv.--Är det här gränsstationen?

--Nej då, dit är det en stund ännu. Ni är visst nervös, min bäste herre. Nå, hur gick det er vän?

--Hur det gick med honom? Han gjorde tvetydiga skulder, och skulderna växte som en lavin. En vacker dag såg han sig tvungen att antingen begå självmord eller rymma. Han hade ödelagt en lovande framtid på två år och två månader. Hade han inte fått pengar att studera, hade han aldrig kommit i tillfälle till det. Försynen gjorde ett misstag, när den skaffade honom dem, eller vad säger ni?

--Jag vet inte. Vad tycker ni själv?

--Jag? Jag tror inte på någon försyn. Jag har bara berättat om min vän som ett fall för er kasuistik. Jag glömde visst att säga er, att han föredrog att rymma framför att begå självmord. Han krossade sina föräldrars liv i vilket fall som helst. Nå, vad säger ni? Vad hade försynen för mening med att låta honom få pengar?

--Nu äro vi visst vid gränsstationen. Vad försynen hade för mening? Ack, min käre herre, hur skulle vi blinda kryp kunna utrannsaka försynens mening?

--Er motfråga är inte snillrik som argument. Låt mig göra er en sista fråga: låg det i försynens intresse, att min vän skulle komma undan?

--Ackackack, vad ni kan göra frågor, min bäste herre! Om det var i försynens intresse, att er vän skulle slippa straff? Det förefaller inte så. Här kommer en man som jag känner, nämligen polischefen vid gränsstationen. Han har ett papper i handen och ser ut, som om han hade en fråga att göra er. Åtminstone kommer han rakt på oss. Vad ser jag? En arresteringsorder! Nej, det förefaller inte, som om försynen skulle vilja låta er vän slippa undan--d.v.s. er. Farväl, min herre, farväl; tro mig, det finns en försyn, och försök att foga er i dess rådslag!

ÅTER ETT MÄRKLIGT DÖDSFALL

Från Oklahoma meddelas över Amsterdam, att svensk-amerikanske undersåten Charles Augustus Johnson (Karl August Johansson) avlidit därstädes i en ålder av nära sextio år.

Det är en i många hänseenden märklig person som härmed gått ur tiden. För den yngre generationen torde Karl August Johansson (Röde Kal-Agust, var hans binamn på sin tid), vara i det närmaste obekant. Det kunde måhända ha sitt intresse att uppliva ett par data.

Karl August Johanssons anlag gingo i utpräglad grad åt det filologiska. Redan som ung insåg han den stora skillnaden i betydelse mellan Long Island och Långholmen. Det dröjde inte heller länge, innan han praktiskt omsatte dessa insikter. I augusti 1889 packade han sina koffertar under ett nattligt besök i en känd stockholmsgrosshandlares våning och vände för alltid sitt fosterland ryggen.

Hans öden i det nya hemland han valt sig--Nordamerikas Förenta stater--voro många och brokiga. Det bleve för långt att söka ge ens en överblick av dem. Hans största bedrift, och den som blev hans livs olycka, var övertagandet av en större del av Förenta staternas statsskuld.

Härmed tillgick på följande vis. En mörk julinatt år 1893 var en av statsdiligenserna på väg från fort Seymour i Texas till Lehigh i Oklahoma. Dessa distrikt voro på den tiden knappt halvciviliserade. Städer funnos nästan icke, järnvägarna lågo i sin linda, och befolkningen bestod av guldgrävare, nybyggare och indianer. Den återstående fjärdedelen utgjordes av äventyrare. En av dem som dragits hitut av ryktet om dessa förhållanden var Karl August Johansson, och sagda julinatt gjorde han sin stora kupp. Han stannade diligensen med sin revolver, övertog vad av värde som fanns i den och så lät han den fortsätta.

En hastig undersökning övertygade honom om att han lyckats över förväntan. Ej mindre än trehundratusen dollars i Förenta staternas statsskuldbevis voro, oräknat ett antal guldur, belöningen för hans företagsamhet. Då han på grund av det stora antalet kringstrykande element fann det orådligt att gå med så stora summor på sig, nedgrävde han allt utom en obetydlighet på ett ställe, som han förut utvalt härtill. Därpå uppsökte han ett nybyggarläger i närheten och sökte en välbehövlig vila.

Nästa morgon arresterades han i lägret. En kusk på diligensen hade känt igen honom. Han nekade på det bestämdaste och med en så passionerad vältalighet, att han undgick den lynchning, man förberedde åt honom. I stället fördes han till närmaste stad, vid vars domstol han trots sitt nekande dömdes till fem års straffarbete. Han mottog straffet med ett invärtes leende. Vad voro fem år? När de voro förbi, väntade honom en förmögenhet.

Människan spår. Under den tid Karl August Johansson tillbragte i arbete och ensamhet, växte staten Oklahoma som en svamp efter regn. Städer grundades, järnvägar byggdes; på den plats där Karl August Johansson stoppade posten låg nu staden Columbus. Han såg det med förvåning, då han efter frigivningen anlände dit. Han lovade sig att stifta en donation till nytta för invånarna i detta monument åt hans företagsamhet. Men först måste han finna sin skatt. Den borde ligga i utkanten av den nya staden, enligt vad han beräknade. Döm om hans känslor, då han, ankommen dit, finner att man föregående dag på det sätt som är vanligt i Amerika, flyttat dit ett femvåningshus och placerat det just över hans deponerade penningar!

Resten av Karl August Johanssons saga är sorglig. Han sökte gräva sig in under femvåningshuset, han hejdades, ådömdes böter och sattes på nytt i fängelse, då han icke kunde betala dem. Han ville köpa huset, bli fastighetsägare:--all right, pengar på bordet!--Jag skall betala er efter köpet, allt, kontant! svarade den olycklige. Man hånskrattade åt honom. Man tog honom för en förryckt. Månad efter månad irrade han kring huset, stirrade på det, sökte åter och åter gräva sig in under det. Man blev otålig; man satte honom på hospital. Han utskrevs och skyndade genast tillbaka till sin älsklingsplats. Huset stod kvar! Ingen brydde sig om att flytta det mera! Och under det lågo hans trehundratusen! År 1902 insattes Karl August Johansson i det nybyggda statshospitalet, från vars fönster han hade full utsikt till femvåningshuset. Han omtalas som en våldsam och mycket oregerlig patient. Femvåningshuset stod kvar en efter amerikanska förhållanden ovanligt lång tid. Det stod kvar ännu, när Karl August Johansson i år slöt sina ögon.--Sannerligen, man kommer att tänka på det gamla skriftordet: om Herren inte bygger huset, så arbeta de arbetare fåfängt!

DALAI PEDERSEN

Från Lhassa meddelas över Bangkok, att den tibetanska buddaistiska kyrkans lamas, samlade till val av ny Dalai lama, enhälligt givit sina röster åt danske undersåten Rasmus Pedersen.

Härmed har endast det inträffat, som var att förutse, som länge varit förutsett av framsynta personer. Men ehuru valet icke kan sägas komma överraskande, är det dock ur allmänmänskliga synpunkter så glädjande, att vi anse oss böra ägna det några rader.

Vid Rasmus Pedersens vagga torde få ha anat den bana som väntade honom. Han föddes i Vognmagergade i Köbenhavn för femtiofem år sedan. Fadern var okänd, modern ökänd. Efter att ha försökt sig i ett antal yrken fick Pedersen elva år gammal anställning som piccolo på Hotell d'Angleterre.

Härmed hade han i själva verket funnit sin plats i livet. D'Angleterres hörnkafé blev bestämmande både för hans levnadsbana och för hans livsuppfattning. Här lärde han sig att intet är viktigare än lugnet; att den som behåller det i alla situationer är situationernas herre; att den som förlorar det--t.ex. en kund som väntat tre kvart på en kopp kaffe--i och med detsamma förlorar allt och till på köpet gör sig löjlig.

Anade han redan då, om än dunkelt, varthän hans så tidigt förvärvade levnadsvisdom skulle föra honom? Ingen vet det. Från d'Angleterres hörnkafé kom han till à Porta; från à Porta--då tjuguårig--till Industrikaféet. På båda dessa ställen växte och mognade hans livsuppfattning. Han lärde sig att med händerna knäppta på ryggen, försjunken i kontemplation, se hän över huvudena på ett halvt dussin gestikulerande gäster, som ville ådraga sig hans uppmärksamhet. Han lärde sig att när de inre rösterna talade till honom, sluta örat för de rop om materiella njutningar, som stego från hopen runtomkring. Han tyckes med ett ord redan nu ha nått fram till den första av de åttafaldiga sanningarna, som leda till Frigörelse: att allt det yttre är ett sken, en synvilla utan värde.

Från Industrikaféet kom han till det nyöppnade Bristol och därmed var han inne på fulländningens stadium. Försänkt i grubbel genomtänkte han på detta kafé de sju återstående av Sanningarna; intet kunde störa honom i hans betraktelser, varken ett danskt bönfallande: Hör nu, Pedersen..., eller ett svenskt rytande: Vaktmästare, för satan, är ni döv?--eller ett norskt bergrasdånande: Nej nu, Fan sværte og fortære mig, myrder jeg denne Tjeneren! För den, vars sinne är upptaget av den åttafaldiga sanningen, äro dessa ljud som ett avlägset fågelkvitter. Vad är kaffe och kakor mot mahâyâna, den stora vägen till frälsning? Vad är kaffe och punsch mot hînayâna, den trånga vägen? Vad är whisky och soda mot drömmen om nirvâna? Adepten gör de heliga åtbörderna; han knäpper händerna på ryggen, han petar sig i näsan för att hålla sinnet mottagligt, och i sitt inre mumlar han: Allt är lidande. Det är ett lidande att icke uppnå vad man önskar; det är ett lidande att uppnå det och inse önskningens fåfänglighet. Betänken det, I som sorlen omkring mig! Undertrycken lusten efter kaffe, kakor, punsch och pjolter, och I haven tagit det första steget mot frigörelsen från återfödandet!

Efter Bristols stängning flyttade Pedersen, försänkt i grubbel över den åttafaldiga sanningen, till Paladshotellet. Han fortsatte att enligt Buddas föreskrift icke räcka världen någon annan hand än tiggarens. Och där nådde honom budskapet om det beslut som fattats i Lhassa. Han går nu den största fulländningen i möte. Till och med de ringa rester av omvärldens larm, som nådde honom i Paladshotellets Marmorhave, skola tystna. Ensam i sin kyliga klostercell i Lhassa kommer han att vrida sin bönkvarn, vars entoniga slammer skall erinra honom om gästernas rop på kaféerna. Sanningen kommer att blomma fram i hans själ som en vit, oberörd lotus; till dess han vid Krischnas sida, i gudomligt passiv tolerans, endast gör de sista heliga tecknen i det Nirvana som han drömt om från sin ungdom.

SAMTAL MED HOMPA

--Tänk att träffa dig här i Köpenhamn! sade Hompa. Det var fan så roligt. Det är djävligt längesen, va?

--Det är visst sju år sen. Du är dig lik.

--Ja, vaffan tycker du, va! När man går och torkar i ett sånt hål. Men hör du, den här vaktmästarn är för djävlig. Vad är det för en betjäning ni har här i Danmark. Hör nu vaktmästarn, hallå! Hallå! Hör ni inte, karl, för satan? Kommer aldrig smörgåsbordet och snapsen och ölet? Ä, mä, bä, vaba. Jag ger fan i ert prat. Lär er tala så man kan begripa er. Kommer det eller kommer det inte? Jaså, det kommer. Nå, låt det komma i dag då. Tag över till Sverige och lär sig servera, vaktmästarn.--Hör du, det var allt en djävla idiot till vaktmästare, va? Nå, där kommer det äntligen. Men det var fan så roligt att se dig.

--Verkligen oväntat.

--Du kände visst inte igen mig först, va?

--Nej, det är ju inte så lätt, kära du, efter så många år--

--Nej visst. Jag trodde ett tag du inte ville känna igen mig.

--Är du tokig!

--Äh, du begriper väl skoj, för fan, va? Hahaha! Ska vi ta helan? Men herrejesus då, vaktmästarn! Vaktmästarn! Vad är det här för brännvinsglas? Kallar ni det för brännvinsglas? Vad in i helvete menar ni? Tag över till Sverige, karl, och lär sig, hur ett snapsglas ska se ut, och kom inte och bråka med mig, för det går inte.--Men vi får väl ta helan som den är då. Skål på dig, gamla fähund! Roligt att ses--äh, det smakar, va? Det var längesen man fick den. Det kan aldrig bli för dyrt, va?

--Är det längesen du fick en sup?

--En sup? Är du tokig, finns inte i Sverige mer. En i månaden är det mesta.

--Men ni har stora snapsglas?

--Riktiga glas för fan, som di ska va. Vi tar väl halvan med detsamma. Det var gott med smör igen. Och franskbröd, jo, jag tackar, jag. Hur har du det för resten, din gamla lymmel? Det går ingen nöd på dig va? Men är det inte trist att aldrig höra svenska?

--Å, man hör det inte så sällan.

--Hör du, vi tar väl tersen med detsamma, och så kan vi få det varma. Vaktmästarn! Vaktmästarn! Det var väl en hurrande djävul--nå där kommer han med biffen. Men koss i jesu namn då, karl, vad är det här för en servering! Vad fan menar ni med att ge mig kokta potatis till biffen? Och så ingen lök på! Nej, det är för djävligt. Kan ni inte lära er att laga mat här i Danmark? Ni skulle ta över till Sverige och se, hur vi lagar det. Ä, mä, bä--hur var det? Beställde jag en fransk böff. Det heter biff, karl, lär er tala rent, men än sen då?

--Kära bror, förlåt att jag blandar mig i saken. Du beställde en fransk biff och det här är en fransk biff, med persiljesmör och kokt potatis.

--Det är ett djävla sätt i alla fall. Vad begriper jag mig på deras franska böff? Men, det smakar ju gott. Hör du, vi tar väl kvarten med detsamma? Tjo--nä, hör du, tira där, va! Det var ett djävla stiligt fruntimmer. Tjo, lilla fröken, hur står det till med hälsan och kärleken ... vafannudå, kände du henne? Det var en annan sak. Ä, ta och presentera mig, va?

--Jag är rädd att det inte går, kära bror. Hon är visst i sällskap.

--Äsch, vad gör det? Nu är vi i Köpenhamn, och där ska man väl för fan ha lov att roa sig. Skål på dig! Djävla roligt att se dig! Men jag tycker du har blivit så allvarsam sen sist.

--Tycker du det? Jag vet inte. Det är väl tiderna.

--Dom ger man väl fan i, inte sant, vaktmästarn? Vaktmästarn är en trevlig pojke, fast vaktmästarn är en gammal fähund. Skål på sig, vaktmästarn! Egentligen är ni några fähundar allasammans här över, och sura se ni ut när det kommer en svensk hit, men våra pengar, dom har ni ingenting emot, va? Dom tar ni emot, va, vaktmästarn? Hur mycket blir det här? Det är jag som bjuder, förstår vaktmästarn, därför att jag inte sett det här gamla nötet på flera år. Halvtress och halvfjäss, hör du, vad är sejsten å halvfjäss?

--Tjugusex kronor och tjugufem öre, sade jag. Hompa gav tjuguåtta och femtio. Vaktmästarn fick sålunda tolv kronor i dricks. I mitt tycke för litet.

Till sommaren lär det komma en invasion av Hompor.

VID GRÄNSEN

På morgonen upplyser erotologen oss om att han tänker stanna i Kolding. Vi få cykla vidare ensamma.

Vi emottaga hans meddelande med förståelse och en viss grad av sinnesro. Vi erinra oss en ung kvinna, som vi sågo dagen förut, då det var barnens dag i Kolding. Med en fin anspelning på detta, som icke engång en dövstum skulle kunna missförstå, lämna vi erotologen åt sin saliga plåga, och stiga upp i tåget.

Vi äro nämligen på cykelfärd, och så fort det finns backar förut, ta vi med tåget. Utanför Kolding ligga backar på ända till femtio meters höjd. Vi ta följaktligen tåget tre stationer fram, så är det gjort.

Vi stiga ur tåget. Med en snabbhet och beslutsamhet, vartill vi hittills inte sett några spår, rusar samfärdsmedlet av över den flata slätten. När vi komma ut framför stationen, märka vi orsaken: den sidvind, som förföljt oss sedan resans början, har övergått till rak motvind av en orkanlik styrka--tre à fyra sekundmeter. Det är därför tåget har rusat sin väg. Det har velat förebygga ytterligare fusk i protokollet. Det anser, att en cykelfärd är en cykelfärd. Med en suck sätta vi oss upp på cyklarna och vända dem så att vi få medvind. Det måste väl finnas järnvägståg på det håll där medvinden slutar, säger min kamrat. Jag låtsar inte ha hört honom. Man har då karaktär.

Det går undan söderut en stund. Plötsligt vrider vägen av mot väster. Medvinden är slut, sidvinden börjar, och då inga järnvägståg finnas i synhåll, finna vi oss i det oundvikliga. Vi vrida av åt väster och börja brottas med elementen.

Vägen går rak och sandig, saffransbrun i färgen. På bägge sidor om den ligger heden; här och där är den uppodlad; här och där står en granplantage eller en björkdunge; men för det mesta sträcker den sig stor och obruten åt alla håll. Vinden får självkänsla när den går fram över en sådan slätt. Den inser, att den har vissa chanser. Den beslutar att utnyttja dem mot oss. Vi få spänna i, så att det värker i benen och korsryggen.

--Skulle det vara gott med en öl? ropar min kamrat över axeln.

Jag anser frågan vara retorisk och underlåter att svara. Plötsligt skymtar en bokdunge och några hus rakt förut. Vi göra samtidigt idéassociationerna: _hus--människor i dem--alla människor äro törstiga--krog--öl_. Vi spänna i med spontan energi och på några minuter äro vi framme. Vi svänga om en vägkrök. I samma ögonblick hejdas vi av en röst.

--Stopp! Man får inte cykla ned till bron!

Vi hålla tvärt inne. Den som har hejdat oss är militär. Men varför får man inte cykla längre?

--Man får inte cykla ned till bron, upprepar soldaten. Men man får gå dit ned.

--Varför då?

--Det här är gränsen.

Det är sant, det pågår ett världskrig.

Gränsen. Ordet slår ned i oss. Vi sätta tyst från oss cyklarna.

--Vi gå naturligtvis dit ned, säger min kamrat.