Part 6

Det var en dag under tröskningen. Hon hade stillat kräkena och skulle just gå från föjset och in i stugan igen, då hon hörde, att slagorna stannade af, och det blef tyst på logen. Hon gick ditåt för att se, om tröskarbetet var slut och fick så höra ett hviskande där inifrån.

Det var mannen och lapp-Anna, och kommen så nära, att hon kunde höra dem, nådde henne först ljudet af skratt och tissel, sedan hörde hon honom halfhviska -- »ja, hä säj ja’ dej Anna, att innan en hänna halmenj är oppstilld, ska’ hä var’ _en_ minner hänna i gål’n.»

Han hade inte behöft säga något namn -- Erika visste mer än väl, hvem han menade, och det kom en ångest öfver henne, som gjorde henne nästan stel, och hon visste ej rätt, hur hon kom sig in i stugan efteråt. Men så fort hon fick kraft att röra sig igen, knöt hon på hufvudduken och gick bort från gården.

Hon visste inte riktigt, huru länge hon gick, men till slut hade hon kommit till brodern och svägerskan, som hade hemmanet öfverst i byn, och då var hon så eländig och konstig, att de trodde henne vara sjuk och fick i henne lite kamfertsbrännvin.

»Neej, hä var’a då int’. Ho va’ bara så olycklitt trött å oppskrata -- hade drömt så farlitt ’en sista natten -- och ville bara säj’ dom -- att sku’ne hända’na någe’ -- nå’n ofäl’ -- så had’na int gjort’e själf -- --»

De runkade på hufvudet åt hennes tal och tänkte nog ändå, att det var någon sjukdom hon gick och drog på, eller att hon rent af räknat fel på tiden, och att det var början till barnsnöden.

I alla fall följde brodern henne på hemvägen, och då de skiljdes åt, hade hon blifvit som lugnare.

En tid bortåt gick det som vanligt där på gården. Hustrun blef bara blekare och klenare, och hade hon förr varit tyst och stillsam, hörde man nu knappast ett ord från henne.

Nils började nog fundera öfver det och kände på sig, att hon hade bättre reda på honom, än han just fann lämpligt.

Allt sedan han började hålla sig med lapp-Anna, hade han kännt hustrun som ett hinder, och hennes fördragsamhet och blida väsen var som en enda stor förebråelse.

Men nu hade hon blifvit honom rent af förhatlig -- förhatlig som ett ondt samvete.

Han bara gick och väntade på, att hon skulle öppna munnen till förebråelser, så att han kunde få anledning att förgå sig. Han gick efter henne ibland och riktigt eggade henne, och då kände han nästan, huru han -- hade hon bara sagt ett ord -- skulle ha’ lyft handen till slag -- och så..... Ja, längre tänkte han sig inte så noga, hvad han skulle göra med henne.

Men hustrun teg och blef bara ändå blekare.

En svart och rägnig kväll -- svågern och en till hade kommit inom, och halfstopsbuteljen hade kommit fram -- blef det en sådan oro öfver Nils Ersa, och det var honom rent af en plåga att se hustrun, som tyst och ovig gick därinne och torkade ur mjölkstäfva och kärl, tills hon skulle ut och mjölka. Det kom med ens för honom, att snart nog hade de en unge till i huset -- blef det inte två -- det såg inte olikt ut -- och så var det att åka till prästen, och där blef det kanske att stå till rätta både för honom och hustrun.

Kyrkoherden hade tittat så konstigt på honom sista helgen, och så hade han en god stund stått och talat med Erika -- den satan hade väl int’ för assint hålle’ mun här hemma.

Och så -- strax sedan hustrun gått ut i föjset -- hade Nils gått ut med under förevändning att se till hästen ett slag. Men i stället glänte han på dörren till bryggstugan, där en hjälpkäring och lapp-Anna voro i färd med höstbaket och vinkade åt henne att komma ut.

När jäntan kom, tog han henne hårdt om båda armarne och sade -- »I kväll ska’ne ske, du, hä som vi talts ve’ om! Hä skvaler och blås’ bra, å du har int’ anne’ te’ göra än håll mun å se gla’ ut -- resten gör ja’ själf.»

När så jäntan i häpenheten höll fast honom och bad honom dröja lite -- åtminstone tills karlarne gått från gården -- skrattade han bara och slet sig lös. Men så vände han tillbaks, innan hon hann öppna dörren igen, och hviskade tätt intill örat på henne -- »Ska’ne ske’, så ska’ne ske i en hänna stunn’, å se’n jär e du, som blir matmor hänna på gåla.»

Med det gick han.

Inne i föjset hade Erika slagit första mjölkstäfvan i det stora bleckämbaret och skulle just sätta sig ner på mjölkpallen igen, då mannen öppnade dörren.

Han såg ut att hafva brådt och ropade i en hastig ton -- »Sätt från dej stäfva’ å skynd’ dej -- ja’ kom just ihåg linsöntje’ å sprang för te’ se åt’e, å hä håll på å ger sej utför ån.»

Han sprang före, och hon skyndade efter med lyktan så fort hon förmådde.

När hon kom fram till åbackskanten och lyste nedöfver med lyktan, såg hon Nils stå, där linet låg sänkt och staka nere i vattnet med en stör. Då han fick syn på hustrun, gick han ut på en klappbrygga, som låg där, och började känna sig för med stören där också. Han tycktes försöka komma till rätta med, huru långt linsöntje’ hade åkt i väg.

»Kom hittan me’ lyse, så ska’ ja’ bju’ te’ å hal’ in’ne!» --

Hon hade nu kommit sig ned och gick ut till honom på bryggan, som ranglade till under tyngden.

Mannen tog af henne lyktan och lyste ned i vattnet, och Erika sträckte sig fram för att se hon också, om linet syntes till där nere.

Med detsamma smög han armen bakom henne, och med ett slag i veka lifvet stötte han henne ut i ån.

Det hade gått så fort, och inte ett rop eller det minsta ljud hördes annat än plasket i vattnet. Så var allt tyst igen. --

Det var hemskt svart öfverallt utom på den lilla fläck af vattenytan, där lyktskenet föll.

Nils stirrade på den fläcken och började känna en ångestfull förskräckelse, för att hustruns hufvud skulle dyka upp där igen. Han kände kallsvett i pannan, och handen, som höll lyktan, skälfde, så att det ljusa där ute började dallra och röra på sig.

Det var med möda han kom sig i land och började gå uppför backen.

Men så -- bäst han gick -- tyckte han, att det stönade där nere och lät, som när någon slår och plaskar i vatten.

Han blef först alldeles stel af fasa och kunde ej röra en lem, men så for den tanken blixtsnabbt genom honom, att när han stötte ner hustrun, hade hon stått innanför honom på bryggan, där det inte var så djupt, och sålunda hade hon väl kommit sig upp igen.

Så var det också, och när han vände sig om, så att lyktskenet föll nedöfver, såg han henne stå mellan albuskarne och försöka vrida vattnet ur kläderna.

Då grep honom ett vildt raseri, och med ett par språng var han där nere igen.

Hon hade hvarken sett eller hört honom, förrän han stod öfver henne. Lyktan hade han slängt ifrån sig och grep henne nu om armarne med båda händerna. Hon föll alldeles ihop af dödsångest och fasa och fick inte fram annat än -- »Herre Jesses -- tänk på barna våra!» -- och det kom bara som en hes hviskning från henne. Läpparne rörde sig, men det blef ingenting mer.

Men han släppte inte taget och hade bara en tanke: att hon kunde hinna få kraft att ropa på hjälp -- och då vore han förlorad.

Och fastän hon var tung och våt och med sina sista krafter arbetade och brottades för lifvet, fick han henne ned på bryggan igen och nu allra längst ut.

»Din seglifvade satan!» hväste han, och så stötte han ner henne för andra gången, och nu var han då säker på att hon inte skulle komma upp igen, inte som lefvande åtminstone.

Men nu var det också slut med Nils Ersas krafter, och han måste sätta sig ner, innan han förmådde taga sig uppför backen igen.

Lyktan fick han lof att söka igen, så att den inte skulle röja honom, och benen gingo i kors, och tänderna skallrade mot hvarandra, innan han ändtligen kom upp på gården.

Stormen hade tagit till och rägnet piskade honom som nålar i ansiktet, och där nerifrån vattnet stönade och jämrade det sig -- ett tag lät det som gråt från ett nyfödt barn -- och lik en drucken raglade han in i föjset. Där blef han en god stund sittande på spiselkanten, innan han fick igen makten öfver sig själf.

Korna började flåsa och råma omkring honom. De flesta voro ju ännu omjölkade, och det var en god stund öfver vanliga stillningstiden. Så länge hade int’ matmodren låtit dem vänta någon gång förr.

Han tände lyktan och gick med den in i stugan.

Där inne sutto gubbarna kvar, och när Nils steg in, började de undra, hvar han hållit hus så länge -- om det var något i olag med hästen.

Han såg sig om i stugan.

»Jär int’ Erika hänna?»

»Neej», fick han till svar.

»Hm -- hä va’ som konstitt, för ja’ va’ inom i föjse nyss för te’ hjälp’na me’ mjölkämbare, å då va’na int’ dänna heller, å hä’ va’ int’ halfmjölke engång -- å int’ va’na i bryggstuga heller -- men ho komm’ väl -- --»

När de hade suttit en stund och språkats vid utan att hon syntes till, undrade brodren om hon kanske hade blifvit sjuk, och om Nils ändå int’ skulle gå och se åt en gång till i föjset.

Det gjorde han, men när han så kom in lite orolig, och sade att hon inte syntes till nu heller, började de andra två också att bli fundersamma. Och när så Nils talte om, att hon varit som konstig af sig sista tiden, kom svågern ihåg, huru underligt hon bar sig åt den där gången hon kom till dem, och då blef han ändå mer fundersam.

De började nu söka alla tre -- i uthusen, på vind och i källare, och Nils ville aldrig sluta med letandet.

När de kommo in igen sent på kvällen, hade pigan satt fram aftonsmaten, men ingen rörde den just.

Nils Ersa satt alldeles blek i spiselvrån. Han tycktes tro, att hustrun blifvit från vettet och gjort af med sej.

Fram på natten började han läsa och sjunga psalmer och bar sig åt, som hade han varit konstig själf.

Svågern gick vid midnattstiden -- han skulle komma tillbaks på morgonen och hjälpa söka, om hon inte kommit igen då. När han öppnade dörren var det med en lång, forskande blick på Nils.

Han tyckte ändå, att det här var som underligt -- både det systern hade sagt den där gången -- och så var det inte helt med lappjäntan.

Hon hade sett så märkvärdigt på husbonden, när han satt där i spiselvrån och sjöng. Hon hade bestämdt dragit på mun, det trollet!

Dagen därpå blef det då att fortsätta med sökandet, men förstås utan att finna någon.

Flere dagar gingo sålunda, och Nils tycktes bli’ mer och mer säker på att hustrun gjort af med sig.

Han gick omkring som den tiden, när han var Guds barn, sjöng och läste hela dagarne och syntes taga detta med Erika mycket hårdt.

Men svågern hade fått misstanken väckt engång och använde både ögon och öron efter den stunden.

En dag åkte han bort till länsman och hade ett samtal med honom, hvilket ledde till att både han, länsman och fjärdingsman sedan följdes åt till Nils Ersa.

Det hade nog sports där, hvilka som kommo farande, ty, när de gingo uppför stugubron, hördes psalmsång därinifrån och nu med dragspelet till.

Det var nästan som att komma i kyrkan.

Emellertid blef det en väldig predikan utaf också, och det var länsman, som höll den, men det förde till ingenting.

Nils grät och talte bara godt om hustrun och kunde på alla sätt bevisa, huru orättfärdiga sådana misstankar voro.

Det såg nästan ut, som om rättvisans tjenare skulle få vända hem igen med oförrättadt ärende.

Men så, just som länsman hade rest sig för att gå, bad han Nils följa sig ut ett slag -- han hade en annan affär också, som han ville afhandla mellan fyra ögon.

Att han gjorde ett tecken åt de andra två med det samma de gingo genom dörren, det märkte inte Nils.

Bakom uthusknuten gick länsman med honom, och -- sedan han sett sig om åt alla håll att ingen obehörig fanns i närheten -- tog han Nils i rockuppslaget och satte ett par skarpa ögon i honom.

»Hör du, Nils Ersa», sade han, »nu är det så, att lite hvar har reda på, huru du har’et med pigan, och då du nu inte vill eller kan säga, hvar hustrun din är, så tar’ jag lapp-Anna med -- handbojorna ligga i kärran -- och anklagar henne för mord.»

Nils blef hvit ända ut på läpparne.

Detta kom alldeles oförberedt, och utan att tänka sig för stammade han med en af förskräckelse darrande röst:

»Ja, men, herr länsman -- hä jär int’ ho som ha’ gjort’e!»

Länsman nickade med ett godmodigt och förtroligt grin.

»Hm, hm! Jaså, ja då ska’ vi väl komma sams ändå.» --

»Jojo, Nils Ersa, det är nog du ändock, som vet, hvar vi ska’ söka hustru din», han lutade sig närmare honom och såg ändå godmodigare ut, »men jag lofvar dej på heder och tro att aldrig med ett ord anklaga eller ange dig, om du i all tysthet bekänner det för mig. I annat fall får du pigans straff och olycka på ditt samvete också, ty hon har skenet emot sig -- och -- ja, seså, ta’ nu mod till dej, Nils Ersa, och tala om hur du har’et!»

Nils stödde sig tungt mot väggen. Han försökte taga på sig en lugn min, men det gick dåligt.

Han visste att länsman var en karl, som stod vid sitt ord. -- Inte kunde han låta Anna dra’ från gården i fångkärran just nu, när de skulle ha’ som trefligast tillsamman.

Han var het i hufvudet och hade tagit af sig hatten och rullade och vände den ut och in och vred den, som om den varit en våt trasa.

Men om han nu skulle tala om det för länsman och kanske ge honom något för tystnaden, kunde han nog få riktigt lugn med sig själf också .... Ja det skulle han!

Nu var Nils på det klara med sig själf.

Han vände sig till hälften bort, medan han vred och slet med hatten, så att svettremmen gick lös och föll till marken.

»Jaa -- herr länsman -- ha gäll’ visst int’ länger te’ håll’ sej bätter än en jär -- men ja’ tänkte först be’n ta mot 200 riksdaler, så han riktitt komm’ ihåg tysthetslöfte sitt. Jo se, hä jär nog så, att sök ni’na i ån, så ligg’a visst dänna ve linsöntje åt me klappbrygga.»

Så där ja, nu var det sagt, och Nils kände sig gladare än på mången dag.

Han såg inte den belåtna blick, som länsman kastade åt knuten till och inte heller svågern och fjärdingsman, som kommo smygande där bakifrån.

När han vände sig om för att bedja länsman följa med in i kammaren, där dragkistan med pängarne var, hade han bägge två öfver sig.

Det var inte rop från en människa -- det var som tjut af ett vildt djur han stötte ut, när svågern sade --

»Nu får du sätt’ dej å åk’ kronskjuts, Nils, och böta för din synd -- jag och fjärdingsman ha stått bakom knuten hänna och ha hört hvart eviga ol’.»

Ja, så hade det gått till, när Nils Ersa från öfre byn blef anklagad för hustrumord, och sedan han nära ett halft år suttit i häkte, fick han tidigt en marsmorgon där uppe på stupstockbacken med lifvet böta för det odådet.

Lapp-Anna, som skulle anklagas för delaktighet i mordet, var spårlöst försvunnen, samma dag som länsman kom och tog Nils, och ingen hade sett något af henne sedan.

En backstugugumma sade sig hafva sett en ren med en stor hornkrona skymta en afton i vild fart framme i skogskanten, och på honom hade en lappjänta ridit med svart utslaget hår och ögon som glödande kol -- men det var ju bara käringprat.

Jan Persa och hans framfärd.

Jan Persa var storbonde. Gården hans låg på en nipa, som stupade tvärt ned i Umeälf, och hette Rundeliden. Om det nu var för att både folk och fä höllo sig som runda och välfödda där, eller om den fått namnet efter Rundan -- en fjällbäck, som flyter strax förbi -- det vet man inte så noga -- och det kan då också kvitta lika.

I alla fall var där som lusteligt. Ängar och åkrar drogo sig frodiga och bukiga upp mot bärgåsarne, där hemmansskogen tog vid, och _den_ skämdes inte heller för sig.

Nej, skogen var en af de bättre, och inne emellan stammarne där hade många träkarlar gått och snokat och slickat sig om mun. Men Jan Persa tyckte som så -- att träna stod’ bra där de stod’, och pängar trängde han int’ allra värst te’. -- För resten hade han väl _sin_ mening med att låta dem gå där och känna begärelsen växa med träden. Bakom _det_ bondörat kunde man nog hitta mer än _en_ räf.

Tre ting fanns det här i världen, som Jan Persa »extimerade», och det var: först och mest pängarne och det som hade pängars värde, sedan var det spriten och så -- ett godt stycke därefter -- dottern sin -- Anna hette hon.

Och det han med sin sega västerbottensnatur trådde så dannt efter, det trådde lika mycket till honom i sin tur. Hvilket ju bara är som det bör vara.

Jaa sannerligen, slantarne rullade som af sig själfva in i fingrarne på honom, och där blefvo de sams med honom om att stanna till hans bleka död. Folk visste nog inte, huru pass rågadt han hade i storkistan, men rågan var det, och ingen lefvande mer än Jan Persa sjelf hade lyft på _det_ locket.

Om han var omtyckt där i bygden, Jan Persa? Åh nej, inte så värst, för se han hade liksom ett snöre om benet på mest hvarenda en där, och när han ryckte i det -- då sved det. Ja, det vill nu säga som så, att när någon kom i knipa, gick han till Jan Persa och knackade på storkistan. Han fick förstås det han ville, men i utbyte fick han lämna ett papper, där det stod skrifvet, att han hade fått precis en femma mer än han hade fått, och att han därtill skulle betala Jan Persa sex procent i ränta. Se, _det_ var snöret, och det stramade åt på bestämda dagar. Kan en då undra på att de blefvo le’ den, som stod för slikt! Tro därför inte, att de kunde undvara honom!

Eller om han var högt aktad, Jan Persa? Jaa -- åhja, för se, han hade ju ändå storkistan, och då gjorde det väl inte så allra värst mycket, om en del af innehållet hade kommit dit i misshugg -- så till sägandes.

Det hade nog varit som så med den karln’, att han aldrig kunnat läsa sjunde budet utan att staka sig, och då kan en inte begära, att han skulle lefva efter’t heller utan att staka sig. Ja, för att säga sanningen, hade han -- så storbonde han var -- _setat inne_.

Det var nu bara för att en tiokronssedel, som han inte hade någon sorts gemenskap med, smetat fast sig vid plånboken hans. Och nog var det branog lite att väsnas för, men som det inte var första resan, räckte det ändå till för att Jan Persa skulle få åka kronskjuts.

Man kan då säga, att det var rena oturen för honom _den_ gången. -- Det hände sig just som så.

Jan Persa, en som hette Stursken från Burträsk och ett par till kommo opp en dag -- det här gick för sig för flere år se’n -- till en Karl Michael. De hade lurat ut, att han haft kuttingen på lasset, när han kom från stan’ kvälln’ förut. Nu blef det att lätta på den -- som en väl kan tänka sig -- och hur det var, och hur talet gick, fann Stursken det lämpligt att dra’ opp plånboken och visa fram en tiokronssedel. Den skröt han med.

Det var också en grann sedel -- fastän på ena sidan hade den en stor lakriskladd -- och Karl Michael tog och vände på den för att se, från hvilken bank den var.

En skulle bara sett då, hur ögonen glindrade i hufvu’t på Jan Persa. Det var ackurat som när en katt sitter och skyttar efter en mus.

Ja, sedeln var -- som sagt -- grann, och sedan Karl Michael tittat och snott på den tillräckligt, lade Stursken den långsamt och varsamt tillbaks i plånboken -- och så plånboken lika långsamt och riktigt i bröstfickan.

En skulle sett på Jan Persas ögon _då_. De följde med ända ner i fickan, och där skulle de visst också blifvit kvar, om inte kuttingen varit på bordet och liksom behöfde eftersyn, den med.

Hur det led blef kuttingen tom och bönderna fulla, och, som gångdona deras inte voro goda till att bära dem, blefvo de där de voro och lågo snart så stocksofvande, som om de tröskat en vecka.

Bort mot kvällsdags blef det lif i dem igen, men värst i Stursken, ty han saknade tiokronssedeln, och plånboken låg i fällen.

»Era djädrans tjufsatar!» skrek han. »Till länsman ska’ ni hvar eviga en!» Och han regerade och svor, så de andra blefvo klar nyktra på en gång.

Karl Michael, som tyckte det började osa hett, då han ju hade stått för trakteringen, blef liksom allvarsam och förbannade sig på att ingen kom lefvande från gården, som inte visade fram hvad han hade i plånboken.

Och fram kommo också plånböckerna. -- Men se, när Jan Persa drog opp sin, hade han inte sedlar i den invändigt bara, utan en satt också och hängde utanpå, men fast satt den, och en tiokronssedel var det. När Karl Michael fick ögonen på den, spottade han. »Tvi däj, Jan Persa! Nu ä’ du allt lika myttje fast som sedeln där, och hä, fast du ingen lakriskladd har på baksia. Men serru, hä har sedeln, hä kan _jag_ kaveer för, som synte’n nyss».

Och så var det också. Det var sedeln med lakriskladden, och den hade smetat fast sig så säkert på plånboken, som om den hade tänkt stanna där för jämnan. -- Nog hade storbonn’ haft _den_ tanken med.

I alla fall svor han på att sedeln varit hans i allan tid, och att förr skulle de få klå’n förr’n de fick _det_ papperet.

Och hur det bar till, så kom han sig undan med sedeln. Men Stursken och Karl Michael voro säkra och styfsinta de med, så att, när vintertinget hölls, gjorde de långskjuts alla tre, och huru än Jan Persa snodde och vred sig framför domarebordet, fick han fortsätta resan och det direkt till häktet. För se, han hade -- som sagt -- konstrat med fingrarne ett par gånger förr.

När han kom ut igen, blef det vid det gamla, hvad anseendet beträffar.

Egentligen -- och för att säga hela sanningen rent ut -- så var det just ingen i _det_ byalaget, som hade så alldeles rensopadt för sin dörr -- hvad ärligheten angick. I grannbyarne gick det ordet om dem, »att i deras lag fanns det bara _en_ ärlig bonde -- och han hade stulit en märr».

Nå nå -- så farligt var det väl ändå inte, och hela skulden får man inte kasta på dem heller.

Just i bygden däromkring hade träkarlarne grasserat som allra värst -- och skojat och lurat för att komma åt skogen billigt. Bönderna hade lärt sig så småningom, hur det skulle vara, och de voro snart lika knepiga själfva, när det gällde.

Om herremännen tänkte på hvilket ansvar de hafva, när de handla och vandla med det lättrogna, okunniga allmogefolket, skulle de visst tänka sig om, innan de lärde dem sina konster. -- De få stupa i det själfva sedan.

I alla fall fanns det en på Rundeliden, som höll anseendet uppe, och det var Anna, dottern Jan Persas.

Hon var också en jänta, som det fanns både kraft och saft i. Inte ett skapande grand i henne bar vittne om att hon hade Jan Persa till far, om inte möjligen det, att hon var snartänkt.

Annars hade hon kropp som själ efter modern -- modern, som varit död sedan hennes tolfte år.

Det år hon läste sig fram, fick hon bli’ både matmor och piga själf på gården, och utom drängen vankades det sällan lejd hjälp i göromålen, inte ens vid ann’tiderna. -- Jan Persa glänte int’ gärna i onödan på storkistlocket.

En kunde bli’ hjärteglad vid att se Rundelidens-Anna, när hon om sommarmorgnarne och kvällarne med rodde uppåt älfven för att mjölka och se till kräkena. De hade sommarföjset uppe i ett utänge, dit det var dryga kvartsmilen roddvägs. Motström var det -- nästan strycka på en del ställen -- men Anna skötte årorna, så det slog hvit fradga kring båten, och barmen höjde sig lugnt och jämnt, när hon lade upp vid utänget. Endast på den starkare ansigtsfärgen märktes det, att slik rodd var tungarbete.

Se, _det_ var ett kvinnfolk det!

Det bästa fjällvindarne förde med sig hade hon supit in’, och därför gick hon så svingande lätt uppför brantaste stig.

Kådstark och full af barrdoft slog luften emot henne från skogarne, och därför ljödo skratt och visor så klingande friska, när hon bar fyllda spann och tog karlatag i grofarbetet.

Hon var som en ung gran med solglans öfver -- kraftig och fager.

Älfven gick djup och bred nedanför Rundeliden, och såg man Anna i ögonen, var det som att skåda ned i ett djupt vatten -- ett vatten med starka strömdrag.

Ingen hade väl ändå sett ner i det vattnet så noga som Per, gårdsdrängen på Rundeliden. Och hur han såg, blef han så yr och från sig, att han glömde både, hvilken fattiglapp han själf var, och huru Jan Persa var hopkommen -- och att han, Per, allra minst blefve utsparkad, gjorde han friareslag där i gården.