Part 5

»Ja nu, hör I mor -- han därute» -- Willax drog sugen på pipan -- den ville inte tända. -- »Joo, han därute -- I känn’en visst?»

Kajsa satt som i ett dås, helt insvept i röken från sin korta pipsnugga. Hon hörde inte först, utan Willax fick säga om.

Den tjocka, rökiga luften inne i kåtan var den kvällen mättad med hemlighetsfullhet och aning om händelser, och hvarenda en där brann af nyfikenhet och begär att få höra.

Man hade för en stund glömt både renar och varg -- de egna olyckorna.

-- »Ja visst, ja, -- han därute» -- det gamla surögda pyret stoppade och tände pipan på nytt -- »jaja, det ä’ en historia det med. -- Känner honom nog -- håhå ja -- var en af Gud slagen -- det var han!»

Hon satt tyst en stund och runkade på hufvudet, så att de grå hårtestarne åkte fram under lufvan och hängde ned öfver panna och kinder. Hon var lik en gammal krokig martall med grå hängmossa. Vinden far genom grenarne och hängmossan vajar fram och åter, fram och åter.

Så började hon berätta med många afbrott, suckar och ojande.

-- Paava hette han, som nu låg därute -- tok-Paava sedan många herrans år.

Han hade varit en rask och kvickfotad unglapp engång han med. Men så kom något, som gjorde slut på honom.

Det var en dag på eftervintern, mot tiden för lillmarknaden nere på kyrkplatsen. Paava hade kommit styrande på skidorna längs efter fjällsluttningen. Var på bröllopsfärd och var storglad. Brudgummen det var han själf, och henne, som han fäst -- det var Nings Anders Inga -- henne skulle han nu hemta och draga i följe med ned till kyrkplatsen.

Drängen hade han skickat före med smycken och en hvit ren som bröllopsgåfva.

Men så mötte Paava en på vägen -- det var också en unglapp -- som kom emot honom öfver snöfältet med hvinande fart.

De två hade just ingenting otaldt med hvarann’ -- den andre hade en gång blifvit försmådd af Inga och det för Paavas skull -- men den här gången var han språksam ändå.

Nila -- så hette han -- tyckte att Paava hade onödigt brådt med att komma fram. Han stötte ned skidstafven i snön och undrade, om de inte kunde språkas vid ett slag -- de komme nog ändå dit de skulle. Han, Nila, kom just från Nings Anders håll och kunde hälsa. Men visste Paava, hvad _han_ hade hört där borta, skulle han kanske aldrig börjat resan sin. Paava blef otålig och ville fortsätta på skidorna. Han tyckte inte riktigt om mötet och anade ondt. Då hade den andre tagit ett fast grepp fram i pälskragen Paavas, för att han inte skulle komma undan ett enda ord af budskapet, och så förtalde han, hurusom Inga tagit sig annan vän och minst af allt tänkte på bröllop med _honom_. Och fortsatte han färden, skulle han mötas af spott och hån. Inte var _det_ något att ta’ sig af minsann -- jäntor fanns det godt om i lappmarken, både vackra och rika.

Men Paava hade ändå tagit sig så nära, att den andre visst aldrig tänkt sig slikt. Han höjde den skarpskodda skidstafven mot Nila, och det hade visst blifvit ett dråpslag, om ej denne varit vig och snabb nog och i rätta ögonblicket kastat om skidorna.

-- »Vik hädan, satan!» -- skrek Paava med ögonen i gnistor och kastade stafven som spjut efter honom. Det hade ej varit en vettig människas blick i _de ögonen_, och om munnen stod hvit fradga.

Nila fick brådt i sin tur nu och åkte undan för lifvet. Hade nog inte kunnat ana ett dylikt slut på mötet. Men när ondt sås, kommer ondt upp!

Hunnen ett stycke bortöfver hörde han som ett vrålande tjut, och när han saktade farten och vände sig om, hade Paava legat på snön, och han rullade och kastade sig som en dödskjuten varg. Sedan -- efter en stund -- satte han sig upp, men då hade han gråtit högt, stönat och vridit sig så illa, att Nila måste ge sig af igen. Det gick som kast af isvatten efter ryggen på honom, och han tordes inte se sig om längre.

Om vanvettet toge åt honom där borta en gång till, hade inte Nilas lif varit mycket värdt, ensam som han var med en galning i ödemarken, och en galning, som var snabbare på skidorna än de flesta.

Nila jagade därifrån, som om vildmarkens onda andar varit efter honom.

Detta allt lär nu Nila tvungit sig förtälja många år efteråt, när han låg och drogs med döden. Han hade det svårt då, och någon ro fick han inte förrän det blef sagdt -- det och mera till. Gud hjälpe hans fattiga själ! Men det budskapet, som han kommit med till Paava, det hade han gifvit honom af hat och svartsjuka. Det var en svart lögn.

Inga hade väntat på Paava både den dagen och många dagar sedan. När han så aldrig kom, och hon sedan fick spörja, att han blifvit från vettet just under färden till henne, då tog hon det som en Guds straffdom öfver sig. Hon hade visst varit allt för glad i Paava.

Sedan blef hon bröstsjuk och efter några år var hon död.

Men Paava hade -- sedan den svåraste stunden där uppe på fjället var öfverstånden -- blifvit nog så lugn. Hade endast fått så brådt igen, men nu gällde det att komma nedöfver i stället. Bort från fjällmarken -- ville aldrig dit upp igen -- och nedåt bygden! Han hade förskräckelse för hvarje lapp han såg, och höll sig undan långa tider, när de kommo nedöfver med renhjordarne och slogo läger i den by, där han höll till.

Ingas ring hade han gömt i vänstra handen, och den öppnade han aldrig. Fast knuten höll han den, och under årens lopp hade den blifvit som hopvuxen och missformad.

-- Den ringen skulle han gömma riktigt väl, så att Inga en gång, när de möttes inför vår Herre, kunde se, att _han_ likväl inte hade svikit.

Nere i bygden hade de blifvit vana att se tok-Paava år efter år. Han gick från by till by, från stuga till stuga, och när den stillsamme, tyste fattiglappen stod där innanför en dörr, fanns det alltid en bit bröd eller en skål välling för honom också.

Det är nu _så_ där nedöfver, att om en sådan där lite konstig en börjar vandra by emellan -- till om det är en lapp -- törs de just inte låta honom gå alldeles utan. Hvem vet, om han då inte för olycka med sig! -- -- --

-- Och nu hade väl Herren låtit nåden lysa öfver honom till slut -- -- --

Gamla lapp-Kajsa nickade och knäppte ihop sina små skrumpna händer. -- Jaja, efter de många år i mörker, hade han väl fått känna längtan efter fjällen, när det närmade sig slutet, och så hade han börjat vandringen uppåt. Och här -- sedan snöstormen farit fram öfver honom och Herren kallade -- fick han också som en aning om sanningen.

»Hur var det nu han sa’ Matto, i dödsstunden? -- Jo visst -- jo visst -- _Tat lä Inga -- son vuoja so pejis reinar!_ -- Ett under var det! Herren har låtit Inga hämta honom härifrån jämmerdalen. Ett mäktigt Guds under.»

Pell Pers-mor berättar.

»Ja, men här jär som så blygsamt te’ sitt’ hänna å prat’ om bonntokforan’ -- å’ minne’ håll’ liksom på te’ bli’ dålitt de’ me’.»

Pell Pers-mor såg fundersam ut, och hela hennes tvärskurna, godmodiga person riktigt vred sig under lusten att få berätta. Men hon hade ännu inte kommit längre än till andra kaffekoppen och var liksom för sval i kläderna än så länge.

»Jaa, si nå’ rolitt veit ja’ då rakt int’ -- åtaminstone int’ _nå_, som går an te’ tal’ om» --

Kaffet var hett och måste slås på fatet.

Huuh -- huuuh -- blåste hon.

Det var hett ändå, men det var nu tredje koppen också, och _den_ drack Pell Pers-mor alltid med eftertanke.

»Jo, för så vidt ja’ int’ sku’ tal’ om, nål ja’ å Karl Mikaels mor gjole affärsresan’ våra te’ sta’n» --

Det, som var kvar i koppen, slogs nu på fatet, och hur det var, blef det bättre med minnet. Det kunde man se på de små lifliga, gråblå ögonen, som blefvo fulla af lustighet och hågkomster.

Det breda, brunbarkade ansiktet log och sken. Nu var hon också både varm och annat och måste till med berättandet.

»Hä jär då just int’ nå’ rolitt heller, å nål en blir som gammelaktig ’tyttj’ en nästan, att de’ en vare’ me’ om i ungdomma’ ä’ rena tokforan’. Ja hä va’ då bara som så, att bå’ en Erik Mikael å gubben min va’ nå’ fylltratter, å kom dom sej te’ sta’n nå’n gång å hade nalta i plånboka, fick dom int’ nån’ lefvanes ro, förr’n hä va’ oppsupe’. Å hä’ dom int’ orkte me’ _dänna_, drog’ dom me’ sej hem. Iblan’ kunne en int’ se annat än dom sku’ mått’ släpp’ te’ lifve’ på’ne. Ja’ menar hvar gång dom sku’ ta’ sej öfver ån -- helst de tian’, nål isa’ gick. Flerfaldiga gånger sa’ ja’ väl åt en Pelle, att dom sku’ se sej för å int’ vräk’ i sej så myttje, nål ån rörde på sej -- men de’ gussrise’ gaf sej te’ å skratte’ å sa’ -- att bara ideligen dom va’ redigt full’, så tog’ dom nog sej öfver hort hä bar eller brast -- för se, vår Herre ä’ de dårars förmyndar’ sa’n. -- Värst blef hä me’ supninga’ de’ gångan, dom for te’ sta’n me’ sågebrädran. -- Se, på den tin’ var e int’ så olycklitt tjockt me’ sågverka’ dänna, utan de’ virke böndran kransågde hemm’ ve’ gåla’, fick dom bra betalt för nere hos storhandelsmännan’. Vi blef rakt åf rålös bå’ Erik Mikaels-mor å ja’, å vi såg nog att hä’ int’ kunne’ gå i längda, för dom såga’ å svettas’, å så for dom te’ sta’n å sålde brädran’, men likväl hade dom bara ideligen fyllan me’ sej hem. Å skojen den blef tunnare och tunnare. Men hur vi räkna’ ut å språktes ve’ i föjse om kvällan’ -- Erik Mikaels mor å ja’ -- så sa’ vi åt gubban’ nästgången hä’ sku’ bär åf för dom, att vi hade så olycklitt myttje me’ beställning hos handelsman för färgninga å väfninga å ett som anne’, att vi _mått’_ ta’ te’ sta’n -- å så kunne vi väl gå ut me’ å ta’ brädlassa’ me’ de’ samm’, så fick dom då var’ i fre’ å såg’. --

Dom släppte sågdona, de armade spektaklan’, å tog’ te’ å klå’ sej i hufve’ å se stinnögd’ ut. Men en Pelle, som då va’ den bätter åf dom, å som ja’ veit grämde sej åt brädaffäran’ sa’ då te’ sist, att hä väl _fick bli så_, å då mått’ den andren me’ säja likt -- för skams skull. Lass’ på dubbelstöttingan’ gjole vi själf, å tiditt på måran’ va’ vi i väjen. På hä’ vise var e, som Erik Mikaels-mor å ja’ fick hanna om brädkörninga, för se, nål vi kom hem å hade mängda åf pänninga’ te’ lämn’ gubban’ vår’, tog dom förstånne te’ fånga -- så te säjanes -- å lät oss gå på me’ skjutsninga. Å hä gjole vi -- å slet ondt gjole vi me’, för iblan’ kunne’ne var’ så okristlitt kallt, att hä gnall i ett gnällane unner medan’ från gåla’ å te stan’, å bå’ vi å hästan’ va’ så drifvanes hvit åf rimme’, som sku’ vi ha’ lega i mjöl. Eller å’ kunne vi komm’ oss ut för snöyra, så vi fick spänn’ från hästan, nål lasse fastna ’ti snön, å då var e bara te krafla’ sej opp på dom å låt dom sök sej fram te’ nån gål’, där vi fick hjälp me’ lassa’ då. Men så kunn’ hä vart som treflitt å en ann’ gång! Nu var’e så, att Erik Mikaels-mor va’ alldeles olycklitt klok på hästan’, å mång’ hundratals kroner had’ de kvinnfolke drage’ te’ kista på hästbytinga. En kan väl förstå hur pass garf ho va’ i den ändan, nål en veit, att en gång, nål en Erik Mikael had’ slage’ sej fördärfvad å fick ligg i sänjen i tre måner, så låg moran så dannt i hästaffären, att a tjänte sexhundra kroner unnar ti’n. Me’ tottje humör jär e då lätt te’ förstå också att ’a int’ kunne _håll sej_ unner stadsresan’ våra heller, me’ minner ho fick reger’ å dyfla me hästan _då_ me’, å nog blef vi då onödigt sinke’ på vägen för _hä_ mång’ gångan.

Ja’ kan då kaveer för, att int’ _en_ gång heller komm’a hem me’ samm’ en, som a for me’. -- Var e likt hä!

Men sedlan tjänte’na på’ne. -- Hä va’ nog för rexten fler slags affärer, som Erik Mikaels-mor försökt’ sej på -- fast en gång kunne’na då ha’ komme’ sej illa ut -- -- --

Då hade’na haft fårkroppan me’ på lasse’ -- hä va’ visst två -- å fick förstås sälj’ dom te’ nå herrskap. Just nål vi komme’ oss utom sta’n på hemväjen, kom ja mej te å fråg’na, hort a hade fått myttje betalt för dom. Men ja’ hade int’ förr sagt’e, så var e som människa’ blossa te’ å gaf sej te’ å pisk’ på häststackarn’, så han bar te’ å kut’ -- å min ätter’ -- å hä så oherrans utan förstånn’, att ja’ då tänkte vi sku’ kut’ in i evigheta me’ ett -- slingritt å ogått som väjlage’ va’. Ja’ skrek å hojta’ åt’na, men då blef bara hästan’ ätter värre, å int’ förr’n vi va’ minst halfmila’ bortom sta’n, höll a då in sin -- men då va’n ock _så pass_, att hä löddra’ om’en -- å om min me’. Å ja’ va’ som grym på’na å sa’ som så -- att hä’ väl kunne gå för sej utan te’ far’ fram ätter väjan’ som nå’ tattarpack -- å att ho fick ta’ på sej, om ja’ kom hem me’ hästen sprängd å fick höra olåten åf en Pelle. Då såg a som skamsen ut, å så kröp e fram, -- att hä int’ va’ just så helt me’ fårkroppan’ dänna, å nål ja’ had’ börja’ tala om dom -- så komm’a ihåg sej å fick som tvärbrådt me’ te’ komme’ sej från sta’n. Se, hä va’ som så, att ho hade int’ sålt nå’ _fårkropper_. Hä va’ _gettran’_ förstås! Å på dom hade de gussrise’ sytt fast hvar sin fårrompa!

En’ kan då int’ unnra -- ätter hä -- att människa’ for fram som hade’na hatt skam i hälan’.

Jaha, hä va’ nog bå treflitt å ledt på en dänna tin! Men int’ sku’ ja’ då rå me’ te lass’ å kör’ brädran nu länger. Å Erik Mikaels-mor ä’ som stillsam af sej hon å, utom -- förstås -- nål a tar’ sej ur flaska, för se, hva’ hä beträffar, så jär’a int’ stort bätter -- ho’ nu än gubben hennes. -- Hä komm’ sej väl åf hästbytninga, tänk’ ja’, för nål en mått’ håll’ sej me’ hästskojaran å bråk me’ karlgöra, så slutare nog me’, att en själf blir lika ussel å klen som karlan’ ä.»

Hustrumord.

Midt emellan kyrkbyn och öfre byn var det en vägbit, som folk endast vid fullt dagsljus kunde gå utan att öka på farten, och kommen ett stycke där förbi var det just ingen, som gärna såg sig om. Men i mörker eller månljus gick en aldrig den vägen i onödan, och var det inte tid nog att kröka in på gångstigen nordöfver malmen, där det fanns gårdar och folk, utan en _måste_ fram där, så gick det också undan för brinnande lifvet.

Kvinnfolken drogo kjolarne tätt omkring sig och läste både fader vår och välsignelsen och någon psalmstump också, som föll dem i minnet, under det de löpte efter vägen med steg, som ångesten gjorde så osäkra, att de snubblade öfver sina egna fötter. Och karlarne sträckte ut hvad de kunde och stoppade händerna i byxfickan för att möjligen komma öfver någon spik eller hästskosöm att kasta efter sig, om det behöfdes -- slidknifven ville de spara till det yttersta.

De voro nog ej så alldeles säkra på att sådant skulle hjälpa dem här ändå. Att vittra, skam och oknytt gjordes oskadliga af järn och stål, det hade de väl pröfvat och sett, men om gastar och dödingar brydde sig om slikt, voro de ej så riktigt vissa på.

Och just det slags otyg var det, som grasserade där omkring stupstockbacken och satte skräck i folk.

Inte för att någon aflifvades där numera, men ännu sedan många år tillbaks låg stupstocken kvar på sin gamla plats mellan vägen och ån -- dock närmare åbacken -- och under de skumma höstkvällarne aftecknade den sig svart och skarp mot den rödgult granna västerhimmeln.

Den halfrunda halsgrubban i stocken syntes som fylld med blod, och mellan sidopålarne skymtade älfvattnet -- ibland svart, ibland glittrande i rödt det också.

Och folk, som gått där förbi, kunde berätta, att de sett både kropplösa hufvuden och hufvudlösa kroppar och hört gråt och tandagnisslan därifrån, och tviflade någon på otyget, buro deras egna gasthvita ansikten och af fasa stela ögon vittne om sanningen.

En tid var det värre än någonsin där omkring afrättningsplatsen, och den hade så dåligt rykte -- eller så stort anseende -- det beror på, huru man tar’ det -- att barnungarne i trakten blefvo som skrämda lam -- huru vrånga och ilskna de än varit -- bara mor nämnde det stället.

Ja, hästarne voro så vana att få sig ett rapp just där, att de satte af i skarpt traf, så snart de kommo i närheten af _den_ vägbiten.

Men det var för bra många herrans år sedan -- tiden närmast efter att siste brottslingen miste hufvudet där. Och det gjorde väl sitt till, att det den gången rörde dem så nära där i trakten. Förbrytaren var en storbonde -- Nils Ersa hette han -- från själfva öfre byn, och brottet, som han led för, hade varit så särskildt ohyggligt. Att _han_ ej fick ro efter döden var då inte så underligt!

Nils Ersa var barnfödd där i öfre byn och far hans med, och just ingenting ondt hade sports om någon af dem förr. Nils var till och med hållen som gudfruktig emellanåt.

Gården, som han ärft efter fadern, låg i rad med fem andra bondgårdar längs efter åbacken. Därifrån kunde man se långt uppöfver älfven, och allra öfverst lyste det hvitt. Det var den nedersta Pängforsändan, som fräste och skummade där ofvanför selet, hvilket bredde ut sig bredt och blankt med någon enda sughvirfvel här och där.

På ena sidan gick äng och åkerland i en långsträckt, bukig sluttning ända ned till vattnet, och där tog sjögräset vid och växte tätt och frodigt ut i halfva ån. Den andra stranden återigen stupade tvär och sandig, och längst nere vid vattnet växte en tät kant af albuskar liksom ett långt grönt band upp efter älfven. Vid Nils Ersas gård hade de arbetat sig uppför backen med -- som väl var -- ty annars hade det varit lätt göra för vårfloden att gräfva sig in och draga hela gården ut i selet.

Och en lycka var det då, att _den_ stod där den skulle, då så mycket annat där började gå åt galet håll.

De första åren hemmanet var i Nils händer, hade allt gått sin gilla gång, och i början af tredje året tog han matmor i huset.

Det var en bonddotter från nedre byn -- Erik Lars’ Erika -- och hon förde ej så litet med sig i boet. Inte hade de sett så värst glada ut, när prästen läste välsignelsen öfver dem, men det är inte sed här uppåt, att en visar så mycket i den vägen.

I alla fall kunde ingen se annat än de lefde bra med hvarann’, och efter tre år hade de två pojkar, som kröpo omkring där i gårdssanden och gjorde hvad de kunde för att komma sig utför åbacken och ner i älfven.

Erika var en stilla och arbetsam kvinna med någonting beherrskadt, nästan inbundet i sitt väsen, och det var inte utan, att mannen ibland kände sig liksom tafatt och osäker inför henne -- isynnerhet om han någon gång tagit sig för mycket ur flaskan och bråkat och pratat tok.

Den känslan hade det då blifvit drägligare med, när han slog om och blef Guds barn.

Då tyckte han just som om han fått ett slags öfvertag öfver hustrun, och med detsamma blef han lite vänligare mot henne också. Ty, hur det var, någon riktig kärlek hade det aldrig varit ändå från hans sida.

Men hade Nils Ersa sett och begripet att rätt tyda det, som låg och tiggde och bad djupast i hustruns ögon, när hon ibland såg efter honom genom stugufönstret eller inifrån föjseskymningen, då hade han också vetat, hur han lättast skulle kunna _riktigt_ få öfvertaget.

När arbetet för någon stund släppte henne, kunde hon stå vid fönstret och se bort till logeporten, där mannen höll på med _sitt_. Han såg reslig och kraftig ut -- kvinnfolken hade alltid tyckt, att Nils var en, som det kunde löna mödan att se sig om efter -- och när Erika en sådan gång lät ögon följa mannen tänkte hon oftast, att _då_ var han nästan henne närmare än sedan om kvällen inne i stugan. På samma sätt hade det varit förr, när han som ogift kom uppöfver vägen till hennes hemgård. Han såg bra ut, och ett vekt drag kring munnen gjorde, att det eljest hårda, nästan råa i hans utseende inte märktes så väl -- och för hvar gång blef det med större glädje hon såg honom komma öfver gården. Men _då_ också hade det känts, som vore han henne närmare där ute på vägen än sedan, när han satt inne hos henne i stugan, eller när de två gingo ut tillsammans.

Hon kunde aldrig förstå det, men när han var henne närmast, var det som om fjäll och strida strömmar legat emellan dem.

Sedan, när han blef väckt och började försöka få henne till samma tänkesätt, hade hon tyckt, att han kom ändå längre bort.

Hon var för klar och lugn till sinnet för att kunna begripa den sortens gudlighet, som fått makt med mannen utan tyckte, att när hon gick i kyrkan och läste i bibeln om söndagen och förresten inte gjorde hvad orätt var, kände hon sig mest tillfreds.

När han med en långdraget jämrande röst började tala om Guds straff och helvetets eld, kunde hon nog tycka, att det lät otäckt, men hon svarade just aldrig och såg inte gärna åt honom heller. Hon hade ju ingenting annat att säga, än att hon inte förstod sig på’et riktigt, och att han väl fick ha’ tålamod med henne så länge.

Det hade blifvit en gråaktig, tryckt stämning öfver hela gården, och sällan hördes gladt tal eller skratt därifrån. Det enda, som gjorde afbrott i stillheten, var, när Nils Ersa spelte psalmer på dragspelet. Han hade dålig sångröst och tyckte det gick bättre, när spelet var med.

Det var han inte så klen att sköta, sedan den tiden han var ute om kvällarne på danser och slikt.

Men så en sommar började det taga af både med läseriet och psalmspelet.

På vårsidan hade de tagit sig piga. Hon var upp ifrån en fjällby och hade nog lappblod i sig. I alla fall var hon liten och svartögd, rörlig och smidig som alla lappar, och en god hjälp i arbetet blef hon. Hon kunne både spinna och sy och köra plogen med, om det knep.

Erika kände sig dock aldrig rätt väl till mods, sedan hon kom till gården. Visst var ju hjälpen bra, men lapp-Anna -- som hon kallades -- var det aldrig något lugn med. Hon var ständigt i rörelse, och de små svarta ögonen irrade omkring utan att kunna se fast och öppet på någon. Och det kunde matmodern ej lida.

Efter någon tid hade mannen börjat med omvändelseförsök _där_ också. Han talade och sjöng till dragspelet, men med lika liten framgång som hos hustrun.

Ja, en dag, när han med en tung suck och ett par utdraget jämrande sluttoner lade från sig spelet, hade lappjäntan tagit det från bänken och dragit till med en vild polska, medan ögon gnistrade och tänderna lyste spetsiga och hvita -- som på ett litet mårddjur på jakt efter får. Hon hade spelat så skickligt och flinkt, att Nils blef sittande stum utan att ens komma ihåg, att det kunde vara den lede, som här dref sitt spel.

Från de svarta ögonen flög det som eld, och framför de hvita spetsiga tänderna lyste läpparne som en smal, blodröd kant. Det ryste i Nils, fastän han satt tätt intill spiseln, där elden brann stor och värmande under pärgrytan.

Men efter _det_ började det taga af med läseriet för Nils, och med psalmspelet gick det rakt inte. Det var som om dragspelet inte ville ge ifrån sig någon psalmlåt nu längre.

Och Erika gick där och såg förändringen med mannen och tyckte nog det var bra, att han blef sig lik igen och på samma gång tog bättre tag i arbetet än han gjort den senare tiden. Men att pigan hade sin hand med däri, såg hon väl, och det kunde hon inte rätt fördra’.

Mot hösten, när linet skars, fick hon också se något mer, som gaf henne onda tankar om lapp-Anna -- och mannen med förresten.

De hade buntat ihop linet och voro på hemvägen öfver lägdan. Att Erika var i hebbere’ och kunde se dem genom gluggen, visste de ju inte, och när de skulle gina öfver stängslet tog Nils jäntan för att lyfta henne öfver. Och då hade han hållit henne en lång stund upp emot sig, innan han ställde ned henne på andra sidan, och ögonen -- både hans och hennes -- hade lyst mot hvarandra som i lågor.

Erika stod länge och såg efter dem, och hur hon såg, började det dansa eldgnistor öfverallt därinne i det halfmörka hebberet, och hon sjönk maktlös ned på en saltsäck, som låg där bredvid.

Det var någonting som gjorde så ondt, att hon i det första kände sig oförmögen att resa sig upp igen, men så småningom gick det öfver, och hon undrade, om det inte var inbillning det hon sett -- hon hade ju ej många månader kvar till sin svåra stund och var svag och tung till sinnes.

Men nu hade i alla fall misstanken blifvit väckt, och för hvar dag såg hon klarare, hur konstig mannen var, och hur han gick ur vägen för henne och barnen så mycket han kunde.

Och det hon inte hade sett, fick hon höra snart nog och det så fruktansvärdt tydligt, att hon länge efteråt inte visste, om hon var lefvande eller död.