Part 14

--Jag har glömt hur det känns att vara lugn, sade han långsamt. Vet du vad det är att ligga vaken mitt i sömnen och tänka? Vet du vad det är att rida från gård till gård och fråga, men aldrig få något svar? Jag har lidit så mycket, att nu sviker mig glädjen, till och med när han äntligen har rätt att komma.

--Jag begriper inte ett ord, gubbe, bara det, att du med en eller annan bekännelse vill tigga min gunst.

--Den stund du föll med din herre, blev din nåd litet värd, tänker jag.

Jarlen gjorde en otålig åtbörd. Folke Filbyter såg stelt på hans hand, men jarlen fortfor som han börjat.

--Jag skulle inte omakat mig med att gå hit, och det så brådstört, om det inte vore min plikt mot min herre att på en så farlig dag akta på det minsta. Ditt uppträdande nyss var gåtfullt och besynnerligt, och förmodligen har du reda på någon hemlighet, som du finner klokt att sälja. Låt vara, att jag inte längre har makt över dig för tillfället, men tala ut fort! Är det fråga om någon sammangaddning mot mitt eller konungens liv? Hur mycket begär du för en öppen bekännelse?

--Vad jag begär för min bekännelse! Ack, det kan varken mätas eller vägas. Nu såg jag, nu såg jag utan blindhet. Nu läste jag i din hand...

Det rynkiga ansiktet ljusnade upp, och han lyfte sina skakande armar mot jarlen, men de sjönko tillbaka över kittelhatten i knäet.

--Du är stark och stolt, men jag tror, att du behöver mig och skall bli mig tacksam. Så mäktig är ingen, att han kan stå alldeles ensam. Vad jag begär? Ingenting, som du inte kommer att giva av dig själv. Nu står du på gungfly. Hörde du? Bönderna skymfade dig nyss som en vanbörding utan far och fädernegård. Men jag läste i din egen hand om ditt förflutna. Vad jag begär... Och det vill du veta?

--Då läste du om arbete och försakelse. Nu börjar jag förstå. Du vill låtsas att vara spåkarl för att förtjäna litet på en rik man. Men mig bedrar du inte. Dina kläder lukta mjölk. Och ändå är du ingen riktig bonde. En sådan har kvinnor, som lappa hans kläder och kamma hans hår. Du är nedfläckad och trasig och okammad och tovig. Jag lade märke till dig, när jag stod och väntade på Inge. Folket skrattade åt dig och skämdes över dig på tinget. Snarare är du väl då en herde, som råkat att få fatt i någon gammal järnhuva, och med din enfald tror du, att den skall vara stor nog att gömma dig.

--Vad jag begär? Kan du inte känna det där inne i ditt bröst, Folke? Jag har aldrig tänkt på att fråga om ditt namn. Alla kalla de dig bara jarlen och skynda sig sedan att förbanna dig. Heter du inte Folke?

Jarlen svarade med en axelryckning och vände sig halvt bortåt.

--Jag såg det stjärnuddiga födelsemärket i din hand, Folke, fortsatte den gamle. På det känner jag igen dig. Hur många gånger har jag inte kysst inne i den handen, då den var liten som mitt minsta finger.

--Nu får det vara nog! avbröt jarlen. Har du någon hemlighet att sälja, eller vart vill du hän? Jag minns inte mycket från min barndom. Två gamla präster gåvo mig ris; det är allt, som jag vet.

--Då minns jag längre än du. Jag är din döde fars far, Folke Jarl.

--Det vill jag kalla dristigt sagt. En vild skogskarl, som ligger i höet på en stallskulle, lyfter upp armarna och säger: jag är far till konungens högste tignarman! Vid den heliga jungfrun, vid allt av gud och människor, förnuftigare kunde han bete sig, om han vore rädd om sitt skinn!

--Du skall se, att mitt mod går längre. En avsatt konung har en avsatt jarl, och nu behöver du hjälp av den gamle skogskarlen på höskullen.

Jarlens ansikte blodfärgades.

--Är det ditt fulla allvar, att jag skall sätta tro till ditt förryckta påfund?

--Du var alltid som mitt eget barn, Folke, efter jag inga andra hade. Din far dog och mina andra båda söner övergåvo mig och gingo i härnad. Vi skola gå ut till bönderna, min son. De känna nog Folke Filbyter, om de bli påminda. De känna nog den gamle mandråparen och rövaren. De hyste honom, när han kom på vägarna med sin ömfotade träl bakom sig. De sutto vid elden med honom och hörde honom sucka och jämra om sin sorg.

Jarlen gick häftigt ett par varv över den tomma skullen, vars plankor dånade och skallrade. Till sist tvärstannade han, och han var knappt längre igenkännlig, i sådant uppror var hans sinne.

--Detta är då, vad jag alltid fruktat och alltid gått och väntat på! viskade han med lam och trött röst. En dag skulle någon lycksökare stiga fram och göra sådana anspråk på mig som du, därför att jag ingenting vet om min härkomst. Nej, nej, min gode man, vad du gör, tala inte om sådant med bönderna.

--Skall jag inte lära dem att sluta med sitt skymfande? Skall jag inte säga dem, att du har en far och att det är bonden på Folketuna? Vad menar du? Eller tror du ännu inte på vad jag berättar dig? Finns det då ingen ledtråd, som kan hjälpa dig? Har du aldrig ens hört talas om den kristne predikaren, som stal bort dig?

--Predikaren?

--Ja, det var en av bröderna i Skara.

--Och honom såg du?

--Han hette Jakob.

--Jakob? Det låter som funnes det ibland ett stänk av sanning i ditt förmätna påstående, bonde.

--Till sist fick jag honom i mitt våld, men han var bunden av en tysthetsed. Hur mycket jag plågade honom, ville han ingenting yppa, och då lät jag honom svälta ihjäl i en kedja vid väggen.

--För människornas storhets skull! Nu minns jag de skrivna orden, som det berättades om under en dyster afton hos Ulv Ulvsson. Det var då min första välgörare, som låg död i kalvkloven--för människornas storhets skull.

Jarlen vände sig åt sidan, och de hårda dragen veknade för ett ögonblick. Den gamle kände sig tryggare.

--Inser du nu, att jag sagt dig sanningen?

--Tala bara inte så högmält! Och kom ihåg, inte ett ord om saken till andra, ifall du vill förtjäna min nåd.

Folke Filbyter böjde huvudet och plockade i höet omkring sig. Han drog ihop strå vid strå till stora tappar, darrhänt och famlande, och släppte dem åter i sär.

--Du är rädd om mitt liv, Folke, din fars liv. Du är rädd, att böndernas vrede mot dig också skall bli mig till ofärd, helst om de börja tänka på mitt förflutna. Fast jag haft gård, har jag ju halvt gällt för en stigman. Mer skulle jag dock ha att frukta av din egen döpte konung. Men nu sitter han som en lake i en mjärde. Han törs inte ens skicka ut svennerna efter en skinka eller gås. Och när de bultade på porten, blev den icke öppnad, och det var därför du var så snar att gå in till mig i stallet. Först när det blev mörkt, vågar han kanske sig på flykten. Hinner du inte då med, får du gå kvar som en herrelös häst. Då kan det bli gott för dig att få följa mig hem och stanna under mitt låga tak, så länge stormen varar.

--Det blir en kort stormby med solsken bakefter. Hör själv slaktdjurens vrål där ute och döm, om det längre kan hjälpa oss. Blot-Sven är en drömsjuk viking, som helst sitter i mjödbänk och lyss till harporna, och där skall blixten träffa honom. Jag passar inte till herrelös häst, min vän. För mig är det ett kval att inte arbeta, och jag skall inte vila förrän jag hjälpt Inge till styret igen... och inte heller då. Hur mycket vill du ha för att tiga med hela denna ledsamma saga?

--Nyss frågade du, vad jag begärde för att yppa den. Och det förstod du inte utan att behöva fråga! Sonen förstod inte vad fadern i en sådan stund begärde i gengäld. Jag hoppades på det enda, som jag ur djupet av ett förkrossat sinne numer kan längta efter i livet. Och nu ber du mig redan att tystna igen, ja, kanske såge du helst att jag toge tillbaka vad jag sagt.

--Du talade nyss om en kristen predikare, svarade jarlen och försökte att fästa en sträng blick på Folke Filbyter, men den blev i stället brydd och skiftande. Jag minns en gammal renlevnadsman, som ibland kom till mig hos prästerna i Skara och såg om mig, när jag var helt späd. Han hette Jakob, och jag minns honom i kärlek. Det var en god människa och han förmanade mig att aldrig forska efter min far utan tro och arbeta.

--Varför dröjde han då inte hos dig?

--Han talade irrlärigt och till sist förbjödo prästerna honom alldeles att undervisa mig. Sedan försvann han ur mitt liv, tyst och brådskande som jag alltid sett honom komma. Jag växte upp och Inge blev konung. Han behövde en jarl, som förstod sig på annat än att bära granna tignarkläder. Prästerna anbefallde mig--och i ett steg kom jag konungen närmast. Den, som skall bära en sådan medgång utan att stupa, får vara klok.

--Och Jakob uttalade aldrig namnet Folke Filbyter?

--Aldrig... som jag minns. Däremot tror jag, att jag hört det namnet förr, fast långt senare. Det var i Ulv Ulvssons bygd, och det var också här i Uppsala. Två tappra män, som varit i Miklegård med väringarna och där låtit döpa sig, upptogos sedan i Inges hird. De heta Ingemund och Hallsten. I dag ha de uppsikt över vakten vid Inges vagnar och tält där borta på sandåsen. Det är därför de inte heller varit synliga på tinget. God bondebörd är ännu hög börd här i landet, men det har viskats om, att deras far var en illa ansedd skogsman med ditt namn. De neka inte därtill, fast de bruka urskulda sig med, att han har gård. Till den vilja de inte återvända, sedan de tagit kristen sed. Detta drar jag mig nu till minnes. Ingalunda blygs jag över att komma i frändskap med så förslagna män, men jag måste rådgöra med dem. Sämjan mellan oss har inte varit den bästa, men se de, att jarlen är deras brorson, torka de kanske smolket ur ögat. Dina nyheter ha så plötsligt fallit över mig, antingen de nu äro skicklig lögn eller uppblankade med ett stoftkorn sanning, att jag ännu inte kan tänka fullt klart. Vi måste handla klokt, min gode man, och jag lovar att dra försorg om dig för dina återstående dagar, bara du vill tiga. För en kunglig tjänare i min ställning är det ett stort äventyr att plötsligt få en far.

Folke Filbyter satt länge tyst och plockade i höet, förlägen och blyg inför sin egen avkomling. När han slutligen svarade, tyckte han att hans egen röst kom från någon helt annan, som han gått förbi och lämnat bakom sig på stort avstånd.

--Ingemund och Hallsten äro då också här!... Så mycken lycka på en gång hade jag inte väntat att få uppleva. Du gör rätt. Gå och hämta dem. Jag längtar att få se dem, innan jag dör, men du skall tro mig, Folke, det var dig jag älskade mest. Över sådant kan ingen bestämma. Det är ju bara efter dig jag har sökt under alla dessa år.

Jarlen stod redan till armbågarna i golvluckan.

--Sitt kvar och vila dig i höet, sade han. Jag förlitar på, att du inte talar till någon.

Folke Filbyter nickade åt honom, men då han blev ensam sade han till sig själv, och då kände han bättre igen sin egen röst:

--Jag är inte glad. Mitt sinne har bara blivit ännu tyngre. Jag såg i hans hand, och han är det bortstulna barnet från Folketuna. Varför har jag då i en mansålders tid färdats på vägarna och letat och frågat, om jag inte nu kan känna mig lycklig?

14.

Folke Filbyter satt och blundade i solskenet och suckade, men ibland rycktes han till det närvarande av den bullersamma mängden utanför gudahovet.

Ett långt bord hade blivit uppsatt ända fram mot drotthuset, och gudaträlarna hade mycket att sköta. De voro gåvoträlar, som av nit och fri lust skänkt sig åt gudarna för att betjäna dem vid de stora högtiderna, men som annars likt fria män sutto hemma på sin odal. Freys och Odens trälar buro gröna och blå kjortlar, men de, som hade givit sig åt Tor, voro rödklädda och måste alla ha rött hår och skägg. Det tillkom Odens trälar att hopvispa blodet och mjölet och i bagarstugan grädda de svarta blotkakorna, som voro så stora, att de räckte tvärs över bordet. Tors trälar satte fram den gräddstarka mjölken, i vilken folket doppade de styckade bröden, och Freys trälar framburo på spett de stekta galtarna och spädgrisarna. Det fanns också svarta trälar, men de voro benådade tjuvar. Bönderna spottade långa strålar efter dem och kallade dem korpskrämmor, ty de hade ingen annan syssla än att löpa omkring med kvastar och jaga undan korpar och kråkor. Likväl hoppade de feta och blanka fåglarna ända upp på bordet, ty de voro heliga, och vid livsstraff fick ingen såra dem.

Nedstuckna hästar, hundar och hökar sänktes i offerkällan och blevo sedan fastkrokade i de kolade träden. Längre bort stodo bönderna flockvis kring uppsaxade kittlar eller kullkastade svin och oxar, som de höllo i fötterna och hjälpte varann att slakta. Detta gjorde de dock endast för att komma åt det ännu rykande blodet, ty själva offerdjuren stuckos inne i hovet, och de mesta anrättningarna voro tillredda på förhand. Hela den svartbrända lunden fylldes småningom av dödsskrän. På den frusna gräsmarken simmade alla fotspår av blod, och bordet och bänkarna hade märken efter blodiga fingrar.

Sju och tjugu djurkroppar voro nu upphängda i träden, och asfåglarna skyndade sig från bordet och slaktställena för att hugga ut deras ögon. På en gång började då ett allmänt ropande och sjungande, liksom om blodlukten hade försatt de nyss så bistra och trumpna bondeskarorna i vildaste yrsel. Det var dock icke enbart det myckna blodet, som hade en sådan verkan. Det var icke heller därför att marknadsbodarna nu öppnades, eller därför att de pälsklädda köpmännen från Gandvik nu begynte sälja sina sköna trälinnor, som sutto två eller tre bakom varann på samma häst. Några vikingar från de närmsta skeppslagen samlade sig kring de barbenta ryttarinnorna, men kommo sig ännu icke för att överbjuda varann med höga anbud. Det var något annat, som menigheten redan en stund väntat på och som nu hälsades med stormlikt växande bifall. Tre mjödkar, väl ombäddade mot kölden med täcken och granris, blevo nämligen släpade på medar omkring hovet och sedan insatta i olika tjäll, där var och en fick fritt förse sig efter tycke. Allra sist kom en släde, som drogs av kvinnor och av gossar, som ännu icke vuxit till ynglingar. Den var täckt med päll och överst på sätet stod Freys beläte, berövat sina kläder och alldeles naket. Männen rusade fram och höggo och stucko efter guden med sina svärd. De äldsta gummorna ryckte honom slutligen ned på marken och piskade honom med tjocka ris, som hade hanefjädrar på topparna.

--Hur vill du att det skall gro i den trötta och somnade jorden! ropade de och slogo allt ursinnigare med sina ris. Du är gammal och vintrig, Frey, och du måste dö för att kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet!

Harporna spelade, och den nyvalde konungen kom i dörren till hovet. Larmet saktade av, och kvinnorna lade sig ned och lyddes på guden och viskade, att han nu vore död. De begynte därför påkläda honom hans dyrbara kläder till uppståndelsen. Under tiden blevo minnena druckna, först för Oden till seger och välde, sedan för Tor till frihet och mannakraft och slutligen för Frey till grodd och gröda. När bragefullet därefter blev framburet, tömde Blot-Sven hornet i ett enda långt drag och gick fram till Frey, som nu låg på en bår, färdig att bäras tillbaka in i hovet för att uppstå. När han hade blodbestänkt de kringståendes ansikten, händer och kläder, höll han över Frey den heliga kvisten--den sista, som grönskade i tiden.

--Jag hör världskvarnens dån i Nidarfjället, sade han. Sömnlöst mala jättinnorna. Jag hör tidens gång. Stötta vill jag det lutande gudahovet, så långt mina år räcka. Sedan väntar jag er utan ånger, bleka spjutbärerskor. Du har blivit vintrig och gammal, Frey, och du måste dö för att kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet. Likväl funnos tider, då folket icke nöjde sig med att sticka efter ditt beläte med sina svärd utan hellre offrade sina egna konungar. Och nu vänder jag mig till er, svear. Av halvgjort verk blir ingenting att hoppas. Vackla vi i dag, blir sedan snart intet mer freyblot hållet. Där borta i drotthuset sitter Inge, min svåger. Ha ni mod, så hämta honom hit och låt blotbrudarna vässa knivarna.

Han såg väntande från den ena till den andra, men de voro upptagna med att sticka svärden i skidorna, och molnbildningarna på himlen stodo vita och orörliga. Det muntra sorlet, som hade hälsat guden, var bortblåst, och den tillfälliga ysterheten föll som en mask från de svårmodiga ansiktena. Hornen och träbägarna blevo icke fyllda vid mjödkaret, och några kastade bort dem. Anrättningarna lämnades orörda på bordet, och vuxna män satte sig ned till att gråta.

Handeln, som knappt ännu hade begynt, stannade alldeles av vid bodarna. Köpmännen från Gandvik togo sina hästar vid betslet och gömde sig undan med sina sköna trälinnor. Alla vände sig om mot drotthuset liksom i förväntan, att var stund få se Inge spränga ut med sin hird och med det kristna korset högt lyft i handen. Alla kände de, att den gamla tron var död. En förfärlig aning trängde sig in på både kvinnor och män och snörpte ihop deras strupar, så att de varken kunde klaga eller hota, och skuggorna av de kringflaxande asfåglarna gledo över deras huvud. Men ännu var det lugnt och stilla där borta, och hela drotthuset tycktes försänkt i sömn, endast befolkat av tysta löften och eder om en straffande hämndedag.

Den bortglömde enstöringen på höskullen satt hopkrupen, men själva tystnaden kom honom att spritta till. Han slöt åter sina vissna ögonlock för det starka solljuset.

--Du har blivit gammal, Frey, mumlade han till sig själv, halvt högt, halvt i tankar. Du har blivit gammal och vintrig, och du måste dö för att kunna uppstå på nytt till ungdom och fruktsamhet. Det var ord också till dig, du bonde från Folketuna. Jag har plöjt och samlat och fått fiender och hat och smälek, och nu ser jag, att allt ändå bara är en begynnelse. Jag trodde, att det var för min egen skull det skedde och att det var åt mig jag samlade, och så var det för andra. För deras skull var det då jag steg i land bland skären och byggde mitt Folketuna. Så litet har jag vetat, så litet har jag förstått. Jag trodde, att mitt liv var ett mjukt ler i mina händer, och så var jag själv det mjuka leret utan vilja. Jag har sett min egen avkomma, och jag ser den växa på samma sätt och föröka sig i mansålder efter mansålder; och det är tidens längd, som förskräcker mig. Skönare vore det, om människan levde en enda dag, bara en enda, men då med en guds unga hälsa, och om kvällen födde sitt barn och sedan försvunne. Vad hjälper mig nu den låsta kistan där hemma med alla de hopade skatterna? Det har inte legat för mitt huvud, att två upprätta timmerträn, som kallas högsätesstolpar, kunna skänka heder, och jag har tyckt, att min halm har varit god nog åt mig att sova i. Men nu ville jag ha bonader på väggarna och björnhudar på golvet och dukar på borden och hela huset fullt av fidlare och gigare, så att mina söner kunde högmodas och ropa: det är vår far! Ja, nu ville jag det, och nu är det för sent! Med list och sken har jag blivit lockad att gå som oket för vagnen, och jag är hudflängd och trött och ingen tackar mig. Jag ser trädet växa och förgrena sig, och själv är jag bara det fula och klumpiga frö, som först måste ned i mullen.

Han började att sakta vagga fram och åter, och solstrålarna dansade över honom.

--Jag visste ju, att du vid detta laget måste vara en vuxen man, Folke. Men i mina tankar förblev du ändå alltid ett litet spätt barn, som låg och diade tjurhornet. Jag har aldrig riktigt kunnat leva mig in i, hur det till sist verkligen skulle bli att möta dig efter så många år. Jag tror, att det varit bättre, om jag hittat dig vid vägen, utfattig och hungrig, och fått lyfta upp dig framför mig på hästen och rida hem med dig och bädda in dig mellan fällar och sköta dig som förr. Sedan, när du blev mätt och utvilad, skulle vi ha öppnat kistan och slamrat med de många bommarna och låsen. Jag skulle ha radat upp halskedjor och silvertackor och för väl hundrade gången räknat vart mynt i påsarna. Därefter skulle vi gått och räknat trälarna, och jag skulle ha nämnt var och en vid hans öknamn. Du skulle ha fått se, hur välfödda och hur varmt klädda de stodo allesamman. Vi skulle ha gått in i spiltorna och synat hästarna, och den ryktade och silkeslena boskapen skulle du då nog också själv blivit ivrig att få räkna. Till sist skulle vi ha följts åt ut på åkern, så att jag fått taga upp jorden och trycka sönder den mellan fingrarna och visa dig, att det är den luckraste och bästa, som kan finnas. Varför fick det inte bli, som jag helst önskade?

Han fortsatte på det sättet att ömsom plåga och ömsom trösta sig, ibland tyst, ibland högt, oaktat att han redan hörde röster och klingande silversporrar i stallet. Det var ett sorl av ljud och ett larm, som när en vårflod svämmar över.

Han kände igen sina avkomlingar på deras målföre, och det förundrade honom endast att tre ensamma män kunde åstadkomma så mycket buller. Med en betryckt känsla vände han sig inåt skullen. Jarlen kom först uppför stegen, och litet bakom honom stannade Ingemund och Hallsten i sina glimmande hirdrustningar.

--Vad han har blivit vit och gammal! viskade genast Hallsten.

--Du kan lugnt tala, sade jarlen. Vid hans år är hörseln klen. När jag nyss kom hit och ropade efter honom, dröjde det om en god stund, innan jag fick svar. Du känner då igen honom? Är du alldeles viss på din sak?

--Därom kan inte råda minsta tvivel, det är vår far, insköt Ingemund bestämt.

--Kom närmare, barn! Mina sinnen ha blivit svaga, sade Folke Filbyter, fast han gott kände med sig, att han både hörde och såg. Men det hade kommit misstro i hans själ och han ville locka dem att bli mer oförbehållsamma.

Som de nu stodo framför honom alla tre, tyckte han dock, att han sällan sett ståtligare män. Det var fasta och öppna drag. Något glatt och ivrigt i deras later förrådde en önskan att alltid ha mycket att sköta, att vara med om var tävlan och beständigt vinna priset. All den kärnfriska och ofördärvade växtkraften i deras unga ätt, där bondeblodet ännu spände ådrorna, samlades hos dem i en verksamhetslust, som sov gott om natten och aldrig visste av trötthet. Det läste han snart i deras uppsyn.

--Jag trodde, att det var sed också bland hirdmän att hälsa sin far, sade han, då de dröjde.

Hallsten skyndade sig genast fram, omfladdrad av den silverstickade manteln, och böjde ett knä och kysste honom på händerna. Ingemund följde efter honom långsammare och mer betänksamt.

--Och du, Folke? frågade den gamle och räckte ut sin hand.

Jarlen gjorde då som de andra, och innan han fick tid att resa sig, tryckte Folke Filbyter hans huvud till sitt hjärta.

--Har jag då äntligen fått dig tillbaka, Folke! Det blev så långt, så långt att rida på vägarna och söka. Men varför kommer inte nu också lugnet tillbaka till hjärtat? Varför går såret upp igen, så att jag på nytt lider lika mycket som den dagen, då du togs ifrån mig? Det växer och växer en sådan ångest här inne. Och ännu har du inte en enda gång kallat mig far?

Jarlen befriade sig tämligen omilt ur hans omfamning och tog ett steg baklänges.

--Bönderna kunde se oss, far, och det går inte an, sade han, röd om kinderna efter att ha stått nedböjd. Och så talar du alltid för hårt, far. I kungsgården får man lära sig att viska.

--Det lät inte så nyss, då ni kommo. Jag fruktar inte bönderna, barn. Bönderna riva inte ihjäl varann. Jag har föraktat och slagit sönder deras gudar, men aldrig krupit för de mäktiga, och för sådant får man ära, när man blir till åren.

--Och vilka bilder slog du sönder? frågade jarlen.

--Freyjas och Kristmoderns och kanske andra. Jag räknade dem inte.

Ingemund och Hallsten bytte en blick och gjorde flera gånger korstecknet. Jarlen log en smula och klappade den gamle på skuldran.