Part 13

En flock vettskrämda och stirrande barn kommo inspringande och klängde sig om hans liv, under det att han höll på att binda fast hönorna vid bältet.

--Far, far! ropade barnen om varann. Nu brinner den heliga lunden vid Uppsala hov!

Han sköt dem ifrån sig för att gå ut till Folke Filbyter.

--Vem har intalat er en sådan dårskap?

--Tingsmän, handlingsmän, alla, som fara förbi, berätta därom, och vill du gå upp med oss på kullen, kan du själv se röken.

--Det är inte sant, det kan inte vara sant. Barn, ni få aldrig mer komma till mig med en sådan lögn.

Han steg förtörnad ur stugan och begynte att gå bredvid den ridande.

--Låt mig få hålla vid din sadel, ryttare, så komma vi fortare framåt. Vägen är lång och hal. Ett tomt munväder har skrämt barnen, och det är ingenting att höra på. Vad skulle det bli av deras tro, om de märkte att man lyssnade till sådant! Varken yxa eller eld biter på den lunden. Där står det heliga trädet, som grönskar både vinter och vår och dricker med sina rötter ur Mimers underjordiska källa. Du kan tro mig, främling, ifall du inte själv förr varit här! På den tiden, när jag sprang omkring liten och barfota som nu mina egna barn, var det trädet fullt av bleka frukter. Det var människokroppar, som blottärnorna så länge sänkt och tvättat i källan, att de till sist blivit alldeles vita och nästan tycktes genomskinliga. Vi kallade det att offra trälar i konungens ställe och blidkade därmed gudarna, ty deras är landet. På den tiden gåvo de också rika skördar, men nu vill knappt den fattigaste bjugg gå till. Därför ha vi också stämt Inge att möta oss vid freyblotet och stå till ansvar. Ryttare, du är gammal och färdas tungt och långsamt. Rid fortare, fortare! Om jag håller om mitt svärd, kan jag springa. Skulle lunden vid Uppsala brinna? Nej, ryttare. Ett sådant dåd våga ändå inte de kristna. När den lunden susade, var han vårt bröst, som andades. När han blommade, var han vårt hjärta. Intet rum var heligare i Norden.

Läderskölden och hönorna smällde mot hans knän, under det han sprang, och då hästen blev för långsam, slog han honom över länden.

De voro snart mitt ute på den rimmade heden. Från alla håll kommo tingsklädda odalmän med höns och gäss, skinkor och fårkroppar, men de sedvanliga fororna av spannmål syntes ingenting av. De ropade till varann om vad de nyss under natten sett från sina gårdar, då eldskenet i en blink hade stigit bakom kungshögarna. Nu lågo de största ättehögarna som bergskullar långt borta på heden, och bredvid dem lyste morgonen på det klippfasta gudahovet. Stenblocken i väggarna voro ömsom runda, ömsom långa och alla av olika färg. Några blänkte svarta, än flera gröna, men de största glindrade i rött liksom bestänkta med ett blod, som aldrig kunde torka. Den rykande lunden stod kolnad och förbränd. Allt syntes tydligt och väl redan på stort avstånd under den klara vinterhimmelen i Göje månad.

--Mina egna ögon kunna inte ljuga, jämrade bonden och höll springande ännu fastare i sadelgjorden. Jag måste tro det. Men drotthuset, det står obränt. Där har du haft en god sömn, konung Inge. Och vår gärd skola vi lägga vid porten, såsom det är landslag, men kom sedan ut, konung Inge. I tre dygn ha vi bönder nu hållit vetslor för dig, och din hird lär nog ha försökt att få se botten i mjödkaret. Men i dag är det du, som får släppa till--i nödfall skinnet. Kom ut på tingshögen, konung Inge, innan blotet begynner. Där skall du få höra bondelåt!

På tingshögen stod redan konungens stol på en matta, och en vid rundel omkring högen var hägnad med hasselstavar och blå band. Böndernas förtroendemän stodo närmast högen, bakom dem två män och bakom dem tre, och så fortsatte det i allt vidare omkrets. Vart hundare förde sitt tecken på en stång. Nedanför denna var en pall, från vilken ropmännen skulle upprepa vad som sades på högen, så att det kunde höras även av de allra bortersta. Oupphörligt växte mängden med huvud vid huvud. Nyss voro de knappt mer än några tjugutal, men hastigt blevo de att räkna i tusenden. Också på de andra högarna stodo männen tätt som buskar i enskog. Fjedrundalands och Attundalands tecken restes. Bönderna från Tiundaland kommo tågande över sandåsen i fylke med lagmannen i spetsen. Sedan de alla hade nedlagt sina skattegåvor framför drotthuset, bröto de sig in i folkförsamlingen som en kil, och deras lagman steg upp på högen ovanför alla andra.

En särskild inhägnad var uppsatt för främlingarna och sändemännen från avlägsnare bygder, och där steg Folke Filbyter av hästen. Trälen måste hjälpa honom, ty han var lutad och trött, och likt många av de äldsta satte han sig på marken.

Trälen ledde bort hästen till den långa bom, där de ridande hade att binda sina gångare. Marknadsbodarna utmed tingsvägen voro ännu stängda och lekplatserna stodo tomma. Ej heller syntes några kvinnor eller barn, och fast så många människor voro samlade, hördes tydligt hela tiden blotprästernas sång inne från gudahovet.

Medan skaran från Tiundaland ännu höll på att ordna sig, uppsteg Inges jarl till kungsstolen, följd av sitt husfolk.

Nog bar han ännu samma släta kåpa som i Ulv Ulvssons gård och blåsten kastade omkring det rödaktiga håret på sidorna om huvan, men hans uppsyn var trygg och utan svårmod. Trött på allriksgatans gästabud och vapenlekar, stod han åter inför faran, full av verksamhet. Arbete, arbete dag och natt, det var hans lust och hälsa och hans enda begär, och det tryckte sin prägel på hans minsta rörelser. Bredvid sig på bänken hade han en trälåda med pergamentrullar och runkavlar, och han var helt och hållet upptagen av att granska dem. Han vecklade ut pergamenten, genomögnade dem och ritade här och var med nageln ett märke i kanten för att, om det gällde, hastigt kunna hitta den betydelsefulla raden. Det var honom påtagligen likgiltigt, om han hade åskådare eller ej, om det stod fem tusen människor omkring honom eller bara fem. Hans sätt var varken högmodigt eller förläget, och fullständigt hängiven sina ämbetsåligganden tycktes han icke ens märka folkets hotfulla tystnad.

Väckt av sin galande hane till bönestunderna vid midnatt och vid dagens ingång, hade konung Inge sedan fallit i djup sömn. Gång på gång bultade skosvennen på sänggaveln. Slutligen kom Julitta med hans tingskläder och lade dem över täcket. Hon böjde sig leende och tog honom i håret och ruskade på hans huvud.

--Inge, Inge, vakna! sade hon, då hon såg, hur blytungt ögonlocken ändå förblevo slutna.

--Är det redan bönetid igen? frågade konungen.

--Nej, du är i Uppsala, Inge, och där sjungas inga mässor, men allmogen står färdig och väntar på dig.

--Jag drömde om din syster, sade han till Julitta, som fortfarande icke var något annat för honom än en tjänande väninna. Det går långsamt att glömma henne.

--När du i natt hade gått till sömns, drucko de yngsta av prästerna och flera av dina andra män hennes gravöl. De kallade det så. Liksom i en vild dröm ryckte de slutligen facklorna från väggarna och rusade ut i offerlunden. Där satte de eld på de höga, hemska urträden, som ännu till stor del voro fulla med benrangel efter upphängda djurkroppar.

--Och jarlen?

--Han låg i sin bädd, men han straffade dem inte. Han ser svulten och tunn ut, din jarl, men hans magerhet tör vara av den sorten, som slår om till fetma, när han en gång till sist blir mäktig och själamätt.

--En starkare och ärligare vilja har aldrig tjänat mig.

--Det märkes, att det bara är i sömnen, som du minns min syster.

--Ja, det är mest i sömnen, svarade han och blev med ens fullt vaken.

Han skyndade att kläda sig. Svennerna drogo skinnrutan från vindögat, och en iskall och solig morgonluft dansade in över den nyss tända brasan. Han hackade tänder, där han stod på björnfällen, och svennerna satte på honom den gyllene pannringen. Den var fodrad med en kulle av samma blå silke som hans mantel.

--Vad jag ämnar säga bönderna, det upprepade jag för er alla redan i natt, och det blir stränga ord. I dag skall jag visa dem, att de ställt ett lejon på sina egna hjässor.

Han andades i de bredfingrade handskarna för att få dem varma, innan han drog dem på sig, och gick sedan raskt till dörren.

Nu begynte hornen spela vid drotthuset, och Inge kom utridande på en vit häst mellan de uppradade skattegåvorna. Han förde det uddvassa och långa svärdet bart, och det blixtrade som en eldstråle. Bakom honom följde alla hans hirdmän, ländemän, huspräster, svenner och gäster. Det var ett tåg, som räckte från drotthuset och ända fram till högarna. Men han ryggade till, när han framför sig såg så många fler bönder än någonsin förr vid ett freyblot. I stridstumlet inför Magnus Barfots norska bågskyttar hade han aldrig känt någon fruktan, men de stillastående och ondskefulla bondeögonen, tvungo honom att se ned till hästens hovar liksom för att noga styra dem över stenflisorna på vägen.

--Kan Inges häst snubbla? frågade en bonde med elak stämma.

Inge kände, att det var en dålig början, och han försökte att i minnet genomgå de stolta ord, som han ämnade tala från högen. Väl fyra eller sex gånger hade han kvällen förut uppräknat för hirden vad han skulle säga, men nu mindes han ingenting annat än ett löfte att tala länge och befallande. Nästan omedvetet gav han hästen en stöt med sporren och red i vild fart uppför högen.

Det sedvanliga bifallssorlet uteblev dock alldeles. Han steg av och hyllades med handkyssning av jarlen, och Sven, hans svåger, fyllde honom hornet. Men när han skulle dricka allmogen till, kvalde honom det söta mjödet, så att han knappt kunde taga mer än två klunkar. Kritvit satte han sig på stolen. Han förstod att det var lika meningslöst för honom att komma med maktspråk som för en skeppsbruten att hota stormvågorna. Väl var han konungen, men framför honom stod konungens herre: ett folk i vapen.

Sedan lagmannen över Tiundaland utantill föreläst Uppsalalagen, begynte jarlen med torr röst förhandlingarna, och de flesta bönderna satte sig ned på marken för att vila. Knappt hunno de likväl att lägga ifrån sig sina vapen, innan de åter sprungo upp, ty lagmannen över Tiundaland gick upp ända överst på högen.

Jarlen låtsade först ingenting märka, men lagmannen avbröt hans läsning och sade med hög röst:

--Vi bönder ha icke gått den långa vägen för att höra din läskonst, jarl, eller bestämma om några tillfälliga påbud. Vi spörja ej heller om det är de kristna, som bränt vår lund, ty vad som sker i mörk natt, dricker gärna av mörkret och förblir dunkelt på ljus dag. Ej heller fråga vi, om det är sant, att du helst skulle vilja förbjuda oss bönder att fritt sälja och köpa på våra gårdar för att hantverkarna och de utländska köpkarlarna i Aros och Sigtuna skola förtjäna bättre och få råd att bära ännu varmare pälsar. Vi veta, att du vill förbjuda oss att hålla ting och bära våra vapen, att du vill tvinga oss att kalla hirdmännen herrar och lämna var tionde skyl åt biskoparna och påven i det avlägsna Rom. Hittilldags var det vi, som beskattade länderna och fyllde våra gårdar med deras dyrbarheter. Vi voro ett fritt bondefolk och hade fullt upp med boskap och goda hästar. Du lägger på oss ett främmande ok, och det blir icke mindre tungt, därför att det är sirat med många prydnader. Man skall vara ung som du för att drömma om så många nyheter. Vi ha icke valt dig. Du är ett vitbröd från drotthuset. Allmogen bakar en grövre kaka med stora sådor. Vem var din far och vem din mor? Några präster kalla sig dina föräldrar, därför att de lärde dig läsa. Många rykten viskas, men vi äro icke komna för din skull. Öppna dina rullar och läs konungabalken. Svearna äga att konung taga, så ock att vräka. Vi fråga dig, konung Inge, vill du gå från makt och rike eller nu genast stiga ned till oss och blota åt de gamla gudarna för god årsväxt?

Ropmannen eftersade långsamt och noga vart ord från högen, och många gamla hade med sig borrade horn, som de satte i örat för att lyssna.

Sven stod bakom Inges stol och följde molnbildningarna på himlen. Han hade icke ens brytt sig med att utbyta de urblekta vikingakläderna mot en tingsdräkt.

--I går kväll i drotthuset, sade Inge och vände sig till honom, kunde jag så klart tala om allt. Du hörde det själv. Nu stå mina tankar stilla. Jag är dock ingen rädd man.

Sven betraktade honom stelt.

--Konung och svåger, svarade han. Folket frågar dig, om du är kristen. Jag är det ej.

Då brast tungans band och Inge sprang upp. Dödsblek men konungslig stod han framför stolen.

--Jesus Kristus, din är jag intill döden!

Bönderna togo upp stenar och begynte kasta på honom. Några hade redan på förhand små och stora stenar med sig inknutna i manteln, men i början slungade de endast de mindre. En skärva träffade honom i läppen, så att han tuggade blod.

Sven stod med skägget tryckt mot bröstet. Han bet hårt ihop ögonlocken och sade till Inge:

--Skyarna omskapa sig och äro sig aldrig lika. Det kommer en tid för var och en i hans medelålder, då människorna plötsligt bli trötta på honom. De ha mött honom för ofta, lytt och rosat honom för ofta. Han är varken längre en morgonsol eller en slutad dag. Därför bli de leda vid honom. Svåger, du som så ofta suttit med mig vid tärningsbordet, du bör veta, att ena stunden är du i otur men den andra slår du sexorna. Tur och otur komma alltid i var sin följd liksom de svarta och de ljusare fjällen på tomtormen. Det lönar inte att därvidlag tala om vidskepelse. När den kloke är i otur, lägger han för en stund tärningarna åt sidan och väntar. Det är vad jag fått göra i fyra år; och nu blir det du. De flesta olyckor uppstå därav, att människorna inte ha tålamod att vänta utan vilja tvinga sig till tur, också när de äro i otur. En annan gång skola svearna kanske vara lika snara att ropa efter dig och dina lagar som i dag att stena dig. Gå du tillbaka till drotthuset och låt mig, som nu är i tur, få sköta tärningarna under min stund. Det är den enda räddningen för oss båda.

--Jag trodde, att du var en av mina vänner, Sven.

--Det var jag, Inge, men du skall inte begära mer, än du kan få. Var människa måste uppleva, att just det, som hon i sin ungdom trodde omöjligast, det sker. Hennes bästa vän blir den, som sviker henne säkrast.

--Du är en slug man.

--Det vitsordet förtjänar jag kanske.

--Och mot mig har du varit full av svek.

--Aldrig i handlingar, bara i hjärtat.

Inge stod stolt kvar och försökte att krossa honom med sin blick, men inom honom växte en förskräckelse, som han icke längre kunde mästra. De trögt flygande stenarna, som blevo allt större och tyngre tycktes honom oemotståndligare än både spjutspetsar och pilar. Och likväl var det till sist icke förskräckelsen utan blygseln över den, som alldeles förvirrade honom.

Omvärvd av hirdens sköldar begynte han springa utför högen.

Stenarna smattrade klanglöst på lädersköldarna, och blödande från hela ansiktet, blev han den sista biten till drotthuset släpad och buren av sina flyende stallare och svenner.

--Ofärdskonung! ropade allmogen efter honom. Barkekonung, hungerkonung!

Då bullret börjat lägga sig och drotthusets portar bommats inifrån, gick Sven ett par steg framåt mot lagmannen över Tiundaland.

--Om jag närt svek mot Inge, sade han, då var det därför, att jag aldrig kunde svika de gamla gudarna. Han och hans västgötar äro framsynta och glada, och Kristus kommer till deras kornrika gårdar på sunnanvädret. Annorlunda är det hos oss, vi bistra män här uppe, som gå och längta till horgabrudarnas dystra stjärnsånger. Härligt hade vi det förr samman, när vi lågo med våra skepp på havet. Själv är jag väl knappt annat än en vild bärsärk, men nu har jag närmsta rätten till er konungastol. Välj mig, och jag skall sätta mig på den, om också utan framtidshopp. I natt var en dålig natt, då många drömde vakna. I natt fanns ingen god människa, ty de, som voro goda, sovo. I natt brann den heliga lunden, och när eldskenet väckte mig, drömde jag också en vaken dröm. Jag såg valkyriorna rida över Föresvall med långt framsträckta händer och krokiga fingrar. Deras korpar skrapade med sina vingslag över min hjälm och skriade som mörkret i hålorna under Nifelhel. Deras hästar voro våta och blanka som likstränderna vid Amsvartners hav, deras egna fagra anleten bleka och tankfulla. Vem söken I? frågade jag. Och då svarade de: En konung. Vi söka en konung för att hämta honom till den sista tomma platsen på konungabänken i Freyjas ljussal. Månne det är du? När vi funnit honom, skola salsdörrarna för alltid falla igen.

Allmogen rusade upp på högen och lyfte honom på sköldarna och ropade med tungsinta röster:

--Hell dig, konung efter vårt sinne! Hell Blot-Sven och hans ätt!

På främlingarnas inhägnad stod under tiden en gammal man, beskuggad och nästan gömd under sin stora kittelhatt. Mycket förstod han icke av den nye konungens tal. Han såg knappt hur han mottog stenkniven, medan offerprästerna ledde fram Inges vita häst och sänkte offerbollarna för att uppsamla blodet. Han hörde icke djurets rosslingar utan borrade sina ögon i jarlen. Det var husbonden från det vilda Folketuna.

Han såg mindre på hans hårda och oföränderliga ansikte än på hans händer, som ännu sysslade med rullarna och lade dem till rätta med nästan småaktig ordentlighet. Under den allmänna förvirringen trevade han sig fram genom trängseln, ända till dess han slutligen kom upp på högen. Där grep han hårt fast om jarlens vänstra hand och höll upp den framför sina ögon, men det kom liksom vattenbläddror för dem, så att han ingenting kunde se.

--Har jag blivit blind? stammade han.

Jarlen, som kände sig prisgiven åt folket, gjorde intet motstånd utan stirrade på den rundaxlade bonden och hans tarvliga vadmal. Äntligen fick han besinningen åter och fattade den grå skepnaden för bröstet.

--Vad vill du mig? frågade han. När Inge kommer till makten igen, tar jag ditt liv.

--Vad jag vill dig? svarade husbonden från Folketuna, och det föreföll honom, att hans egen röst blev så svag, att ingen kunde höra den. Vad jag vill? Ja, det må du fråga. Kanske har jag något att säga dig, som skall betyda mer för dig än allt, vad du hört i dag, och göra dig len och mild. Heller också har jag inte mer att säga åt dig än åt alla de andra... Vad skall jag svara dig? Möt mig i hemlighet på drotthusets höskulle, där främlingar bruka få sova. Kom för ditt eget bästa, om jag också ingenting får att säga dig. Du behöver inte brådska. Jag har lärt mig tålamod. Liksom Sven har jag lärt mig att vänta. Men kom bara, kom en gång till sist!

De, som stodo närmast, ville nu också gripa fatt i jarlen, men Folke Filbyter fick då en ömsint brådska att föra honom ned från högen. Han slog sina breda, fast redan något orkeslösa armar om honom för att värna honom, men med låtsat våld. Och högt sade han:

--Gå bort härifrån, jarl! Gå till din avsatta herre. Här har du inte längre någon rätt att vara.

Det var en list, som lyckades, ty de andra släppte då jarlen och nöjde sig med att välta omkull hans träask och trampa på rullarna. Ännu en gång stötte jarlen med en högdragen rörelse ifrån sig sin hjälpare och gick sedan till drotthuset.

Folke Filbyter rycktes en stund med i hopen, som under dystert jubel bar Blot-Sven på sköldarna. Tre varv tågade mängden kring högen och slutligen till gudahovet. Genom dörren såg Folke Filbyter gudarnas beläten, som sutto i sina stallar utefter väggen, alldeles svarta om anletet av det blod varmed de årligen blivit bestrukna. Deras styva tygkläder voro behängda med dyrbara gåvor från de äldsta hövdingarna. Fast han tänkte på jarlen, lyssnade han ändå på offersagorna och drottsagorna, som bönderna berättade omkring honom, och han försökte att uppfånga en skymt av den hemska prakten. I Odens behandskade trähand satt ett rostigt och lutande spjut, och folket sade:--Det är spjutet, som Erik Segersäll skänkte den tankfulle dödsguden på samma dag han lovade sig själv åt honom.--Tor hade rött människohår och en guldblank halskedja. Alla harpspelare kysste den och sade:--Det är en av de kedjor, som Torvald Hjaltesson efter drabbningen på Föresvall fick i sångarlön för sitt stormande drapa.--Även trodde folket, att det axknippe, som hängde över Freys stol, förfärdigats av det myckna guld och koppar, som fordom inkastats genom ett hål i en ättehög för att köpa goda år. Frey själv var ute och bars kring åkrarna, men framför hans tomma plats var ett trint bord. Där gick hela tiden en borstig guldgalt i ring och nickade åt sidorna med huvudet och öppnade på trynet. Åkerbrukare och smeder bestänkte den med blod och sade:--Det är själva Gullenborste, som Sindre så konstskickligt smidde av ett vildsvinsskinn.--Allt av järn i gudahovet var hamrat av besegrades vapen, men av järn var ändå det minsta. Till och med på väggarna blänkte allestädes guldplåtar bakom facklorna, men taket var så nedsotat, att det liknade en vinternatt utan stjärnor.

Blot-Sven vek upp ärmarna och tog små köttstycken efter den offrade hästen och gick omkring och matade gudarna. Deras munnar voro runda och öppna, och när köttbitarna försvunno, hördes pipet och striden av de möss, som voro instängda i de ihåliga belätena. Sedan doppade han armarna ända till armbågen i hästblodet och höjde dem med utbredda fingrar framför Tors och Odens anleten.

Harporna begynte då att spela och blotprästerna att dansa med utkammat hår. På den äldsta var det bortsvett. Under den nattliga branden i lunden hade han kämpat med lågorna för att rädda en sista kvist från det heliga trädet, som ännu länge fortfor att lysa med sin grönska mitt genom elden. Han räckte den med en mörk besvärjelsesång till Blot-Sven, som ställde sig mitt i hovet vid den upphängda kitteln. Blot-Sven rörde om blodet och mjölet med kvisten. I en annan kittel kokade köttet. Under tiden satte sig de förnämsta tignarmännen efter ålder vid måltidsborden utmed väggarna och begynte att dricka spadet och äta av flottet och levern.

Snart kunde det icke rymmas flera människor i hovet, utan de, som icke redan voro inne, måste stanna utanför tröskeln. Folke Filbyter fördes av trängseln mer och mer åt sidan, och slutligen blev han åter så fri, att han kunde bestämma över sina steg. Utan att brådska, men också utan att tveka, lämnade han de andra och gick till drottstallet.

Hirdens hästar stodo där helt lugnt och åto ur krubborna. Van vid bondegöra tog han sig någorlunda lätt uppför stegen till skullen, trots sina år. Skullen var tom, men vid den öppna gavelluckan låg ett helt berg av hö, och där satte han sig, ty där var sol.

Olyckan hade under de sista åren mycket förändrat hans ansikte. Det svällde av samma bondska bredd, men de känsligaste dragen hade blivit tunnare och ädlare, och de röda och skrynkliga ögonlocken hängde liksom förgråtna och vissna. Han blundade i solvärmen, och det yviga håret bredde ut sig över axlar och rygg. Kittelhatten låg i hans knä, och med det kullriga höet omkring sig såg han ut som en högbo, som en stund gått ut ur sin grav för att tina sina lemmar i det vackra vintervädret.

Han undrade, om en så hög herre som jarlen verkligen på denna bestörtningens dag skulle klättra uppför en stallstege för att få tala med en obekant bonde. Det föreföll honom orimligt. Och ändå trodde han det fullt och fast, men det kändes lugnt, att han icke kom genast. Det gjorde ingenting, om han dröjde, bara han inte nu genast steg upp i sin glans på den dammiga skullen.

--Det kom nyss liksom vattenbläddror för mina ögon, sade han, men ändå stod jag inte alldeles så skumögd, som jag själv trodde. Något såg jag ändå. Eller inbillar jag mig det bara? Varför är jag inte glad?

Tunga och säkra steg klampade nere i stallet, och den gamle fruktade mannen började darra i lederna. Men det var endast trälar från gudahovet, som kommo för att utvälja ännu en häst till offring. I detsamma hördes en kärv röst, som ropade:

--Var är du, bonde?

Han förmådde icke att svara, och då han såg upp, stod jarlen redan på stegen i golvluckan.

--Är det rädslan, som betar dig målet? frågade jarlen och gick raskt fram till honom.