# Folksångerna om Robin Hood: Akademisk afhandling

## Part 8

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/folksangerna-om-robin-hood-akademisk-afhandling-51825/index.md

Man tillställer ett ståtligt kalas och begynner ett rundeligt drickande och skålande, hvilket bättre än något annat bevisar att balladen är äkta och utgången från samma fantasi, som tecknat Robin Hood i sitt dryckesenvige med kittelflickaren, _the Tinker_.

Men detta är icke enda beröringen mellan folksången och scenen. Vi afse icke Anthony Mundays tvenne skådespel "_the Downfall_" och "_the Death_ of Robert, earle of Huntington, afterward called Robin Hood of merrie Sherwodde", hvari meid Marian göres till Mawd eller Mathilde, lord Fitzwalters dotter, hvilken Stow förtäljer att af prins Johan utan land blef förgifven i Dunmow; ej heller Ben Jonsons påbegynta herdespel the _Sad Shepherd_, eller alla de interluder och sångpiecer, i hvilka ämnet användes af allehanda skalder till förherrligande af lord-major-fester och andra högtidligheter; ty alla dessa, i hvilka folksången mer eller mindre troget anlitats, äro verk af den individuella fantasin, som efter godtycke väljer sina ämnen. Det gifves mellan folksången och scenen en omedelbarare beröring, hvilken af Fordun, i hans ofvananförda krönika antydes, då han säger att redan på hans tid (fjortonde århundradet) mängden var fast betagen i att fira Robin Hood med komedier och tragedier. Sjelfva minstrelsyn stod scenen nära. Den reciterande minstreln beledsagade vanligen sin sång med aktion och uppträdde dervid icke sällan på någon improviserad ställning. Vandrade flere tillsammans, utförde hvar och en sin andel af sången, ifall dess längd gaf dertill anledning. När sedan boktryckerikonsten bragte minstrelerne på fall och de lösa bladena öfvertogo sångernas kringspridande, återstod för dem såsom den enda räddningen, att utbilda den sceniska sidan af sin konst och genom föreställningar underhålla mängdens intresse. Detta kunde så mycket lättare ske, som balladens dialogform underlättade förvandlingen till dramer. Af dessa den dramatiska konstens förstlingar har Mr Ritson lyckats upptäcka endast en, _a Playe of Robyn Hode_. Denna i många afseenden högst intressanta produkt är hopsatt af de tvenne balladerna om Bobin och krukmakaren samt Robin och tiggarmunken (the curtall fryer). Man ser personerna uppträda dels förtäljande dels samtalande, men mellan deras talpartier äro ofta luckor, hvilka förmodligen fyldes af pantomim. Först framträder Robin Hood med sina männer och berättar ett äfventyr. Sedan infinner sig personen, med hvilken han bestått detsamma, efter någon högst otymplig ordvexling falla de i handgemäng med hvarandra, och försonas sedan lika saklöst, som de begynt att strida. Tiggarmunken, som här kallas Frier Tuck, inkommer sägande:

_Deus hic, deus hic_, god be here! Is not this a holy word for a frere? God save all this company! But am not J a jolly fryer? For J can shote both farre and nere, And handle the sword and bucklér, And this qvarterstaffe also.

Efter en plump ordvexling, föreställes munken bära fribytaren öfver ett vatten och nedfälla honom deri, hvarpå de anfalla hvarandra. Robin sammanblåser sitt band och munken hvisslar tillsamman sina hundar. Sedan kommer försoningen, då Frier Tuck ingår i Robin Hoods tjenst.

Då nu händelsen här öfverensstämmer med händelsen i balladen _Robin Hood and curtall[41] Fryer_, samt munken här bär namnet Tuck, har man sålunda i sagde ballad historien huruledes denna utomordentliga personlighet inkom i fribytarelifvet. Men han är äldre än som så, och har till en tid hållit sig skild från Robin Hood-ämnet i majspelen och folkförlustelserna, innan han, liksom maid Marian, sammanfördes dermed och såväl på theatern som i balladen upptogs till skriftefader åt fribytarne. Han är en af folket uppfattad bild af dessa plumpa, råa, okunniga, påkfäktande prester, mot hvilka biskopen af Durham utfärdade stränga varningar, att de icke måtte slå sig till röfvarskarorna på "the border", och vanhelga religionen genom att i allehanda förvridna former administrera henne åt banditerne.[42] En sådan, förtäljer Stow, skall år 1417, i sällskap med andra förbrytare, föröfvat många röfverier i grefskaperne Surrey och Sussex och varit känd under namnet Tuck. När nu återbilden af dessa slags andlige införes som en af hjeltarne i Robin Hood-sången, vittnar det att sångens religiösa ståndpunkt är mycket sjunken. De reformatoriska rörelserna i England ledde visserligen till blodiga och brännande förföljelser, men framkallade till en början ingen strid och icke heller den entusiasm, att sången af dem skulle vunnit något. De folkdikter reformationen frammanade äro otympliga apologier eller satirer, och på de gamla ämnena utöfvade hon intet inflytande. Från sången är den fromhet folkhjelten tillförene ådagalade försvunnen, och den gamla afvogheten emot de andlige har iklädt sig formen af ett plumpt begabbande.

Sålunda neddrogs Robin Hood till en personage i folkfareen, eller förlorade sig i ett vulgärt och simpelt lefverne. Det var honom endast en ringa ersättning, att han å ena sidan, såsom vi sett, förflyttats till den romantiska kärlekens regioner, å den andra upptogs i konungens och de förnämes lustbarheter samt der förvandlades till en af de stående förklädningar, hvarunder syrpriser och nätta öfverraskningar bereddes de kunglige och de förnäme. En af tidens annalister, Hall, beskrifver en sådan tillställning vid Henrik VIII:s hof, hvarvid personer utklädde till likhet med Robin Hood och hans män öfverraskade konungen och drottningen, då de voro på vägen till Shoters Hill samt tillstälde en målskjutning, hvilken mycket fägnade dem och deras följe, hvarefter de af det förklädda sällskapet inbjödos att deltaga i en måltid, som var anrättad i en närbelägen grotta. Det märkeliga är, att Robin Hood i denna karakter åter upptagits som ämne af folksången. Liksom sägnerna om den högadeliga börden och den romantiska kärlekshandeln mellan carlen-fribytaren och hans trogna tärna, ehuru ursprungligen icke folkets verk, af detta emottogs och besjöngs, så besjunger folket sin gamle gunstling äfven såsom hjelte uti hoflustbarheter, i balladerna _Robin Hood and Queen Katherine_ och _Robin Hoods chase_. Vid en målskjutningsfest håller drottningen vad med konungen om längsta skottet. Hon låter i hemlighet från Sherwood kalla fribytarne, hvilka vida öfverträffa konungens män. Detta lyckas en gång, men en annan gång blir konungen deröfver så vred, att han begynner förfölja de käcke bågskyttarne. Han jagar dem från Sherwood till Yorkshire, derifrån till Newcastle och Carlisle, der de förföljde fatta det djerfva beslutet, att draga åter till London och genom drottningens medverkan vinna konungens tillgift.

Här anträffa vi således en erinring ur de äldre sångerna, inkastad uti den nya uppfattningen af folkhjeltens karakter. Äfven andra sådana fragmenter af det gamla idealet äro här och der förskingrade ibland sextonde seklets ballader. Berättelsen om konungen, som förklädd till munk besöker Sherwood, upprepar sig äfven i denna cykel; likaså sheriffens list, att vid en målskjutning söka fånga fribytarne. Little Johns tvist med höfdingen, då denne vandrar för att åhöra mässan i Nottingham, återfinnes i balladen _Robin Hood and Guy of Gisborne_, ehuru mycket omgestaltad, och hans puts med sheriffen, då han narrar denne till Sherwood, har legat som förebild för balladen om Robin Hood och krukmakaren; och sluteligen har berättelsen i _lityll Geste_ om Robin Hoods ändalyckt i Kirkleys kloster utbildats till en ballad af samma innehåll. Men dessa gamla erinringar ligga förströdda bland ett öfvervägande antal nya händelser; för hvarje gång Robin Hood utgår på äfventyr, uppstår en tilldragelse, en ballad, af ungefär samma beskaffenhet som den om Robin Hood och tiggaren, hvilken kan tjena som typ för alla de sednare tilldiktningarna.

Sålunda upplöser sig folksången om Robin Hood; han förlorar sig i lyriska utgjutelser eller i tokroliga sceniska föreställningar, och der han fortlefver i sin ursprungliga form har han upptagit, å ena sidan ett grofkornigt lefverne, å den andra ett fremmande erotiskt element. Men äfven genom dessa spillror af den ursprungliga sägnen går ett ljud af den gamla grundtonen; ty hvar helst Robin Hood nämnes, klingar alllid refrängen: "_Oh merry, merry England_."

Fotnoterna:

[1] Dessa notiser äro hemtade ur: brochyren Evans' Music and Supper Rooms; Robert Bell, Ancient Poems, Ballade and Songs of The Peasantry of England, London 1857; samt Dissert. upon The Morris dance etc. hos Gutch, A lytell Geste of Robin Hoode, London 1857, vol. 1.

[2] Ofvanstående framställning är ur källor anf. af _Ritson_, Robin Hood, a Collection of ballads, poems and songs, London 1832; samt _Gutch_, anf. arb. passim.

[3] -- -- famosissimus ille siccarius _Robertus Hode et Littill Johanne_, cum corum complicibus, etc. se _Gutch_, vol. 1 pag. 113. De foregående notiserna stå att ses hos _Ritson_, anf. arb. vol. 1. XLIX, samt Warton, History of English poetry, vol. 1, pag. 81.

[4] De quo eciam quedam commendabilia recitantur, sicut patuit in hoc, etc. Anekdoten hos Fordun finnes anf. af _Ritson_ vol. 1 pag. LI, och återfinnes i balladen _Robin Hood and the Monke_, Ritson, vol. II, Appendix.

[5] Anf. arb. vol. 1 pag. VI & XV; notes A, B, C.

[6] Vol. 1 pag. 60.

[7] Se en artikel i Revue des deux Mondes för 1858, Historiens modernes de la France; Augustin Thierry, sa vie et ses oeuvres par Edmond de Guerle.

[8] Anföres nästan i sin helhet af Mr Gutch.

[9] Se brochyren, Evans' Music and Supper Rooms, pag. 34, jemte M. Étiennes uppsats, pag. 92.

[10] Tillvaron af ett sådant ställe bevisar Mr Spencer T. Hall, hvilken i åtskilliga arbeten med yttersta samvetsgranhet uppsamlat alla möjliga qvarlefvande spår af Robin Hood och hans män I nejden af Barnesdale finnas sådana talrikt, både i namn, traditioner, grafvar, byggnader och reliker.

[11] Sådan är M. Thierrys uppfattning af Beckets historiska karakter, och det anstår oss knappast att betvifla dess riktighet; men vi måste dock, für att hafva fredadt samvete, tillägga att mästarens bevisning här icke synts oss tillfredsställande.

[12] VI hafva anlitat Mr J. A. Giles' öfversättning, tryckt i London 1849. De citerade ställena äro tagne pagg. 480 och 504. -- Jfr Thierry, vol. II, pag. 237.

[13] Ibid. pag. 493 & 4.

[14] Item foris facit, a tempore qvo utlagatus est caput gerit lupinum, ita ut impune ab omnibus interfici possit. Bracton, anf. af Ritson.

[15] Anföres af Ritson. pag. L.

[16] Rltsou, pag. XLII.

[17] Lityll Geste, the seventh and eigth fytte.

[18] But alway went good Robyn By halke and eke by hyll And alway slewo the kynges dere, And welt them at his wyll.

Halke återges af Ritson såväl som af rev. John Eagles (se hans version af the lityll Geste hos Gutch, vol. I, pag. 283) med haugh, d.ä. ängd vid en flod.

[19] Thierry, vol. IV, pag. 86.

[20] Dialogus de Scaccario. "Sic permixtae sunt nationes, ut vix discerni possit hodie (de liberis loqvor) qvis Anglicus, qvis Normannus sit genere, exceptis duntaxat ascriptitiis qvi villani dicuntur." Anf. af Lingard, vol. II, pag. 77.

[21] Thierry, vol. II, pag. 270.

[22] Anf. ed. pag. 462.

[23] Anf. af Thierry, vol. II, pag. 237.

[24] Lincomt-green eller Lincum licht är den pitoreska kostym, hvari de äldsta skottska ballader, t.ex. the Outlaw Murray, kläda sina hjeltar; gamla franska fabliaux'er känna henne äfvenledes, så att man deraf kan sluta till dess ålder och utbredning.

[25] Bedes Ecclesiastical History pag. 217. -- Jfr Percy, Reliques etc. vol. I, pag. LXII samt LXXI; samt Strutts framställning af anglosaxiska marginalmålningar, anförd af Sharon Turner, History of the Anglo-Saxon, book VII, chap. VII.

[26] I ett nyligen i svensk öfversättning utkommet arbete Språken, skaldekonsten och skalderna i Europa. -- Se Sharon Turner, anf. arb. vol. III, book IX, chap. VI.

[27] Sharon Turner, anf. arb. och ställe.

[28] Be the luef, be the loht, sire Edward, Thou shalt ride sporeless o' thy lyard Al the ryhte way to Dovere-ward, Shalt thou nerer more breke foreward; Ant that reweth sore Edward, thou dydest as a shreward, Forsoke thyn emys lore.

Percy, Reliques, vol. II, pag. 3.

[29] Thierry, vol. IV, pag. 265.

[30] Af ceorl, hvilket vid eröfringon var namnet på den osjelfständiga landtbrukaren. Hvilket enormt framsteg, då folket nu redan kastat från sig denna sin egen karakter, såsom en benämning på en föraktlig, rå och lumpen man, en villanus! Folket talar nu om sin fordna ställning, ungefär som Normanderne vid eröfringen plägade tala.

[31] Detta är ett besynnerligt misstag af folksången, som väl bordt veta att denna gamla, af Romarne anlagda stora stråkväg gick mycket sydligare än Sherwood genom Northampton och Leicester-shire. Erming-street är vägen som här menas.

[32] Ecclesiastical History, pag. 95.

[33] Sharon Turner, anf. arb., vol. III, book VII, chap. VIII & pass.

[34] Trystyl är ett oförklaradt attribut till detta i fribytarelifvet så betydelsefulla träd; sannolikare härledes det dock från trusty, då det innebure ett tacksamt erkännande af det skydd de fågelfrie under detsamma åtnjöto, än från franska ordet tortillè, till antydning att trädet var vridet af flere stammar, såsom det ock afbildas i manuskripternas marginalmålningar.

[35] En liten visa, som jublar öfver den vackra årstidens ankomst. Som bilaga till texten och som ett språkprof må den här hafva sin plats.

Sumer is i-cumen in, Lhude sing cuccu: Groweth sed and bloweth med, And springeth the wde nu Sing cuccu, cuccu. Awe bleteth after lomb After calue cu; Bulluc sterteth, bucke verteth: Murie sing cuccu; Ne swik thu nauer nu; Wel singes thu cuccu.

Warton, vol. I, pag. 30.

[36] Så öppnas första sången af the Lityll Geste:

Lytt and lysten, gentylmen, That be of frebore blode; I shal you tell of a good yeman, His name was Robyn Hode. -- -- -- -- -- -- -- -- Robin stode in Barnysdae, And lened hym to a tree, And by hym stode Lytell Johan, A good yeman was he; And also dyde good Scathelock And Much the millers son; etc.

[37] lntroductory remarks on the popular poetry uti Minstrelsy of the Scottish Border.

[38] Detta ämne, som i hundrade variationer ingår i den svenska folksången, återfinnes, såvidt vi känna, inom den engelska endast i den vackra balladen the Childe of Elle, hvilken åter tyckes vara af skottskt ursprung. Skulle väl detta ämne vandrat öfver Färöarne, samma väg som Sven i Rosemgård (vår finska Welisurmaaja och skottska Edward, Edward), från Skandinavien till England och så upptagits af Robin Hood-sången?

[39] Minstrelsy af the Scottish Border, Edinburgh, 1807, vol. III, pag. 208.

[40] Warton, vol. II, pag. 27 och Gutch, vol. I, pagg. 314 & 15.

[41] Af cordelier, namnet på tiggaremunkarne, eller, såsom Mr Ritson vill, af courtault, curtall dog, efter de stubbsvansade hundar hvarmed denne munk alltid är försedd. -- Se om Frier Tuck hos Ritson, vol. I, pag. XXXI samt Gutch, vol. I, pag. 316.

[42] Jfr Notes to Ivanhoe by sir Walter Scott.