Part 10

De rusade in på den innersta gården i vild oordning som den uthungrade och törstiga flocken av lejon och björnar på cirkus. Alla, som de mötte, veko åt sidan och gömde sig bakom förhängen och bildstoder. Oavbrutet ropande sitt: väringarna, väringarna! hastade de fram genom de månljusa pelarsalarna och in i den trånga skattkammaren. Där stod redan deras överste hövding och väntade dem.

--Var och en har rätt att taga så mycket som han kan bära med händerna i en börda, sade han. Endast det, som ligger i denna järnbur, får ingen röra, ty det är det heliga liljediademet och rosendiademet, och de äro kejsarearv. Minns nu! Ingenting på ryggen, ingenting under manteln! Allt skall bäras framför er i händerna.

--Du behöver inte lära oss, vi ha varit med förr! ropade några av de äldsta och stötte honom för bröstet. De ställde sig på bord och bänkar för att nå de översta skåpen eller de rikt smyckade sadlarna och hästtäckena. Somliga togo kläder, rustningar och dyrgripar, men de flesta grävde i kistorna bland lösa pärlor och stenar av alla slag. Skattmästarna stodo raklånga utefter väggarna som fastspikade och hade frivilligt satt nycklarna i alla lås.

--Ni komma sent, väringar, sade överste hövdingen, som redan hade försett sig med en stav av tungt guld. Vi få skynda oss. Sedan blir det hovfolkets tur.

De lastade då på sina händer så mycket de kunde rymma och tågade sedan ut igen med det blänkande rovet framför sig. Folkesönerna voro de sista, som blevo kvar. Ingemund hade valt ut ringar och mynt och sådant, som var av rent guld, men Hallsten gick ännu villrådig omkring och hade bara plockat ihop några enstaka pärlor.

--Jag letar efter något, som har ännu större värde än guld och stenar, sade han. Och vill du, så tag här själv vad jag hittat. Men jag ser, att dina händer inte ha rum för mer, och jag får väl därför behålla detta till skor och kläder.

Ännu en gång gick han ett sista varv kring den halvplundrade skattkammaren och sökte, och sedan följde han brodern tillbaka över gårdarna. Hans rov var icke större än att han kunde bära det framför sig i vänstra handen. Skattmästarna trodde, att anblicken av så många dyrbarheter skakat hans förstånd och att han inbillade sig hålla den yppersta klenoden.

När Folkesönerna hade hunnit ut genom den yttersta porten, började de efter vanan att halvhögt tala med varann.

--Jag tänker, att vi nu fått nog på denna av Djävulen regerade stad, sade Ingemund. Är du enig med mig, så gå vi till segels redan i morgon. Jag är viss om att vi skola få tillräckligt många med oss för att kunna sköta snäckan. Det har snögat många vintrar över Folketuna, sedan vi voro där, och fast det var svårt att trivas med den gamle i snusket och förvildningen, vet du nog bäst själv, vad som binder oss att fara hem. Det är ännu så länge vår hemlighet. Enligt vad jag förnummit, ligger en stor hövding från folklanden i Svitjod nu med sin flotta i västerviking och har förirrat sig ända ned till Niörva sund. Hans män kalla honom Blot-Sven, därför att han är hedning och fasthåller den gamla seden att offra en hök eller någon annan rovfågel, så ofta han går till sjöss. Visserligen äro ju vi döpta kristna, men en stor mängd kristet folk lär också vara med honom. Det är därför min åsikt, att vi raskt skola segla till honom förbi Sikelö utan att därför försmå ett gott strandhugg emellanåt, om tillfälle bjuds.

--Jag har också hört om Blot-Sven, men det lär vara en misstrodd man, som envist förföljs av otur. Nyss var han nära att bli tagen till konung av hedningarna i Uppsala, men han hade sin otur med sig, och allmogen valde i stället hans svåger Inge. God skytt lär han vara, men det påstås, att när han spänner en båge, brister strängen. Det finns ett ordstäv: När Sven spår solväder, blir det regn.

--En dålig spåman är inte att förakta, sade Ingemund. Man kan ha lika stor nytta av honom som av en god, bara man på förhand vet, att han alltid spår falskt. Sedan rättar man sig därefter. Sven lär sällan ha en hjälm på huvudet eller raka sin haka som andra vikingar, men han är vida berömd både för sina härjarefärder och sin slughet. Han lär också vara en skicklig harpolekare, fast han föraktar de unga isländska skalderna, som bara smickra de nu levande. Själv lär han hellre sjunga de uråldriga och annars nästan bortglömda blotkvädena till asagudarna och asynjorna. Önska vi att uppnå hemmet levande, är det en god lägenhet för oss att segla i så stort sällskap.

Hallsten fann att det var klokt tänkt och behövde icke övertalas längre, innan han förklarade sig villig. Bröderna gingo därför hem till väringsgården för att uppsäga tjänsten och samla hop sina tillhörigheter, som varken voro oansenliga eller få. Många av de andra väringarna hade också hunnit att tröttna, och det var sammanräknat trettio män, som i dagningen gingo ned till skeppet med sina säckar och skrin.

Ett präktigt väder gynnade deras färd, fast det blev sparsamt med sömnen, ty de måste nästan beständigt passa på skeppet. En gång kommo de till en ö, där en liten stad låg inbyggd i tre sönderfallna tempel utan tak. Där gingo de upp och utkrävde en dryg skatt och vilade sig flera dygn i fröjd och gamman. Skeppsfolket ville, att de skulle stanna där för alltid och göra sig till samkonungar över ön, men de gingo bort och viskade med varann. Och när de kommo tillbaka var deras enda svar, att seglet genast skulle hissas.

Icke långt efteråt kommo de till en borg, som låg på en ödslig lantudde, men den var illa befäst och borgkarlarna kommo ned till stranden och bådo om grid. De sade, att de själva stammade från nordmän och att de gärna på nytt skulle vilja se starka nordmän ibland sig. För att visa, att de menade allvar, ställde de upp alla sina döttrar på klipporna. Som de också voro ungefär trettio, frågade borgfolket sjömännen, om de icke ville välja var sin och sedan stanna med Ingemund och Hallsten till hövdingar.

--Jag har sett många sådana borgar byggda av nordmän, svarade Ingemund och vände sig till brodern. Några ha ännu varit mäktiga och starka, andra nästan utdöda liksom denna. Jag har kommit till sådana borgar i Gårdariket och ännu fler lära vi träffa utefter kusterna hela vägen, ända till dess vi nå hemmet. Men jag har knappt sett en enda, som genom sitt läge kan göras så ointaglig i händerna på en rik man. Vill du stanna, skall jag gärna lämna dig hälften av mitt guld.

Hallsten visade sig då ganska ängslig och förklarade, att Ingemund hellre borde stanna, efter han var äldst. Ingendera ville bli där, men båda ville att den andra skulle stanna. Därför flög seglet fort upp på masten igen.

När de ankrade vid Niörva sund, fingo de höra, att nordmännen länge sedan vänt tillbaka mot norr. De gåvo sig då ut på det stora saltet och styrde efter vinternätterna.

Det blev en hård färd, ty tre män måste alltid sitta vid styråran, och de andra hade full sysselsättning med att ösa. Först upp mot England fingo de i sikte en flotta på bortåt fyrtio snäckor. Ett skepp var större än de övriga och hade guldbelagda svirar. Både det gapande drakhuvudet och stjärten voro klädda med glänsande fjäll. I lyftningen stod en bredaxlad man med hövdingens märke. Det var fäst på en stång som andra hövdingamärken, men det var varken av guld eller silver eller trä eller tyg utan av smitt och vridet järn. Det föreställde en ringlad orm, som lyfte huvudet mot en stjärna. Väringarna anade, att det föreställde vishetens sinnebild och att det gott kunde passa Blot-Sven.

För att giva sig till känna stämde de upp en sång på götamål. Genast fingo de svar på sveamål och norskt mål och togo då ned seglet och rodde in mellan snäckorna. Där blevo de väl mottagna och fingo blodgräddat bröd och många andra nordiska rätter, som de i åratal längtat efter. Sedan följde de Sven och vunno både ära och byte, och Ingemund och Hallsten räknades snart till de mest berömda bland hans män.

Slutligen hände det, att flottan en hel vecka låg och väntade på lugnare väder för att hålla ting på öppna havet. Under hela tiden kunde männen på de olika skeppen icke meddela sig med varann annat än då och då med ett rop eller genom att svänga en fackla. Men en röd mantel, som hissats på hövdingaskeppet, sade dem, att ting förestod och att de icke onödigtvis fingo släppa varann ur sikte. De kände sig därför hungriga efter nyheter och blevo storglada, när äntligen en morgon grydde med vindstilla. Skeppstjällen och seglen blevo nedtagna. Alla de fyrtio snäckorna roddes fram till hövdingaskeppet och lades i ring utanför ring, de största och praktfullaste innerst och de mindre ytterst. Landgångar blevo sedan fasthakade mellan relingarna, så att männen kunde besöka varandra och komma och gå som på broar i en flytande stad. Så fort allting var i ordning, tvådde de ansikte och armar och påtogo full härbonad som före en drabbning. De, som ännu icke hade blankat hjälmar och brynjetyg, skyndade sig att feja och gnida. Där var mycket skämt och talande, och hela det oändliga havet låg spegelblankt utan land.

Sven, som var en gammal och oglad hövding, hade redan tidigt stigit upp i lyftningen. Det var hans vana att stå där och se på molnbildningarna, som skildrade upp och försvunno och beständigt ändrade skapnad. Hans gråstänkta skägg bestod av en otalig mängd små runda tilltryckta lockar, och sådant var också hans hår. Barhuvad som han stod, liknade det en tätt om hjässan neddragen mössa av något isgrått och knollrigt skinn. Pannan sköt kullrig fram över de små och djupt liggande ögonen, men hela nedre delen av ansiktet var intryckt och näsan liten och rak. Svårmodigare drömmareögon hade aldrig sett bort över den soliga vattenytan. De voro både grå och svarta och blåskiftande som järn. På samma sätt var det också med den urblekta mantel, som han bar över brynjan, ty några kallade den grå och några svart. Däremot voro hans ansikte och hans smala frostbitna armar starkt rödletta, som hade hans hud småningom fått den färgen genom att under åratal badas av havets sälta.

Skyarna kommo över himlen som små lamm och rullade ihop sin massa till höga berg och till gudar och till flytande världar med träd och städer. När han en stund hade betraktat deras lek, knep han hårt ihop ögonlocken och stod och tuggade med läpparna.

--Varför kommer aldrig Hallsten Folkesson? frågade han Ingemund, som var honom närmast.

--Sannerligen, hövding, därom må jag spörja som du, svarade han kärvt, och munskägget borstade sig spotskt uppåt. Men vill du svara mig på en annan fråga, så säg mig, vad du ser för underligt i skyarna?

--Jag står och väntar, sade Sven. Jag står och väntar på mina öden, och öden likna skyarnas oberäkneliga bilder. Det är slumpen, som bestämmer över våra möten med människor, över kärlek och vänskap, över olycka och fiendskap. Till och med gudarna måste böja sig under ödesdiserna. Mycket har jag lärt, och jag är viss om alltings snabba föränderlighet. Jag har slutat att spå och hoppas. Jag väntar.

--Varför frågar du då om min broder?

--Därför att folket vill börja tinget.

--Som jag redan förut har sagt dig, hövding, bad Hallsten mig att ensam få låna vårt skepp för två dygn, men något skäl kunde jag inte förmå honom att nämna. Jag gick då ombord hos dig och såg, att han styrde i riktning mot Orkenöarna. Han visste mer än väl, att vi bara väntade på bättre väder för att hålla ting, och med hjälp av sina femton par åror borde han, trots vindstillan, kunna hålla sitt ord. Jag ångrar, att jag gav efter för hans begäran, ty obetänksam som han är, behöver han en lugn rådgivare i sin närhet. Men däråt är nu ingenting att göra, och vi få hålla ting honom förutan.

--Honom förutan! Nej, Ingemund. Han är en av våra yppersta, fast han tagit kristnan som du och många andra. Jag har ju med mig både vildmän från Hålogaland och kristna från Trondalagen och daner och götar.--Och med ett vänligt men bittert småleende klappade han Ingemund på skuldran och tillfogade:--De, som vilja uppåt mot ära och makt, veta nog vad de böra i en tid, då alla konungar låta döpa sig.

--Det finns något, som heter tro, hövding.

--Inte för unga människor med så otålig hjärtklappning som ni båda. För er är världen ännu så länge grekkonungens oplundrade skattkammare. Ni äro yra och upptagna av er själva och ha hårdare pannor än bockar. Vad bekymrar det er i dag, om slutligen dödsguden är den enögde asafadren eller en annan? Vad gör det er, om det är den långbente Höner med sina storkar, som springer omkring och lägger in spenbarnen i stugorna, eller om det är Sankt Niklas med sin stav och vattenbalja? Minnas ni ibland ens själva, när ni buga som djupast, om det är Tors eller Kristus' märke ni teckna över hjärtat? Gudarna äro till för oss gamla, och jag fröjdar mig åt er unga hälsa. I mannaminne har ingen så stor vikingaflotta som min varit under segel, och jag anar, att den blir den sista. En lycklig träff var det för er att få vara med. Ni ha tur, Folkesöner, och ni komma att gå långt... om ni inte dräpa varann.

--Du menar något med de sista orden.

--Annars skulle jag väl inte ha uttalat dem.

--Du menar mer, än du säger.

--Kanske. Jag har kommit en hemlighet på spåren.

Han satte sig ned på bänken, men folket var otåligt och gjorde buller.

--När som helst kan det blåsa upp igen, knotade några. Det höves inte att vänta på en så ung man. Dessutom veta vi, att det har kommit nysmän till dig, och vi vilja höra, vad de ha att förkunna.

--Varför dröjer Hallsten? frågade Sven och vände sig åter till Ingemund.

--Ja, svare den, som kan.

--Och om jag kan det bättre än du, Ingemund?

--Då kommer jag ändå i det längsta att tvivla.

--Ändå vet du, att Hallsten om kvällarna brukade sitta hos mig i skeppstjället. Det har fördrivit tiden för mig att höra på honom. Jag har redan så vant mig vid hans sällskap, att jag nu saknar honom, då han är borta.

--Och vad har han då haft att förråda?

--Litet nog, om du så vill, och ändå ganska mycket för en gammal man, som själv bara har ett svärd till sovkamrat.

En glimt av oro lyste upp Ingemunds ögon.

--Har han talat om hemmet?

--Om er far har han inte sagt mycket.

Ingemund blev lugnare.

--Vår far är en storrik odalman av gamla slaget... en god hedning.

--Fägnar mig, fägnar mig. Om honom har alltid Hallsten yttrat sig mer skyggt och undvikande. Men jag har lockat ur honom ett och annat om era lekar och tidsfördriv i barndomen. Var det inte så att ni, fadern ovetande, stundom smögo er långt bort i skogen och lekte med en liten gullhårig mö från granngården?

--Nå, nu känner jag igen Hallsten på dina ord. Han hör till de män, som skulle må väl av att emellanåt äta ett varghjärta.

--Lovade hon att vänta på er?

--Barn som vi voro, talade vi bara om lek.

--Och sedan gingo ni båda och fäste er vid minnet av henne. Nu tör hon vara en frid och vuxen kvinna, du Ingemund?

--Hon bör till och med knappt längre kunna kallas ung.

--Fullmogen kvinna har stort anseende där hemma. Jag har hört om kvinnor, som blivit bortrövade, då de redan hade grått i håret. Men hur kunna ni veta, att hon går och väntar på er så länge?

--Därom veta vi heller ingenting, men till den trakten hitta sällan några giftomän. Och är hon en klok kvinna, bör hon själv förstå, att ett gifte i den enda granngården skulle passa henne bäst.

--Däri har du kanske rätt, och kvinnorna där hemma äro tålsamma.

Ingemund ryggade tillbaka med ett leende.

--Jag kom för att hålla ting med dig, hövding, och anade inte, att du vid dina år kunde vara så nyfiken på våra hjärtegriller.

--Visserligen, men du vill ju ha besked om Hallstens färd?

--Jag ser inte meningen i allt detta.

--Och mig förefaller det däremot, att jag börjar se den allt tydligare. Hur var det hon hette, grannbondens dotter?

--Holmdis var hennes namn.

--Ja, Holmdis var hennes namn. Det hade fallit mig ur minnet, men nu finner jag, att det stämmer. Och är det inte så, att ni ofta tala om henne, och att ingen av er vill giva efter?

--Ännu en gång, hövding! Jag kom till ditt skepp i andra ärenden. Efter du vill veta det, så är det sant, vad du säger. Men är det för att göra mig till gyckel, som du hela tiden talar så högt?

--Hören nu, alla skeppsmän, att det var sant! Jag har fått tycke för de båda Folkesönerna och är angelägen att stryka bort den skugga, som i era ögon ibland dröjt över dem, därför att de uppenbart gått och burit på någon gemensam hemlighet. Nu är höljet bortryckt. De båda bröderna äro fästa vid en och samma kvinna. Är det något att förtiga eller att blygas över?

Ingemund blossade upp.

--Som goda bröder ha vi lovat varann att ändå hålla hop i vänskap och att vid hemkomsten fritt tävla om henne med våra skänker. Ulv Ulvsson, hennes far, är av gammal släkt och lär bli sträng att tala med vid brudköpet.

Sven fortsatte att fråga:

--Vilka skänker har då Hallsten med sig?

--Ännu så länge inga, så vitt jag vet. Den stormodige mannen har ratat allt, gått förbi allt, ansett ingenting gott nog. Så var det i grekkonungens skattkammare, där han bara kom sig för att behålla några pärlor och stenar till skor och kläder. Men med vilken rätt fortsätter du inför folket ditt närgångna förhör?

--Vad det lider, skall du förstå skälet, Ingemund. Och du själv, vilka gåvor har du?

--Jag har hållit mig till rena guldet, svarade Ingemund med växande förtrytelse, skönjbart besluten att snart tvärtystna. Vill du se, så har jag smält ihop det till två tjocka ringar, så mjuka att en stark kvinna kan böja dem, och så tunga, att de väga upp mitt svärd. Här sitta de uppträdda på bältet.

Sven kände på ringarna och på svärdet.

--Det skall vara lätta svärd och tunga guldringar, som kunna tävla om vikten, sade han. Men hur är det med ditt svärd, Ingemund? Det är verkligen lättare än guldet, ja, nästan lika lätt som snibben på din mantel.

Ingemund teg, men i harmen ryckte han med ens svärdet ur skidan och höll det framför Svens ögon.

--Det är av trä, sade han. Är du nöjd? Vid gud, hellre må några fiender få slippa undan med livet, än att jag i en het stund skulle kunna hugga ned min egen broder.

--En sådan avund och vänskap är då rådande mellan dessa bröder! Där kunna ni alla höra. Det var hemligheten. Men skall jag nu tro mina ögon? Där kommer ett segel!

--Det är svårt att segla på blankt vatten, gäckades Ingemund, men när han vände på huvudet, upptäckte han verkligen en seglande snäcka. Hon kom långt borta mitt i en frisk bris, som pilsnabbt glittrade fram över vattnet, och på den gula randningen igenkände han, att det var Hallstens segel.

Så snart snäckan hade lagt till vid den yttersta ringen av skepp, hoppade Hallsten raskt över till nästa fartyg och sprang framåt mot hövdingaskeppet på de vacklande broarna. Han var lätt att känna igen på silverhjälmen med den gyllene fisken och på det fladdrande håret. Ju närmare han kom, dess präktigare blixtrade också hans väringekläder av de dyrbarheter, som syntes honom för lätt vunna att spara på, men som ändå voro honom för lockande att icke bära. Han skyndade sig genast vägen fram till Sven, som nu återigen stigit upp från bänken, men nu syntes det att hans dyrbara dräkt var i trasor. Hans ena knä var bart och sönderrivet, han blödde om armbågarna, och två stora och rostiga järnringar voro uppträdda på bältet.

--Jag kommer sent, jag vet det, men jag har lyckats! sade han frimodigt och visade, att han icke kunde räcka någon händerna, emedan de voro förbundna.

--Är det dessa järnringar, som du tänker bjuda Ulv Ulvsson och hans dotter? frågade hövdingen.

Då Hallsten förvånad och dröjande såg sig omkring, tillade han:

--Knappast trodde jag, att det, som du for att hämta, var något så oansenligt. Men berätta nu för mig och mina män, vad du upplevat. Du behöver inte förtiga något. Jag har sagt dem allt, och fast detta kanske till en början tycks dig illa gjort, skall du nog sedan komma på andra tankar. De veta, att ni ämna tävla med skänker om samma kvinna och att hon heter Holmdis.

Hallsten såg tvekande på brodern.

--Har du inte bättre skött vår hemlighet, är det heller inte mycket kvar att gömma, sade Ingemund, ännu mörk i pannan av harm.

--Skeppsmän, ni känna sagan om Olov Tryggvesson, ropade Hallsten och undertryckte glättigt sin förlägenhet. Han var den störste bland idrottsmän och fruktade icke att klättra upp på de mest hisnande fjäll för att där hänga sin sköld. En natt berättade vår hövding för mig, att han högt på en havsklippa vid Orkenöarna själv sett de sista förrostade återstoderna av en järnlänk, som den vågsamme klättraren fordom en gång fäst där uppe. Sedan dess kände jag ingen ro mer, ty jag förstod, att detta var den skatt, som jag så länge sökt efter och som var mer värd än guld. Utan att förtro mig åt någon, styrde jag därför till klippan. Ett under var det, att jag kunde hitta något fäste och hålla mig fast på tvärbranten. När jag väl hade järnringarna om handloven, tappade jag också mitt tag och föll. Och hade inte havet där varit så djupt och fritt från stenar, stode jag inte nu här med bytet.

Svens hoptryckta och väderbitna ansikte klarnade för ett ögonblick, och han såg milt på Hallsten.

--Vore alla mina män som du! Men vad vill du nu uträtta med de simpla järnringarna?

--Nu kan jag med lugnt sinne fara hem, hövding. Föredrar Ulv Ulvssons dotter guldet, då vet jag, att jag i alla fall inte vill äkta henne, om hon också sedan skulle vilja skänka sig för intet.

Ingemunds fingrar spelade på träsvärdets fäste. I förtrytelsen glömsk av sin vanliga tystlåtenhet, utbrast han högt och hånfullt:

--Ärligt talat, broder. För oss Folkesöner kunde ett gifte med någon av Ulvungarnas ansedda släkt vara gott nog, antingen det vunnes med guld eller järn.

--Ni se med olika ögon på denna kvinna, sade Sven avbrytande och befallde att folket skulle blåsas under märket. Därför blir också er sorg olika, då en av er går miste om henne. Tinget är begynt! Nysmännen, som seglat ända hit från Svitjod, må stiga fram och tala.

Det blev nu rörelse på det skepp, som låg hövdingens närmast och som för icke länge sedan hade anlänt. Det syntes, att de flesta ombord voro fredliga sändemän och att endast några få voro rustade som vikingar. Två av dem hade brynjetyg ända upp över ansiktet, så att endast ögonen voro obetäckta, och de gingo ombord på hövdingaskeppet.

--Vi äro Ulv Ulvssons söner, sade den, som stod till höger. Vi ha redan bekänt det för dig, hövding, och nu tacka vi dig för vad du i dag låtit oss höra och se. Veten, ni avkomlingar från det skamlösa Folketuna, att för er skull kommo vi hit. På havet nedanför Lidandesnäs mötte vi sändemännens skepp och fingo nys om, att ni voro här, och då följde vi med för att utmana er till holmgång och taga hämnd på ert ätteblod. Men ni tyckas vara bättre män än era fränder, och oskyldiga vilja vi inte utmana. Också vi ha nu tagit kristen sed.

--Vad har då skett? frågade Hallsten och ville gå till dem, men de hejdade honom genom att fientligt slå på sina svärd.

--Så goda vänner äro vi ändå inte, att vi längta att språka med er. Tids nog komma ni hem, och tacka till dess Gud för var stund, som går utan att ni veta något.

Sven stod och blundade och tuggade med läpparna.