Part 3

Vid ofvannämnde arkeologiska möte uttalades äfven en åsigt, som söker med ett Alexanders-hugg lösa knuten. Alldenstund, så resonnerade Mr Halliwell, historien enständigt tiger i afseende å denna personlighet, som dock, ifall han verkeligen funnits till, enligt folksången bordt spela för stor roll, för att af historien kunna förbigås, så är han uppenbarligen från början till slut diktad, har aldrig existerat annorstädes än i folkets fantasi, är, såsom Mr Halliwell uttrycker sig, _mytisk_. Ehuru det icke anges, är denna mening blott en resumé af den Mr Tho. Wright i sitt tidigare utkomna arbete, "Essays on the Litterature, Superstitions, and History of England in the Middle Ages", uttalar som sin tanke i den svårlösta frågan. Men i så fall har referenten icke fullt framställt hans åsigt. Mr Wright, som utan tvifvel för närvarande är Englands yppersta litteraturhistoriker, kallar icke Robin Hoods personlighet mytisk, i den mening att han skulle sakna allt historiskt underlag; ty då återstode ju endast antagandet, att Robin Hood, i likhet med _hobgoblins, pucks_, elfvor, dvergar och dylikt, utgått från en naturåskådning, i hvilket fall sången om honom vore theopoetisk; -- ty ett tredje ursprung gifves icke för folksången. Finnes ej först en åskådning antingen af menniskolifvet eller af naturen, uppstår ingen fantasiprodukt. Men Robin Hood-sången antyder på intet sätt ett ursprung från den sednare källan. Sedan derföre Mr Wright dragit Robin Hoods existens i tvifvelsmål, tillägger han: "det uppstår likväl nu en intressant fråga: hvem var då den person, som i dessa ballader bär namnet eller titeln af Robin Hood? -- en fråga hvilken säkert icke tillåter en lätt lösning." Han insåg således, att, om ock icke en Robin Hood kunde vara originalet till hjeltebilden i folksången, måste der dock funnits någon. Om den individuelle skalden skapar intet ur sig sjelf, utan omskapar verkligheten, hvilken lefver i hans inre såsom hågkomster, måste folket än trognare reproducera sina hågkomster, alldenstund det är, då det engång slår sig på att vara historiskt, långt mera bundet af objektiviteten. Men hoppades den berömde forskaren, att man kunde påfinna någon annan faktisk, eller äfven någon historisk personlighet, hvilken i Robin Hoods ställe kunde insättas som original för bilden, så har han visserligen ställt uppgiften så, att den icke tillåter någon lösning alls. Endast så kan den lösas, att Robin Hood betraktas som en sammanfluten bild af lokala hågkomster, för hvilken ett verkligt fribytarlif legat till grund.

Genom denna skärskådning af de olika åsigterna om Robin Hoods historiska karakter hoppas vi hafva vunnit ett visst företräde, en viss bevågenhet hos läsaren för sednare delen af tolfte seklet. Vi begynna derföre vår framställning af Robin Hood-sångens utveckling med att tillse, i hvad mon den sammanflutna hjeltebilden i folksången påminner om sin upprinnelse ur tidsförhållandena i detta sekel. Vi använda dervid metoden som tidigare uppstälts, att ur sången uttaga de erinringar som hänvisa längst tillbaka, och se huruvida de passa in på den antagna tiden. Vi hoppas, genom en sådan sammanställning, vinna ett fotfäste i den historiska verkligheten, på samma gång som vi vinna ett slags urbild för sången, från hvilken det sedan, i de följande afdelningarna, blir lätt att spåra dess utveckling.

Naturligtvis användes härvid främst de äldsta sångerna, såsom de, hvilka mest bibehållit af det ursprungliga. Robin Hood-sången sönderfaller nemligen i tvenne väsendtligt olika cykler: en från femtonde, och en från sextonde samt sjuttonde seklerna. Den förra utgöres af trenne sånger, bland hvilka _A Lytill Geste of Robin Hood_ intager främsta rummet. Dock befinnes det, att äfven den sednare cykeln innehåller ett och annat ursprungligt drag, som icke ingår i hvad man från femtonde århundradet har öfrigt.

I.

De svårigheter, som ofelbart skola möta oss i denna framställning, bero på ett rigtigt uppskattande af förhållandena inom samhället. Vid bristen på belysning af de lägre klassernas ställning, tillstånd och tänkesätt under sednare hälften af tolfte seklet, måste man akta sig att konstruera de få fakta, som erbjudas, efter en förutfattad opinion, eller äfven efter sitt behof. Derförutom lemnas lätteligen i sådant fall åt Imaginationen ett spelrum, som endast då icke är vådligt, när den ledes af ett skarpsynt snille. Också erna vi öfverlemna ledningen åt M. Thierry, endast med tillägg af de få bidrag engelske historieskrifvarne Lingard och Sharon Turner kunna lemna till kompletterande af l'Histoire de la Conquête de l'Angleterre.

De blodiga och bittra minnen genom eröfringen intryckts i anglosaxiska folkets sinne voro i sanning icke egnade att lätteligen utplånas. Det lider intet tvifvel, att ju ättlingarne i andra och tredje led ännu skulle bibehålla i godt minne den stora olycka, som öfvergick deras förfäder, då de fremmande slägterna inkommo i landet, misshandlade dem, förträngde dem från gods och grund, samt beröfvade dem alla politiska rättigheter; helst ett fremmande språk, ett kränkande förakt och dagligen fortgående orättvisor från de mägtiges sida kraftigt hjelpte traditionen att hålla minnet friskt. Detta minne i förening med den nationella olikheten, som fortlefde i blodet, i känslorna, i tänkesätt, seder och bruk, måste genom århundraden hålla ett svalg öppet mellan de tvenne folkstammarne, hvilka i eröfringen tvungits att bo med hvarandra, på samma jord och i samma samhälle.

Men å andra sidan får man heller icke förbise, att frånvaron af all politisk verksamhet, betydelselösheten inom samhället, armodet och hopplösheten under mer än ett sekel måste inverkat till att desorganisera den underkufvade nationen. Sedan försöken att återtaga hvad den förlorat ohjelpeligen strandat, och dermed allt hopp, all tanke på en återeröfring vikit, begynte äfven det nationella medvetandet om, hvilka rättigheter henne frånröfvats, förlamas och slutligen bortdö. Vanan och tiden, dessa ofelbara läkare för alla sår och smärtor, nationers som individers, hade småningom lärt det anglosaxiska folket, att sjelft anse sig som en samhällsklass, en nation, bestående blott af borgerskap och allmoge, för hvilken det var en ohjelpelig och fast ordning, att den lefde i förtryck och armod, medan den herrskande folkstammen var rik och mäktig. Härmed hade en väsendtlig förändring i de bägge stammarnes inbördes ställning inträdt. Söndringen var icke mera blott en nationel, utan lika mycket en social, nationalhatet var förblandadt med och stod i begrepp att vika för fiendskapen mellan rikedom och fattigdom, mellan de herrskande och de beherrskade. Om Anglosaxaren ännu beväpnade sig emot Normanden, skedde det icke mera för att förjaga inkräktaren, utan för att tvinga honom till billighet och mensklighet. Då Thomas Becket i spetsen för munkar och lägre prester reste sig emot konungen, baronerne och det högre kleresiet, gick den nationella rörelsen endast ut på att i kyrkans sjelfständighet och oberoende försvara Anglosaxarnes sista tillflyktsort undan förtrycket i samhället;[11] och då Guillaume longue-barbe under sednare åren af Richard I:s regering reste sig med Londons borgerskap, var hans afsigt blott den, att erhålla en jemnare fördelning af utskylderna. Hvardera offrade lifvet för sina afsigter, och kring hvarderas minne gjöt det anglosaxiska folket, enligt sin fromma vana, glansen af ett martyrskap; man vallfärdade till deras grafvar, man samlade stoftet som dränkts af deras blod, och man firade sorgefester till deras åminnelse. Men det var en annan, en ny känsla som häri gaf sig luft, än den sorg och förtviflan, som i början på århundradet samlade skaror af vallfärdande kring Eghelwins, Waltheofs, Wulfstans och de andre under eröfringen fallne patrioternes grafvar. Egde man blott de sånger folket under denna period diktade, skulle helt visst de bittra minnena af nationens olycka framträda både i sångens stämning och i uttryckena. Men hvilka nationella ämnen skulle den från denna tid kunnat upptaga, då folket upphört att känna sig som en nation och att uppträda i sjelfständiga nationella handlingar? William med långa skägget var en hjelte, värdig att blifva föremålet för dikt och sång. Hans resliga gestalt, hans oförfärade mod, hans djerfva tal till Londons magistrat, och slutligen hans manhaftiga försvar af kyrktornet dit han tagit sin tillflykt, och hans sorgliga ändalykt var ett rikt ämne för folksången; liksom det intresse han förfäktade var ett folkintresse och väl egnadt att väcka sångens gåfva hos de arme och förtryckte. Men för en anglosaxisk nationalsång var detta icke något stoff, det innebar hvarken hämd för de gamla oförrätterna eller förhoppningar om en nationel framtid.

Öfverhufvud egde folket under denna period föga väckelser till en berättande heroisk diktning. Det handlade för egen räkning intet, dess lif var blott ett lidande. Det egde intet ord med i rådskammaren, vid lagarnes stiftande, och vid domstolarne, och i krigena spilde det sitt blod intresselöst, likgiltigt om det skedde för den gamle konung Henrik emot hans söner, emot denne för grefven af Leicester, för Richard emot grefven af Mortaigne, eller tvertom. Än mindre var den tid kommen, att de ädla familjernas inbördes strider, deras lefverne och öden, skulle kunnat väcka i folkets bröst den medkänsla, som värmer sinnet till sång. Endast ett fenomen ur lifvet fanns, som på engång stod i samband med det förflutna och innehöll intressen ur folkets ställning för det närvarande, som dertill var händelserikt, fullt af faror och mödor, men äfven fullt af oberoendets njutningar och af lockelser för ett betryckt, efter friheten längtande folks fantasi. Detta ämne var fribytarlifvet i skogarne.

Man kan säga att den fågelfries, stigmannens, brottslingens lif och verksamhet utgör folklifvets romantik. Hans oppositionella ställning i samhället, hans absoluta oberoende, kontrasten i hans lefnadssätt emot det alldagliga, lugna och jemna lefvernet omkring honom, de djupare passioner som framträda i hans handlingar, den skarpare motsatsen mellan ädla motiver parade med laglösa bedrifter, allt detta, som ger hans karakter större intresse och större åskådlighet, och hvari han är befryndad med riddareromantikens hjeltar, gör honom till den företrädesvis poetiska figuren i folksången. Alla nationers folkdiktning erbjuder bevis härpå. Inga namn äro mera omhuldade af den skottska än röfvarclanerne Armstrong och Elliott, och på samma sätt känner sig den engelska ingenstädes mera hemmastadd, än med fribytarne i Sherwood. Den anglosaxiske jordbrukaren, som plöjde marken och bergade skördarne åt en hårdhjertad och öfvermodig baron, och borgaren, som med sina händers konstflit samlade rikedomar till rof åt herrskarene, och krigaren, hvilken utan ära och belöning spilde sitt blod som lumpen fotknekt i deras armeer, alla kunde de i stråtröfvarens lif skåda idealet af lycklig belägenhet, ett Schlaraffenland, der man var fri och oberoende, der konungens rådjur voro ens rika hjordar och, framförallt, der man till ett dagligt nöje fick slå förtryckarne och lefva godt af deras orättfångna skatter. Ifrån denna tid förlorade ordet outlaw all förhatlig betydelse af fredsstörare: det blef nästan liktydigt med frihetshjelte, ty folket såg ock i fribytarne den enda återstoden af Anglosaxarnes stam, som ännu icke böjt nacken under oket, och som trampade de fordna hjeltarnes stigar.

Den anglosaxiske fribytaren räknade i sjelfva verket gamla och ädla anor. Han var en partigängare från frihetsstriden, som öfverlefvat striden och äfven öfverlefvat alla förhoppningar. Sedan nationalarmén i norden blifvit slagen, York för andra gången intaget och Northumberland förhärjadt till en ödemark, skingrade sig qvarlefvorna af anglosaxiska hären uti skogarne och bildade sig till band, hvilka dageligen tillväxte genom enskildte flyktingar och hela familjer, som dit räddade sig undan härjningarna. Skarorna anfördes af de ädlingar, som öfverlefvat den förbittrade stridens skiften, och icke underkastat sig att emottaga eröfrarenes nåd. Från sina otillgängliga skogar gjorde de ströftåg och utfall, så att mången baron plötsligen under nattens lugn fann sitt slott omringadt af hämdlystna infödingar, stormadt, plundradt och ödelagdt.

Ett sådant sätt att föra krig, var gammal sed hos Anglosaxarne; då de icke mera förmådde värna hus och hem emot inbrytande fiender, drogo de sig till skogarne, hvilka fordomtid betäckte en betydlig del af Englands jord. Så fyllde sig vid tiden för Danskarnes öfvervälde den sumpiga skogstrakt, som sträckte sig öfver mer än hundra engelska mil af provinserna Cambridge, Huntingdon, Northampton och Lincoln, med flyende män, qvinnor och barn, hvilka medförde sitt husgeråd och sina boskapshjordar; så känner man ock att Alfred den store, då hans land öfversvämmades af nordiska vikingaskaror under Ragnar Lodbroks söner, dolde sig på en halfö i Devonshires kärr och derifrån begynte ett partigängarkrig, tills han fann sig stark nog att slå fienden och underkufva honom. Tillfölje af de täta ofriderna fortsatte sig detta vildmannalif, och skogarne voro ständigt tillhåll för fribytarskaror, hvilka flere anglosaxiske konungar genom stränga lagar förgäfves sökte utrota. Ymnigt villebråd, såsom rådjur, vildsvin, harar och massor af skogsfågel, gjorde lifvet lätt, och de djupa obygderna gjorde det tryggadt. Af sådana skogar, utaf hvilka nu väl knappast mer än några välvårdade jagtparker torde återstå, funnos vid eröfringen, utom tallösa mindre, fyra stora trakter, Sealwudu mellan Sommerset och Wilt, Cotteswudu i Glocestershire, Englewudu eller Inglewudu (korrump. Inglishwudir) mellan Carlisle och Penrith samt Scyrewudu i Nottinghamshire.

Vid eröfringen blefvo hufvudsakligen de tvenne sednare fruktansvärda för inkräktarne. Knapt hade bergstopparne i Durham och kärren i Westmoreland blifvit beklädda med normandiska fästen samt landet norr om Tee underlagts en normandisk styresman, innan Osulf, son af Edulf, i spetsen för skaror af vildmän -- _silvatici_, som de af kronisterne kallas -- frambröt från Englewood, öfverföll samt mördade grefven och månge af hans män. Samtidigt herrskade Sweyn Siggs son i skogsbygderna vid östra kusten. Sin största betydenhet erhöll dock det "lilla kriget" under Herewards ledning i det befästade lägret på Ely. Till de ofvannämnde sumptrakterne mellan Cambridge och Wush-viken, hvilka liknade en sjö, här och der öfversådd med öar af fastare mark, hade massor af flyktingar samlat sig, jemte det flere kyrkor och kloster ditsändt sina rikedomar undan förödelsen. Till anförare valde den samlade hären Hereward, hvilken, liksom engång Alfred den store, nu begynte ifrån sina säkra förskansningar träda i öppen kamp med fienden. Men det oblida ödet, som tillförene användt tvedrägt och afund att förderfva det åt undergången vigda folket, använde här äfven förräderiet. Inom förskansningarna låg ett gammalt kloster, hvars munkar icke mäktade fördraga den knappa tillgången på lifsmedel och hoppades, genom att förråda patrioterne, köpa Wilhelm Eröfrarens bevågenhet. Denne, som förgäfvce i tvenne månader med hela sin styrka sökt genombryta förhuggningarna, fördes på en omväg öfver kärret, inbröt i lägret samt nedgjorde, tillfångatog eller förskingrade den sista arméstyrka, som kunde ingifva anglosaxiska folket någon förhoppning om befrielse.

Med detta företag upphörde partigängarkriget att hafva betydelsen af en kamp för nationens sjelfbestånd, och öfvergick allt mer till fribyteri. Hereward är på engång den siste fosterlandsförsvararen och den förste fribytaren. Genom sin kännedom af lokalen lyckades han, jemte några få följeslagare, dolde i bottnet på en fiskares båt, att smyga förbi Normandernes utposter. Då han fann desse endast svagt bevakade, framsprang han ur sitt gömställe och nedhögg flere fiender, hvarefter han försvann i de angränsande skogarne. Der fortsatte han, outtröttlig i sitt hat, att göra Normanderne stort afbräck, läggande sig i bakhåll för deras transporter och öfverrumplande deras slott, så att ännu hundrade år sednare den sägen var gängse bland segrarne, att om fyra sådane som han hade funnits, skulle de aldrig lyckats eröfra England. Omsider skall han, så förtäljer en normandisk krönika från medlet af tolfte århundradet, intagen af kärlek till en rik anglosaxisk qvinna, af henne blifvit förmådd att söka fred och förlikning med konungen, men, oaktadt den kungliga lejden, blifvit oförmodadt öfverfallen på sin gård, samt, efter att hafva nedgjort fem af nidingarne, fallit genomstungen af de öfriges lansar.

Ifrån denna tid upphör historien att lemna närmare underrättelser om de särskildta bandenas företag och deras anförares bedrifter. Endast i förbigående stadnar den normandiska krönikeskrifvaren, för att i smädande ordalag påpeka denna infödingarnes medfödda brottslighet -- "innata indigenis crapula" --, i det han förtäljer att dageligen en mängd stölder och mord begingos af männer, hvilka genom stråtröfveri samlade sig skändliga egodelar -- "inhonestas opes latrocinio sibi contrahentes." Äfven den anglosaxiske annalisten vänder sina blickar åt andra håll. Liksom nationen sjelf hoppas han intet mera, han fogar sig i försynens skickelse såsom i en bestående ordning, men kan dock understundom icke tillbakahålla ett utbrott af medkänsla for desse skogens fria söner, hvilka kämpade, om ej för annat, så för att störa inkräktarne i besittningen af deras byten och hämnas deras fallne fränder och landsmän -- "pro amissis patrum praediis et occisis parentibus et compatriotis." De rekryterades fortfarande af dem, hvilka icke förmådde uthärda det olideliga förtrycket inom samhället, och krönikornas berättelser, att landtfolket öfvergåfvo sina boningar och med all sin egendom drogo inåt skogarne, upprepa sig så ofta, att det väl må tyckas som skulle ingen qvarstadnat för att odla jorden. "Hvarhelst konungen framfar, berättas, bland mycket annat, om såväl William Rufus som Henrik Beauclere, begynte hans följe plundra det elända folket, och var dervid mycket brännande och mandråp, så att enhvar som kunde drog sig med hvad han egde till djupet af skogarne och ödemarkerne", och under Stefans regering, då stråtröfveriet tyckes hafva blifvit den allmänna ordningen, säger Anglosaxon Chronicle[12] om adelns våldsbragder: "der två eller tre af dem kommo till en by flydde hela byskapet framför dem, som om de varit röfvare." Vid ett sådant samhällstillstånd kan det heller icke förundra, att Ralph Basset, som var konung Henriks stor-justitiarie, vid ett witena-gemot i Leicestershire på en enda dag lät upphänga fyratiofyra fribytare och utstinga ögonen på sex andre: hvartill visserligen krönikan tillägger: "Många sannfärdiga män sade att flere bland dem ledo med stor orätt, men den allsmägtige Guden, som skådar allt, ser ock att detta folket är förtryckt med all orättfärdighet; först beröfvar man dem deras egodelar och sedan ihjälslår man dem".[13]

Sålunda fortsatte sig fribyteriet oafbrutet ifrån eröfringen genom hela tolfte århundradet, oaktadt all den stränghet man använde till dess utrotande. Ännu 1195 utfärdade erkebiskop Hubert, som var Richard Lejonhjertas stor-justitiarie, det påbud till alla innevånare i England: "att de hvarken skulle sjelfve lefva som tjufvar och röfvare, ej heller emottaga och hjelpa sådane i någonting, utan använda all sin förmåga att gripa och öfverlemna dem till sheriffen, eller åtminstone för honom angifva deras vistelseorter, äfvensom att, när uppbåd blifvit gjordt till förföljande af fribytarne och röfvarne eller dem som desse undanstucko, enhvar skulle redoboget häruti deltaga af alla sina krafter." Detta påbud är en hel historia öfver fribyteriet i slutet af tolfte seklet. Sherifferne läto utgå kallelse till skallgång, såsom hade fribytarne varit vilda djur, hvilka jagades med _hue and crye_, som talesättet lydde, från en trakt till en annan; "ty ifrån den stund, heter det i de normandiska lagarne från Richard Lejonhjertas tid, en man är fågelfri förklarad, är han att anses som en varg -- _gerit caput lupinum_ --, så att han ostraffadt af enhvar kan dödas".[14] Men man ser ock af stor-justitiariens skrifvelse, på hvems sida, sheriffens eller fribytarens, folket var böjdt att ställa sig, det tycktes honom icke vara synnerligt att lita på, han ber det sjelf icke deltaga i det straffvärda lefvernet, han förmanar det att icke gifva de förföljde skydd och understöd, han uppmanar det att vara behjelpligt till deras utrotande. För att kunna hafva någon visshet härom, anser han sig nödsakad tillgripa en utomordentlig åtgärd, han låter hvarje man aflägga ed på att efterlefva dessa hans förmaningar. "Men, fortfar Roger de Hoveden,[15] som förtäljer om denna åtgärd, många fribytare varnades och undflydde efterspaningarna." Då dessa åtgärder icke hjelpte, tillgrepos andra. Man anstälde fester, för att locka de fågelfrie i snaran, man gaf dem lejdebref, liksom man gifvit Hereward, eller man utsatte pris på deras hufvuden, stundom ock med framgång, ty skattkammarrullorna för sjunde året af Richards regering förtälja, att han utanordnat två mark åt Thomas från Prestwude, för det denne hemtat honom fribytaren William af Ellefords hufvud till Westminster.[16]

Detta är hvad historien vet berätta. Låtom oss nu, enligt folktraditionen,[17] lokalisera och gifva individualitet åt hennes berättelser. Scenen är i Shirewood, det gamla tillhållet för fribytare. Kanske har sheriffen i Nottingham just erhållit konungens befallning, att med "hue and crye", lefvande eller döde, fånga de fredlöse och deras djerfva anförare, Robin Hood. Han lär dock veta för väl huru oåtkomlig denne är i sina skogar. Alltnog, han väljer att utlysa en stor målskjutning, välberäknande att Robin Hood icke skulle utebli. Denne kommer och vinner priset, men likväl misslyckas sheriffens plan i grund. Ty Robin Hood, som äfvenledes för väl känner den falske sheriffens funder, har med sig hela sin styrka bland det församlade folket. Under det de med säkra skott fälla sheriffens män, draga de sig i god ordning tillbaka. Förgäfves uppbådar denne hela grefskapet. Han beger sig till London att för konungen beklaga sin motgång. "Med förlof, herre konung, Robin Hood och hans djerfva band trotsar eder, han ernar inom kort spela herre öfver hela nordlandet." Då bjuder konungen honom samla alla bågskyttar i provinsen; han vill sjelf infinna sig och leda jagten. Så sker. Konungen kommer med ett praktfullt följe af riddare, han anställer förhör bland menigheten i landskapet, och skallgången begynner. Ifrån Nottingham går jagten till Lancasshire, från Lancasshire till Yorkshire, och åter till Nottingham. Men förgäfves. När konungen är i Plomton park, är Robin Hood i Barnesdale. Har konungen hunnit till Barnesdale, är Robin Hood åter i Sherwood. Men öfverallt, der konungen tillförene under sina jagtfärder varit van att skåda hjordar af rådjur, finner han nu knapt en och annan af sina behornade gunstlingar vid lif. Ty Robin Hood icke blott gäckar konungen, han sårar ännu dertill djupt hans kärleksfulla omvårdnad om skogarnes villebråd; hvarhelst han framsmyger utmed dalsänkningar och flodbäddar, slår han konungens djur och gör sig glada dagar;[18] hvaröfver konungen blir "wonder wroth", och svär vid treenigheten: "Gifve Gud jag hade Robin Hood i mina händer!"