Part 9

--Far då hem i frid, sade kristbrodern, ty nu är en from hövding, som heter Inge, satt på Uppsala stol. Det är en ärlig västgöte, och det är hans konungaed, att han skall tvinga östgötarna till tukt och sed. De äro freysdyrkare bara för mjölets skull, ty de tro, att Kristus är snålare om skörden. Men hälsa dem, att på en så fet jord som deras kan också Kristus giva sjunde kornet. Jag har också hört om Folke Filbyter och att han är en illa ansedd bonde. Han lär ha mer tjuvgods än min nybyggda och fattiga kyrka har gåvegods. Han låter piska gudaktiga lärare och har slagit omkull Jesu moders beläte. Jag har fått veta det genom resande köpmän. Nåväl, kanske är han till hjärtat inte någon större syndare än var och en av oss alla. Den ena skaffar sig sitt guld på härjartåg, den andra genom köpenskap, den tredje vid farvägen. Men så kan det inte längre få fortgå. Ett klart ljus är hämtat från Österland, och så många händer skydda redan om lågan, att ingen vind mer förmår släcka den. Hälsa du den rövaren från mig, att gör han inte snar bot och skickar rikliga soningsgåvor, blir det nödvändigt att skilja hans huvud från halsen jämnt så mycket, att ett skarpslipat svärd kan slinta emellan.

--Jag skall minnas dina ord, mullrade Folke Filbyter hotande. Men innan bonden på Folketuna tar kristen sed, får du hugga många järn slöa.

Efter det samtalet blevo hans tankar ännu dystrare.

Trälen däremot fick nytt mod och sade:

--Vi skola sluta att fråga efter barnet. Du hör själv, att de, som möjligen veta något, helst svara undvikande om något annat. Nu skall jag sluta att tala om barnet och bara fråga efter Jakob. Jag skall låtsas, att du är en gammal vän, som vill hjälpa honom och taga honom med dig hem.

Trälen gick in i alla hus, som lågo utefter den vänliga köpstadens gata, och talade medlidsamt om den bortstötte predikaren. Människorna voro gladlynta och språksamma, och han gav sig god tid. Innan han hunnit till det sista huset, kom han dock tillbaka och grep hästen vid betslet och ledde honom framåt med bestämda steg.

--Jag visste med mig, att i dag skulle vi åtminstone inte bli alldeles utan lön, sade han. Men låt nu mig styra. Hittills har det varit jag, som fått gå tigande bakefter.

Han fortsatte att leda hästen i rask fart, och då solen började att sänka sig, krökte vägen förbi en kulle. Den var nedtill tätt bevuxen med taggiga buskar, men överst på toppen stodo ett par aspar med darrande löv.

--Här under asparna skulle de vara, sade trälen. Genom att nyss locka fram ett ord i det ena huset och ett i det andra fick jag småningom de goda kvinnorna i Skara att ganska noga beskriva stället. Själva trodde de nog, var och en för sig, att de voro mycket försiktiga och förbehållsamma. De kunde ju heller inte veta, hur pass allvarligt vi menade med vår vänskap för den gamle ensittaren. Ja, ensittare, det är vad han lär ha blivit, och här skall han bo. Det gäller nu bara att hitta någon gångstig genom de taggiga snåren.

Han förde ned hästen i gräset, och då han kom till kullens bakre sida, som vette från farvägen, visade sig en trappliknande stig upp till ett träkors och en liten torvlagd riskoja. Utanför ingången satt Jakob och lappade sina skor och var så upptagen av sitt arbete, att han icke märkte främlingarna.

--Har du gossen hos dig? frågade Folke Filbyter.

Jakob spratt upp, väckt av den djupa rösten, och sträckte oroligt huvudet över buskarna åt andra sidan. Han trodde, att ropet kom från vägen, och först när han vände sig om, fick han klart för sig, att han var funnen av bonden från Folketuna.

--Nej, vid Kristus, jag är ensam, svarade han med ängslig iver. Varför rider du kring här i skarabygden? Sluta upp att söka efter barnet. Du kommer ändå aldrig att hitta det.

--Nu är det för dig vi komma, Jakob, sade trälen. Folke Filbyter tycker, att det är synd om dig och vill taga dig med sig. Därför går jag nu genast upp med en repstump och hämtar dig.

--Är det bara mig ni söka, då blir jag lugnare till mods. Det var Ingevald, som gav mig barnet. Han bad mig att taga det. Jag var ingen tjuv. Men jag vet, Folke Filbyter, att du anser dig ha husbonderätt över allt levande på din gård. Blir det dig till någon lisa, så tag gärna hämnd på mig.

Han slutade med sitt arbete och tog på sig de halvlappade skorna. Sedan kom han ned. Folke Filbyter lät då binda honom vid sadeln och tvang honom att gå med bredvid hästen hela den långa vägen hem.

När de slutligen voro på skogsstigen ovanför Folketuna, mötte de Ulv Ulvsson. Han var också till häst, och ingendera ville rida ur vägen för den andra. Hästarna stannade framför varann och fnyste och grinade fientligt.

--Rid ur vägen du, jag är storbonden här på trakten, sade Folke Filbyter, och de båda ovännerna sågo varann stelt i ögonen.

--Nej, rid du, jag är äldst, svarade Ulv Ulvsson.

Då sprang Jakob emellan, så långt hans rep räckte, och höll hästarna i sär.

--Farligare karlar än du, Ulv Ulvsson, och du, Jakob, släppte jag aldrig genom gårdsgrinden, sade Folke Filbyter. Varför uppsökte ni mig i mitt ide? Jag bad er aldrig att komma. Ni togo ifrån mig barnet och Ingevald och min sinnesro och gjorde mig ensam och skydd. Ni bestulo mig i mitt hem på allt och klädde av mig naken inför mina egna trälar och läto mig bara behålla det röda silvret och guldet.

Då böjde Ulv Ulvsson litet på huvudet och red åt sidan in mellan träden.

--Vår väg blir allt smalare och trängre, granne, sade han. Vi få väja för varann, men helst utan att tala.

De försvunno åt var sitt håll i skogsmörkret, och hovtrampet hördes knappt i det djupa barret.

När Folke Filbyter kom hem till gården, lät han kedja Jakob vid väggen med en kalvklove, som blev hopböjd till ett halsjärn och starkt nitad. Det var vid väggen inne i stugan, och somliga dagar räckte han honom resterna på fatet, när han själv slutat att äta, men andra lät han honom svälta. Han flyttade sin bänk så nära väggen, att Jakob kunde känna ångan från maten, och långa timmar satt han och stirrade på sin fånge under oavbruten tystnad.

En afton, när maten var framsatt och elden på härden lyste upp hela stugan, sade han äntligen till honom:

--Jakob, nu är det tid att tala. Var är min son?

--I mitt hjärta, husbonde. I mitt hjärta och mina tankar är han var stund. Mer säger jag dig aldrig. Därtill fäste jag mig för mycket vid det barnet. Du må lägga på mig alla de kval som du har makt till, ändå skall jag tiga.

--Trälar, sade då Folke Filbyter, hetta upp ett järn på elden och blinda därmed tiggaren. Han är inte värd att ännu en gång få återse den stora härliga solen.

Bryten gjorde då, som han befallde, och glödgade ett järn i askan. När det blev vitt, gick han bort till Jakob och höll upp hans ögonlock och blindade honom på bägge ögonen.

--Kvällen är stjärnljus och fager, sade Folke Filbyter och bjöd Jakob fatet, som han icke rörde vid. Vill du som jag, så språka vi en stund. Måhända klarnar småningom ditt minne, då du inte längre förvirras av det, som är utomkring. Säg mig, Jakob, vet du något om min son?

--Jag har gott minne, och jag vet, att jag ville honom väl.

Folke Filbyter makade sig framåt på bänken och böjde sig ned över honom.

--Det som mest trycker mig, är att jag inte kan ana mig till, hur han nu har det. Finge jag också aldrig mer se honom, skulle jag dock stiga lugnare i högen, bara jag hade visshet. Kanske kryper han på golvet i en koja och får hugg och slag, medan jag här sitter vid mina skattkistor, som jag till ingenting kan bruka. Kanske har han det gott och leker och växer bland vänliga människor till en hjälte, inför vilken Ulv Ulvssons söner komma att buga till marken. Aldrig skall han då ha en tanke för mig, aldrig ödmjukas av en hågkomst från det hem, där jag åldras i elände--jag som ändå skulle giva det sista jag ägde för två tacksamma och minnesgoda ord.

Svedan hindrade Jakob att tala, men trälarna lade ett handkläde fuktat med kallt vatten över hans ögon, och då svarade han:

--Att omskapa honom, det var min önskan, att göra honom så olik dig, att ni skulle kunna mötas utan en tanke på frändskap. Om jag fått råda, vem vet vart jag hunnit. Men din son är bara en begynnelse, Folke Filbyter. Han kan leva lika länge som du och få söner och sonsöner.

--Du tror då, att han ännu är i livet. Med halvkvädna visor vill du inbilla mig, att jag straffar dig orättvist.

--Det fanns en tid, då jag ropade förbannelse över orättvisan i världen, men jag har slutat upp. Nej, piska våra kroppar med dina hårda vingslag du, orättvisa, och väck oss, väck oss! Styrkt blev jag redan den gången, då jag fick de första käppslagen på Folketuna, men så stark som nu har jag aldrig känt mig. Och vad hade det blivit av Ingevald, om inte orättvisan tryckt in en tagg under hans fot? Orättvisan är den sträva och stickiga ved, som måste staplas upp, där eld skall brinna.

--Bekänner du om min son, skall du i stället för straff och orättvisa få en lysande belöning. Och du skall få en nedbruten mans tack.

--Det är bara det onda, som skall belönas, husbonde. Lär dig leva så, att du aldrig kan få full rättvisa.--Ingen påve har gjort mer för kyrkan än jag, skriver den store Gregorius i Rom, och därför måste jag falla.--Det är rätt skrivet, Gregorius. Den, som handlar i godo, skall heta ond, och de bästa skola kallas de sämsta. De skola kallas de sämsta till och med av dem, som i hemlighet mycket väl veta, att det är en himmelsskriande osanning. Hur skulle det se ut här i livet omkring oss, ifall de goda förlorade vissheten om straff och började att räkna på vinst alldeles som de onda? Då bleve det goda ett ännu värre ont än det onda. Belöningar äro människors verk, och med dem söka de att till sitt eget fördärv rubba orättvisans grundvalar. Hur krymper inte allt stort i sina mått, när det lönas efter förtjänst, men det, som förgås i orättvisa, det fortsätter att ropa, ungt och evinnerligt, ännu ur sin grav. Orättvisan är det djupaste och heligaste, som blev ingjutet i skapelsen, på det att starka varelser skulle kunna uppstå.

--Ulv Ulvsson lär nog mena, att jag lider rättvist, sade Folke Filbyter och sköt ifrån sig den orörda anrättningen.

--Det menar också jag. Ulv Ulvsson ville ingenting ont, när han först steg in till dig, och ändå blev han drabbad liksom du. För din sons välgång har ingen stritt som jag, och nu sitter jag här, blindad, med min sveda. Det förefaller mig, att vi alla tre lida rättvist, men att det kanske ändå överst i kalken ligger en droppe orättvisa. Och det är den droppen, som gör oss levande.

--Du är en ännu farligare karl än Ulv Ulvsson. Det är farligt för hela mitt hus att ha dig kedjad vid väggen. Jag har bränt bort din syn, så att hinnorna på dina ögon äro hoptorkade och rynkiga. Skall du tvinga mig att också taga ifrån dig din tunga? Hämta in ullsaxen, bryte, och klipp av honom tungan!

Jakob satt på golvet med nacken mot väggen utan att röra sig.

--Du vill befria mig från en svår frestelse. Att veta dig sörja så mycket och höra dina frågor utan att svara på dem, det är den största frestelse, som Gud ännu lagt på mig. Jag är bunden av en ed. Arma husbonde, jag får inte hjälpa dig.

--Bryte, låt saxen ligga, sade Folke Filbyter, och trälarna försökte på sitt vanliga vis att välment truga med mat och dryck för att trösta honom.

--Var äro hans söner? viskade de till varann. Vad skall nu ske, och hur skall det gå med Folketuna?

Det blev ej talat mer den kvällen, och hela veckor kunde förflyta utan att Jakob fick ett enda ord. Ibland kastade Folke Filbyter ett ben till honom eller räckte honom fatet, och då skramlade kedjan, när han flyttade sig på golvet med armbågarna.

Folke Filbyter slutade att räkna dagar och år. På gården fanns ingen annan tidmätare än hanen, som från sin bjälke gol till midnatt och soluppgång, men icke till månvarv och årsskiften. Icke heller fanns där någon runstav att karva märken i, ty runor hade där alltid blivit fruktade som sejdtecken och trolldom. Man visste endast, att det somrade, när marken blev grön, och att det vintrade, när snön föll. Därför kunde snart ingen säga med bestämdhet, hur många år, som hade förrunnit till intet efter den stunden, då olyckan kom över dem. Några gissade på tolv år och andra på tjugu. De äldre trälarna började att dö undan. De yngre berättade sagor om Jorgrimmes dotter och hornet Månegarm, utan att tro på dem. Talade husbonden själv om forna dagar, lät det som en avlägsen röst ur ödemarken, där den vilsegångne tar skyarna för berg och ängarna för sjöar. Hans rikedomar förökade sig beständigt och hopade sig i allt flera kistor, som stängdes när de voro fyllda och sedan aldrig öppnades. Under de långa vinteraftnarna satt han i askan med tomma händer och teg och åldrades utan att kunna dö.

10.

I Miklegård i helge konung Olovs kyrka hade väringarna nyss slutat aftonsången, och deras överste hövding, som ända från skuldrorna till bältet glimmade av ädelstenar, skilde dem åt i olika nattlag. Den ena flocken var i högtidskläder liksom han själv, och den tågade upp till palatset för att vakta utanför kejsarens dörr.

--Minns! sade han. Hjälmen på ännu under sömnen, skölden över bröstet, svärdet under huvudet och handen om svärdsfästet!

Den andra flocken skickade han tillbaka till väringegården, men åt de övriga gav han full frihet ända till midnattsringningen. De hängde muntert armarna om halsen på varann och stämde upp sången till en nordisk danslek, men flera gånger måste de släppa varann och bryta den långa kedjan av armar. Kyrkan var nämligen icke färdigbyggd mer än till hälften, och murställningarna tvungo dem att väja. Månskenet föll in, mellan de kalkiga och ohyvlade stolparna, och det liknade icke månskenet där hemma, som grep fast om hjärtat och kramade det, ända till dess det knappt kunde slå. Det var icke brunt och dött som natten efter den yttersta dagen utan badade stad och ansikten i ett ljus, där ingen kunde drömma om annat än kvinnor.

Om kvinnor var det också, som de sjöngo, under det att de på nytt hakade ihop sin långa rad och väldeligen stampade i de flata stenarna. Vid sidan om den vida platsen låg ett härbärge med öppet loft, vars trappa var kringvuxen av rosor och myrten, och en skyhög cypress kastade sin smala skugga över vägen. Där måste de återigen släppa varann, ty trappan var smal. De ställde ifrån sig de skarpslipade spardorna och ströko bort dammet under fötterna. Uppe i loftet hängde några lyktor under taket och en rad unga grekiska flickor stodo lutade över räckverket och skrattade åt dem. Mitt i rummet, som bara hade tre väggar, satt härbärgets ägare med några andra män och värmde fötterna på ett glödfat. De talade mycket häftigt, ty liksom alla byzantiner voro de inbegripna i en teologisk träta.

--Jag säger er, for han ut med avbrytande skärpa, att vad tro man än har, blir den till sist alltid vantro för någon annan. När jag var fånge hos Alp Arslan, fick jag heta vantrogen, därför att jag inte trodde på de sju himlarna och profeten från Mecka. Men vad skulle jag för min del säga om Alp Arslan eller om den jude, som satt inspärrad i samma fängelse som jag och som var morgon väckte mig med att högt och lugnt förneka Den heliga jungfrun? Och dessa väringar, som sedan gammalt äro mina goda kunder och bröder, de berätta mig, att i deras land får man heta vantrogen, om man inte var jul sticker en galt. Nej, mina vänner! Min tro, det är den, att mitt härbärge alltid skall förbli den himmel, där alla tvister dränkas i ett välkryddat vin.

Han sprang upp det fortaste han kunde och den yviga pälsen släpade omkring honom på mattan. Han grävde i fickan och hittade ett par tärningar, som han slungade ifrån sig på bordet. Sedan fattade han tjänarinnorna om livet och kastade dem, den ena efter den andra, rätt i armarna på de inträdande väringarna. Vita i månskenet som marmor kysste de smällande de skäggiga krigarna både på mun och kinder och följde dem till soffan. Deras svarta hår var utslaget, och armarna och axlarna, som var morgon blivit ingnidna med en deg av vetebröd och åsnemjölk, voro lena att stryka över som rosenblad. Om pannan satt ett guldband med en grön sten. Men de voro många i antal, och de, som blevo till överlopps, togo itu med maten. De kokade ihop russin, plommon och körsbär med honung och cedervatten och bestänkte en liten tårta med anisolja. Alltefter som anrättningarna blevo fullfärdiga, ställde de fram dem på en trekantig duk, som värden bredde ut på golvet; och oupphörligt trampade och snavade han på sin päls.

Två väringar hade under tiden ställt sig vid bordet med några guldmynt framför sig och kastade med tärningarna. Så snart den ena av dem vann, gick vinsten genast med nästa slag tillbaka till den andra. De mätte varann med en mörk blick, och en lång stund blevo tärningarna liggande.

--Vartill denna evinnerliga lek? utbrast slutligen den yngre och sköt tärningarna åt sidan. Den för ändå inte till något slut, och vi äro ju söner av samma far.

Värden stannade förvånad framför dem med händerna i sidan.

--Äro ni redan trötta, unga män? frågade han. Vilka äro ni? Jag känner er inte. Ni ha inte förr varit här med de andra, fast jag har så snälla tjänarinnor.

--Jag tänker, svarade den äldre kort, att vi, likaväl som de andra, äro goda bondesöner, som kommit hit ut för att göra vår lycka. Där hemma ha vi vår odal, vi som de.

--Känner du inte Ingemund och Hallsten, Folkesönerna? ropade de andra väringarna från sofforna. Nå, då lär du inte heller få veta mycket genom att fråga. Talar Hallsten för mycket, så talar Ingemund för litet. Alltid står han till hands bakom sin frände och klappar honom varnande i ryggen. Alltid ha de något emellan sig, som de sakta stå och tvista om. Och ändå hålla de lika beständigt ihop som goda bröder!

--Så är det alltid med riktigt goda bröder, svarade värden, nära att falla framstupa på sin päls, och gick åter bort och dukade på golvet. Ungt folk har alltid hemligheter.

--Ungt folk!--Väringarna började storskratta.--Ja, vi få alltid heta unga för vårt klara skinns skull, och ändå finns det väl knappt någon av oss här, som inte sett sina fyrtio vintrar eller mer.

Av Folke Filbyter hade Ingemund ärvt den starka kroppsbyggnaden och av Jorgrimmes dotter den brunaktiga huden, som tycktes hetta under en ständig solbränna. Därför såg han också äldre ut, men omkring Hallstens öppna ansikte dansade ett ljust silkeshår i fylliga lockar, och båda voro fruktade inför kvinnor, men ännu mer inför män. Deras blågrå ögon glindrade, som på två yra människor, men de voro icke druckna av vin utan av luften, av glädjen att andas, att gå, att sova, att äta, att var morgon vakna levande och starka. De kände sig icke små under stjärnorna utan samhöriga med både sol och måne och hela jorden omkring dem. De trodde, att allt var deras och att de bara behövde räcka ut handen för att taga det. De kommo med buller och oväsen som en svärm av vårfåglar, men mitt i yrseln blevo de plötsligt inbundna och kloka, ty de voro två män, som lovat sig att icke stupa utan vinna.

--Hallsten! sade Ingemund med barskt allvar, och munskägget spetsade sig uppåt över hans tjocka läppar. För säkerhetens skull sänkte han rösten och drog honom med sig ut i månljuset vid räckverket.--Förråd dig nu inte genom något hastigt ord, så att vi båda två bli till löje och spott. I en sak ger jag dig rätt. Vi kunna handla omtänksammare än att försöka spela ifrån varann vår sold.

--Det förefaller mig så, svarade Hallsten och månskenet blänkte till i hans hjälm, som var krönt med en gapande gyllene fisk. Vunne jag också var dag hela din sold vore det i alla fall ändå för litet.

--Du går för långt i din iver, Hallsten, och gör allt till en äresak. Det vore bättre att lämna det hela åt ett gunstigt tillfälle. Fortsätta vi som hittills kan det fräta på vänskapen. Här har jag nu gått och gömt och sparat på allt och aldrig unnat mig riktig förnöjelse mer än till hälften. Och du själv?

--Vad jag har kommit över, det har alltid varit för litet. För det har jag hellre köpt mig stenar och pärlor till mina kläder... Men vem är det, som kommer springande där nere på torget? Det måste vara en av vårt folk, ty jag ser, att han bär vit kappa med röda kanter utanpå brynjan.

--Folkesöner! gycklade en av väringarna utan att därför vara mindre upptagen av skönheten vid sin sida. Stå ni åter och tvista och skaka hand och se varann i ögonen! Kunna vi då aldrig få höra, vad det är för stor hemlighet, som trycker er? I allt annat äro ni ju våra frimodigaste och bästa karlar.

Hallsten skakade lockarna från sitt ansikte och vände sig åt trappan.

--Något är på färde. Här kommer en man springande från palatset, men ni larma så hårt, att jag inte kan höra, vad han säger.

Värden slätade på den trekantiga duken och åstadkom en rad av kluckanden och fnysningar.

--Bud från palatset! Jag vet vad sådana bud bruka betyda. Det är någon av väringarna som fått värk i nacken av att ligga på svärdet. Så har han ställt sig sjuk för att få litet roligt hos mina snälla och ömsinta tjänarinnor. He! Ha ni läkemedlen klara? Söta bra på vinet och tag det kvickt från glöden, just som det börjar susa...

Han blev avbruten mitt i sina förnöjda betraktelser och råd, och det var nära, att den inträdande trampat honom på handen. Det var en varm och barhuvad väring, och på bordet kastade han en purpurröd stövel med en guldstickad örn över vristen.

I ett ögonblick hade alla väringarna störtat fram. De befriade sig lika hastigt från fresterskornas armar som en vingårdsarbetare böjer undan rankorna.

De lutade sig ned och granskade den kastade stöveln och kände försiktigt på den, som fruktade de i vördnad att vidröra den, och slutligen kysste de även guldörnen.

--Gud förbarme sig över denna brottets stad! mumlade de. Det är kejsarens!

--Ja, det är kejsarens, svarade budbäraren och drog djupt efter anden. Förstå ni tecknet? Minnas ni, vad det betyder, när hans purpurstövel blir kastad framför väringarna?

--Kejsaren är död!

--Alla veta ni, att han länge varit sjuklig. Prästerna förbjödo honom att dricka vin och läkarna att dricka vatten. Därför lät han i afton bjuda sig en sorbet. Vad som fanns på botten i den bägaren, vet kanske den tröstlöst sörjande makan, kanske den fromme patriarken, men vi väringar veta ingenting. Och vi vilja ingenting veta.

--Nej, vi vilja ingenting veta. Vi förstå bara, att när kejsarens purpurstövel kastas för oss, väringar, då betyder det, att vi ha rätt till polutasvarv.

--Det betyder så, och nu bli vi rika, sade budbäraren, men alla gingo de ganska trögt och långsamt utför trappan, ty de hade haft kejsarens gunst och voro honom tillgivna.

Var och en letade bland spardorna, som stodo uppställda mot väggen, för att finna sin. I månskenet var det lätt att igenkänna bomärket. Det såg nästan ut, som hade de blygts att skynda, så långsamt gingo de över torget, och flera gånger stannade de och samspråkade halvhögt. Ingemund och Hallsten viskade om, att samma skepp, som fört dem dit, ännu låg kvar i hamnen, fast med lappade segel. Över deras blänkande silverhjälmar flög då och då ett kvävt klagorop från härbärget, men annars hördes endast brådskande fotsteg. Oupphörligt mötte de hovmän, som försvunno i huvudkyrkan, där lamporna började tändas kring marmorstöttorna från Efesos.

--Väringarna, väringarna! ropade de slutligen och dundrade med spardorna på palatsets järnport, och genast gick den lydigt upp som av sig själv.

Den första gården var fylld av vakter. En svart slavgosse stod vid springvattnet med facklan höjd över det ulliga huvudet och grät. Längre bort sågo väringarna, att porten till den inre gården var halvöppen, och där rörde sig en mängd skridljus och lyktor. Då begynte de nästan alla på en gång att gå allt häftigare och fortare och slutligen att springa.

--Väringarna, väringarna! tjöto de och höggo blint omkring sig med spardorna, så att några beto sig fast i cypress-stammarna och blevo sittande.