Part 25

Männen höllo nu på att feja sina sköldar. Rött och blått och guld och silver blänkte utefter muren. Alla möjliga ting och djur från gård och skog och sjö hade dragits fram ur sin vardaglighet och adlats till märken. Där lyftes i solskenet icke bara halshuggna troll och grinande ulvar och björnar, utan där framtittade också bondens oxe med sina långa öron och horn, och tuppen kråmade sig med sin kam. Båten och gäddan och simpan gingo i sin vågkrusning, duvan flög med sitt skogslöv. Rovfågeln högg med sin klo, påfågeln prålade, räven lurade, och den visa ormen höjde sitt huvud. Liljan och rosen blommade, sjöbladet och ekbladet grönskade. Där felades ingenting alltfrån gillets dryckeshorn och riddarens vase till smedens hammare och barfotakrigarens klubba. Det var sägner och minnen och löften i var bild, och hertigen ljusnade, allt som han gick fram mellan sina tappra.

--Jag önskar er en god morgon, mina bröder, sade han. Vi skola fostra vårt folk till ett riddarfolk, som om det också råkar kränka mången god lag, åtminstone alltid håller ridderlighetens i ära.

Men de hörde honom knappt, ty Martinus hade stigit upp på en bänk och läste om hertigens blida skyddshelgon Sankta Klara och om storsinta hjältars vandel.

De tolvåriga småsvennerna, som nyss kommit till hovs, blevo då stående med gnidlappen i handen för att lyssna. Otåligt räknade de tiden framåt mot de år, då de äntligen skulle bli omgjordade med svärdet. Skriva och läsa var mer för kvinnor, men de kände prövande på varandras armar, och nu begynte ett allmänt ropande både bland yngre och äldre. Tyrgils Knutsson, som växt upp till en reslig man med ljusa blå ögon, lovade att han en gång skulle förtjäna riddarslaget.--Ståndaktighet, uthållighet, hörsamhet, det är mitt löfte! ropade han.--Vördnad för ålderdomen, aldrig dåliga råd till kvinnor, det är mitt ord! ropade den nästa. Och nu blandades de hänryckta löftena till ett jubel från alla sidor.--Aldrig bondaktig dödsfruktan!--Aldrig vara i sällskap med män, som klaga över sina olyckor!--Jag skall friköpa trälar!

--Jag skall giva hälften av allt mitt åt de fattiga!

--Jag skall kväva min egen grymhet!--Vi skola samla oss till en ljusens här, för fridens skull! Brödraskap, brödraskap!

De utländska riddarna samlades i en flock för sig, och ny hornblåsning förkunnade, att dagens övningar på rännarbanan skulle taga sin början. Alla skyndade sig att påtaga de blodröda vapenrockarna och fattade med vördnad om lansen, som ingen ovärdig fick hantera.

14.

Under strömmande ångertårar offrade Jutta de avklippta hårflätorna på den heliga Agnetas altare i Roskilde. I sin hänryckning glömde hon att höra sången till slut och sprang över gravstenarna för att som nyvigd nunna och priorissa få kasta sig till systrarnas bröst. Hur klart såg hon icke sedan i drömmen under den första natten i cellen den sköna och milda Agneta, mön, som inspärrades i lastens nästen och ändå gick i döden med aldrig fläckad oskuld. Och hur lycklig hon satt och lyssnade, när systrarna berättade om agnetadagen i Rom, då små lamm välsignades i kyrkdörren för art man sedan av deras ull skulle förfärdiga det vita pallium, som påven skickade ärkebiskoparna till bekräftelse på deras värdighet. Hon tyckte, att allt i hennes egen klädnad, som var av vit ull, också var en gåva av helgonet och renade henne från hennes skuld. Var timme hade sin stilla och högtidliga syssla, och jorden låg så långt borta. Sju gånger om dagen fick hon sjunga Guds heder, och efter var ton hörde hon änglaskarornas jubel under valvet.

--Lyckligt det folk, som har kloster, där den betryckta och trötta kan få en fristad! viskade hon var natt, när hon väcktes av klämtslag och huttrande tände sitt ljus för att följa systrarna och höja glädjerop.

Men jorden var ännu icke så långt borta, som hon hade trott. Mullen satt fast under sandalerna, och skuggan av det, som skett, krympte icke utan växte och blev allt längre. Ännu åratal efteråt kunde hon sitta och stirra i minnet på de dagar, då hennes aningar blevo mer och mer bestämda och hon darrande och med ansiktet gömt i händerna anförtrodde sig åt syster Hillika, den äldsta av nunnorna, som hade att vägleda henne den första tiden. Hon kom ihåg, hur hon snart icke vågade visa sig längre utan stängde in sig i sin cell och skyllde på sjukdom. Allt, som sedan hade följt, försvann i töcken. Hon mindes bara den morgon, då, medan den fridsamma matutinan ljöd från kyrkan, barnet, som hon aldrig fick se, vecklades in i ett hölje och hissades ned från ett vindöga i en korg.

Hon var mäktig inom klostret, och ingen vågade något mot den högbördiga priorissan. Men hon kunde icke glömma, hur närsynt alla böjde sig och sysslade med sin sygärning, när hon sedan åter kom ut ur cellen. Hon försökte ännu intala sig, att de ingenting visste, men hon trodde icke sina egna ord. Därför blev det aldrig mer som den första tiden, utan hon var åter längterskan som såg bortåt mot något annat. Fast nunnedräkten aldrig tryckte hennes spensliga axlar, kom det långa och stillastående år.

Det fanns i klostret bara ett vindöga med fri utsikt till molnfläckarna och flyttfåglarna. Hur kunde hon icke stå där och längta till sin grav, till änglarna i himlens blå och till människorna, till den ensamma och förorättade systern, ja, till harpbruset i Folkungarnas ålderdomliga sal, där hon hade suttit så främmande och skrämd. Men mest tänkte hon på barnet, som hon aldrig hade fått ha hos sig. Hon hade bara sett en skymt av korgen, då den bars förbi celldörren. Hennes hjärta stod stilla av längtan.

--Syster, sömma och bed! sade Hillika och sköt litet på pallen, så att det gnisslade mot stengolvet.

Då skyndade hon sig genast att arbeta och log vänligt mot Hillika, ty hon kände, att hennes egen vilja var luttrad och ren.

På sin osaliga kärlek tänkte hon aldrig mer, och om hon någon gång mindes Valdemar, då var det endast som hon hade sett honom bredvid sig på den soliga första resdagen eller när de lekte i den månljusa svalgången. Men kunde det vara orätt att tänka på det barn, som var fött i synd och levde utan mor? Skulle då icke Gud förlåta henne, om hon ville återse sin egen son och med honom på sin arm kasta sig i stoftet för den goda drottningen och bedja henne om tillgift? Icke en hälsning, icke ett ord hade hon fått från Sofia, och hon såg henne för sig, nedböjd, åldrad, förgråten. I allt annat fick hon ofta frid, men när hon var ensam med sig själv spratt hon upp och viskade kvidande hennes namn. Var hon såg en grånad kvinna, tänkte hon på henne. Var gång hon låg i bön, inblandade hon ett ord också för henne. Och under fritimmarna efter aftonvarden satt hon och sömmade med sitt eget hår och med silke på ett långt band till hennes drottningsmantel, fast hon aldrig tordes skicka det.

--Hillika, sade hon. Det skall nu firas en stor högtid i Uppsala för helge Erik. Efter det råder fred mellan landen, har det bestämts att fem av våra nunnor skola vallfärda dit med någon enkel gåva till hans nya altare. Låt mig bli en av dem, så att jag får ödmjuka mig i stoftet och kyssa min goda systers klädningsfåll, ty utan hennes förlåtelse får jag varken ro i livet eller i graven.

Hillika flyttade om nålarna på sydynan och teg en stund.

--Vi befalla inte över vår priorissa, svarade hon slutligen en smula osäkert, men om du kallar oss till rådplägning, får du väl höra vår mening. Med din snabba och obetänksamma föränderlighet, som ena stunden fyller dig med glädje inför ett altarljus och nästa inför sorlet från en springlek ute på ängen, kan du ännu hinna att begå många dårskaper. Guds tjänstekvinna, här skydda dig murarna åtminstone mot de farligaste.

Men så ångrade hon sig och lyfte huvudet. När hon såg den uppriktighet och det rena samvete, som lyste ur Juttas ögon, veknade hon.

--I helgonens namn, gå som botgörerska till den, som du har vållat så mycken sorg!

Det beslöts då, sedan biskopen och de andra nunnorna också blivit rådfrågade, att priorissan själv skulle anföra vallfärden till helge Eriks ben. Det långa band, som hon hade sömmat av silke och sitt eget hår, skulle bli offergåvan till hans nya altare.

När det led ett stycke in på hösten och de mindre vattendragen i Sverige begynte att frysa, begåvo sig nunnorna åstad på den långa vandringen. De blevo icke heller ensamma och behövde ingenting frukta, ty de sällade sig till hemvandrande skaror, som kommo söderifrån. Det var pilgrimer och det var grånade riddare, som stritt under de sista Hohenstauferna och stått kring Ludvig den heliges bår på den afrikanska sanden. Hör i de småländska skogarna psalmen av klara och hesa röster, hör slamret av stavar och knarrandet i skräpporna! Palmgrenarna från Jerusalem prasslade mot pilgrimsmärkenas blybilder på hattarna, mot den nyckelbärande Petrus från Rom och musslan från Compostella.

Stugor och visthus öppnades med from gästfrihet, men längterskan från Agnetaklostret kunde sällan förmås att stanna. Så snart hon kom in i en by eller köpstad, talade hon genast om den nästa, alltid fylld av hoppfull tro på det, som låg bortom stunden. Omsider anlände pilgrimerna i ökstockar till Föresåns mynning, där en skyhög kyrka höll på att resa sig bakom murställningar och befästningar, och sedan voro de om en stund i ärkebiskop Fulcos gamla Uppsala. Jutta visste, att barnet var gömt hos Fulco och att drottningen säkert måste infinna sig till en så stor högtid för allt folk. Obemärkt och utan att giva sig till känna för någon--och nunnorna hade hon ålagt tystnad--tog hon in i pilgrimshärbärget. Snart satt hon med de andra framför eldarna på gården. De begynte att sprätta av blybilderna för att hänga upp dem i kyrkan, och en av de äldsta pilgrimerna, som länge hade sett på henne med vänlighet, vände sig till henne.

--Osynligt bar jag egentligen detta pilgrimsmärke långt innan jag gick hemifrån, ja, i alla mina dagar, sade han och föll långa stunder i tankar. Jag fann ingen ro, förrän jag fick staven i handen och började gå. Och osynligt kommer detta tecken alltid att sitta kvar på min hatt som det stora märket över mitt lif. På samma sätt har var och en något inom sig, som inte unnar honom lugn, innan det får flyga ut och bli märket över hans jordevandring, hans pilgrimsmärke. Skall det också kosta hertigen hans salighet, kommer han inte att hålla frid med sig själv, förrän han har makten i sin hand och får styra och omskapa. Det är hans pilgrimsmärke. Sedan blir han, tro mig, en stor man och en ädel man. Innan en människa hinner fram till sin rätta bänkplats vid bordet, sopar hon många skedar i golvet. Och Valdemar uthärdar inte en dag, om han inte får föröda allt, som blev hans. Det är hans pilgrimsmärke. Och du, nunna, du längtar. Det är ditt pilgrimsmärke.

15.

Vinterblåsten rasslade ödsligt över ättehögarna och kastade in snö genom det trasiga brädtaket på den gamla, av brand förhärjade kyrkan. Fast påven länge hade utlovat fyrtio dagars syndaavlösning åt den som besökte stället, infunno sig allt färre vallfärdare vid den årliga midvinterfesten. Och ändå hade den älskade konung Eriks ben blivit upptagna ur kyrkgolvet och med den låga guldbelagda kopparkronan om huvudet uppställts i ett skrin, vid vilket det skedde stora under. Därför hade man nu också börjat att uppföra åt honom den nya kyrkan vid åmynningen, där skeppen gingo in och handelsbodarna stodo fyllda. Där hade Valdemar också byggt sig en kungaboning. Sofia och hennes tärnor togo in där under kyrkfesterna, men själv stannade han hellre i det förfallna drotthus, som ännu stod kvar vid ättehögarna i det gamla Uppsala. Det var nedtill av bullersten och ovan av timmer, och allt var bågnat och murket. Träden utanför den sneda och bräckliga svalgången voro svedda av eld och åska. Det var knappt annat än några väldiga stammar med sönderbrutna, avstubbade grenar. Han trivdes icke längre hos drottningen som förr, och här kunde han sitta fri med sina jaktbröder och Ingrid Ulvas skogsgångare, hans livkarlar i björnskinn med yxhammare och spjut.

I början efter avskedet vid landamäret tänkte han beständigt på Jutta, men helst endast på den första tiden i jarlagården, då de lekte och skämtade i månljuset. Det var en stilla glädje att minnas sådana sorglösa och oskyldiga timmar. Men människan blir till sist van vid glädjen, så att hon icke märker den; endast all oro märker hon. Därför märkte han vida mer de småsår, som han fick av andra skönheter. Jungfru Lindelöv blev för honom en tyst och blek ande, som med sitt framåtsträckta huvud följde honom och vakade över hans väg. Först gick hon vart ögonblick alldeles bredvid honom. Sedan blev hon småningom mer och mer efter, och slutligen drunknade de avlägsna och lätta stegen nästan alldeles i årens buller. Han trodde, att det var hon själv, som nu ibland flera dagar i rad och till sist hela veckor glömde att tänka på honom och följa honom i sin genomskinliga och ändå alltid förnimbara andehamn, skapad av kärlek och minnen. Och just därför att hon var kärleken och allvaret i hans liv och betydde så mycket mer för honom än någon annan människa, tyckte han, att det var bäst så, ty på andra kunde han tänka med lätt sinne.

Han var heller aldrig stilla utan red från kungsgård till kungsgård på jakter och gillen. Hände det ändå någon gång, när han om julen såg in i treenighetsljuset, att hon visade sig för honom, såg han nu bara hennes fel eller det, som han kallade hennes fel. Varför hade hon varit så vacklande och svag och icke stannat och följt honom? Nej, det mjuka lindelövet var icke till för att grönska i isblåsten. Han hade dock velat våga rike och krona och i nödfall lägga järn i leken mot de lagkloka och envisa, och hon hade flytt! Han förbittrades och ville aldrig mer se henne i sina tankar utan vinkade åt sina livkarlar att de skulle stämma upp sina bergslagssånger. Nu hade han kommit till eriksfesten och för att bese det halvfärdiga byggnadsverk vid åmynningen som var Fulcos lust och själafröjd. Men efter den förstnämnda dagen ämnade han åter sätta sig på hästryggen eller karmen och uppsöka en mindre dyster ängd.

Fulco bodde i en huslänga vid sidan om kyrkan. Redan första gången Jutta gick ut ur härbärget, fick hon i hans dörr syn på en liten gosse i grön kjol, som satt på tröskeln och öste snö med en tennsked. Det lockiga, rika ljusa håret och kanske också hennes eget hjärta sade henne genast, vem han var. Hon skyndade sig fram förbi de andra nunnorna och omfamnade honom med en ömhet, som genast gjorde den lille till hennes förtrogna vän. Det förvånade ingen, att en from pilgrim smekte ett barn och att hon sedan under de andra dagarna, så ofta det blev lägenhet, satt hos gossen eller varsamt och småjollrande ledde honom fram och tillbaka på snön. Han hade en korg med dockor av tyg och trähästar, som han räckte henne, och ibland följde han henne ända upp på den största ättehögen, där det var vid utsikt över slätten.

En afton i skymningen, när hon stod med honom vid den sönderfallna trappan till drotthusets svalgång, kom Valdemar tillbaka från en utflykt med sitt hov. Redan på avstånd hördes ett glatt sorl. Flöjternas och gigornas toner stego allt tunnare och vassare i rymd över rymd, som hade de aldrig mer behövt sänka sig efter nytt fotfäste, medan däremot trummornas och säckpipornas bockbräkande fortsatte sin tunga dans på jorden. Hur väl kände hon icke igen, att det var Gistre Härjanson, som ledde det spelet! Och bakom musikanterna kommo jägarna med falkar, bågar och vargnät.

Valdemar höll armen om en ung tärna, som han oupphörligt ropade vid namn.

--Jag kallar dig Glimma, sade han, därför att det alltid glimmar till i dina ögon och smycken, när du tänker på nöjen och dans.

En mörk lock hade halkat fram under hennes ljushåriga skönhetsperuk, som var inströdd med glitterstoft. Öronen voro något stora och framåtböjda men lika mjällvita som hennes bara hals, och naglarna på fingrarna voro genomskinliga. På hakan var en liten grop med ett ärr, och de tunna små läpparna voro öppna och fuktiga, som om hon nyss hade druckit vatten. Hon kastade en flik av manteln över nacken, midjan rörde sig, och den nedhängande gördeln var sirad med venusstjärnans lyckosamma och havsögda smaragder. Ärmarna släpade på marken, och yr av kärlek och medgång, såg hon upp mot Valdemar och svarade oupphörligt:

--Ja, Glimma heter jag, Glimma, Glimma!

Han hade lindat om sig den röda manteln för köldens skull, men dolkskidan, som stack fram, var omspunnen med ett bladverk av guld, och hattkullen var en enda krona av jupitersstjärnans segerbringande krysoliter. Då han lade handen på räcket och snuddade vid Juttas huvudlärft, såg hon, att den hade blivit bredare och vitare. Och hans blick var oroligare och kallare fast upprymd. Den gled förbi utan att känna igen henne i den framåtböjda nunnan med det klippta håret och stannade med större välbehag vid de yngre och vackrare i hennes sällskap.

Han vinkade med handsken åt folket, och framför honom dansade den galne Karl Algotsson baklänges, rund och röd, och slog takten med en bjällerstav. Genast svarade harporna inne i salen så tonfast, som hade de stått i ring ute i det fria kring spelmännen i konungens följe. Svalgången knakade och gungade under de glättiga stegen, och snart hade hela skaran ända till de sista svartraggiga björnskinnskarlarna försvunnit i salen.

En tung beklämning lade sig över hennes bröst. Hur olika, hur dött allt mot förr, trots ädelstenarna och de gnisslande strängarna! Svalgångens torftighet och det förfallna huset! Ingenting påminde om de stränga belätena på ekstöttorna i jarlagården. Månne det fanns en enda lycklig i den sjungande och skrattande flocken? Jo, en enda, Glimma. Men bland de andra? Var det kanske förtvivlade människor, som tömde över sig en ärvd skattkistas alla härligheter för att söka glömska aftonen före domen? Eller var det bara hon själv, som missundsamt ville tro så för att trösta sig?

Slättens blåst skar genom märg och ben. Hon visste icke, om det var hennes osaliga kärlek, som åter genast blossade upp vid första återseendet, eller om det var hat och harm. Hon hade så säkert trott, att de brottsliga känslorna för alltid blivit utsläckta. Och det var ond kvinnosed att lasta, där man själv varit med om att locka. Det var livets egen hårda gång över igenmurade grifter, som skakade hennes hjärta. Hon hade icke ställt sig där för Valdemars skull. Hon hade icke önskat, att han skulle lägga märke till henne. Hela tiden hade hon tvärtom böjt sig så djupt ned, som hon kunde. Och ändå grämde det henne och sargade så svårt i bröstet, att han kunde snudda vid henne utan att känna mer än inför vilken annan som helst och utan att genast förstå, att det var hon, om hon också hade betäckt sig aldrig så väl med doket. Var hon då redan så alldeles borta ur hans minne? Skulle hon i flera dagar andas och röra sig några få steg från honom och höra samma rassel i träden och se upp i samma vinternätter som han, utan att en enda aning förmådde säga honom, att de voro varann så nära?

Hon släppte gossen och vände tillbaka till härbärget. Men där fick hon ingen ro, ty hon hörde hela tiden det välbekanta harpbruset från folkungafesten. Det var det enda, som var sig likt.

Då gick hon in i kyrkan med de andra nunnorna. De stannade alla fem orörliga nere vid dörren och flyttade kulorna på sina radband och rörde hastigt läpparna. Men läpparna bådo om ett och det bultande hjärtat om ett annat. Om hon bara hade fått ett enda sakta hjärteord från honom, en god blick, som hemligt hade sagt henne, att han känt igen henne!

Hon föll på knä, och fast det värkte att ligga så, reste hon sig icke.

Kyrkan var full av pilgrimer, och ljusen omkring Eriks silverskrin på altaret fladdrade i draget från det trasiga taket, ofta nära att slockna. Från muren bakom altaret hängde de röda och gula flikarna av hans baner. Överallt voro hällarna bortlyfta från gravarna, som omslöto de forna ärkebiskoparnas kroppar, ty längre fram skulle de också flyttas till den nya kyrkan. Det var håliga ögon och kinder och knäppta händer i halvförmultnade handskar. Om halsen på var och en bredde sig ännu det vita pallium, som efter att ha legat en natt på petersaltaret i Rom skänkts av påvarna. Hon kom ihåg systrarnas berättelse om Agnetas små lamm, som välsignades i kyrkdörren, och hon skulle velat få kyssa det gulnade yllet för att bättre kunna anropa sitt helgon om nåd. Men kedjor voro uppspända på båda sidor om mittgången, för att ingen skulle komma åt att stjäla av de heliga relikerna.

Hon böjde sig ned och tryckte pannan mot golvet och makade sig långsamt framåt utan att lyfta huvudet. Hon kände, hur stenkanterna repade i pannan, och för att plåga sig fortsatte hon att krypa vidare ända fram mot altaret. Men ändå hörde hon harporna och säckpiporna från drotthuset. Hon frågade sig:--Är jag då så mycket oansenligare och fulare än andra, att han därför inte ens märkte mig? Har klosterluften gjort mig så gul och gammal, har bönläsandet grävt så djupa fåror om den stackars mun, som förr var så lockande? Jag skall tvinga honom att se mig, tvinga honom, om han också har hinnor över ögonen som de döda här omkring mig.

Hon steg upp, och hon var så yr i huvudet, att hon måste taga fast i järnkedjan för att icke vackla. Återigen knäföll hon, men hon var icke längre sig själv, och hon visste icke, vad hon gjorde. Hon kände blott, att hon aldrig mer kunde uttala en enda from och ödmjuk bön, aldrig gå och gå den långa vägen hem till klostret, aldrig med uppriktig ånger kasta sig till drottningens kjortelfåll, om han icke först med ett för andra omärkligt tecken hade visat henne, att hon ännu fanns för honom i hans minne.

De andra nunnorna stodo ännu lika orörliga nere vid dörren, men hon hörde icke längre till dem, och hon glömde att lägga en skärv i offerstocken.

Där ute var det redan mycket folk samlat för att få se konungen, när han gick till sovstugan. Lycksökare, som friade efter ämbeten och gunst, hade ställt sig uppe i svalgången utefter väggen.--Han måste vara trött, viskade de, och måltiden blir kort. Han går tidigt till sängs.--De fingo ett smilande och mjukt sätt, gingo på tåspetsarna, vände ögonen uppåt och voro i ett tillstånd av största spänning och salighet. De påminde om gamla gubbar, som göra sig till för en flicka.--Nu dricker han! sade de och tittade i dörrspringan och klunkade och visade med munnen, hur han bar sig åt. Om de själva hade tömt bägaren, kunde det icke ha smakat dem bättre. Plötsligt veckade sig deras panna och de blevo allvarliga och betänksamma, ty de kände med sig, att de skulle gå och hänga huvudet i dagar och veckor, om de icke fingo en nick eller lyckades utfundera ett fint smicker. Det enklaste var att tala illa om hertigen och råda Valdemar att knappa in på hans fädernearv och makt och låta allt gå vind för våg. Ordet »kittelbotaren» tisslade och tasslade redan på svalgången, som om de därmed hade stämt strängarna.

Nedmörkt som det var, behövde icke Jutta frukta, att någon skulle ana, vem hon var. Den fullständiga likgiltighet, som alla tycktes visa den ensamma nunnan i den blåsiga natten, smärtade henne till sist också mer, än om hon skulle ha överraskats av en förundrad hälsning. Om någon hade givit akt på henne, skulle han ha märkt på den hastiga gången och det framåtsträckta huvudet, att det var ett stundens barn, som såg sig blind på ljuslågor långt borta och omkring vilken det därför alltid klirrade i fängelselås och bål, men som Gudsmoder i sin himmel bad varmare för än för någon annan. Tallriksslickarna makade sig emellertid endast litet åt sidan för henne, och en av dem mumlade:--Här kommer en nunna för att tigga allmosor, men jag har ingenting på mig.