# Folkungaträdet

## Part 4

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/folkungatradet-13371/index.md

Han hörde, att någon följde efter honom med ludna och trippande steg, men han vände sig icke om. Han vek av åt sidan in på ljungen under tallarna. Några nästan igengrodda skåror i trädstammarna visade honom, att han var på rätt stråt, men det hade blivit sent och ibland måste han stanna för att urskilja dem. Då stannade också stegen bakom honom.

Hans skjorta fastnade oupphörligt mot kvistarna. Det var honom en fröjd att häftigt rycka den med sig, så att lapparna sletos loss och hängde som trasor. Suset från forsen sade honom snart, att han icke längre kunde gå vilse. Här ledde en upptrampad stig, ty här låg Jorgrimmes kula, och längre ut bakom stenrösen yrde skummet.

Där stod guden i halvljuset på hällen utan att kasta någon skugga. Upplyft på fyra andra mindre stenar var han föga ansenlig till sin storlek och smalnade uppåt som en mortelstöt. Mitt ur klippstycket stirrade ett mörkt hål som efter en jättes finger, och det var den fruktades öga.

Ingevald lutade sig på armbågen över guden och såg ned i forsen. Han märkte fortfarande, att han icke var ensam. De vittrande horn och ben efter offerdjur, som övervuxna med mossa lågo kringströdda över berget, knastrade bakom honom som trampat ris. Han förstod också, vem det var. Genast från första stunden hade han anat, att det var modern, som följde efter honom.

När han böjde huvudet litet åt sidan, kunde han igenkänna henne. Hon stannade ett stycke från honom vid branten och såg också ned i det brunsvarta skogsvattnet, som först i virvlarna skummade upp och blev vitt. De stodo länge på det sättet, som hade de icke vetat av varann. Aldrig förr hade han lagt märke till att hon var så liten och redan så förhärjad och avskräckande ful. Är det hon, som har fött mig till livet? tänkte han.

--Ingevald, sade hon slutligen. Jag var bland de andra trälarna, och jag hörde, vad du mumlade mellan tänderna. Därför gick jag efter dig.

--Du är rädd, att jag skall gissla Umasumbla, stenguden?

--Nej, jag fruktade att du inte skulle ha mod därtill. Tag du hämnd, min son. Hämnden är lisan och fröjden i världen. Och lär dig sedan att älska allt, som är av guld och silver. Det är det enda, som är värt en dags mödor.

Hon gick litet närmare. När hon stod där alldeles invid honom och tuggade stensöta och smällde med tungan och talade med tummarna, fick han avsky för henne, så att han ej längre kunde kalla henne mor.

--Jag känner nog, sade hon och skälvde på rösten, det du i natt lånat Ulv Ulvssons ögon och att det är med dem du ser på mig. Bättre vore, om de brunne som en verklig skogsulvs. Svider det inte ännu i din kind efter slaget? Inte en stund längre vill jag stanna hos en husbonde, som utan att hämnas låtit oss svälja en sådan skymf som i dag. Jag skulle då förgiva honom eller sticka ned honom under sömnen.

--Så gå då! Gå hem till Jorgrimmes kula!

--Jorgrimme är död. Här på hällen offrade han min syster åt Den enögde för att förlänga sitt liv. Men från den stunden blev han oglad och kände aldrig mer någon trevnad. Då gick han in i högen och stack sig själv med stenkniven. Och när jag kom dit och fann, att han var död, ställde jag hans fiskdon och grytor omkring honom. Och hornet Månegarm satte jag i hans stela händer. Sedan täckte jag över ingången med jord och torv. Älgen betar över hans huvud. Ingen skall hitta dit, liksom han själv ej visste varifrån han kom. Ja, gå, gå, dvärgkvinna! Det sägs, att du stammar från forna hövdingar, som bodde långt i norr, där kvinnorna ha skägg och jaga uroxen med pilbåge och övervinna jotnarna med sina besvärjelsesånger. Där voro de vida öknarna fulla av snö och villebråd, och där härskade dvärgarna. Ack, de ha blivit fattiga och få! Nu hör man nästan aldrig, att någon möter en dvärg i skogen, och här i bygden voro vi de sista. Ja, gå, gå, dvärgkvinna, i dagar och nätter, du möter ändå ingen gelike. Men när dvärgarna sluta att tala, glömma de snart alla ord och kunna bara vina och skria med stormen.

--Ja, gå, gå! upprepade han bittert. Vada över strömmen nedanför det sista fallet. Där sluta alla stigar. Där börjar ödemarken. Varför gav du mig livet, om du inte vågar att taga det ifrån mig? En träl kan köpa sig fri och bli lika god som någon annan, men hur skall jag någonsin kunna köpa mig fri från allt det onda, som jag ärvde från dig. Mina bröder visste vad de gjorde, när de gömde sig i avlägsna länder. Vad skall det bli av Folke Filbyters gård och ätt? Varken örnar eller duvor krypa fram ur en mullvadsgång. Till oss kommer man för att sälja salt, och sedan spottar man på tröskeln. Om jag också rakar mitt huvud och färgar mina kinder, så sitter ändå blodsarvet efter dig i mina inälvor. Kan någon olycka vara större? Stengud, Stenpanna, Umasumbla, gud vid forsen, hjälp oss!

Med ett gapskratt slog han armarna om stenguden och lyfte honom. Han visste icke varifrån han fick en sådan styrka. Följd av gnistor och dunder störtade Den enögde från sin tron och rullade ned i forsen. Där blev han liggande med ryggen uppåt och översköljd av skummet, så att ingen mer kunde skilja honom från de andra stenarna.

--Dvärgbarn, dvärgbarn! framstötte modern med ett segerrop. Nu var det mitt blod i dina armar. Nu förspörjer jag, att du har hämndens eldslåga. Varför lät jag dig aldrig dricka ur Månegarm? Varför satte jag hornet hos den döde och otörstige? Vi skola riva upp högen, Ingevald. Vi skola plundra Jorgrimme i hans gravkammare och taga från honom hans klenod. Ser du, alla människor ha önskningar, men de ligga som små vackra barn i sina hängvaggor och småle utan att veta, vad de vilja. Men jag skall bjuda dig en dryck, så att de små barnen resa sig ur vaggorna som vidunder och varghundar och till sist vilja sluka både stjärnor och måne. Och vore du kristen, skulle du till och med åtrå det osynliga bortom tingen. Visa mig dina händer, så att jag får se, att du har nog vassa naglar för att gräva. Och säg mig om du vill?

--Jag vill! svarade han.

Hon tog honom om handloven och de sprungo över ormbunkarna till Jorgrimmes kula. De revo upp torvorna och jorden och näverstyckena och kröpo in till honom.

--Jorgrimme, ropade hon i örat på den döde. Här sitter du bland dina fiskdon och grytor, men vi komma för att taga ifrån dig det bästa du äger.

Jorgrimme var styv och torr, och när hon släppte honom, föll han mot väggen. Där blev han sittande med knäna uppdragna och händerna om Månegarm. Då tog hon ifrån honom hornet och fyllde det ur krukan och drack. Sedan räckte hon det åt sonen. Gång på gång fyllde hon det, så att det rann över.

--Drycken är surnad och besk, men jag är törstig, sade han.

Då fyllde hon det för sista gången med den grumlade bottenlagen i krukan.

--Jorgrimme! ropade hon. Ännu sitter du och räcker ut händerna, men de ha ingenting att hålla om. Vi ha tagit ifrån dig hornet.

Hon rörde på läpparna för att forma flera ord, men de ville icke längre lyda henne, och vansinne tändes i hennes ögon. Det var det vansinne, som alltid låg på lur i dvärgarnas själ, men som icke gjorde dem slösinta och sorgsna utan kom som en glad lättnad och oändlig lycka. Vansinnet lät deras människohamn falla, så att de återförenades med allt det hemlighetsfulla omkring dem, med vind och väder och vildmark och djur. Hennes önskningar kröpo nu ur sina små barnvaggor som rysliga varghundar. Hon längtade att bli en av de vittberömda valor, som med långa kattskinnshandskar och framdragna huvor brukade komma till gårdarna. Med vördnad och förskräckelse blevo de inledda i stugorna och rikligt undfägnade, och överst på anrättningen lades ett stekt ormhjärta. Det visste hon. Att skrämma människorna, att bli skydd för sin ondska och höra gråt, det var vad hon längtade till. Lätt som en liten fågel med yviga dun och stora vingar skulle hon flyga med stormen utefter skogsåsarna och utefter dikesrenarna. Mitt i natten skulle hon rycka upp stugdörrarna, kasta omkring kvastarna, hälla vatten över glöden på härden och med ett ohyggligt skrik väcka de sovande utan att någonsin bli sedd och fångad. Små spenbarn skulle hon stjäla och byta bort. Hon skulle gå många mil för att under den heliga midvintersnatten lägga dem hos en främmande mor eller hos en ung mö. Flera gånger försökte hon att tala. Munnen gick oupphörligt och blev än smal och lång och än rund och öppen. Men hon kunde icke draga sig till minnes några andra läten än de, som hon förr i tiden hade hört kring Jorgrimmes hög. Hon pep som en syrsa och knarrade som en gräshoppa. Under det att hennes ansikte med många ryckningar förvred sig på olika sätt allt efter de olika ljuden, härmade hon nattskärrans spinnande och surrande. Slutligen knäppte hon händerna om nacken på sonen och med ansiktet lyft uppåt framvisslade hon ett skärande och genomträngande vin. Då han såg på henne, tvangs han oemotståndligt att stämma in i samma ihållande vin--och det genskallade över skogarna.

Blodet steg upp för hans ögon så att han tyckte sig stirra på henne genom rödaktiga hinnor. Sedan försvann för långa stunder allt klart medvetande, och han visste icke, hur han åter tog sig upp i det fria eller hittade hemvägen. Hon framvisslade flera gånger samma stormgnyende vin, och för var gång föll han in med vild styrka, men hon var redan långt borta. Rösten kom från vadstället, där alla stigar upphörde och ödemarken begynte. Hans tinningar bultade och voro iskalla. Och det förundrade honom att han gick och bar något i famnen, som var halt och glatt att hålla i men icke tungt.

Först då han blev våt om fötterna och kvistarna slutade att sticka och riva honom, förstod han, att han åter trampade i högt ängsgräs. Han kände igen, att det var Folketunas mörka gavel, som äntligen kom emot honom i skymningen och stängde vägen.

Trälarna voro redan tillbaka och snarkade på golvet i stugan. Innanför avbalkningen låg Tova bland getterna och fåren och suckade. Utan att släppa hornet, kastade han sig ned i halmen på första fria och lediga ställe. Det föreföll honom att modern satt på hans bröst och framvisslade sitt ihållande vin, men att han icke längre kunde stämma i, därför att hon stödde armbågen på hans strupe.

--Du jämrar i sömnen, sade Tova. Vänd dig på andra sidan.

--Ja, svarade han. Jag hittade ett gammalt dryckeshorn i skogen och det vållar onda drömmar.

Mot morgonen hemkom Folke Filbyter. Han bar ännu Ulv Ulvssons mantel, fast den nu var överstänkt med fläckar av mjöd och mungott. Han ropade till Tova, att hon genast skulle stiga upp och fyra på under kittlarna.

6.

Folke Filbyter tog ut sina bästa sadeldon på gårdsvallen och lät feja dem, ty han och sonen skulle rida till Ulv Ulvsson på fästningastämma. Under det att trälarna sysslade härmed, begynte de ropa och peka mot skogen. Fortare än någon förmådde att uppfatta, vad som var på färde, hade de flockat sig framför dörren.

Mellan ekarna närmade sig en brunsvart hop av besynnerliga människovarelser. Finndvärgar var det ej, därtill voro de för stora. Ej heller voro de av Ulv Ulvssons husfolk, ty de buro icke trälars grå vadmal utan skjortor och mantlar av alla möjliga tyg och färger. Och mitt ur trasorna blänkte de allra präktigaste söljor och knäppen. Deras ansikten voro otvättade och mörka som klumpar av fräknig ekved. På männen växte skägget ända upp över kinderna. Några av kvinnorna hade huvudkläden, som fordom varit vita och som visade, att de voro förfallna och förvildade horgabrudar, som lupit bort från sina offerställen och källor. Främst gick en man, som var högre än alla de andra, och på axeln höll han en klubba av det vanliga slag, som bönderna brukade, när de slogo pålar i jorden. Han räckte upp högra handen för att visa, att han var god vän och att det icke var fråga om något överfall.

--Har ditt folk blivit blint, Folke Filbyter, sade han, efter det inte känner igen gamla vänner? Vi ha annars ofta råkats vid kärret och hjälpt varann med de motsträviga vägfararna. Har du blivit rädd för Älg Klubbehövding och hans stigmän? Eller har din bekantskap med den ädle Ulv Ulvsson gjort dig så högfärdig, att du inte längre vill kännas vid så tarvliga strykare? Säg bara ut, så att jag får besked.

Fruktan var något, som aldrig fått rum i Folke Filbyters sinne. Så snart han såg, vilka han hade framför sig, befallde han genast trälarna att åter gå till sina sysslor. Men då begynte Älg Klubbehövding och alla hans följeslagare att hälsa med de djupaste vördnadsbetygelser, och den mest hängivna och oförställda beundran lyste ur deras ögon. Det var första gången som någon hälsade Folketunas bonde med sådan aktning.

--I ett fall äro vi jämlikar, vi två, fortsatte Älg Klubbehövding och böjde sig allt ödmjukare. Du har begått urbotabrott som jag. Du har låtit överfalla badande och sovande. Du är nidingsman som jag, men tillika vet du att hålla dig som storbonde på din rika gård, och jag är vid din sida bara en fuskare i yrket. Därför hysa vi också alla här för dig en uppriktig beundran. Vi ha alltid behandlat dig som en av de våra utan att ens taga så mycket från dig som ett betande får. Det har varit svårt nog ibland, ty vi få både frysa och svälta, men dig vilja vi inte göra emot.

Trälarna skrattade hånfullt och Folke Filbyter slog ned ögonen.

--Det där är gott och väl, svarade han med en smula större hast, än han annars brukade, men vad vill du mig nu?

--Jag vill bjuda dig vänskap och förbund. Jag har noga reda på vad som sker här i bygderna. Jag vet att du tänker dig till Ulv Ulvsson på brudköp. Slutar det besöket illa, då blir det osämja mellan dig och den ädle, liksom det alltid varit det mellan mig och honom. Han och jag växa inte på samma rot. Men då skall jag hjälpa dig och taga från honom allt, vad han för på vägarna. Han är fattig bredvid dig och har ont om folk, men behöver du en dag hjälp, kan jag komma på vakt till din gård.

--Och vad begär du för en sådan tjänst?

--Bara en enda sak. Men det blir en stor ära för mig och en lika stor förnärmelse mot Ulv Ulvsson, när du friar i hans högmodiga hus för din son. Det enda jag begär som villkor, det är, att du nu på stället ingår fostbrödralag med mig.

Ådrorna reste sig på Folke Filbyters korta hals. Men när han så hörde husfolkets skratt och betänkte, hur gärna han ville utmana sin granne, på samma gång som han sökte att vinna honom, steg ett blint trots i hans sinne. Han kände sig nog rik att icke fråga efter de lagkära bönderna, som timvis stodo och trätte vid tingsstaden i stället att slå till.

--Husbonde, du vill inte förnedra gården ännu mer än du redan gjort, sade bryten. Låt oss gå in efter våra huggtyg och försvara dörren.

Det var okloka ord av trälen, ty i stället att svara, vecklade Folke Filbyter upp skjortan från armen. Genast gjorde Älg Klubbehövding på samma sätt och kom honom till mötes.

Trälarna vände sig bort med avsky och lomade av till de upphängda sadlarna, men vände sig ändå om av nyfikenhet.

De sågo, hur stigmannen drog sin kniv och bröt upp en torva ur jorden. Sedan gjorde han utan många omsvep en rätt djup skåra i Folke Filbyters framräckta arm och i sin egen. När bådas blod hade blandats i gropen, lade han tillbaka torvan på sin plats, så att gräsrötterna kommo i blodet.

--Väx, väx, gröna gräs, liksom vår vänskap! sade han. Folke Filbyter, nu är du fosterbroder med den sämst ansedda mannen i hela bygden.

Därvid fattade han om hans hand och böjde sig åter lika djupt som nyss med ögonen tindrande av tillgiven beundran.

--Du stigman, sade Folke Filbyter och förde honom en stund med sig in i stugan för att dricka honom till. Jag har aldrig förr ingått fostbrödralag med någon människa.

--Och jag har nu uppnått min ärelystnads högsta mål, svarade Älg Klubbehövding. Jag begär ingenting av dig. Du gav mig mer än nog, då ditt blod rann ned i mitt. Men hälsa Ulv Ulvsson, och kalla på mig, ifall det blir av nöden.

När han åter reste sig och drog bort med sin skara, ledde trälarna ut två hästar och betslade dem.

--Hur skall det till sist gå med oss alla här? viskade de.

Folke Filbyter tog nu sonen med sig och red till Ulv Ulvssons gård.

Vad Ingevald där fick se, hade han förut bara hört trälarna berätta om, och han blev tyst och försagd, redan där han satt i sadeln. Den sista biten av vägen var slätare och jämnare än golvet på Folketuna. I lunden, som beskuggade den, låg en ättehög med offeraltare, och han räknade ända till fem runstenar, uppställda till ädel hågkomst av fjärran fallna fäder och bröder. Fotstegen hördes knappt, när han kom in i salen, så djupt var där strött med enris och friska ängsblommor. Väggarna voro blådragna med bonader, på vilka fullrustade vikingar seglade i sina skepp eller rände spjutet genom gapande drakar. Bordet var täckt med en vit duk, och runda bröd lågo bredvid vart träfat. På högsätesstolparna blänkte vapen av urgammalt dvärgasmide, och under solljuset, som strömmade ned mot härden, glänste till och med kittlarna alldeles blanka i den svarta askan. Trälarna, som sutto i en ring och flätade korgar, reste sig genast höviskt, när de sågo de främmande, och ingen av dem hade någon piska i bältet. Framför kvinnobänken vid gavelväggen stod Ulv Ulvssons äldsta dotter och mätte ut tråd, och hon talade glatt och fritt med trälinnorna som med gelikar. Då en av dem tappade nystanet, böjde hon sig och tog själv upp det.

Ingevald hade aldrig trott, att en sådan prakt kunde finnas annat än i de vakna drömmarna hos någon träl, som låg i halmen och satte ihop sagor. Han kände sig styv och stel i den nya blå klädnad, som han i dag hade fått till skänks, och han höll sig bakom fadern. Steg för steg följde han efter honom och försökte att i allt göra på samma vis som han. Men när Folke Filbyter bredde ut sig i gästbänken och lät sin röst eka genom rummet, märkte Ingevald, att det icke var rådligt att härma honom i allt. Han trängde sig in bredvid honom och behöll envist sin hopklämda plats, därför att han icke vågade flytta sig, knappt se upp, men han blygdes över honom, så att han skulle ha rodnat, om han hade kunnat det. Smal och tyst satt han på den mjuka bänkdynan och längtade hem till trälarna på Folketuna.

Ingenting i hela salen ingav honom dock en sådan fruktan och vördnad som Ulv Ulvsson själv. Han satt i högsätet och glättade pilar. Men så fort han fick syn på gästerna, gick han dem till mötes och vinkade på sin dotter Holmdis och sina båda söner. De voro honom båda ganska lika, endast mycket yngre, och Ingevald kände på deras fasta handslag, att han hälsade unga hövdingar, som voro vana att handla och råda. Holmdis bar fram mjödhornet, och sedan gästerna blivit välkomnade, satte sig Ulv Ulvsson på nytt i högsätet och förtäljde kämpasagor. Stundom tog han också harpan från stolpen och spelade.

Han hade också en yngre dotter, som hette Ulva, men hon satt för sig på kvinnobänken och lekte.

Alltemellanåt återkom Holmdis med ett nytt horn. För var gång var det ännu större och präktigare än den föregående, men Ingevald visste varken hur han skulle mottaga det eller hur mycket det var anständigt att dricka. Han litade icke längre på fadern utan försökte att skicka sig på samma sätt som Holmdis' bröder, men det var en svår konst. Hon talade flera gånger till honom frimodigt och ljust, men hans tunga var liksom bunden, så att han ingenting kunde svara. En gång kom hon honom så nära, att hennes hår strök över hans händer, och därvid blev det alldeles genomstrålat av solstrimman. Hon log och vände sig om.

--Akta dig för mitt hår, sade hon, ty det är starkt nog att tvinnas till en bågsträng.

En lätt rynkning med ögonbrynen flög hastigt över hennes öppna blick som ett eko av det sista ordet. Först då blev den tanken fullt klar för honom, att det var hon som var ämnad att bo med honom på Folketuna. En sådan gränslös lycka tycktes honom omöjlig att tro på och fåfäng att begära, och han blev ännu räddare för henne. Han såg uppåt ljusöppningen i taket, och hon förstod icke, att han gjorde så i förlägenhet, utan sade till honom:

--Du lyssnar efter något.

--Vad är det som brusar i luften? frågade han och kände sig befriad av att äntligen finna något att säga.

--Vet du inte det heller? svarade hon. Det är den stora linden, det är vårdträdet. Det är nu så gammalt och år för år grenar det allt mer ut sig över huset. Den första av Ulvungarnas ätt satte det för länge, länge sedan, och lövdisen, som bor i den höga stammen, vakar över oss alla här, ända från det vi äro små. Därför vaka vi också över henne och hennes träd. Kom ut med mig, så att jag får visa dig kring på gården.

Han tog fatt om bordshörnet för att kunna resa sig och göra sig fri ur sitt trångmål på bänken. Folke Filbyter pekade med huvudet efter de båda unga, när de gingo ut, men Ulv Ulvsson fortsatte att spela på harpan.

Det var det präktigaste solväder. Ett sådant sken flög genom hennes hår och från söljan på bröstet, som hade ljusfloden samlat sig just omkring henne och följt henne. Skuggan ringlade sig i kapp med vart steg och försvann under hennes fötter. Alla blommorna i gräset stodo vidöppna, och genomträngda av solelden hade löven en ännu klarare grönska än annars. I var källa och var bäck låg en sol. Till och med i de vattenfyllda fördjupningarna på hällarna lågo små och stora solar, och alla kastade tävlande sina strålar tillbaka upp mot den lysande modern på himlavalvet.

--I dag sitta Oden och Frigg i tornet Lidskjalv och se ut över världen, sade Holmdis. Vad månne det vara, som så kan fröjda det högheliga gudaparet, att de låta allt skapat glimma så härligt just nu?

Hon pekade upp i det brusande vårdträdet och visade Ingevald, att det skulle behövas tre eller fyra människor för att med armarna nå om stammen. Och hon beskrev, hur hon och trälkvinnorna under vinterfesten prydde grenarna med äggskal och hanefjädrar för att glädja lövdisen och tacka henne för ett gott år. Sedan skyndade hon sig några steg före honom, efter det var hon, som kände vägen. Det förvånade honom icke, att hon var glad, då hon gick i ett sådant ljusglitter, men han skämdes över att ingenting ha att säga.

--Jag har hört, att du skall vara snabb i att svara, sade hon och frågade honom vilka blommor, som voro de fagraste, de vita eller de blå.

Därpå kunde han icke svara. Först när de kommo in i stall och fäbodar, tyckte han sig mera hemmastadd och modig.

--Den här oxen har för långa klövar och blir aldrig någon god dragare, begynte han och blev genast en smula säkrare på rösten. Och rid aldrig den här hästen. Han har opålitliga ögon. Hästar äro besynnerliga djur och det är svårt att bli klok på dem. Att tämja hästar är som att tämja kvinnor, säger far.

--Det är gott, att man inte kan döma efter hästhåret, svarade hon med en hastig blick åt hans eget huvud. Jag var så nyfiken på att få se dig, Ingevald. Jag trodde så säkert, att du skulle ha på dig den där långa skjortan av granna lappar, som far talade om, när han kom från Folketuna. Nu fick jag bara se de stora silverringarna i dina öron. Är det sant, som trälarna påstå, att du ibland brukar ligga på knä över en källa i skogen och spegla dig?

Han märkte, att hennes glättighet icke var så alldeles harmlös, som han först hade trott, utan att hon gäckades med honom. Han stod kvar inne i spiltan och fortsatte att hålla upp hästens öga och granska det.

--Nu vet jag svaret på din fråga om blommorna! utropade han plötsligt och vände sig om. De vita äro fagrast, ty vitblommig är porsen, och ett kallt porsöl på en het dag går över allt, säger far.

--Nej, det är de blå, för dem sätter man i brudkransen, svarade hon lika tvärt. Och nu skola vi inte längre stanna här inne utan gå tillbaka ut i solskenet.

--Den som får sätta brudkransen på dig, Holmdis, blir nog för yr i ögonen att se färgen på blommorna, sade han.

Han sökte henne med en fast blick, ty nu var han själv nöjd med sitt svar. Hon hade skjutit upp dörren och gick åter ett par tre steg framför honom.