Part 4

Liktåget ordnade sig led efter led med pastorn, klockarn och den dödes anförvanter närmast kistan. Vägen upp till kyrkogården var ej lång, och fastän det var på höstsidan sken solen riktigt varmt. Det gjorde nästan ondt i ögonen, när man tittade ut öfver älfven, som bred och lugn flöt där nedanför och gnistrade så vackert i solskenet.

Framme vid graföppningen ställdes kistan ned för att få sina skoflar mull, och sedan prästen läst bönerna och välsignelsen och klockaren tagit upp begrafningspsalmen, sänktes den ned under tystnad.

En vindil rörde upp en hop affallna gulröda löf, som under hvirflande dans föllo ned öfver kistlock och begrafningskrans. Några blommor bestods ju ej, så Olle fick vara nöjd med det som blef.

Stönande suckar från en och annan var det enda ljud, som afbröt stillheten, tills prästen vände sig om, tog kappan på armen, och, efter att hafva sagt kyrkvärdens några tröstande ord, beredde sig att med de öfriga återvända till grafölsgården.

Allt efter som vägstycket blef längre mellan grafplats och grafölsgäster, blefvo dessa också mindre högtidliga, och när de i spridda grupper gingo uppöfver gårdsplanen igen, hade just ingen kunnat gissa, hvarifrån de kommo, om ej prästen varit med, klädd i kappa och krage -- och så gingo de ju fram öfver finhackadt granris.

»Oill i tro’ne eller int’, men ja’ kaveer för, att en Anners får tre tusen och syv hondra blaankt nu, å hä jär nästan som hä syns på’n -- för int’ hav då sorga blåst opp’ en slikt ändå.» -- Det var Karl Pers Kalle, som temligen högt sade ut sin tanke till en fem, sex andra pojkar, som i en klunga veko in genom gårdsgrinden.

»Jaa då, men nu vaar’ä nog lääng, tills våran Märta får ut årslöna ätter de hänne kalase -- ho hav int’ fått fjolårskängskorna än» -- hördes från en liten skarpögd gumma. Hon tystnade tvärt, när moster Kristina i detsamma -- röd och varm -- kom ut från salen och till alla utevarandes glädje förkunnade, att köttbullan’ va’ på bole å pastorns hade redan börja’ -- å varsågo’!

Gubbar och gummor trängdes om hvarann’, och det ena fatet efter det andra bars in fullt och togs ut tomt. Det var köttbullar med bruna bönor -- och pepparrotkött med potatis -- och blodpalt med mjölksås -- och lika tyst var det nästan som där ute på kyrkogården. -- Maten är då också någonting, som det kan löna sig att tiga för.

En gammal förgångskarl, som nog inte var så van att handskas med knif och gaffel, kröp in i en vrå och tog till med fingrarne för att inte förolyckas med köttbullarne. Gubbstackarn ville nog ändå, att det skulle vara ordning med det och slickade tallriken så ren -- att inte var det mycket att diska efter honom.

Så kom soppan in. Det fanns både köttsoppa och saftsoppa med risgryn och sirup i, och var det ändå någon som tyckte det var lite af supanmaten, så stod där fem stora tillbringare med mjölk och hembryggdt dricka på dragkistan i lillkammaren, och de fylldes så fort de blefvo tomma.

Tumtjocka sirupslimpskifvor lågo uppskurna i stora högar, och de, som tyckte det vara nog ändå, stoppade ned dem till den andra förningen.

Efterrätten, som moster Kristina gjort sig särskild möda med, bars nu in. Det var saftkräm med grädde och smörtårtor, och af den rätten var det nog många, som togo sina tre tallriksfyllor -- och slickade af skeden likafullt.

Erik Jons miste nästan aptiten själf af allt detta ätande, och han började nästan ångra sin spendersamhet. Det kändes rent af, som om de bitit stora stycken ur hans eget kött. Inte kunde på det här viset någon eftermat bli heller -- och se _det_ hade han då räknat på -- att togs det till regelt, så skulle, ne bli’ mängda’ kvar också.

Pastorn reste sig nu -- tackade Gud och kyrkvärden för en god välfägnad och bad sedan, att värdfolket samt och synnerligen inte skulle misstycka hans och pastorskans hastiga uppbrott: de hade en son, som dagen därpå skulle till stadsskolan och som därför måste rustas i ordning.

»Hilijo, nu jär ä som lustigheta ska’ te’ å begynn’» -- hördes en röst i förstugan, och en pojktok, som visst snokat rätt på brännvinsflaskan, körde klacken i väggen, så att pappen sprack.

»Håll trutamente, din vettvilling!» -- och den glade fick en knuff i ryggen, så att han for som en kornsäck rakt in genom köksdörren, och därinne stannade han med ena armen i renvattenämbaret och den andra om benen på ladugårds’Lotta, som blef så hufvudvill, att hon satte både sig sjelf och paltfatet, hon åt ur, direkt i golfvet.

Moster Kristina måste nästan skratta åt eländet men lofvade pojken -- att höll’en sej int’ i skinne’ och där’n sku’ var, så blef det då int’ nån traktering mer, hva’ honom angick.

Hon hade just ingen tid att bråka vidare med honom, ty nu -- sedan bordet var afdukadt -- skulle kaffet fram igen.

Erik Jons mor kom sig till att oförmärkt hviska åt henne en påminnelse om saffranskringlorna, som hon var i färd med att lägga upp. Det va’ allt säkrast att räkna dem, för si blef de godt om dem, va’ de nog somliga, som nappade åt sej två.

Inne i salen började nu munlädret mjukas upp på lite hvar, och när moster Kristina slog i kaffet och bjöd omkring de stora kringlorna -- som höra till hvarje hederlig begrafning -- fanns där då intet spår kvar af någon slags sorgmodighet.

Erik Jons handterade nu brännvinsflaskan själf och fyllde på kopparne så det rann öfver. En ordentlig kask kunde han väl bestå, tänkte han, när han i alla fall gifvit sig i leken, och så var _det_ någonting, som han själf inte ville försaka, där det kunde fås.

Och med kasken blef det annat lif i karlarne, som man väl kan förstå.

Flaskan blef påfylld och tömd igen, och Erik Jons visste snart inte, om det var hans brännvin eller någon annans, som strök med.

»De hänne jär allt bätter slag de än kolijoxen, dom hav på boa» -- skränade en, som med långa krängningar och hopp försökte svänga rundt gården på _ett_ ben -- »hurra för bränndevine å för en Olle!» --

»Å nu ska’ vi få fram e’ lockspel å dra’ på, så få vi nog fram kvinfolke me’ de’ saam» -- föreslog en annan.

Och snart var det så lifvadt och lustigt där ute på gårdsplanen, som det anständigtvis kunde vara på graföl, och fastän de höllo i tills det mörknade, hann det aldrig bli’ hvarken slagsmål eller annat otyg. Och det kanske tack vare Erik Jons försigtighet med varorna.

Ingenting som gick att dricka fanns då kvar, när de gingo hem hvar till sitt -- och ändå var det bara två, som blefvo liggande efter i logeporten.

Hade det funnits mer att tillgå, hade det nog druckits ur _det_ med -- men så hade väl logeporten varit full i stället.

Vid forsen.

Har du varit där -- vid Fällforsen? -- Jaså, inte. -- Axla då din matsäckskont och tag vandringsstafven i hand!

Kanske du bor så långt därifrån, att vägen blir dig lång? Men vet då, att när du är framme, skall du känna tacksamhet för tröttheten -- tacksamhet för hvila i sådan härlighet!

Bara _det_ att -- sedan man gått genom ändlös, mager barrskog, där renmossa och laf inte ens ger lingonriset lof att växa -- bara _det_, att då helt plötsligt stå midt i den grönaste yppighet -- är ju vidunderligt!

Vill du höra mer?

Det är ju länge sedan jag var där första gången, men sent går _det_ ur minnet.

Mellan mariga barrträn, där grå mossa växer utefter grenarne och hvarje susning är en vefylld suck efter näring, där trifves tungsinthet och ångest. I sådan skog sjunga ej fåglarne, och den heter: den grå skogen, fattigdomens skog.

Man går där i skräck -- ensamheten och tystnaden är ej att lida längre. Då ljusnar det med ens omkring en, och bruset af vatten höres helt nära.

Vägen börjar slutta brant, och djupt, nästan lodrätt där nedanför, flyter älfven i hvirflar och aggor.

Den går fram mellan höga, skogsklädda stränder, där klungor af ljuslöfvade björkar glänsa mot den mörka barrgrönskan liksom unga skogsjungfrur i skira slöjor.

Bärgskammar med mjuka, buktande linjer och bärgskammar, som djärft bryta sig i underliga former, synas där bakom och förtona sig långt, långt bortöfver i violett töcken, violett med rosa öfver och så blågrönt där ofvan.

Och midt framför -- där vägen slutar -- ligger en grå bondgård alldeles ute vid åbackskanten. Uppför den brant stupande åbacken klättra höga, hvitstammiga björkar med riktigt sydländsk växtkraft, och högst uppe stå de som på vakt framför den gamla bondgården. -- De vilja rädda den ifrån att åka ut i strömmen där nedanför.

Då solen silar sig ner mellan löfven, breder sig ett grönt skimmer öfver väggar och fönster, så att man inte märker, huru riktigt grått det i verkligheten är.

Tätt intill gården sluta sig ängar och kornfält i saftig grönska och omramas af högväxt skog, som gå i ett med bärgåsen. Det är en kraftig djupgrön skog, som växt sig stark under ansträngningen att hinna uppför branterna.

Så stilla där är -- och så vackert!

Man hör blott det entoniga dånet från fallet, hvaraf endast röken synes -- och då och då pinglan af skällkon borta i beteshagen.

På stugutrappan sitter en flicka -- hon är kanske fjorton år. Hon är blek med mörkt, tofvigt hår, som hänger oredigt och kastar en djup skugga öfver ögonen. Och hvilka ögon! Skiftande i ljust och mörkt som skogen omkring henne! Hon måste vara sådan -- dottern af fors och skog.

-- Vackra barn, hvad sitter du och tänker på?

-- Lyssnar du till bruset från älfvattnet? Hör du sagor och sånger, som ingen ann’ får höra? -- -- --

Hon reser sig och går in.

Där inne i ett stort rum står mor själf -- med pipsnugga i munnen -- just i färd med att lyfta af pärgrytan.

Det är en mörkhyad, medelålders kvinna med vackra, kraftigt skurna drag. Flickan på trappan ärfver inte sin skönhet blott af fors och skog.

Familjen, som är stor -- nio personer -- sitter just till bords, där hela servisen består af träskedar.

Alla äro de mörklagda, utom gubben, som -- gammal och grå -- mer liknar det vanliga allmogefolket där i trakten.

Maten är enkel -- som alltid hos allmogen i öfre Norrland -- bröd med en smörklick och ett tvättfat med välling och så pärer. Sedan måltiden är slut, knäppas händerna till tack, träskedarne slickas väl af och stoppas ned i bordslådan, och hvar och en går till sitt.

Mor är nog så språksam och kan tala om litet af hvarje om deras lif och arbete. -- Där på Näset -- så heter gården -- ha’ de bott i många år, och de tycka nog själfva, att där ä’ fägert -- och Fällforsen deras -- ja den ä’ fägerst. Där har också gubben år efter år vågat hälsa och lif under flottningsarbetet. -- De väldiga timmerbrötar, som hopa sig ofvanför fallet, ä’ minsann int’ så goa’ te’ tas’ me’!

Och vill en dit opp och se, finnes ingen bättre roddare än äldstpojken deras.

Han är också präktig -- äldstpojken -- spänstig och mörklockig. Med säkra årtag drifver han fram båten, och där han sitter med skjortan öppen i bröstet och slokhatten tillbakaskjuten på nacken, minner han om söderns gondolierer -- sigenarblod smyger sig ofta in här uppåt. Man kan tro sig glida fram på lagunens vatten ... Men så kommer verkligheten med bedöfvande dån allt närmare och närmare, och älfven går strid och upprörd. Det är nog bäst att få stiga i land då! En lummig skogsstig, där fåglar bo och sjunga i träden, slingrar sig efter niporna och upp till fallet. Och där -- ytterst på klipporna -- är man omgifven af kokande, fräsande vattenmassor, som störta sig utför under bedöfvande dån och kasta omkring och öfver sig en slöja af finaste skumrök.

De höga, lodräta stränderna klädas äfven här af rikt schatterad skog. Här och där bryta sig vilda, svarta klippor fram i stup med klungor af saftiga ormbunkarne i remnorna.

Ofvanför fallet skummar och brottar sig älfven hvit, ända tills den ett stycke uppför gör en tvär krök.

Det är en stormande skara vreda, hvita vågor, som här kasta sig öfver hvarandra och arbeta sig till raseri under kampen att först komma fram. Och när de så kasta sig utför branten i en enda väldig massa, skimrar och lyser det som smaragd mellan skummet.

Det kokar och sjuder, och brottvågorna kastas tillbaka mot klipporna under rytande hot. Och när stockarne följa med i den vilda dansen, slungas de ned mot undervattensklipporna, och ofta äro de afbrutna, när de åter dyka upp igen.

Men det är ej värdt att länge se dit ned i det dårande, dragande! -- Svindeln står på lur, och ve den, som ej är den starkare! I selet där nedanför breder älfvattnet ut sig i maklig ro efter det djärfva språnget, och där hålla vildänderna till. De simma gärna upp emot forsen -- och i solskenet lysa de hvita teckningarna på vingarne likt skummet, där de gunga upp och ned med vågorna.

Här faller lugnets ljuflighet öfver en, och kännes välgörande efter det vilda, fruktansvärda, men lockande sköna, som förut hållit en fången.

Åh, än en gång säger jag dig: axla din matsäckskont och tag vandringsstafven i hand!

En lapphistoria.

Nog kan det gå an att vara lapp och lefva i obygden den tid på året, när dagen räcker dygnet om.

Det är för ljust då både för varg och andra rentjufvar, och godt om bete är det också där uppe kring träsk och vattendrag.

Nere på hjortronmyren ligga ungarne och äta sig fyrkantiga, medan far och mor sitta utanför kåtan och rusta till redskapen. Emellanåt se de bort mot sluttningen, där renarne beta, om allt är som det skall, eller gå de in i kåtan ett slag och lätta på kaffepannan.

Det är vidunderligt vackert att se ut öfver markerna en sådan där sen sommarkväll, när det brinner i rödaste guld efter fjällryggarne, och locklåten ekar långt bortifrån. Fjällsluttningen, där renhjorden ligger och idisslar, lyser i aftonglöden lik en jättetufva med stora flockar rödgråa kattfötter, och röken från kåtorna lägger sig som en blåviolett dimma öfver granskogen.

Men nu är det så, att den där välsignade goddagstiden är nog så kort. Ännu innan höstmörkret riktigt börjar breda ut sig öfver vildmarken, kan det hända, att drifvande snöstorm flere gånger svept in den i hvitmörker.

Får snön makten _snart_, så är också tiden inne för lapparne att börja flytta. Först drifva de omkring uppe i högfjällen så länge renmossan räcker där -- och så längre och längre nedåt landet.

Det kunde väl vara en åtta veckor före jul, när de uppe i Willax’ kåta började ordna sig för flyttning österut.

En sådan där våldsam, förödande snöstorm hade just grasserat i fjällen, och dräng-Matto hade sedan tidigt på morgonen varit ute för att söka några bortkomna ungrenar.

Mot kvällen slog det till med kylan -- branog stickande -- och ett par af de spetsnosiga och spetsörade renhundarne sökte sig in genom kåtöppningen. Där inne var det varmt och godt, och de kröpo ihop i ring på renhuden, klippande med öronen, lyssnande utåt äfven i sömnen för att vara till reds, om något misstänkt skulle höras från renstängslet.

Soppkitteln hängde öfver elden, och ångan från kokande renköttspad blandade sig med röken från eldstaden.

De små skinnklädda gestalterna, som på korslagda ben sutto rundt om därinne, skönjdes endast otydligt.

De voro midt i berättande:

Sanko och Kaira hade just kommit västfjälls ifrån för att göra upp följe under färden nedöfver ådalen, och de hade munnen full med händelser från sista ovädersdagarne.

De korta järnpiporna hade blifvit stoppade och hunnit slockna många gånger om, men nu voro de alldeles bortglömda och hängde kallnade och svarta i mungiporna.

Det gick kallt under pälsarne på dem allesammans, när Sanko förtalde, huru Anders Nilsa fått stå och se på, att ett fyrtiotal af renarne försvunno midt för ögonen på honom -- som uppslukade af jorden. Det var under ett af de första och värsta snöilen, då luften stod tjock som en grå vägg. De hade mistat spåret och kommit sig ut med djuren åt ett stup.

En Guds lycka var det, att inte allesammans och han själf -- och drängen med -- gingo samma väg.

Ja, Gud hjälpe fjällfolket!

De vaggade fram och åter under stönande suckan, och Willax tänkte med ängslan på de präktiga ungrenar, som dräng-Matto var ute på skall efter.

Fastän tidigt på året hade vargen redan hörts af både här och där. Snöstorm och gråben göra oftast sällskap, och de arbeta bra tillsammans.

Ja, hade inte Sanko själf kanske haft att göra med en af dem, dagen innan han gaf sig af hemifrån? Och det alldeles invid kåtan. -- Gumman hade hållit på med mjölkningen, och Sanko fångade in renkorna, då hundarne med ens började morra och resa borst. Det var i mörkningen, och de sågo ej genast hvad som var å färde, men så fingo de syn på ett par glimmande ögon och en luden, smygande kropp, som strök tätt utmed stängslet. Det var en djärf, uthungrad rackare, och han hade nog tänkt sätta tänderna i den första orädda kalf, som kommit inom räckhåll.

Men gumman var kvick i tankarne den gången, och skrek åt Sanko: fånga’n i tömmen du, innan han hinn’ vända på sej, så ska’ jag dänga’n.

Och det hade de gjort.

Sanko kastade tömmen precis som om det varit nästa mjölkko i tur -- fastän om halsen förstås -- och drog åt, ju värre besten stretade. Och mor med skidstafven i hugg var inte sen att dänga. Hon hade dängt, så att hårtofsarne röko om vargpälsen, tills han låg där stendöd -- både strypt och ihjälpiskad.

Lite lustigheter hade de väl också att späda på med.

»Hihihi, du Sanko» -- kom det som knipslugt från Kaira -- »du skulle kanske tala om storhoppet, du gjorde på vägen hit -- eller hva’? Hihihi!» -- Och Kaira storskrattade och slog sig på knäna -- skrattade så det kluckade i honom.

Sanko var känd som en svårt djärf skidlöpare, den där vågade sig fram, när många andra stodo och menade -- och vände om igen.

Piporna stoppades på nytt och tändes, och under skinnpälsarne kändes det nu en sådan där behaglig rysning som alltid inför ett äfventyr, hvilket man vet har slutat väl.

Men Sanko satt och såg skamsen ut, medan Kaira gick på.

-- De hade löpt på skidorna väl halfvägs, när de nådde fram till tvärstupan rätt väster härifrån. _Den_ hade väl ingen klok lapp gifvit sig utför, om han inte haft en retad björn eller slikt i hälarne.

Sanko hade ingen i hälarne, men han gaf sig utför ändå.

Stupan hade legat där så ombäddad med hvita, mjuka snömassor, att den inte var att stå emot -- och så bar det af med Sanko.

Till en början hade det väl gått lämpligt nog, men så -- på ett ställe, där snön låg lös och obärig, just innan satsen för hoppet skulle tagas -- hade det burit ned framtill med skidorna, och Sanko ...

»Ja, hur gick det med dej?»

Kairas små sneda ögon voro ej att se -- så flinade han, och så gaf han kamraten en knuff i sidan.

De hade glömt bort bedröfvelserna nu hvarenda en och voro riktigt uppiggade af Sankos färd -- utom han själf förstås.

Han var arg.

När det nu hade burit ned med skidorna, sågo de så väl, huru det sedan hade gått för sig -- nästan som om de varit med själfva -- eftersom skidlöparn satt där bland dem kry och oskadd.

Jo, Sanko hade lämnat skidorna efter sig och på egen hand tagit fart utför stupan. Rundt, rundt, rundt hade han rullat som ett ludet nystan, och fort gick det, och ner hade han kommit -- och det på fötterna.

Sanko kom för jämnan ned på fötterna.

Hahahaha! Skinnpälsarne skakade af skratt, och Sanko måste skratta med. Han var aldrig långarg.

En af hundarne reste nu på sig och morrade, och så bar det af ut med dem bägge två under högt skall.

»Hva’ nu! vargen?» -- skrek en, och upp rusade de midt i bästa skrattet.

Nej, så illa var det inte den här gången.

Men in genom kåtöppningen kom en lapp, nästan som om han blifvit inkastad. Han var svettig och andfådd och kunde ej få fram ett ord i det första.

Det var dräng-Matto, och alla skockade sig omkring honom. De förstodo att något var å färde.

Willax behöfde inte höra det engång. Det _var_ vargen förstås och renarne. Åhå!

Nu, sedan Matto fått en kosa smäldt snövatten i mun, kom målet tillbaks, och han berättade:

Upp mot långfjället, där nedre jökelisen tar vid, hade han funnit två af renarne, och med dem hade han då vändt hemåt, men gjort en sväng västerut för att se om de andra voro till finnandes åt det hållet.

Han kunde väl haft så pass långt hem, att röken från kåtan synts, om det inte varit skumt, när han med ens blef varse något mörkt, som låg halft under snön nedanför en hälla. Först trodde han det var bakdelen af någon ren, som blifvit jagad och på hufvudet kommit sig utför branten och så _blifvit_ där med knäckt nacke.

Men det var det inte. Utan, när han hade kommit närmare, fick han se, att det var en människa, som låg där -- och hon var inte död heller -- hon rörde på sig.

»Attje almisne! En människa, en lapp!» -- De sågo förfärade på hvarandra, och Willax sprang upp. -- »Hvem, ... hvad gjorde du med honom?»

Matto tog sig en klunk vatten till ur kosan.

Jo, det var en lapp, men Matto kände honom inte. Han var gammal och fattigt klädd och var visst af tiggarlapparne, som gå omkring nere i bygden.

-- Han hade som sagdt rört på sig, när Matto gräfde fram honom ur snön, och, när han hade gnidit honom och bråkat länge för att få mer lif i honom, hade han slagit upp ögonen.

Men i alla fall såg han ut som en död man -- och vänstra handen hade han haft fast hopknuten innanför kolten. Den var inte att få opp -- fingrarne voro nästan hopvuxna.

Men så hade han rest sig till hälften och fattat tag i Mattos arm och hade mumlat -- mer för sig själf -- med en brusten, hes röst -- men så innerligt belåten -- »kättja tuoko -- porjas tuoddari! -- Tat lä Inga -- son vuoja -- so pejis reinar!» -- det är -- »se där -- på fjället! Det är Inga -- hon kör -- sin hvita ren!»

Och så hade han fallit tillbaka i snön -- och var död.

Matto hade släpat den döda kroppen med till kåtan, så att vargarne ej skulle ohelga den, och den låg nu där ute.

Det rörde på sig längst inne i kåtan. Det var mor Kajsa, den gamla skumögda lappkäringen -- Willax’ svärmor.

Hon hade rest sig upp, och skrumpen och torr som ett affallet löf, krokig och stapplande makade hon sig fram mot kåtöppningen.

Med ett svartbrunt finger pekade hon på Matto -- »tag du en lysesticka -- och visa på honom därute!» -- Rösten gnällde och darrade.

-- »Tat lä Inga -- tat lä Inga?» -- sad’ han. »Jaja -- hade också handen i knut, -- öppnade den aldrig -- aldrig.»

Hon stod och såg rakt framför sig, och de små sura, halfblinda ögonen blinkade och runno. Hon var långt borta nu -- hän i de dagar, då _hon_ också löpte på skidor utför fjällbranten och var med i lappmarkens händelser.

-- »Ja -- och död såg han ut fastän lefvande. Vill nu se dig! Kom Matto!»

Och de följdes ut, Matto före med lysestickorna.

De andra kommo också för att se den döde fattiglappen.

Den gamla stod lutad öfver liket och försökte i det flämtande skenet från stickorna få syn på anletsdragen.

Det gick dåligt.

Då förde hon handen öfver den dödes ansikte -- fram och åter.

Hon blef ifrig och handen kom i skälfning, när den gled ned öfver skuldran, nedefter vänstra armen och så till slut stannade på hans fast knutna hand.

Den var också underlig, hård och vriden som i kramp och mer liknande ett stycke vrilträ än en människolem.

Men lappkäringen syntes nöjd. Hon knäppte ihop sina händer öfver den och mumlade -- »Guds vägar ä’ underliga vägar -- sjaddes to situd! Gud vare så din själ nådig, tok-Paava!»

Ingen af karlarne kände till den omkomne. De bredde ett hårtäcke öfver honom, innan de följde efter mor Kajsa, som hade gått in i kåtan igen.

Hon satt längst därinne på sin renhud vaggade fram och tillbaka, mumlande halfhögt för sig själf och stirrade in i elden, så att ögonen blefvo ännu rödare och skummare.

Dottern -- Willax’ hustru -- hade lyft af soppkitteln och höll nu på att laga det svarta, doftande kaffet.

De hade blifvit stillsamma och högtidliga allesammans, sedan Matto kommit hem. En blir nog det, när döden är i närheten. Och stillfärdigt slefvade de också i sig soppan. Köttet och ostbitarne, som simmade omkring i renfettet, voro nästan som segtuggade den här gången, och det fastän de kokat goda tiden.

Bättre blef det, sedan det starka kaffet var drucket. Kaffe är någonting, som lapparna förstå sig på -- både att koka och dricka. Det är deras hjälp och tröst i alla väder.