Part 6

Man lär icke lätteligen hos någon riddare af stigen anträffa ett trefligare sätt att stråtröfva, än det hvarpå Robin Hood lättar de resandes kassor, hvilka med pengar, pomp och ståt färdas genom skogen. Han har merändels en munter förevändning till hands. Robin Hood älskar äfventyr lika väl som någon _knight errant_. Men går han icke sjelf att uppsöka sådana, måste de komma till honom. Han spisar högst ogerna utan bordssällskap. Måltiden smakar honom icke, "innan han fått någon båld baron, eller någon sqvire eller annan man som bor der vesterut", att dela den med sig. Han utsänder derföre sina män, med goda bågar i händerna, att posta vid Watlynga-vägen.[31] Här spilles intet blod, ty vid anblicken af de spända bågarne flyr hvem som fly kan, och som icke ser sig nödd att antaga inbjudningen, hvilken vanligen framföres med den förebråelse, att gästen så länge låtit Robin Hood gå fastande och vänta. Han beledsagas in i skogen till höfdingen, och man sätter sig att spisa. Bordet är godt, ty fribytaren kan bestå allt slags villebråd, han har svanor och andra läckerheter ifrån floden, som sorlande genomflyter obygden, han har ymnigt af fasaner, ja i skogen finnes ej en så liten fågel, att den icke funnes på hans bord, tack vare de goda armborsten; man har med skäl anmärkt, att det spisas nog rundeligt och ofta i detta ideala lefverne. Men efter måltiden uppenbarar Robin Hood en annan egendomlighet, som för gästen är lika oväntad, men säkert mera obehaglig, än hans förekommande sätt att inbjuda. Han äskar betalning för sin förplägning, ty, säger han, "det är icke skickligt att en yeoman går i kostnad för en gentleman. Säg, jag ber er, huru mycket finnes i er kappsäck?"

Detta lefverne hör till dagordningen i Sherwood och afbrytes endast då sheriffen utlyst någon målskjutning, eller ett allmänt företag lockar fribytarne ur sina gömslen. Är man således mera härdad till sin natur än Nottinghams sheriff, lefver man ganska gladt och muntert i den grönskande skogen. Också älska fribytarne honom såsom man älskar ett hem, med alla dess kända kära bilder, hvilken hemkärlek ej kan väcka någon förundran, ty i Sherwood är en evig vår, der är alltid pingst eller midsommar, alltid äro löfven "smala och långa", och fågelsången muntert klingande. Derföre trifves icke Robin Hood vid konungens hof; när han uppehållit sig der i femton månader gripes han af en djup längtan åter till sina skogar. Han får ingen blund i sina ögon, ingen spis vill smaka, intet tidsfördrif roa honom. Och när han åter kommer till Sherwood, är der lust och gamman som förr. Morgonen är daggfrisk och klar, och de muntra fåglarne hålla allt än på med sina små toner, "notes small".

I engelska folksången framträda icke tvenne mägtigare känslor, än dessa båda, hemkänslan och känslan för naturen. Också finnas icke tvenne känslor, som så troget skulle följt Anglosaxaren från början till slut, den ena utmärkande för Germanerne, men bland alla Germaner främst för Anglosaxaren i lifvet som i sången, den andra gemensam för all folksång. Vi må låta Beda tala, han är den äldsta tolken af anglosaxiska folkets känslor och tankar.[32] När Paulinus förkunnade kristendomen för konung Edwin af Northumberland, sammankallade denne sitt witena-gemot, för att höra de vises tanke om den nya läran. Då uppstod i församlingen en konungens thegn och talade sålunda: "Så synes mig, o konung, menniskans närvarande lif, i jemförelse med den okända tid som skall komma, att det liknar den snabba flygten af en sparf genom rummet, hvari du sitter till måls i vinterqvällen, med dina ealdormen och thegner, och en värmande brasa på golfvet, medan stormar och regnskurar och snöfall råda derute. Sparfven kommer och flyger in genom ena dörren och genast derpå ut genom den andra. Under det han nu är inne, är han trygg för vinterstormen; men det är allenast ett ögonblick af ljus och klarhet, hvarpå han åter försvinner ur din åsyn ut i den mörka vintern dädan han kommit. Så är ock med detta menniskolif, att det varar för en kort stund allenast, men om hvad som föregått eller hvad som skall efterfölja känne vi platt intet. Alltså, säger jag, om den nya läran innehåller någonting visst härom, synes hon rätteligen värd att efterföljas." Hvilken ton af hemkänsla, och af känsla för naturen genomgår icke den ruggige mannens tal? Och samma kärlek för hemmet, som här talar ur den northumbriske krigarens mun, röjer sig i de anglosaxiska lagarnes oaflåtliga vård om qvinnan, familjen och hemmet,[33] samma känsla lefver än i den moderna Engelsmannens _fireside_-lust. Man skulle knappast vänta sig några spår deraf i sången om hemlöse fribytare, hvilka öfvergifvit familjen och härden; och dock klingar den äfven här omisskännelig. Skogen har för fribytarne öfvertagit hemmets roll, och solboet under _the trystyl tree_ är deras härd. Detta träd är en gammal trofast[34] lind, der höfdingen har sitt högqvarter, der hans bord dukas, och dit männerne samla sig vid ljudet af hans horn. När Little John drar ut att befria Robin Hood, den gången då denne öfvermannats i S:t Marys kyrka, förmanar han sina kamrater: "Sen väl till, att J bevaren vårt lummiga träd."

I dessa sånger sammanfaller sålunda hemkänslan med naturlusten, som på mångfaldigt sätt genomströmmar dem. Denna sednare, som på engelska folklyran anslagit den första ton, hvilken framträngt till våra öron,[35] kunde näppeligen erhålla ett homogenare ämne att flyta ut i, än det naturfulla fribytarelifvet. Vi hafva sett huru han verkar direkte målande, i det han skapar en evigt grönskande vår i Sherwood. Men han uppenbarar sig äfven indirekt, hos personerne i sången. I den glada gröna skogen, under naturens mäktiga inflytelser, strömmar blodet friskt i den engelske yeomannens ådror, han befinner sig väl, är vid goda vätskor, som det heter. Välbefinnandet åter gör hans sinne muntert, han blir _humurous_, full af infall och godmodigt skämt. Denna naturhumor -- benämningen är Vischers (Aesthetik, § 216) -- bildar den första form, hvari den engelska humorn framträder. Hon höjer sig öfver det blott burleska genom den sjelfkänsla, hvilken härflyter från folkhjeltens medvetenhet om sitt stolta oberoende och sin eleverade ställning; i hans infall finnes derföre alltid en högre mening, än hos det enkla utbrottet af putslustighet, och hans skämt beherrskas af en viss naturlig intelligens. Men hon har icke höjt sig till den fritt och liberalt bildade humoristens ideala ståndpunkt, dertill är sambandet med naturen alltför intimt. Folksångens humoristiska personlighet kan icke umgås med naturen på det för den högre humorn rätta och behöfliga sättet, sålunda att han skulle lägga naturföremålen eller rättare föremålens natursida såsom motsats till sublimiteten, och genom sammanställningen mellan deras lägre ändliga egenskaper och menniskans högre oändliga sträfvanden frambringa humor. Dertill är folksången icke fri nog, han måste stadna vid det godmodiga, så att säga, bundna skämtandet.

Endast en gång kommer folksången nära nog upp till den högre humorn. Det sker, när den drifver sitt skämt in på ett fält, der man knappast skulle väntat sig det. Då sir Richard at the Lee för Robin Hood förtäljt sina bekymmersamma omständigheter, frågade denne, om han icke egde några vänner, hvilka ville gå i borgen för honom. "De hafva alla öfvergifvit mig, svarade riddaren, om icke Han som dog på korset vill hjelpa mig." -- "Bort med slikt prat, genmälte Robin: tror du jag vill hafva vår Herre, Petrus, Paulus eller någon af dem till löftesmän? Du bör skaffa dig en bättre borgen." -- "Sanfärdeligen, sade riddaren, jag vet af ingen annan, om ej Guds moder sjelf, ty hon har alltid stått mig bi." Då utropade Robin: "Sir Richard, du kunde genomsöka hela England och funne dock aldrig en bättre säkerhet för ditt lån." På sätt och vis missräknade han sig icke heller; ty den utsatta betalningsdagen uppbringar Little John och hans kumpaner, som i vanlig ordning posta vid landsvägen, en munk med ett praktfullt följe af femtiotvå män och sju packhästar. Det är öfvermunskänken i S:t Marys kloster, som är på väg till London, för att genom mutor söka tillvinna klostret sir Richards egendom. "Se här, tvifla aldrig mera på den goda jungfrun, sade Little John till Robin, som denna morgon varit mycket bekymrad för sitt lån; ofelbart hemtar denne munk betalningen, eftersom han är från hennes kloster." Munken protesterar och svär en sorgsen ed, att han aldrig hört talas om den borgesförbindelsen. Fribytaren förebrår honom hans syndiga tal; "alltid har ju vår Herre varit känd som en rättskaffens man, och likaså hans milda fru moder. Huru mycket medför du?" Åter bedyrar munken, att han icke har mer än tjugu mark. "Om så är, vill jag icke hafva en penny; men har du mera, skall du mista det; ty jag gillar icke, att du förskingrar andras penningar." När munkens kassa uppräknas, befinnes deri åttahundrade pund, eller dubbelt mera än fribytaren lånat sir Richard. "Hvad sade jag dig, munk, utbrast Robin, vår fru är den pålitligaste qvinna i kristenheten och den bästa borgen i hela England. Min helsning till den ädla jungfrun, att om Robin Hood kan vara henne till tjenst, skall hon i honom finna en vän, och om hon har behof af silfver och guld, skall hon erhålla tre gånger mera än hon behöfver."

Det tyckes, som skulle folksången icke hysa synnerlig aktning för religionen, då han talar ur denna ton. Vi hafva dock sett, att Robin Hood ingalunda är en gudlös man, utan tvertom mycket from och nitisk i sin tro. Men han kan det oaktadt mycket väl skämta med kulten och försätta den snikne munken, som är kultens yttre tillbehör, uti en rätt komisk ställning till densamma, utan att träda sin religiösa känsla för när. Men detta kan han endast derigenom, att hans religiösa känsla icke är ängslig och bunden af kulten, såsom hans känsla var bunden i förhållande till naturen. Den äkta medeltidskristne, som väl kunde yr draga omkring i en rasande burlesk åsne- eller narrfest, skulle likväl icke kunnat skämta såsom han. Man finner här symtomer som förebåda reformationen; de Wicklefitiska lärorna hade begynt lossa på de gamla bandena och gifva kulten i händerna på folket, då förhållandet dittills varit det omvända.

Å andra sidan slår folksången icke sällan öfver i det burleska. I denna riktning utbildar den en figur vid sidan af höfdingen uti hans trogne vän och sekund-chef, Little John. Denne är en engelsk Eulenspiegel, men med mycket ädlare hållning; han är icke lössläppt, fast han älskar upptåg, han är tapper på samma gång som förslagen, han är frikostig och hjelpsam som hans herre, om han ock icke eger dennes lyftning.

A more merry man than J am one Lyves not in cristianté,

säger han om sig sjelf. Ingen förstår så som han, att spela spratt på spratt åt sheriffen. Han ger sig i dennes tjenst och passar på tillfälle, då hans herre är ute på jagt, att tillställa ett grundligt kalas på ölet och vinet i källaren, sedan han derförinnan slagit hofmästaren sönder och samman, kämpar ett envige med kocken i köket, hvilket slutas dermed att de stridande försonte räcka hvarandra handen och kocken följer Little John till Sherwood, medtagande allt sheriffens silfver. Ditkommen besinnar han sig på ett än djerfvare företag, hastar att uppsöka sheriffen och narrar denne med berättelsen om en stor och präktig grönfärgad hjort med sextio-greniga horn, att följa honom till Robin Hood, der hans hjerta vill brista, då han ser sin kock i fribytarhöfdingens tjenst, sitt silfverförråd uppdukadt under den lummiga linden och sluteligen sig sjelf i friskyttarnes våld. Ej heller förstår någon bättre än Little John att uppbringa de förbifarande och obligera dem att spisa med hans herre, och när sedan packningen skall undersökas, är det han som uppräknar penningarna i sin utbredda mantel. I sitt sätt att tala har han en blandning af tokrolighet och käck oförskämdhet, i det han aldrig ger en sak sitt rätta utseende eller namn. När han för Robin Hood presenterar sheriffens kock med det röfvade silfret, säger han visst icke: se här, mästare, denne har jag tubbat och detta har jag tagit; han säger sirligt: "Den bålde sheriffen helsar dig rätt mycket och sänder dig sin kock, sina silfverkärl och trehundra pund." Och när han uppbringar öfvermunskänken från S:t Marys kloster, tilltalar han honom strängeligen: "Drabbe olyckan din kala hjessa under hattbandet, att du sålänge låtit min herre vänta på dig med middagen." Sången tillåter sig ungefär samma skämt med honom sjelf, då han kallar honom Little John, ehuru han är af en jättelik växt.

Sådan är väsendtligen andan och tonen, hvilken femtonde seklets folksång inlagt i fribytarlifvet. Det återstår oss ännu att taga i betraktande formen, hvari den klädt detta ämne.

I öfverensstämmelse med realismen i den engelska folksångens lynne, är den äkta balladen en enkel konstlös berättelse. Då vi i svensk öfversättning ega den förträffligaste af dem alla, Chevy-jagten, om hvilken redan sir Philip Sidney förklarade, att den inverkade mäktigare på hans hjerta än klangen af en trumpet, må denna tjena som förebild. Grefve Percy har svurit en ed, att i tvenne runda dagar jaga hjortar på Chiviats berg, till trots för riddar Douglas och hans män. Detta leder till en strid "on the debatable ground", i hvilken de begge höfdingarne falla och månge af deras män. Större är icke det ämne, hvaraf minstrelen frambringar en af de herrligaste sånger någon folklitteratur har att uppvisa. Och hvilken är den konst han härvid använder? I plananläggning och disposition så godt som ingen. Han berättar den enkla händelsen troget såsom den tilldragit sig. På samma sätt består Robin Hood-sången af en samling enkla tilldragelser, af hvilka enhvar ursprungligen utgjort ett litet epos för sig, med ytterst enkel uppränning. Så skildrar en sång t.ex. Robin Hoods möte med riddaren, sir Richard at the Lee. Fribytaren står i den gröna skogen, han vill icke dinera innan någon förbifarande hemtats honom till bordssällskap, männerne utsändas med bestämda förhållningsordres, de uppfånga riddaren, man spisar, samtal uppstår om riddarens olyckliga belägenhet, fribytaren hjelper honom och begåfvar honom rikligen med skänker, hvarefter de åtskiljas. Detta ämne behandlar sången sålunda, att han efter en kort ingress, deri åhörarne manas till uppmärksamhet och hjelten introduceras [36], direkte öppnar ämnet med att motivera hjeltarnes företag i ett samtal, ock derefter fortgår, upptagande endast hvad sir Walter Scott kallar "the leading circumstances of the incident". Är sångaren nödsakad omfatta tvenne händelser i samma ballad, indelar han den helst i _fyttes_ eller underafdelningar, af hvilka hvarje oftast hade sin skilda melodi; en sådan afdelning företog han sig dock stundom, i händelse sången blef för lång, blott för hvilans skuld. Dock händer äfven, att han sammanför tvenne händelser i en sång, och gör då sin öfvergång helt konstlöst, såsom i fjerde sången af lityll Geste:

Now lete we that monke be styll, And speke we of that knyght.

Samma behandlingssätt använder sången vid de öfriga sägnerna: Little Johns puts med sheriffen, öfvermunskänkens vidrigheter i Sherwood, sheriffens hämd, Robin Hoods förbund med sir Richard och slutligen Robin Hood och konungen. Jemte sägnen om Robin Hoods ofärd i S:t Marys kyrka samt huruledes han befriar enkans tre söner, utgöra dessa berättelser allt hvad af femtonde seklets tradition om Robin Hood finnes öfrigt. Utan tvifvel hafva de alla från början utgjort sjelfständiga ballader, såsom fallet ännu är med de tvenne sistnämnda; hvaremot de föregående små epopeerna, sannolikt kort förr än de af Wynkyn de Worde utgåfvos, sammanförts till en cykel under namn af _the Lityll Geste of Robin Hood_. Denna sammanställning är icke folkets verk; ty det inre sammanhang och den fullständiga ömsesidiga motivering, som sålunda gifvits sångerna, röjer ett konstnärligt tillgörande.

Sir Walter Scott, som visserligen bör förstå saken, säger att poetens konst hufvudsakligen beror på förmågan att "förkroppsliga och i detalj framställa omständigheter, hvilka existera endast i hans egen fantasi";[37] denna framställningsförmåga kallar han den höga skapelsekraft, hvilken gifvit poeterne deras namn af _poietes, maker, sceop_, och vi kunna tillägga _seppä_. Detta blir isynnerhet fallet med folksången. Vid denna ytterliga enkelhet i plananläggning och disposition vore det förbi med allt intresse för densamma, om ej dess konst hvilade på sjelfva framställningen. I sjelfva verket är det dock svårt vid all slags poesi, att göra denna åtskilnad mellan uppfinning och framställning, men framförallt vid folkpoesin, hvilken mer än den konstnärliga har tycke af en naturprodukt, der ingen eftertänkande konstnär vårdat sig om vexten, och derföre ej heller någon åtskilnad kunnat uppstå mellan grundtanke och form.

Af denna fullständigare identitet kan man sluta, att framställningssättet måste vara likaså enkelt, realistiskt och på saken gående, som dispositionen. Liksom i den sednare endast händelsens hufvudmomenter upptagas, användas här endast väsendtliga drag, som kunna bidraga till bildens förtydligande. Härvid understödes folksången af den skärpa i åskådningen, som är hvarje väldanadt naturbarn egen. När han tecknar den sorgbundne sir Richards person, heter det:

All dreri then was his semblaunte, And lityll was his pryde, Hys one fote in the sterope stode, That other waved besyde;

och man måste medgifva, att han lyckas, genom att anföra blott de tvenne omständigheterna med anletets och fötternas hållning, återgifva en fullkomlig triste-figura-bild. Då Robin Hood och konungen, hvilka med alla sina män klädt sig i Lincoln-grönt, tillsammans återvända till Nottingham, förskräcktes stadens innevånare vid den tanken, att konungen var slagen och fribytarskaran på väg att öfverfalla dem.

Full hastly they began to fle, Both yeomen and knaves, And olde wyves that myght evyll goo, They hypped on their staves.

Denna sinnlighet tränger sig fram ända i ord och talesätt, vid valet af hvilka hon, som en instinkt, leder folkskalden på rätt. Alltid heter det om fribytarne, då de inställa sig på höfdingens kallelse, att de komma "tripping over the lee", hoppande öfver tufvorna på fältet, eller "prycking on a row", trampande i rad efter hvarandra, såsom nödvändigt är för en skara, då den vandrar mellan träden.

Men utom denna sinnlighet finnes en annan omständighet, som åt folksångens uttryckssätt ger en gripande kraft. För vår del åtminstone fattas vi städse vid dessa ålderdomliga uttryck af en underbar känsla deraf, att de gått öfver talrika generationers läppar, hvarföre det icke är en individs utan seklers känslor, som i och genom dem uttala sig. Tillägger folksången ett epithet eller faller den ett omdöme, såsom då den skottska balladen om clanerna Elliott och Armstrong upprepadt säger: "They were a gallant cumpanie"; eller då i Chevy-jagten om de fallne lorderne säges:

Two better captayns wear not in Christianté, Then that day slain wear ther;

så är det icke en enskildts flygtiga tycke, det är hela nationens ovanskeliga kärlek och beundran deri uttalas: och då i den sednare hjeltedikten sångens medkänsla för Wetharryngton yttrar sig i dessa enkla ord:

For Wetharryngton my harte was wo, That ever he slayne shulde be, For when both his leggis wear hewyne in to, Yet he knyled and fought on hys kne,

är det liksom sympatin hos alla de slägten, genom hvilka sången passerat, skulle gjutit sig i de konstlösa uttryckena, och deraf denna trohjertade tillförsigt strömmat in, som i förening med det enkla och omedvetna, ger all traditionel sång ett så egendomligt vemodigt behag. Detta är beslägtadt med poesin uti allt ålderdomligt i talesätt, plägseder och bruk. Dertill vinna den traditionella sångens enskildta uttryck, åtminstone de väsendtligare, genom denna bearbetning under flere generationer en afrundning och precision, som endast den store skalden genom mycken omsorg är i stånd att vinna; hvad som ursprungligen funnits öfverlopps har bortfallit, och hvad som erfordrats till bildens klarhet har tillagts; liksom de rullande stenarne i en fors under vågornas ständiga bearbetning blifva glatta och afrundade.

Jemte naturlusten, hvilken likaledes afsätter sig uti uttryckena, utgör denna i framställningen inneboende medkänsla det lyriska elementet i folksången; hos de mera heroiska balladerna till tonen elegisk, i Robin Hood-sången deremot, i öfverensstämmelse med grundtonen i dikten, skämtsam och munter. Föröfrigt framträder detta lyriska element på mångfaldigt sätt, dels i enkla talesätt och attributer såsom "good yemàn", "Robin Hood and his merry meynè" o.s.v., dels i direkta omdömen, men mest dock i skildringen sjelf, eller ur de handlande personernes mun. Med hvilken stolthet tecknar icke sången sin hjelte, då han inträder i S:t Marys kyrka och knäfaller framför korset:

All that euer were the churche within Beheld wel Robyne Hode;

huru skämtsam är icke hennes ton, då hon skildrar det sätt hvarpå Robin Hood och hans män utöfvade sin frikostighet emot sir Richard at the Lee, och huru lifligt deltar hon icke i fribytarens samqväm med konungen, då de skjuta till måls och kindpusta hvarandra. Stundom vinner dock känslan än mera terräng och inträder i sjelfva handlingen, såsom vid framställningen af fribytarnes trofasta inbördes vänskap vid det tillfälle, då sheriffen under målskjutningen oförmodadt öfverfaller dem, hvarvid Little John såras i sitt knä och med sin vanliga hurtighet besvär Robin Hood, vid den tillgifvenhet han för honom hyser och vid alla tjenster han bevisat honom, att draga sitt svärd och taga hans lif, på det han icke måtte falla i sheriffens hand. "Det ville jag ej för allt guld, som finnes i det glada England", svarade höfdingen, hvarpå Much, mjölnaresonen, sägande: "Gud förbjude Lytell Johan, att du skulle öfvergifva oss", tog honom på sin rygg och bar honom väl en mil, under det han allt emellanåt stadnade för att skjuta emot fienden. Samma känslofullhet visar sig ock, då höfdingen och hans vän på vägen till S:t Marys kyrka åtskiljts i full ovänskap, men Little John sedan, då Robin råkat i fångenskap, glömmande allt agg, sätter sitt lif på spel och öfverlistar både konungen och sheriffen för att befria sin herre. -- Alldeles samma sätt att uttrycka sig begagnar äfven naturlusten; dels enkla ofta återkommande uttryck, hänförande sig till den gröna skogen, de qvittrande fåglarne, den vackra våren, dels direkta skildringar och utbrott, dels. äfven så, att den stundom inträder som motiv för handlingen, såsom den gången, då Robin Hood i den vackra pingstmorgonen under inflytande af den herrliga naturen kände ett så djupt behof att uppsöka sin frälsare. Den naturskildring, hvari sången vid detta tillfälle utbryter, är den längsta vi erinra oss hafva sett i någon folksång. Ty den utförda skildringen tillhör icke det omedelbara utbrottet, utan framgår ur en viss afsigtlighet och ur målningsbegäret. Förnämligast användas de korta enkla uttryckena, hvilka endast sällan förekomma meningslöst, såsom fallet är med den svenska folksångens: "för fågel och så ljuf" "förr än dagen dagas upp under östan", "grönan ö", "rosendelund", o. dyl. För liknelsen deremot har balladen intet sinne.