Part 3

Men, när hon se’n efter en stund började tala med husmodren om arbetet, lät hon fullt redig och såg klok ut också.

Endast en nervös kastning emellanåt med hufvudet såg litet eget ut.

När moran reste på sig och gick ut för att hacka upp pärer till middagen, följde jag efter för att göra upp om husrum under ett par dagar. Jag fick då veta, att hon därinne hette tok-Johanna och gick på socken. Bönderna i två byar skulle hafva henne, föda och kläda henne under tre veckor hvardera, då hon fick hjälpa till med hvad som förekom. Hon var skicklig i en del kvinnfolksarbete och ville gärna ha’ något att syssla med.

Sedan många år tillbaka var hon klen till förståndet, men _det_ kom öfver henne ryckvis, och då kunde hon vara nog så besvärlig att ha’, bråkig och högljudd som hon blef sådana gånger. Just under senaste dagarne hade hon haft ett sådant där tok-il, hade gråtit, skrattat och sjungit ömsevis och pratat bara det galet var.

»Men ho’ blef all’ töst, nål I steg inom döra.» -- Moran nickade mot mig, där hon stod och gräfde i pärlandet.

»Ho’ plär sno alldeles om iblan’, nål hä’ komm’ någe oförväntanes, och komma sej på go’-ile, och då ä’na ackurat som e’ann människ’ långa tia’ -- då bå’ talar och svarar’a vettigt. Men då jär’e ock som ondt för’na -- för se, då minns’na bå’ likt ock olikt, och ho’ har nog haft som svårt i sina da’r. Håhå, ja, ja!» Moran rätade på sig från sin dubbelvikna ställning, och med pärämbaret i ena handen och förklädet fullt med pärris åt geten tassade hon barfota och snabb i vändningarne öfver gården.

I detsamma kom tok-Johanna ut på stugubron.

Hon hade nu klädt på sig kofta och kjol och bar handduk och ett tvättfat med sig till brunnen, där hon började tvätta sig. Jag gick fram till henne och hälsade, som om jag inte sett henne förr. Hon hälsade tillbaks och sade med en blid, litet darrande röst -- »En mått’ väl snygg’ sej nalta, då främmand’ komm’. Hä jär int’ ofta slikt komm’ på hänna oppåt.» --

Hon såg lite nyfiket på mig, medan hon gnodde och torkade sig i ansiktet, som tänkte hon: -- hvad ä du för en?

Nu voro ögonen inte längre virriga och konstiga som nyss, då jag kom in i stugan. Men allra innerst i dem låg ett uttryck af sorg och kval, så gripande och tungt, att jag måste tänka: -- stackars tok-Johanna! du har det visst bättre, när tok-ilet kommer på och minnet sviker dig!

Dagarne, som följde, var hon fortfarande redig och klädde sig ordentligt och snyggt.

Jag såg, att hon gjorde sig all möda för att behaga främlingen. Hon förstod kanske instinktmässigt den varma medkänsla hon väckt.

Att Johanna i sina yngre och sin krafts dagar varit en ovanligt duglig kvinna märktes väl. Nu, då gårdens karlar voro ute i skogsarbete, hjälpte hon moran i alla sysslor och gjorde dem raskt och väl.

Men hon var tystlåten och allvarlig under arbetet, och aldrig hörde jag henne sjunga eller ens gnola nu.

Hennes historia hade jag ännu efter ett par dagar ej lyckats får höra.

Mor själf var inbunden och ordknapp, och jag kunde inte locka ur henne något mer om tok-Johanna, än det jag fått veta första dagen ute i pärlandet.

Hon tycktes betrakta mig med en viss misstro och kunde ej begripa, hvad jag hade att göra där hos dem eller hvad jag haft för mig ute i fjäll och vildmark.

Och Johanna själf ville jag ogärna fråga om något direkt -- hon syntes så lugn och belåten nu -- utan hoppades jag, att den skulle komma af sig själf -- historien. Hon ville gärna vara i mitt sällskap och tycktes hafva fattat en viss tillgifvenhet för »främmane’», som hon kallade mig.

Och den kom äfven, sorglig och mörk, gripande i all sin enkelhet.

Det var en dag, som jag användt till hvila på mjuk, svalkande mossa i skogen och njutande af doften från linnea och barr, af solskenet, som man bara anade därinne och af att inte tänka mer än myggorna, som surrade och stucko i värmen.

När jag mot aftonen gick ned till gården, hade mor redan gått till sommarföjset för att mjölka, och Johanna kom ut till mig med en stickstrumpa i handen.

Jag hade satt mig på gräsvallen bakom byggningen, och hon tog plats bredvid mig.

Hvad hon såg hoptorkad och fattig ut, där hon satt midt bland maskrosor och ängsvial!

Det var som om något tryckte henne, och jag såg tårar i ögonvrån, när hon sporde -- »och te mornom jär’e, som I ska’ dra åsta’ igen?»

När jag nickade jakande, sade hon med en djup suck:

»Hä’ blir som långsamt då hänna igen!»

»Ja, men nog trifs Johanna här. Mor är ju snäll, och bra mat får hon ju också.»

»Ja, visst jär’e bra nog åt mej hänna» -- stickorna gingo blixtrande fort -- »men hä jär så olycklitt lång från ån -- och si, ja’ _vill_ te ån! Hänna hvarsken ser eller hör ja’na.»

»Är Johanna född nere vid åbacken då, efter som hon längtar så dit?»

Hon svarade inte strax, men stickorna stannade af och händerna sjönko ner i knäet. Och när jag såg det spända, ångestfulla uttrycket i hennes ansikte, ångrade jag att hafva gjort en fråga, som ju måste rifva upp alla minnen -- fastän nog ville jag ändå bra gärna lära känna dem till slut.

Efter en stund svarade hon, men rösten lät tjock och darrade mer än vanligt.

»_Om_ ja’ ä’ född ve’ ån? -- Jaja men, å dänna ha’ ja lefva’ bå’ goddagar’ å dom onda -- hm, om I visste hur ond’ dom va’!» -- Hon såg på mig, och det ryckte omkring ögon och mun som vid börjande gråt -- --

»Hä’ gäll’ visst int’ te’ streta mot. I ska nog ändå måtta höra’ne -- hur ondt ja’ hatt’e. Hä’ jär rakt åf som tvang I mej te tala om mej själf, fast I aldrig säj’ så myttje som e’ ol’.» Hon knäppte i hop händerna öfver knäet och vaggade fram och åter, stirrande åt det håll, hvarifrån forsen hördes som ett aflägset surr -- _den_ kvällen dock ovanligt tydligt.

Det bådade rägn och ruskväder.

»Hä’ jär länge se’n ja’ bodde denna ve’ forsen -- många år -- ja’ håll på glömm’ hur många. Stuga’ hade ja’ kvar ätter en Erik, gubben -- ser I, han drunkna’ ve’ timmerflyttjen’, nål vi vare’ gift i tie år. -- Jaja, hä’ va’e tungt slag! Men så hade jag flicka mi’ -- I skulle sett’na, Eva, nål’a stog på gången! Hon va’ inte mer lik dom andra bonnjäntan’ än e häggblomma ä’ lik e kattfot. -- Jaa, hä’ va’ visst e stor synn’, men ja’ kunne int’ annat än tyttje’, att a Eva för jämnan va’ liksom bättre än de andran’ å hä fast ho va’ fattig -- --

Vi hade stuga’ förstås å e ko, men för resten fick vi arbeta från morran te’ kvälls me väfninga å slikt -- för te’ dra’ oss fram. Ja, hä’ förstås, ja’ bota ju kräka den tia’ å smorde för rise’ -- I vet me’ örter å sån’t. -- Å nål så jänta hade läst sej fram å hä’ sku’ bli’ te’ skicka’na ut i tjänst, så var’e som om hä’ int _kunne_ gå för sej. _Ja’_ halte å halte, å jänta va’ blyg å stante lik’ gärna hemm’, då ja’ ville’ne. Ho va’ väl e styttje opp i sjuttente åre’ då ...

I sku’ sett’na å hört’na, nål ho satt i väfstol’n å sjöng! Ja kunne stå ve’ spisen iblan’ å fumla i onödan me’ eldtänne’ bara ideligen för te’ glä’ mej åt’na där’a satt.» Den lilla fattiga stackaren växte, där hon satt bredvid mig och talte om sitt barn -- hon var inte arm och tokig i det ögonblicket. »Ja’ ha’ aldrin sett så myttje solsken i ögona på nån’ människ’ som på _den_ flicka’, å mjuk å fin i skinne’ var’a som tocken här ängsull, å hä va’ håre’ hennes me’, fast hä va’ tungt och stort. Å så sku’ I hört sångrösten hennes! Ja, ho va’ märkvärdig te’ sjung’, å aldrin hade’na lärt åf nå’n ann’ än fåglan’. -- Var’a glad så sjöng’ na, å hade någe gått’ na emot så sjöng’ na ändå, men då var’e som me’ en ann’ ton. Å hva’ ho va’ gullgo’ me mor sin! -- -- --

Hos oss bonnfolk jär’e int’ bruklitt te’ slicka å smeka, men i _de_’ också va’ Eva, eljest än andran. Iblan’ kunne’ na komma faranes så ja’ vardt hufvurvill’ -- å slå arman’ om mej å säga -- att ho’ va’ så hjärtegla’, å att mor va’ de’ bästa ho visste -- -- --»

Johanna satt en lång stund alldeles orörlig med slutna ögon.

»Hm, hä jär unnerlitt, hva’ ja’ ser’na lefvanes för mej, nål ja’ sitt’ så hänna å blunner -- men I blir visst trött te’ höra?»

»Nej, nej, Johanna, tala hon, jag hör så gärna på!»

»Ja, men hä blir svårare nu te’ minnes ... -- Jo, ser I, samma vår som Eva fyllde sitt adertonde år, komm’e e lass me’ tattare te’ byn. Dom bruk’ nog dra’ genom byan’ iblan’, trollpacke’ dänna, å stann’ nån vecka me’, men de’ hänna följe’ slog sej som te’ kvarters i våran by å gjorde påhälsning lite hvarstans i grannbyan. En åf dom va’ en ung, grann en karl, svart-Jossi, som dom kallte’n. Å han va’ en tocken’ dänn’ en, som kunne förgöra hvart endaste kvinnfolk han ville rå på. Att’ en ville åt mi jänta jär int’ te’ undra på, _så_ som _ho_ va’ -- å ja’ såg nog, att’en allt oftare tog vägen öfver gärdan, som låg åt me oss, och att ögan’ va’ som bloss i hufve’ på’n, nål han fick dom på Eva. -- Men så gjole’ högmode mej blind. Ja ville int’ och kunne’ int’ se annat än att Eva va’ bättre än de andran, å att där dom stupa’ sku’ _ho_ stå, fast ho bara va’ e fattig backstugujänta. Å så såg ja’ då förstås, att _den_ sommarn’ var’a bara vackrare å gladare å sjöng mer än nånsin’. -- Gud hjälpe mej usla människ’ -- ja’ kunne ha’ hjälpt’na å varna’ na, hade ja’ int’ vare bunnen i högmode! Aldrin i lifve’ glömm’ ja’ den da’n -- hä va’ e vecka före Michaelsmess, å ja’ kom hem från päropptagninga hos Karl Israels. -- Ja’ hade nytt te’ berätta å va’ kvick på föttran. -- Eva höll på ta’ ner väfven -- men ja’ hörde’na int’ sjung som vanligt -- å så fort ja’ kom’ mej inom döra, förtalde ja’ då nyheten om Svart-Jossi’s sista bedrift.

Han hade ställt Stor-Anders Mathilda så, att ho va’ me’ barn, och nu hade gubben svure’ på att lysninga sku’ tas ut’ å dom sku’ vigas -- se’n fick tattarpojken löpa utan mer vinst på hä’ än farsnamne’. -- --

Å herre Gud, herre Gud! Hä’ va’ int’ förr sagdt, så släppte flicka de’ ho hade i händran’, och me’ ett skrik så svårt att hä’ skar genom märg och ben kasta ’na sej om halsen på mej. Ho skrek bara i ett i ett -- mor, mor, mor -- hjälp mej, mor! -- Då var’e hä blef slut på mitt högmod. Oj oj, ja’ stackars usla kryp! -- -- --

Fram på hösta’ blef’e då bå lysning å vigsel för Stor-Anders Mathilda å tattarvrake; å hur ho väsnas å ba’, fick svartolyckan dänna bli’ kvar å lär’ sej te’ bonne. -- Hä va’ e fett styttje för e så’n -- å va’ nog _hä_, som han räknat ut me’ trolltyga sina. -- Men hos oss blef’e värre å värre, å slut var’e me’ sång å solsken, å barne’ mitt vissna bort som e afskure’ blomster. Hä va’ int’ bara skammen -- utan ho va så olycklitt dann i karl’n, så _hä_ va ändå värre te bära. -- Ja, hä gick då som hä skulle -- hovaligen så’n vinter hä va’ -- å på vårsia fick då Evastackarn e pojk’. Oherrans sakta gick e för’na te’ få kraftan igen, å lik sej blef’na aldrin ätteråt. Ho va så stillfärdig å tyst nu -- int så myttje som e vaggvisa gnola’ na engång. Å pojkkräke var’e som konstitt me’. Svart va’ _han_ me’, men int’ ögan’ -- dom va’ Evas, och goa va’ dom me’ -- och iblan’ kunne’na vara så dann me’ n, men så var e tider, som ho int’ ville se åt’en en gång. Å aldrin talte ’na godt me’ mej mera -- å om de ho hade i tankan’. -- Jaja -- ja’ syndiga stackare hade stor del i elände’ å va’ int’ bätter värd -- och aldrin for’a mej om halsen mer heller! -- -- --»

Stackars Johanna! Tårarne runno i tunga droppar utför de skrynkliga kinderna och ned på tröjan, där de gjorde stora mörka fläckar. --

»Håja! Herren sparde mej int’ den gången -- hä blef aldrin nog -- -- ja, hva’ var’e ja sa’?» -- -- --

Det virriga i blicken syntes där åter, men försvann igen, och hon fortsatte: »Ja visst ja -- så ska’ I veta, att han fanns dänna i byn nu -- Svart-Jossi -- å sku’ bli folk. Eva hade int’ sett’en -- som väl va’ -- men e dag unner slottanna mötte hon’en, nål’a gick hem från gärdan. Han hade visst tala’ te’na å konstra me’na, för nål’a kom hem, var’a som vettskrämd å grät å jämra sej så eländitt, att ja’ mått’ gå ut för te’ int’ börja likadant ja me’. Se’n på aftan följdes vi åt te’ ån för te vri’ opp nån’ tvätt, å pojken hade’na tage me’ å lagt te’ sofva i gräse’ på åbacken. Dänna som vi höll te’, var’e som agga eller bakvatten innanför e stenarm, som va’ oppbyggd där för timrets del, men utanför den fräste’ne å gick hvitt, å länger ner va’ forsen. Och Jesses, hvilken dag!»

Hon kastade förklädet öfver hufvudet, och hela den lilla krokiga gestalten skakade och darrade som i frossa.

»Hvilken olycksdag! -- Jo, ser’ I, vi hade nästan vride’ slut, å Eva hade gått opp i backen te pojken. -- Så fick ja höra’na sucka så okristlitt tungt -- å nål ja’ vände mej om, stog’na alldeles bakom mej me’ barne’ på armen.»

»Hör nu mor» -- sa’na -- »ä’n int bra lik far sin?» --

»Ja’ kunne då int’ säga annat än _ja_ te’ hä. Då såg’ na på pojken riktigt noga å såg som så konstitt på’n -- å så sa’na -- »I måst’ förlåt’ mej mor -- men ja’ _vill_ int’ att’ en ska’ bli’ lik far sin. Han får int’ göra nån så olyckli’, som ja ha’ vare’ -- ja’ ä så olyckli, _att ja kan int länger_ -- -- --

Å innan ja’ hann’ så myttje som sträck’ ut hanna eller röra på mej, var’a ute på stenarmen -- me’ pojken tätt te’ bröste -- å därifrån ut i ån -- å så utför forsen -- -- --

Mej fann dom liggande som dö’ se’n -- där ve’ ån -- jaa, ja’ veit int’ -- ja va’ kanske dö’.»

Nu var det där igen -- vanvettet i blicken -- tokilet -- och nu på allvar. Hon böjde sig mot mej och hviskade -- »dom sej att ja’ ha’ hugge’ tattarpojken i ryggen me’ e lie, så han stupa -- han me’ -- men dom säj så myttje -- -- -- --»

Nu grep hon mej hårdt om armen och pekade rakt fram öfver gräsvallen, medan ögonen stirrade dödt --

»Se -- dänna komm’a -- å pojken har’a på armen. -- Hovaligen, hva’ vattene’ rinn’ om dom! -- Tyst, så ho int’ ser oss! -- Mor hennes väntar me’ torrt -- låt’na få gå in i stuga’ å värm sej nalta -- --»

Hon tog upp stickstrumpan och rullade ihop den hårdt. Sedan lindade hon förklädet omkring den och lade byltet på armen, som vore det ett barn -- och så vyssade hon det fram och åter och började sjunga -- först sakta, sedan högt och skärande:

»Nu skall jag till kyrkogården gå, där hafver jag man och barn, där plockar jag blomster och gröna de strå, Hvem skall väl den brudkransen få -- --

hahaha, jär ä’ du, Karl Israels mor -- jär du hänna nu igen? Ja’ ha’ ju flerfaldiga gånger sagt, att kläna’ dina jär så full åf jord, att ja’ mått’ ha’ dom i luten en gång te, -- En vänt’ int’ för läng’, nål en vänt’ på nå’ godt -- hihihi.»

Tok-Johanna hade nu rest på sig och gick småskrattande uppför stugubron. --

En begrafning.

Det var på dagen en vecka sedan Erik Jons Olle slutade sin glädjefattiga tillvaro, och nu hade han legat sex dagar i likkällaren under bårhuset, däruppe på den kala, sandiga kyrkogården.

Olles lif kunde nog -- trots sjukdom och plågor -- hafva varit gladare än det i verkligheten varit. Fadern, Erik Jons, var kyrkovärd och en af de rikaste bönderna i byn.

Själf hade Olle i morsarf fått -- förutom lungsot och skrofler -- flere tusen kronor och kunde nog vänta sig lika mycket i farsarf, då nya Erik Jons’mor inga barn fick -- hon var vissen och torr som fjolhässjadt potatisris -- och han bara hade en äldre bror att dela med.

Men om Olle också ej hann med denna andra utdelning, hade han dock vid sitt inträde i världen fått någonting annat i arf efter far sin, och det var dennes ömma kärlek till gods och guld och hans ängsliga rädsla, för att den minsta lilla slant skulle rulla ifrån honom och till någon annan. Och det var nu denna ömhet och oro, som gjorde Olles lif så fullt af bekymmer.

Fick han inte så ondt af att Karl Pers’ Kalle tjänte sig tre kronor om dagen vid järnvägsbygget, att han gick med agg både till Kalle och den ingeniör, han var i arbete hos! Och _det_ fastän han själf -- stackarn’ -- knappast orkade spada ut ett lass grus på landsvägen. Då nämndemans Anna gifte sig utbys, blef det ätter värre för honom.

Hon var det rikaste giftet i byn och borde väl -- om någon rättvisa funnits till -- blifvit åtminstone svägerska till Olle.

Ibland hade han nog tänkt på henne för egen del med -- men, när han så kom att titta sig i dragkistspegeln och där såg ett magert ansikte, vanställdt af blåröda skroflerknölar och ett djupt ärr, som stramade och drog ned hufvudet mot ena axeln, då suckade Olle och tyckte, att det just ej passade ihop med Annas hvita skinn.

Det kändes i alla fall som en stickande torrvärk i bröstet, hvar gång han sedan hade tänkt på nämndemans präktiga gård och alla de sedlar, han hade inne på banken. När så till slut hela härligheten kom en annans hus till godo, var det nästan som om Olle blifvit smått ifrån sig för en tid.

Nu var emellertid Olle fri sina bekymmer, och hans usla kropp tog sig så god en hvila, att om också järnvägsingeniören kommit ned till honom i likkällarn och bjudit fem kronor i dagspänning -- och lätt arbete till -- hade han inte rört så mycket som ett finger engång. Nej, inte ens om nämndemans Anna kommit fri och ledig och bjudit honom gods och sedlar och sig själf på köpet.

Hos kyrkovärdens hade det i stället varit oro och bråk. Att Olle inte skulle bli’ långlifvad, det visste man nog, och inte sörjdes det stort öfver _det_ heller.

En Anders, brodern, hade långa tiden -- innan han somnade om kvällarne -- legat och räknat på fingrarne, huru mycket hans och Olles morsarf blef tillsammans -- och så med alla årsräntorna till. Och det första han smygtittade efter, när han vaknade, var om Olle sken som en lefvande, där han låg.

Men så kom en annan omständighet till, som inte kunde undvikas, och det var, att det måste hållas graföl, och det ett hederligt också, när det var efter kyrkvärdens son.

Erik Jons mor tänkte för sig själf -- att då hon nu var kvitt de lea åbäket, så skull’na då för en gång int’ sätt’ sej på tvära.

En otur var det att storbyggningen hyrdes ut till rallarefolk, och själfva bodde de i bryggstugan, så att något graföl _hemma_ kunde det inte bli’ af. Och gud vete, huru det gått med alltsammans -- hvad kalaset beträffar -- om inte Olles moster, som hade en rymlig gård och för resten var bygdens kalaslagerska, hade föreslagit dem att hålla till där.

Fastän Erik Jons nogsamt både kände och såg i andanom, huru långa rader af blanka slantar rullade ifrån honom uppför backen till moster Kristina och in i hennes dragkista -- utom alla de, som vid det tillfället rullade åt andra håll -- måste han nu för skams skull låta olyckan ske denna enda gång utan att blinka. Men nog tyckte han ändå -- att en Olle hatt’ bätter vett, om’en gjort allvar åf hädanfäla’, när’n höll på me’n en gång strax’en var kommen hit te’ världa. Hä va’ int’ så laggrant me’ rustningen för en tocken, som när hä sku’ bär te’ me en fullgo’ karl.

I fyra dagar hade där slaktats, bakats, bryggts och kokats hos moster Kristina -- det var ju bjudet sextioåtta personer, utom hemfolket.

_Hon_ var kanske den enda, som kände någon saknad efter Olle -- och hade nog alltid tyckt det vara synd om honom -- men nu hade hon inte stor tid att tänka på _det_, där hon for fram och tillbaka som en skottspole.

Vid elfvatiden var det så godt som färdigt.

I salen stod slagbordet dukadt för kaffedrickningen, och moster Kristina hade just satt ifrån sig två stora brickor med högar af anisbröd, smörbakelse och saffransbröd i tjocka skifvor, när ladugårds’Lotta stack hufvudet inom dörren med bud, att bärarne, som skulle efter liket, hade kommit.

Nu var det att bjuda dem på kaffe i lillkammaren, och se’n fick då både död och lefvande komma -- granriset var strödt och ingenting glömdt. Jo kors, lådan, som kistan skulle ställas på, var ju kvar i vedboden, sedan den svartströks i kvälls; och nu blef det ett hastverk för kyrkvärden att dra’ fram den och ställa den på sin plats midt på gården.

Det hade väl gått om en kvart, när de syntes med kistan uppe vid kyrkogårdshörnet, och länge stod det inte på, förrän de voro framme vid grinden.

Där satte de ned henne ett slag och torkade svetten ur pannan med bärlakanssnibbarne.

Tvi! så spottades i åtta par brunbarkade näfvar, och så bar det åstad uppför gården öfver finhackadt granris -- här och där uppblandadt med gulnade löf -- där kistan ställdes upp på den svartmålade lådan.

Locket, som pryddes af en storbladig papperskrans af hvita blommor i grönt, lyftes ifrån och ställdes upp emot bryggstuguväggen, och där låg nu Olle färdig till likskiningen.

Inte hade han just vunnit på att ligga sex dagar i likkällarn -- han gick nästan lite i grönt, han med -- men en geraniumskvist, som moster stuckit i handen på honom, sedan hon svept färdigt, hade hållit sig frisk och vacker där nere i fukten.

För resten var han branog stygg att se på, och det tyckte allt mesta delen af siarne och grafölsgästerna, som nu kommit, den ena gruppen efter den andra, och i långsam högtidlighet stannade framför kistan.

Svepningen skulle man då i alla fall syna, och ingen kunde säga annat än att den var riktigt laggrannt tillställd.

En gumma, som hade trängt sig fram och nöp i spetsen, som gick rundt om kistkanten, gaf sig också till att låta illa, för att slikt skulle ner i jorden.

»Men jästanesligen» -- hördes en röst -- »när hä var så ulusteli’ mä e’ määnsk’ bara ätter e’ veeck’ -- hvars gär dom mä’n opp i fjällbyan, när dom hvarsken på vår eller höstsian’ kom sej fram te’ köörk’ och präst?»

»Hä kan je sääg» -- upplyste en ann’ -- »för si je haad e’ faster som bood nolom Arvidsjaur, å ho la’ sej te’ å dö på höstasia, når hä int’ gall te’ ta’ sej öfver myran och träska -- och si, då tog kärn’ henses och salta på’na -- ja, unner’na me’ förrexten, så når dom sku’ jolföra’na mot jula, sken’na ackurat, som om’a nyyss släppt vääjre’» --

»Pastorns!» hördes nu i högljudd hviskning från dem, som höllo till längre ned på gården. Och sedan moster Kristina nigande välkomnat prästgårdsherrskapet, bjöd hon alla stiga in och ta’ för sej af kaffet, innan det bar af till grafven.

Där inne i salen blef det på en gång både trångt och varmt. Pastorns hade slagit sig ned i långsoffan, där hedersplatsen delades af kyrkvärdens.

Sedan gästerna varit framme och helsat och sagt »tack och har äran te’ sorgas beklagelse!» hördes åter moster Kristinas bjudande stämma. Och snart var kaffedrickningen i full gång med påtår -- och kask åt karlarne -- och stora högar med anisbröd, smörbakelser och saffransskifvor, som, när gummorna inte orkade mer, vandrade ner i deras förningskorgar och handdukar. En och annan gubbe kom nog också med lite, som inte gått ner, och bad a’ mor ta’ reda på’ne.

Kyrkvärden suckade, där han satt i soffhörnet, försjunken i betraktelser -- om det var öfver sonen, som låg därute i kistan, eller allt bakverket som gick åt till förningen, det vete Gud allena.

Pastorn hviskade nu något till klockaren, hvilken skyndade ut på bron och -- hviftande med en hvit duk -- gaf tecken åt ringaren att börja med klockorna.

-- Bing -- bång tonade det i enstaka, dröjande slag, tills de kommo rigtigt i takten, och nu kom det förra allvarsamt beklagande uttrycket tillbaka i alla ansikten -- det hade så småningom försvunnit under kaffedrickningen.

Liksom tvekande började man röra på sig.

Ute på gården samlades de sörjande för sista gången omkring Olle. Kyrkvärden stod med hatten för ögonen och kyrkvärdsmor bredvid, och hon snöt sig och torkade ögonen ömsevis, tills hon blef alldeles rödögd -- nästippen var mest alltid som röd af sig.

Hvad nu gubben tänkte på var ej så godt att säga, men sorgen kunde skäligen inte vara så stor, då sonen -- som sagt -- i alla dagar varit för usel att kunna göra rätt för sig på något vis. Och i medecin och doktorering hade han kostat modiga pängar.

Det kändes nog helst, som om han vore i färd med att stoppa ned en ärgig slant i jorden för att aldrig mer taga upp den -- och det kunde nog på sitt sätt kännas svårt.

Moster Kristina grät en värs, men stannade tvärt af vid det att ögonen föllo på Olles ansikte -- »hoaligen, hva pojkkräke skin oharrans lej, där’en ligg!»

Nu kommo bärarne med locket, och snart var Olle för alltid afstängd från Guds vackra solsken och denna världens goda och på väg till sitt sista hvilorum.