Part 11

--Vi ha viktigare ärenden, sade han. Återvänd till ert skepp, Ulvungar. Era svärd äro ännu törstiga och klirra i skidorna, och dröja ni för länge här, kunna ni inte hålla dem stilla. Det är sändemännen från min svåger Inge, som nu skola stiga upp, och jag ser, hur de redan kasta av sig sina varma pälsar. Men det fordras stark och van röst till att göra sig hörd på havet. Därför talar jag själv i deras ställe. Kanske borde jag glädja mig över att som svåger framdeles vid julölet få sitta kungabänken närmast, men hellre sutte jag själv i den. Då skulle vi ännu en gång göra stora löften vid bragefullet. Vi nordbor ha tagit städer och borgar på alla kuster, men i stället att där uppsätta våra egna gudar, hemförde vi de besegrades. Vad jag nu säger er, skola ni i en början ha svårt att tro. Den mäktige kejsaren i Saxland har, bannlyst och barfota, gått i vintersnön över bergen ända till Canossa för att tigga om påvens nåd. Sådana äro nu jordens herrar. Inge låter hälsa er, att folket ej mer skall ro ledung under sommaren utan i stället lämna honom skatt och giva tionde till påven. Han bjuder och säger, att om ni snarast vända tillbaka, skall han upptaga de främsta bland er i sin hird. Finns någon här bland er alla, som ännu har trotsets lust och vill stanna med mig på havet, höje han sitt svärd!

Ingen enda drog sitt svärd, och det rådde djup stillhet. Det krusiga skägget trycktes hårt mot bröstet, och han fortsatte att blunda liksom för att bättre höra skärpan i sin egen röst.

--Ett vikingating brukar sällan förlöpa så tyst. Jag står i otur och har misstro omkring mig. När jag som barn gick till mina lekar och frågade, vilka som ville följa mig, blev det också alltid lika tyst. Nu äro mina män trötta och börja tänka på att sörja för sin ålderdom. Det återstår bara att lyfta in broarna och ro skeppen i sär och vända dem mot hemskären. Jag är en avsatt hövding, därför att jag blev de gamla gudarna trogen.

Han slog upp ögonen vid det brådstörta bullret, då männen skyndade sig tillbaka till de yttersta skeppen. Under det att årorna sattes ut, följde han skyarna, som reste sina lätta och flyktiga byggnader över vattenspegeln.

11.

Det var nedmörkt, och i skogssträckningen rörde sig en rad av skridljus. Först kom ett och sedan ännu ett, och det blev aldrig något slut på det långa tåget av vandrande lågor. De brunno stilla och klart, ty vädret var lugnt. Ibland gömdes de bakom en skyddande hand, om det susade till i trädkronorna, och kastade då skenet bakåt på stränga och allvarliga ansikten. Det var Inges hirdmän och huspräster, som förde Ulv Ulvsson med sig ut i skogen. Hans händer voro bundna med ett rep. Bredvid honom gick Inges jarl, en ung skrivkarl, som stod närmare konungens bönpall än hans rustkammare, och i sin släta svarta kåpa såg han ut som en munk. Håret skiftade något i rött, och en klok, torr ärlighet besjälade de magra och kärva dragen.

De fortsatte att gå allt djupare in i skogen, ända till dess de voro på stort avstånd från alla människoboningar. Där samlade sig slutligen alla ljusen omkring en död ekstam, och vid den blev Ulv Ulvsson fastbunden.

Jarlen ställde sig framför honom och såg honom djupt in i ögonen.

--Jag vet, att de kalla mig bondeplågare, sade han, därför att jag förvandlar Inges allriksgata till ett segertåg för den nya seden. Jag vet också att du är den mest aktade i bygden. Helst ville jag skona dig, men någon måste ställas till ansvar, och vi äro för få att besegra de vilda stigmän, som befäst sig på en kulle ett stycke härifrån. Du har sagt, att dina gudar mest leva vid källorna och under träden i skogarna, och nu överlämnar jag dig åt dem till att omkomma av hunger och köld.

Ulv Ulvsson stod lugn och orörlig vid ekstammen, fast hoptorkad av år och böjd av sina bekymmer. Han mötte jarlens blick med en sådan fasthet, att den mäktige kungstjänaren måste se åt sidan, och då sade han till honom:

--När Loke räknar sina listiga planer på fingrarna, gör han det med en sådan iver, att fingrarna ömsa hud alltefter hans tankar. Än bekläder den sig med blanka ormfjäll, än blir den grå och rynkig som möglad grädde. Det är det, som förråder honom.

--Vad förmår din Loke?

--Knappt mer än din Satan, jarl. Det längsta de onda gudarna kunna komma, är att till sist bli ännu ett förhärligande av de goda.

--Varför talar du då om hans skinn?

--Därför att ditt skinn, jarl, skiftar allt efter som ljusen skina på dig. Och då tänkte jag: Hur strider och lider inte nu den mannen! Hur brottas inte natt och ljus i hans själ liksom på hans anlete!

--Är det jag, som lider?

--I denna stunden är det du, som lider. Jag har mist allt, till och med mina söner, som tagit kristnan och måste hålla sig borta. Och i natt kommo du och Inge och togo min gård och mig själv. Den enda tjänst du numer kan göra mig, är att binda mig vid den ek, som jag så ofta vilade mig under i yngre dagar. Jag ber dig heller inte, att du skall benåda mig eller lösa mina band. Men vore jag fri, skulle jag från bäcken hämta vatten i händerna till att styrka dig med, ty du lider förfärligt.

--Du begynner yra, Ulv Ulvsson. En dåre vore jag, skönjde jag inte allt gott, som med tiden kan komma av den nya seden. Jag är upplärd bland präster och bergfast i min tro.

--Och du är hård och äregirig, och därför genomlider du skammens alla kval över att vara så svag, att du måste begå det värsta av alla brott och förgripa dig på andras tro. Du skulle efterskänka mången god dag av ditt liv, om du nu sluppe att stå här. Din enda lisa är, att det åtminstone är nedmörkt.

--Varför vill du inte lyssna till mig, du präktige odalbonde?

--Därför att din gud är en mänsklig gud, som fägnar sig åt mänskliga seder. Vi, som plöja och så och ströva i urmarken, höra närmre omkring oss urmarkens andar. Och din veka mässa och dina broderskyssar äro dem en styggelse.

--Jag trodde, Ulv Ulvsson, att du var en vän av mänsklig ordning och tukt. Var man prisar din rättrådighet, och din gård är den bäst skötta.

--Jarl, din gud lär mig inte, hur jag skall styra min häst, hur jag skall lägga min pil på bågen eller sira min sal. Och när mina söner och döttrar få kärleksångest, var är då din gud? Jag har anlagt vägar och satt träd, därför att asagudarna bjuda det och kalla det god gärning. Jag har också gått till mina harvar och plogar och alla övriga redskap, som blivit signade vart år och som vi nordbor anse heliga. Jag har gått ut på åkern till allt, som gror och växer. Över allt har jag frågat efter din gud, och en mängd små och stora röster liksom från ett beständigt porlande vatten ha svarat mig: Varför kommer du till oss livsgudar och växtgudar och spörjer efter människoguden?

Jarlen letade fram ett silverkors ur bröstet och kysste det lidelsefullt. Sedan höll han upp det framför den bundne, men korset skalv i handen på honom.

--Ännu kan jag hjälpa dig, Ulv Ulvsson. Vill du två dig ren i Jordans älv, vill du bli den skuggande palmen för de många, som här försmäkta i otrons ökensand? Förnekar du Kristus?

--Gudarna äro oräkneliga som träd och källor, som frön och regndroppar, och ingen av dem förnekar jag, svarade Ulv Ulvsson eftersinnande och långsamt. Men några av dem äro oss främmande, och andra äro oss nära. Du talar om en älv, som jag aldrig badat i, ett träd, som jag aldrig kvistat. Våra gudar komma i nordanvädret och tordönet eller i vårdagjämningen, och de gå omkring med kornet på människornas heliga åkrar. Om vi nu också sveke dem, skola våra efterkommande intill yttersta tid ändå aldrig sluta att höra dem, när de sitta på sitt skepp om natten, när de äro ute på jakt eller när de ensamma stå med sin yxa på sveden.

--Så ha vi då ingenting mer att säga varann, Ulv Ulvsson, framviskade jarlen och gömde korset i kåpan.

Och återigen började ljuslågorna att tåga, en efter en, ända till dess den sista var försvunnen.

Frosten small i träden och emellanåt flyttade sig någon storfågel på sin gren, men de flesta djur höllo sig stilla. Det låg litet gles snö på granarna, men långa sträckor var marken hård och bar. Bäckarna voro isbelagda, och endast på de brantare ställena forsade och porlade vattnet entonigt.

På den högsta skogsåsen ledde en bred stig, och där kommo två vandrare. Deras jämna och tunga fotsteg på den frusna marken hördes vida omkring, och fast de hade gått ända från Lödöse på den västra kusten, tycktes deras brådska och otålighet växa med vart andedrag. Det var de båda Folkesönerna, och ännu buro de sina präktiga väringekläder. Redan vid landstigningen hade de med ett språng skyndat upp på bryggan och sedan genast begivit sig i väg. Deras åstundan var att genskjuta Inge på hans allriksgata och bli upptagna i hans firade hird, innan den övriga skaran ens hunnit att vila ut i Lödöse och draga upp sina skepp. De gingo tysta bredvid varann, upptagna av sina tankar och förväntningar.

Hovslag dundrade plötsligt långt borta i hällarna. I förstone lät det som när en lössluppen häst med hejdlösa språng kastar sig fram över stubbar och stenar. Småningom kom trampet allt närmre och närmre genom skogen och följde tydligen den tämligen öppna och raka stigen. Pinglet av sådana små kläppar och kulor, som allmänt brukades på betsel, väckte hos de båda vandrarna en förmodan, att det också möjligen fanns en hand med, som höll i tygeln. De båda männen drogo därför sina svärd, och Hallsten, som aldrig ville gå miste om en fara, ställde sig med fötterna brett i sär mitt på stigen.

Ingemund sköt honom åt sidan.

--Du har elddonen, sade han. Jag skall nog sörja för det övriga.

Hallsten fick nätt och jämnt tid att taga fram det fnöske, som han bar hos sig i en hopvaxad valnöt. Det hade tagit fukt från hans egen kroppsvärme, och han måste slå sju eller åtta gånger med flintan, innan han fick eld. Då var hästen redan alldeles över dem och reste sig, tvärstannande, på bakbenen, ty han såg dem i mörkret. Ingemund skymtade ett ögonblick det frustande, svarta huvudet mot stjärnorna och lyckades att få fast i tygeln.

--Vad vilja ni mig? frågade en klangfull kvinnoröst. Äro ni också Inges karlar?

--Inges karlar? Är då han så nära? sade Ingemund. Nej, ännu äro vi inte hans män, men vill Gud, skola vi snart bli det. Varför så brått, valkyria?

--Därom behöver jag inte lämna dig några upplysningar.

--Män, som gå ensamma i skogen, bli till sist nyfikna på vad som händer i världen. Varifrån kommer du?

Hallsten fick nu vaxveken tänd, och i en blink urskilde bröderna två tjocka hårflätor och en blå kjortel, som snävade om knät, ty kvinnan satt gränsle över hästen. Av ansiktet sågo de däremot icke mycket, ty hon började genast att hugga Ingemund över armen med en liten yxa, och vart nytt hugg skuggade över huvudet. Yxan bet ej på brynjetyget, men uppretad av smärtan, som slagen vållade, lyfte han sitt svärd till motvärn. Vid nästa hugg sprang det i bitar, så att bara de vassa träflisorna sutto kvar i skaftet. Storligen förundrad upphörde hon genast med sin strid, men veken brann då ut och Hallsten hade ingen annan med sig.

--De hade rätt där hemma, utbrast hon, då de ibland brydde mig för att jag visste så litet om, hur det tillgår ute bland främmande människor. Nog har jag förnummit, att järnklädda kämpar kunnat giva sig till att överfalla en kvinna, men att de fäkta med träsvärd, det har jag ännu aldrig hört.

--Jag hoppas också att snart inte längre behöva ett så skört och ofarligt vapen, svarade Ingemund och kastade ifrån sig det tomma fästet. Är det långt till Ulv Ulvssons gård?

--Till Ulv Ulvssons gård? Därifrån kommer jag, men jag vet knappt rätt, om den längre är hans, så överfull är den i natt av hirdfolk och svenner.

--Därför att de äro så många, har du flytt?

--Nej, inte därför, men därför att konung Inge är med.

--Där konungen sitter, där bör vara trygghet.

--Vet du då inte, att Inge är den farligaste kvinnokarlen i hela landet?

--Du är rädd, att han skall röva dig med sig.

--Nej, Inge bortför inga kvinnor. Det behöver inte konung Inge. Han rövar dem med sina ögon och med fagert tal.

--Och dig frestade han?

--Inte det, inte det, men han lät jarlen leda bort min far, jag vet inte vart. Jarlen, som är grym och hård, ville tvinga honom att taga kristnan, och då han vägrade, blev han bortledd. Inge satt i högsätet och rodnade och teg--och därför vill jag inte längre visa honom vanlig hövisk gästfrihet.

--Du kunde ha stannat och vänt honom ryggen.

--Det säger du, som aldrig har mött honom. Ingen vänder ryggen åt honom. Att visa honom ett ovänligt ansikte, det är en svår konst, och därför satte jag mig på hästen och flydde. Han är så modig, så glad, så strålande i högsätet som Tor själv, och hans handslag är så gott. Det finns många ordstäv om honom, men det allmännaste är detta: När Inge skrattar ler hela jorden med honom.

Hallsten gick nu också fram till hästen.

--Din far, det är då Ulv Ulvsson? frågade han, men rösten stockade sig i strupen, så att hon med nöd förstod honom.

--Visst är jag hans dotter.

--Du behöver inte frukta redliga män. Vi äro inga fiender och stå färdiga att hjälpa dig. Du kan tala lika lugnt med oss, som vore vi dina egna bröder.

--Innan jarlen och Inge kommo, visste jag heller inte, att jag hade några fiender annat än på Folketuna.

--Menar du Folke Filbyter och hans söner?

--Vilka annars?

Bröderna stodo tysta i mörkret och Ingemund släppte tygeln. Slutligen sade han:

--Vi trodde, att Holmdis skulle gömma vänliga tankar för Folkesönerna.

--Jag heter Ulva. Hur långt ifrån äro ni, som inte ha hört om Holmdis? Min stackars syster blev bortsläpad till Folketuna med våld, och när hon hade fött Ingevald en son, dog hon och blev satt i hög.

Då de icke svarade henne något, frågade hon:

--Ha ni nu stigit åt sidan, så att jag kan rida vidare, efter ni blivit så tysta? Jag ser varken er eller stigen i mörkret, men hästen hittar.

--Vi lämna dig inte, Ulva, sade Ingemund. Hur skulle du kunna livnära dig i något nattbol ute i skogen? Bättre är det, att vi vända din häst och följa dig tillbaka till ditt hem, där du har ditt sovställe och dina trälinnor. Nyss kände du dig hjälplös och utan manligt skydd i ditt eget hem, men nu har du träffat vänner. Vid Gud min drotten, vi skola vaka över dig, och du behöver inte mer gå fram inför Inge. Men spörj oss inte vilka vi äro och varför vi tiga och ha så litet att säga. Vi äro bara två hemkomna väringar, som äro nyfikna att få veta om allt, som hänt under deras långa frånvaro, men som bli främmande och stumma, när de fått sin lystnad mättad.

Hon besinnade sig en stund och svarade tveksamt:

--Min far och de försiktigare grannbönderna hade gjort i ordning en stor vetsla åt Inge, då budkavle kom om hans färd. I början gick också allt lustigt till, och fast vi voro oroliga, försökte var och en att visa sig lugn. Men slutligen stego husprästerna fram och predikade, och jarlen uppmanade sedan alla som voro närvarande att avsvärja de gamla gudarna. Då flydde genast grannbönderna, och far stannade ensam kvar och talade om Oden. Det var det, som vållade hans ofärd. Det lät så underligt avlägset som från en bergshåla långt borta, och jag gömde mig bakom väggbonaden. Där stod jag och grät. Jag såg honom inte, när de ledde bort honom, men sedan sprang jag ut.

--Och nu råda vi dig uppriktigt att vända tillbaka.

--Vilka ni än må vara, märker jag nog, att jag haft lyckan att träffa välmenande människor. Ja, vart skulle jag ta vägen i skogen? Däri ha ni kanske rätt. Jag är heller inte så modig, som jag låtsades nyss i min förskräckelse, men jag tänker alltid på min syster och hur hon skulle ha gjort. Och henne försöker jag att likna.

--Hon skulle inte ha flytt för Inge.

--Nej, hon skulle inte ha flytt. Hur kunde jag tänka det? Nu sade du något, som tvingar mig att vända.

Hon vände själv hästen och de följde bakom henne på stigen. Ibland kommo de så nära inpå länden, att de stötte mot den med axeln, men andra stunder växte avståndet. En gång, då det blev större än förut, sade Ingemund sakta:

--Där nere åt slättsidan en timme härifrån ligger Folketuna, Hallsten. När tror du, att vi komma att gå den vägen?

--Aldrig, aldrig.

--Det är också min tro. Där må han sitta, den gamle, i sin ensamhet utan vetskap om det onda, som han gjort oss, men en skam för sitt eget husfolk. Den enda barmhärtighet vi kunna visa, det är att försöka glömma honom. Vår härkomst är inte att skryta av, Hallsten. Blir Inge frågvis, så hav munläsa!

--Så långt framåt kan jag nu inte tänka.

--Och för mig är det tvärtom just framåt, som tankarna rusa på. Holmdis var ju ett barn och alltsammans var en lek. Vem vet ens, om vi någonsin betydde något för henne! Allvaret kom sedan, men det var något annat. Allvaret, det var vår tävlan om vem av oss, som skulle vara man att knyta en förbindelse med Ulvungarnas ansedda släkt. Och aldrig har jag bättre än nu förstått, hur väl vi behövt ett sådant gifte. Jag fruktar, att det, som till sist grämer mig mest, är att tillfället glidit oss ur händerna... fast nog minns också jag med ömsint vemod den lilla mön, som vi lekte med i skogen. Ära, ära, det är ändå en rätt lösen för två väringar som äro på vandring till konungens hird.

--Din sorg är så olika mot min, broder, svarade Hallsten. Och sedan talades de icke vid under hela vägen.

12.

Inge satt i Ulv Ulvssons högsäte, ungdomlig, skägglös, glittrande av hjärtats sol och av konungslig prakt. Brynjetyget var allt igenom av silver och den fagerblå skjortan överströdd med silverhökar, som hade vingarna utspärrade. Han höll en stor samdricka med män och kvinnor, och ibland böjde han sig framåt som ett ungt lejon, färdigt att när som helst taga språng.

På sin allriksgata förde han med sig en hane i en guldbelagd bur och två kvinnor, som hette Julia och Julitta. Buren var upphängd framför lucksängen, så att hanen med sitt galande vid midnatt och dagning skulle väcka honom till de föreskrivna bönetiderna, ty han var en väldig jägare, som kom hem trött om kvällarna, men han var icke mindre ivrig i andakt och bön. Julia var hans käresta och Julitta hennes syster. Till sitt yttre var Julitta icke mycket ansenlig, ty hon var liten och mager, men hon följde beständigt med av hängivenhet och beundran för den äldre systern för att betjäna och förströ henne som en frivillig trälinna. Hon var så ordsnäll och glad, att hon roade och underhöll både konungen och de andra med sina infall. Också stod hon nu vid bordsänden med armbågarna i sidorna och händerna öppna och berättade. Alldeles höljd av smycken satt Julia inkrupen hos konungen med hans arm över sin axel och lekte med hans fingrar. Eller också drack hon tvemännings med honom ur hornet. Det var ett ganska märkeligt horn, som Inge hade fått i vängåva av sin jarl. Det stod på ulvtassar av järn och var ristat med många runor, och det sades, att det fordom hade tillhört dvärgarna. Inge trodde, att det gav tur på jakt, och Julia, att det skänkte lycka i kärlek.

Jarlen återkom nu från skogen, och på ärmen av den svarta kåpan låg ännu litet gles snö, som fallit från grenarna. Han höll ut händerna framför sig, så att alla, som stodo i dörren, måste vika åt sidan och lämna rum. Hans män gingo också in med honom och satte alla sina ljus på stakar och bordshörn, så att hela salen började glimma.

--Vän och jarl, började Inge. Du ser dyster och plågad ut. Du kommer att bli glad igen, när du får höra en mässa.

--Jag har haft ett tungt värv i afton, svarade han torrt, och alla de yngsta prästtjänarna, som brukade passa upp vid altaret med rökelsekaren och ljusen, flockade sig genast omkring honom, lyssnande och beundrande. Vad jag hade att utföra i skogen är fullbragt. Må nu de män av ditt följe, som varit utskickade åt andra håll, berätta sitt.

Hirdmännen, som också voro klädda i silverbrynjor och blå skjortor, började röra på sig utefter bänkarna, och en av dem reste sig.

--Mycket har inte hänt mig i dag, sade han. Bara en sak har jag att förmäla. I skogen hittade jag en finnkvinna, som låg framstupa och stel över en skål med vatten och en uppsprättad snok. Hon hade sådana kattskinnshandskar, som brukas av valorna. Bönderna sade, att hon hette Jorgrimmes dotter och att hon försökt att öva sejd mot dig, konung Inge. Men tydligen hade sejden gått tillbaka och dödslagit henne själv. Jag betraktade henne en stund och mindes ordstävet: Den häst, som Inge rider, kan inte snubbla.

--Det hade varit bättre om hon levat och blivit förd hit, så hade hon kunnat spå oss segerlycka, ropade Julia och släppte konungens fingrar.

Hela hirden stämde in med skallande ja-rop och viftade med ringhandskarna åt Julia.

En ung djäkne reste sig från den bortersta bänken.

--Hirden är dig tillgiven, Julia, sade han. Var dag deltar du ju också i vapenlekarna eller övningarna till häst, och gäller det fara, står du bland männen med spjut i handen. Det är svårt att göra sig hörd, när du nyss har talat.

--Ämnar du hålla en av jarlens vanliga botpredikningar över mina synder? frågade hon isande lugnt.

--Kanske borde jag det, ty hölle du inte mot jarlen, hade vi längesedan förgjort både Uppsala gudahov och offerlund med eld. Vi huspräster veta nog, att du hemligt är den gamla läran mer tillgiven än drottningen, som sitter hemma i Skara.

Inge rynkade pannan.

--Blev du befalld att räkna upp jarlens vänner eller fiender? sade han.

Den unge prästen skälvde till och böjde huvudet.

--Herre, det är inte för att strida med din kvinna, som jag reste mig, utan för att lyda vår avhållne jarl och berätta, vad som tilldragit sig. Men fullt hjärta skummar lätt över. Vill du höra mig, skall jag nu likväl försöka att samla mina tankar. Jag följde några av hirdmännen till en gård, som heter Folketuna. Alla där hade gjort förbund med Älg Klubbehövding och hans stigmän och befäst sig så starkt på en kulle, att de voro oåtkomliga. I stugan fann jag ingenting annat än en gammal ihjälsvulten gubbe, som låg fastkedjad i väggen med en kalvklove.

--Låg han fastkedjad? frågade jarlen.

--Som jag säger, han låg i kedjor. Men en besynnerlig man måste det ha varit. Med ett kol hade han i latinska ord skrivit upp sina tankar på väggen. Orden lutade och pekade så snett och vint som ritade av en blind. Särskilt rosade han sig lycklig, därför att han fått lära, att allt mänskligt stod på huvudet, att allt på jorden var upp- och nedvänt. Han slutade sina anteckningar med en bön till Gud, att det alltid måtte förbli så--för människornas storhets skull.

--För människornas storhets skull, upprepade jarlen tankfullt. Den mannen visste, vad han skrev.

--Du är svårmodig i dag, jarl, sade Inge.

--Vad värde skulle jag nyss ha tillmätt Ulv Ulvssons ståndaktighet, om han lidit rättvist eller väntat, att rättvisa människor snart skulle stiga fram och hjälpa och tacka honom!

--Ångrar du din stränghet?

--Jag kan inte ångra den, men jag är tung till sinnes. Det blir bättre, när jag kommer hem till mitt arbete igen. Jag längtar till min trånga cell på kungsgården. Det sorglösa livet här gör mig otålig--och ännu är du halvt en hedning, Inge! Jag varnar dig i tid.

--Jarl, vi måste dricka tvemännings, utbrast Julia med bitter glättighet och läppjade på hornet för att sedan räcka honom det.

--Jag tackar dig, men Inge vet, hur illa ett så starkt kryddat mjöd bekommer mig.

Han såg sig omkring för att länka samtalet vid något annat.

--Jag ser två vapenklädda och obekanta män i dörren. Vem har bjudit er att komma?

De tillfrågade stego käckt på, fast hälsningen icke tycktes dem synnerligen vänlig.

--Vi komma inte för att tala med dig, jarl, svarade den ene och fick genast uppror och trots i hjärtat. En tignarman i prästkåpa som du är inte mycket efter vårt tycke. Vi vilja bli upptagna i din konungs hird.