Part 1

FRANK HELLER

FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA!

1949

INNEHÅLL.

Förbannelse över de otrogna! För hundra år sen Sanningen om Sten Hallongrens död In memoriam Målaren Blauvogels brott Professor Poppenbergs pennskaft Tolfte söndagen efter trefaldighet Åter ett märkligt dödsfall Dalai Pedersen Samtal med Hompa Vid gränsen Veranda mot havet Apologi för konung Herodes Weltpolitik Monsieur Ellèr i kurran All överklass är instiftad från ovan På tal om Niklasson Ekonomisk översikt Därpå en ful historia Torgskräck Betulander såg sin chans Olaf Storfossens camouflage Konung Ödipus Målerisk julafton

FÖRBANNELSE ÖVER DE OTROGNA!

_Förbannelse över de otrogna, som säga att Gud icke är Gud och har givit oss vassröret att skriva med._

Till den vise astrologen Omar, kallad Tältmakaren, kom en dag i hans bostad i Naishapur en dervisch av sufisekten och sade:

--Omar, Hassans son, du sysslar med fåfängliga ting. Du skriver dikter, som hela folket läser och lär utantill. Men all visdom finnes i Koranen, och den som ger folket annat att tänka på hindrar dem i det ena nödvändiga.

--Tag plats, min broder, sade Omar Tältmakaren, två dina fötter, och vila dig efter färden. Det är sant, att folket älskar mina dikter. Men vad är naturligare? Jag skriver för att berömma livet, kärleken och vinet, som jag och alla människor älska. Jag ger mig icke ut för att undervisa om de högsta tingen, om vilka Koranen ensam meddelar all upplysning. Men två dina fötter, min broder, och förfriska dig, medan vi tala om Koranen (vars namn vare lovat), ur denna bägare.

--Olycklige! ropade dervischen efter att hava fört bägaren till munnen. Du har lockat mig att dricka vin! Jag har syndat mot Koranen, och på den yttersta dagen, när jag skall vandra över svärdseggen till paradiset, kommer jag att vackla och falla ned i Tophet!

--Töm denna bägare och några till med mig, svarade Omar, och du kommer att redan i afton med vacklande gång vandra in i paradiset.

--Denne hädar! ropade dervischen. Koranens ord finnas i hans hjärta, men det är en ond ande som sammanfogar dem!

--Det är du som hädar, sade Omar, om du kallar vinets ande för en ond ande. Det rus, som kommer av vinet, är milt och förgår av sig självt, men det som uppstår av att döma andra, är hätskt och växer från timme till timme.

--Jag överlämnar dig åt förbannelsen, sade dervischen. Men även om de otrogna icke omvända sig, rädas de åtminstone, när en olycka hotar dem. Har du icke hört, att tatarernas konung Kublai Khan har intagit Nasirabad och kokat tjugutusen människor i olja? Utanför Hindipur har han rest en pyramid av hundratusen människohuvuden.

--Jag beklagar alla som dö, sade Omar. Och står det skrivet att jag skall kokas i olja, kommer det att ske. Vad sen? Har jag inbillat mig, att jag skulle undfly döden? Om nu döden blir så smärtsam, vad gagn har jag då av att jag själv plågat mig? Står det skrivet, att mitt huvud skall uppstaplas i en pyramid av dödskallar, kommer det att ske. Vad så? Det enda som är av betydelse är, att det dessförinnan har härbärgerat vissa tankar och även ett antal rus.

--Förbannelse över hädarna! ropade dervischen. Jag förstår ditt övermod. Jag vet att du också mäter stjärnornas gång och förutsäger framtiden, vilket Allah på det bestämdaste förbjudit oss. Du har läst i stjärnorna, att Naishapur skall skonas.

--Ingalunda, sade Omar. Intet är sannolikare, än att Kublai Khan även intager vår stad.

Dervischen bleknade.

--Omar, Hassans son, sade han, ehuru Koranen förbjudit det, beder jag dig söka utforska av stjärnorna, om även vi skola kokas i olja. I så fall skall jag redan i afton fly till Gungapur.

Omar brast i skratt.

--Dåre! ropade han. Det står skrivet i stjärnorna, att Kublai Khan skall intaga Gungapur och koka dig i vin. Men vinet i Gungapur är uselt, under det detta är gott. Töm alltså denna bägare med mig!

Men dervischen hade redan flytt med fingrarna i öronen.

FÖR HUNDRA ÅR SEN

Aftonen den 12 maj 1813 landade kapten James Mc Neill med sitt fartyg _Endeavour_ utanför den största av Tillgivenhetsöarna, som icke besökts av någon vit, sedan det portugisiska fartyget _Affonso da Costas_ besättning strandade där hundra år förut och uppåts av invånarna. Kapten Mc Neill och förste styrmannen gingo i land i en julle och smögo sig i skydd av mörkret upp till infödingarnas huvudby. De funno stammen församlad kring en lägereld. Två personer sutto i samtal just framför kaptenen och hans följeslagare. En tillfällighet ville att det var stammens hövding och dess överstepräst.

--Kai-kai! sade hövdingen. Det var en förträfflig måltid.

--Förträfflig! sade översteprästen. Låtom oss tacka den store guden Wam-wam-puh, vars överstepräst jag är, för densamma. Vi få inte låta sinnliga njutningar komma oss att glömma, vem det är som skänker oss dem. Hade icke du, o konung, offrat till Wam-wam-puh, såsom jag tillrådde, är det sannolikt, att din fiende Teo-teo nu hade kai-kaiat dig.

--Tänkbart, medgav konungen slappt. Men mina krigare äro tapprare än Teo-teos, och dessutom ha de fördelen av en sund militärisk uppfostran ända från barndomen.

--Det är sant, sade översteprästen och sökte stryka bort ett par fläckar från sin stola. Men utan hjälp av Wam-wam-puh hade deras militäriska insikter icke gagnat något.

Konungen teg och tuggade en stund på ett stycke märg, han upptäckt i en ihålig kindtand.

--Säg mig, sade han plötsligt, hur länge är det vi kai-kaiat Teo-teos stam? Jag kan inte komma ihåg det. Jag börjar bli glömsk.

--Ers majestät har ätit för gott, sade översteprästen, det är det som gör det. Om jag inte misstar mig, är det nu femtio år oavbrutet. Ers majestäts far påbörjade detta krig med anledning av att Teo-teos stam försåtligt ämnade överfalla oss.

--Teo-teos stam har alltid varit en samling lömska förbrytare, sade konungen. Var det fred före den tiden?

--Nej, ers majestäts farfar, hans far och hans farfar förde nästan oavbrutet krig i hundrafemtio år. Längre tillbaka minns jag inte. Det var tre regenter av en beundransvärd tapperhet.

--Leve de! sade konungen. Men jag får ibland så underliga idéer. Säg mig, vad tror du skulle ske om jag slöte fred med Teo-teos stam i morgon?

--Ers majestät talar, sade översteprästen, med respekt sagt dåraktigt och lättsinnigt. Hur skulle ers majestät kunna sluta fred? Vad skulle vi leva av?

--Jag har ibland tänkt något på att försöka äta kokosnötter. Här finns ju nog nötter för oss alla.

--Ers majestät! ropade översteprästen. Wam-wam-puh har befallt, att människor skola äta eller ätas. Så har det varit i evighet och så kommer det att förbli. Ingen förändring är tänkbar, ty en förändring strider både mot religionen och människans eget väsen.

Översteprästen fixerade konungen så allvarligt, att denne bleknade. Inte engång en konung kan tillåta sig allt. Gör han det, får han taga konsekvenserna, och på Tillgivenhetsöarna finns det egentligen bara ett slags konsekvenser.--

Kapten Mc Neill och hans följeslagare hade emellertid hört nog. De smögo sig tillbaka mot stranden. Styrmannen mumlade:

--Förbannade odjur! De ha levt av att äta varandra så länge de minnas! Och till på köpet våga de påstå, att de göra det på grund av en gudomlig förordning!

--Det är upprörande! sade kapten Mc Neill. Vi måste sända hit en skotsk missionär. Svårigheten blir att få honom förbi de franska piraterna. De bli värre och värre för vart år som kriget pågår.

--Hur länge är det nu vi ha haft krig med Frankrike? sade styrmannen.

--Det är snart i många hundra år. De lära sig aldrig att hålla fred.

--Det är underligt, att det alltid skall vara krig och krig. Jag tycker här skulle vara plats nog för alla.

--John! sade kaptenen allvarligt till styrmannen. Jag trodde du var en god presbyterian. Kriget kommer att finnas alltid. Kriget är en följd av syndafallet. I syndafallet fördärvades vår natur för alltid. Denna natur kan människan endast övervinna genom nåden, och nåden faller endast på några få och aldrig på fransmän. Därför kommer kriget att finnas till yttersta dagen. Minns det, John!

Följande morgon avseglade _Endeavour_ från Tillgivenhetsöarna. Året efter uppåts kaptenen och hela besättningen av invånarna på den största ön i Fromhetsarkipelagen, när de sökte landsätta en presbyteriansk missionär vid namn Mc Pherson.

SANNINGEN OM STEN HALLONGRENS DÖD

Sten Hallongren var detektivförfattare. Dessutom var han flitig dyrkare av Backus. Detta är berättelsen om Sten Hallongrens död.

För att få arbetsro hade Sten Hallongren av sin förläggare sänts ut på landet. Han skulle bo på ett torrlagt pensionat. Avståndet till närmaste krog var sådant, att det fanns utsikt att han fick sin femtiotredje roman färdig. Både han och förläggaren hyste denna förhoppning, men den hystes varmast av förläggaren. Hallongren själv ansåg, att en folkupplaga av de femtiotvå första romanerna kunde vara lika bra. Förläggaren bestred att en folkupplaga borde ifrågakomma förrän efter den hundrade romanen. Vidhåller han fortfarande denna åsikt, kommer det aldrig någon folkupplaga. Den femtiotredje romanen blev Hallongrens sista.

Detta är berättelsen om hans död.

Han hade suttit och arbetat en stund på det torrlagda pensionatet. Det gick inte. Scenerna saknade fart. Bovarna veko undan för hans koncipierande själs grepp som för greppet av en detektiv. Detektiverna famlade kring i mörker. _Skräcken_, som var hans specialitet, ville inte komma till uttryck i skildringen. Förtvivlad stoppade han manuskriptet i fickan och gav sig ut. Den friska luften skulle väcka hans slappnade fantasi till liv.

Den gjorde det inte. Den väckte i stället den andra sidan av hans väsen till liv. Den väckte den mest fruktansvärda törst på tio kvadratmils omkrets. Hallongren sökte vända om till det torrlagda pensionatet, medan det var tid. Om han stängde in sig och lät regla dörren utifrån, kunde han kanske besegra törstdjävulen. Men hans svaga föresats kom för sent. Den var redan förvandlad till en sten på vägen till närmaste lantkrog.

Denna väg var lång och gick delvis genom en skog. Men Hallongren aktade icke på vägens längd, och de enda tankar, skogen väckte hos honom, voro tankarna på den sulfitsprit, han hört skulle förtäras av vissa olyckliga. Till den grad hade Backus besegrat muserna på hans andes slagfält, att han vid ankomsten till krogen drog upp sitt misslyckade manuskript ur fickan. Med ett hånskratt rev han sönder det och kastade det vid sidan av vägen.

Därefter tillbragte han flera timmar på ett sätt som åtskilliga--mycket få--av läsarna skulle ha lust att göra honom efter. Vid elvatiden stängdes lantkrogen, och han anträdde återfärden till det torrlagda pensionatet. Han gjorde det utan entusiasm, men han gjorde det. Hans fötter buro honom i oregelbunden takt fram längs landsvägen. Hans sinnen och hans själ sovo. Men det var en orolig sömn, och plötsligt spratt han upp ur den till ett förvirrat medvetande. Var var han? Och vad var det han hört för ett ljud?

Var han var, konstaterade han lätt nog. Han stod på en nattmörk landsväg. Skogen susade omkring honom. Träden voro mörka och förvridna. Men han hade hört något utom deras sus. Han hade hört smygande steg bakom sig. Någon förföljde honom i mörkret.

Han stod en stund med bultande pulsar. Han sökte intala sig själv att han hört miste, men just som han satte sig i gång igen, hörde han ljudet alldeles tydligt--lätt prasslande steg bakom honom i mörkret. Skräcken, som inte velat komma, när han sökte frambesvärja den i sin roman, kom. Den kom som en hydra. Den grep med en fångarm om hans hjärta, där alkoholen dunkade, och med en om hans huvud. Det skymde för honom. Han började springa, men t-s-s, t-s-s, kom ljudet efter honom, obevekligt som bekymret följer ryttaren på hästryggen. Han ökade takten; han sprang för livet; till slut stannade han dödstrött, och t-s-s, t-s-s, hörde han de tassande stegen komma flygande längs den nattsvarta vägen.

Skräcken, den blinda och oresonliga, grep ett sista tag om hans hjärta och kramade till. Det var mer än tillräckligt. De förkalkade väggarna brusto, och Sten Hallongren sjönk död ner på den svarta landsvägen.

Men de prasslande bladen av hans sönderrivna manuskript, som förts efter honom av vinden, flögo fram till den fader de dödat. Två av dem lade sig på var sitt av hans ögonlock och slöto dem stilla och varligt, och ett lade sig diskret på det ställe, där de antika bildhuggarna placerade fikonlövet.

IN MEMORIAM

I dessa dagar av många dödsfall kan man knappt påräkna intresse för ett i ett främmande land. Men trots detta känner jag det som min plikt att skriva några rader med anledning av Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens bortgång.

Jens Sören Frederik Christian Nicolaisen föddes i Landemærket i inre delen av Köbenhavn ett av de sista åren på 70-talet. Redan som mycket ung gav han gott hopp om sig. Han blev tidigt en mästare i konsten att knalla en ruta och sätta i väg innan folk hunnit ut. Hans slangbåge och i lika hög grad hans tjuvaktiga fingrar voro fruktade från Landemærket till Kultorvet. Med sådana förutsättningar kan det icke förvåna, att han vid 16 års ålder övergav murarbanan, på vilken han några veckor förut gjort sitt inträde, för att ägna sig åt lösningen av nationalekonomiska problem.

Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens insats i nationalekonomien vann icke det beaktande som den haft anledning påräkna. Den hade ett fel; den kom trettio år för tidigt. Det skulle så många års fred och fyra års krig till för att den privata äganderätten skulle komma i den misskredit, vari Nicolaisen sökte bringa den; och för att denna äganderätts motståndare skulle bilda ett eget samhälle och utsända guldgalonerade gesanter, som bodde i palats. Föregångsmannen Nicolaisen fick samma lott som andra föregångsmän. Han hade knappt hunnit antydningsvis demonstrera sin uppfattning av äganderätten, innan myndigheterna försäkrade sig om hans person och satte den innanför fyra grundmurade väggar.

Placerad innanför dessa, återknöt Nicolaisen bekantskapen med muraryrket, men på sitt eget sätt. Hela hans läggning gick åt det negativa hållet. Han kände det som sin plikt, icke att bygga upp, utan att riva ned. Med hjälp av ofullkomliga verktyg nedrev han delvis en av de fyra väggar, som omgåvo honom, och gick genom densamma ånyo ut i världen för att sprida sina nationalekonomiska åsikter.

På det hela taget må det sägas, att han spridde dessa med mild hand. En och annan försvunnen överrock, ett och annat öppnat kontorsskåp vittnade om hans teorier. Något försök att med våld vinna anhängare åt dem gjorde han aldrig, och måhända var det därför han misslyckades. Det enda, mot vilket han använde våld, var de väggar, bakom vilka man gång efter gång sökte övertyga honom om det felaktiga i hans idéer. Det beräknas, att Nicolaisen från 1896, då han första gången satte sin signatur på en fängelsevägg, till 1917 brutit sig ut över ett dussin gånger. Det oförstående samhället gav honom namnet utbrytarkungen och var icke utan att känna en viss stolthet över honom, så länge han satt inspärrad. Det gjorde han i regel. Först i år föreföll det, som om samhället skulle gäckas. Från oktober 1917, då Nicolaisen lämnade fängelset i Stubbeköbing (genom väggen), till sista veckan av innevarande månad andades han oavbrutet frihetens luft. Samhället protesterade till att börja med milt, därefter med en skärpa, som växte till förbittring. Polisen över hela landet mobiliserades mot Nicolaisen. Man utsände hans porträtt till alla lokala myndigheter. Man posterade vakt på de krogar, där han brukade komma. Man skuggade hans väninnor och tvångsförhörde dem dagvis. Man jagade efter Nicolaisen med hundar--nya, dresserade hundar. Intet hjälpte. Poliserna, som skulle ha arresterat Jens Sören Frederik Christian Nicolaisen, fingo inte arrestera honom. Hundarna, som skulle ha bitit honom, fingo inte bita honom. Fängelserna, som skulle ha mottagit honom innanför sina renoverade väggar, fingo icke tillfälle att öppna sig för honom. Alla laglydiga medborgares harm växte till raseri. Vad var meningen? Skulle en gammal förbrytare som han bedraga samhället på vad han var skyldig det? Nej, det fick inte ske! Samhället fordrade Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat.

Samhället skulle få vad det begärde.

Aftonen den 28 oktober var trafiken i hörnet av Vestervoldgade och Stormgade mer än livlig efter krigsförhållanden. Spårvagnar ringde och gnisslade i kurvan; bryggarvagnar mullrade fram bakom tunga ardennerhästar; cyklar fräste förbi i gatsörjan; de återuppståndna hästdroskorna rullade fram i begravningstakt. Bilar såg man däremot inte till. Dem hade kriget gjort slut på. En och annan lastbil kom slamrande. Man stirrade på den och flyttade sig ur vägen med respekt. Man var inte van vid bilar längre. De oroade en.

Plötsligt gick det en viskning genom hopen vid spårvagnshållplatsen:

--Sallatsfatet!

En stor bil med form som en flyttvagn kom rusande genom Stormgade. Den var tung och grön och rusade fram under ideliga tutanden. Det var den nya fångbilen, som avlöst de gamla hästvagnarna. Folkspråket hade låtit den behålla föregångarnas namn, sallatsfatet, men liksom andra produkter av kriget gjorde den allt för att glömma sitt ursprung. Den hade en min som om den varit en privatbil och en fart som om den varit en brandbil. Människoklungan vid hörnet av Stormgade och Vestervoldgade skingrades som agnar vid dess anblick. Några hoppade upp i närmaste spårvagn, andra räddade sig upp på trottoaren. En ensam medelålders man med försiktigt och skäggigt ansikte tycktes varken veta fram eller tillbaka. Först tog han ett par steg mot spårvagnarna, så ändrade han sig och störtade mot trottoaren, för att i sista sekunden åter ändra sig och göra ett förtvivlans språng ut mot spårvagnarna. Det föreföll, som om anblicken av en poliskask inne på trottoaren hade framkallat detta beslut. Det kom i varje fall för sent. Den gröna bilen var där i samma sekund, gick över honom som en jaggernautsvagn och avklippte hans huvud under ett triumferande böl.

Sällan har ett böl varit mera berättigat. Mannen, som halshöggs av den gröna fångbilen, var ingen annan än den, som skulle ha åkt inne i den, men i oresonlig trilska undvikit det i över ett år. Samhället hade fått sin fiende Jens Sören Frederik Christian Nicolaisens huvud på ett fat, så som det önskade, och t.o.m. skulle man kunna säga på ett sallatsfat.

MÅLAREN BLAUVOGELS BROTT

Målaren Blauvogel var chef för den pluskvamperfektiska målarskolan. Denna skola var ännu icke erkänd av andra personer än chefen och medlemmarna. Dess lösen var: ned med Newton. Törhända kan det synas egendomligt, att en målarskola bekrigar en död fysiker, men den pluskvamperfektiska målarskolan sade med rätta: det var Newton som uppdelade ljuset i sju färger. Vi vilja göra motsatsen. Vi vilja smälta hop färgerna och återföra dem till ur ljusets enhet och renhet.

Kring denna nyplatonskt klingande formel och målaren Abram Blauvogel hade fem nya målare fylkats och bildat den pluskvamperfektiska skolan.

Dennas framgångar hos publiken voro som redan antytts icke särskilt stora. Publiken höll på Newton. Den föredrog de sju färger, den var van vid, framför urljusets renhet. De konstverk som Abram Blauvogel och hans vänner skapade, skapade de för egen räkning. De hängde i en komplett serie på väggarna i deras ateljéer. Framtidens konsthistorici skulle icke behöva göra mödosamma studieresor, när de en gång skulle skildra denna den mest revolutionerande av alla målarskolor.

De sex pluskvamperfektiska målarna med Abram Blauvogel i spetsen konstaterade publikens hållning med bitterhet men utan överraskning. Av publiken kan man vänta sig allt utom förståelse för geniet. Det finns endast ett sätt att vinna publiken: genom att besegra den. Tvinga den att ge sig på nåd och onåd. Den och dess gycklare, kritikerna. Abram Blauvogel sade det till sina fem anhängare, och de ropade: du har rätt!

* * * * *

Följaktligen fördubblade de sina ansträngningar. De målade urljuset i en renhet som var så outsäglig, att vanliga ögon icke kunde uthärda den.

Det hjälpte inte. Inga andra ögon än de tolv pluskvamperfektiska ens försökte uthärda sagda renhet. Utställningslokalerna slöto sina dörrar för den. Ingen kom till de ateljéer, där den skildrades i en komplett serie. Och plötsligt gjorde Abram Blauvogel en förfärlig upptäckt: om ingen kom till dessa ateljéer, fanns det i stället någon som ämnade gå därifrån. Målaren Leontes Qvist hade newtonska tendenser--tendenser till avfall.

Den natt, då han upptäckte detta, var den svarta natten i den pluskvamperfektiska skolans historia. Det började med ett ordbyte mellan Abram Blauvogel och Leontes Qvist. Ordbytet växte till en storm. Det slutade med ett mord.

Hellre än att se målaren Leontes Qvist återfalla i det newtonska bedrägeri, ur vilket han frälst honom, dräpte Abram Blauvogel honom med sina egna händer. Han ströp målaren Leontes Qvist och hängde upp honom vid sidan av den kompletta serien av hans verk. Det var ett konstens abrahamsoffer, fullt jämförligt med offret i gamla testamentet. Men ingen vädur infann sig för att rädda målaren Leontes Qvist.

I stället infunno sig två poliser hos målaren Abram Blauvogel. De belade honom med handjärn och avförde honom till ett statsfängelse. Han sattes i en cell, och bödeln prövade eggen på sin yxa. Det ansågs säkert, att Abram Blauvogel skulle lägga sitt huvud på stupstocken om en mycket kort tid, och den pluskvamperfektiska skolan stå utan chef.

Men det skulle icke gå så. Muserna höllo sina händer över denna den mest revolutionerande av alla skolor.

Förhöret med Abram Blauvogel kom. Han erkände villigt, vad som lades honom till last. Den allmänne åklagaren yrkade i ett kort tal på döden, och alla väntade att hans begäran skulle bifallas av domaren. Då reste den av staten utsedda försvarsadvokaten sig.

Han sade:

--Jag skall icke vara mångordig. Jag tror mig knappt behöva säga någonting. Jag ber er blott betrakta detta.

Härmed lät han täckelset falla för den kompletta serien av Abram Blauvogels verk. Urljuset i sin fulla renhet strålade för första gången mot domaren. Endast några ögonblick, så kunde han icke mer. Han satte händerna för ögonen och sade med kvävd röst:

--Det är nog! Hölj över det igen! Den som har gjort detta kan jag inte döma till döden.

* * * * *

Den pluskvamperfektiska skolan har ännu sin chef. I cellen n:r 138 på statshospitalet fortfar denne att skildra urljuset. Han gör det utan penslar och färger, men det minskar inte effekten. Det gör den nästan starkare och samtidigt mera uthärdlig för andras ögon.

PROFESSOR POPPENBERGS PENNSKAFT

Professor Felix Poppenberg hatade en sak i världen över allting annat: den privata äganderätten. Han hade dokumenterat dess omöjlighet, dess antisocialitet, dess brottslighet. Detta hade han gjort i tio band, utkomna i Bern. Professor Poppenberg, som var ryss, bodde i Bern, eftersom hans eget land hade ansett hans närvaro obehövlig för rikets trivsel. Under en lång följd av år vittnade hans egna skrifter om hans känslor för äganderätten. Endast den hövlighet, Schweiz visar utlänningar, gjorde att professor Poppenberg tolererades. Därpå utbröt den ärorika revolutionen i Ryssland, och professor Poppenberg, som var en av dess andliga fäder, kallades hem av det segrande proletariatet.

Hans hemkomst blev en triumf. Han hyllades på gatorna. Varje gång en borgare befriades från plånbok, klocka och päls, var det under ropet: »Leve professor Poppenberg! Ned med den privata äganderätten, som är omöjlig, antisocial och brottslig.» Av ett misstag hejdades även professor Poppenberg åtskilliga gånger och undersöktes. Han smålog endast mot dem som gjorde sig detta besvär, som en lärare ler mot goda elever. Han ägde intet som helst, värt att taga. Han installerades i ett rum i den Heliga synodens lokaler och uppmanades av en delegation att skriva vidare mot den privata äganderätten.

Han svarade denna delegation med de berömda orden: